Två dödshotade pastorer

I dessa dagar följer vi dramatiken runt två utsatta pastorer. De är båda två utsatta för dödshot och vi bör lyfta upp dem inför Herren i våra böner. 

Den ena är 34-årige iranske pastorn Yousef Nardarkhani. Han sitter fängslad sen 2009 och är dödsdömd. Han väntar ännu på att domen ska verkställas, och så länga han fortfarande lever finns det hopp. Kristna i världen ber och agerar för att påverka det som sker. Björn Olav Hansen skriver att Yousef har fått 5000 personliga brev med stöd och uppmuntran från hela världen. Dagen berättar om detta här. Be också för hans fru och två söner, 7 och 9 år gamla. 

Den andra dödshotade pastorn är Jean Kabuidibuidi från Kongo. Han leder en kongolesisk församling i Stockholm och trots omfattande protester har han med tvång utvisats till Kongo under den gångna veckan. Jean är en frimodig regimkritiker och han tillfångatogs när han kom till Kongo. Inatt fritogs han under dramatiska former. Man kan följa dramatiken runt Jean Kabuidibuidi hos flera svenska bloggare; bl.a. Stefan Swärd, Jonas Bergström och Josefin Arenius. 

Josefin Arenius har också skrivit en mycket informativ text om bakgrunden till utvisningen av pastor Jean. Den finns här och kan användas för som ett upprop till förbön idag. Dagen skriver om fallet här och här. Håkan Arenius kommenterar det på ledarbloggen.

Låt oss be för både Yousef och Jean. Må Herren beskydda och bevara dem och använda dem som sina vittnen idag! 


Uppdatering 28/2: Idag skriver Dagen om båda dessa dödshotade pastorer. Läs mer om hur läget är för dem och fortsätt att be. Vi vet att Gud hör bön!
Pastor hotas av snar avrättning
Pastor Jean utvisad till hemlandet DR Kongo
Jaktlunds blogg
Ledarbloggen

Nya kyrkor i Europa och Sverige

Dagen berättar om Nova Research Centre som har kartlagt församlingsplanteringar i hela Europa. Det är mycket som görs för att sprida evangeliet om Jesus Kristus i det efterkristna Europa och det här är ett försök att kartlägga och utvärdera det som sker. I samband med projektet byggs det också upp en databas och hemsida Eurochurch.net, som förmedlar resurser och kontakter och hjälper till att skapa nätverk mellan församlingsplanterare i Europa. 

Artikeln noterar att det behövs nya församlingar för att nå nya människor och att nya församlingar ser ut på många olika sätt. Den handlar också om att utvärderingen ofta är svag i det församlingsplanterande arbetet. Här kan det ske en förbättring och det är givetvis önskvärt. Det räcker inte med att vi startar massa nya församlingar. Vi måste också se till att vi gör det på rätt grund och på ett bra sätt, så att det bidrar till att Guds rike blir synligt och människor kommer till tro. 

Församlingsplantering är på gång i Sverige. Det har startats flera nya kyrkor i olika samfund under de senaste åren. Vi är på gång, men det är ännu ingen församlingsplanterande rörelse. Dagen berättar också om den nyplanterade Helenelundskyrkan i Sollentuna, som hade en högtidlig invigning i helgen. Jag gläds med Johan och Karin Valinder som under några år stått i spetsen för det arbetet. 

Helenelundskyrkans invigning, foto Dagen

Min övertygelse är att Herren idag kallar både unga och gamla att vara med och starta nya församlingar i Sverige. Församlingsplanterare och pionjärer behöver utbildning och coachning för att lyckas med sitt uppdrag. Det är glädjande att det nu tas flera initiativ för att möta det behovet. På Mariannelunds folkhögskola erbjuder sedan några år vi kurser och praktisk träning i församlingsplantering. Vi har fyra fristående tvådagarskurser per läsår och dessutom en distansutbildning på halvfart (information finns här). Nästa kortkurs är den 23-24 mars 2012 och har rubriken Församlingsbygge för tillväxt. Den handlar om att forma funktionella och missionella strukturer när man startar en ny församling. Sista anmälningdag är den 15/3 (mer information finns här).

Några boktips om församlingsplantering finns här.

David Shenk - med ett hjärta för muslimer

Mennoniten David Shenk besökte Sverige under förra veckan och talade om mission bland muslimer vid konferensen Heart for muslims i Uppsala. Han gjorde ett starkt intryck på konferensens deltagare och hade mycket att ge. Konferensen uppmärksammades också i Dagen här och här. Tyvärr hade jag inte själv möjlighet att delta, men några från vår församling var där. Här skriver Martin Ström om sitt möte med David Shenk. Texten kommer från OM:s blogg och är publicerad med författarens tillåtelse. 

Det varma & skarpa i en god kombination

Under flera dagar förra veckan hade jag förmånen att få lyssna till David Shenk som var talare på årets förkonferens till Heart for Muslims i Uppsala. Vi var ett 70-tal personer samlade från de nordiska länderna omkring vår gemensamma längtan att se evangeliet kommuniceras för muslimer här i Norden och i vidare cirklar. De flesta av oss hade aldrig tidigare hört talas om David Shenk som tillsammans med sin fru Grace gästade Sverige under en vecka. David lämnade ingen av oss oberörd och jag tror att ett flertal av oss gärna hade stannat en dag till för att lyssna och ställa frågor.

Det finns en bredd och ett djup i Davids personlighet som öppnar dörrar världen över. Vi möter en varm och glad personlighet som utstrålar en passion för människor. Samtidigt är han apologet med förmågan att kommunicera kristen tro för muslimer i allmänhet och imamer i synnerhet. Kombinationen av de båda öppnar dörrar inte bara i det enskilda mötet utan också på hög politisk och religiös nivå. Under dagarna i Uppsala förberedde han sig samtidigt för ett stormöte i Tanzania för att medla i konflikten mellan kristna och muslimer. Han delar berättelser från platser som Iran, Indonesien, Balkan och London där han talar inför stora skaror av Imamer för att bygga broar av förståelse och respekt för kristen tro, lära och livsstil.

David Shenk föddes och växte upp i en missionärsfamilj i Tanzania. Under 60- och 70-talet arbetade han som lärare i Somalia och senare vid universitetet i Nairobi som lärare i religionsdialog. Han berättar hur han och hans medarbetare brukade snegla över floden där de bosatte sig i Somalia för att lära av det arbete som svensk luthersk mission hade byggt upp där innan de anlände. Sedan 1980 är David och Grace bosatta i Pennsylvania, USA, med Eastern Mennonite Missions (EMM) som sin bas. Han har i över tre decennier rest med världen som sitt arbetsfält. David har skrivit ett flertal böcker som exempelvis “A Muslim and a Christian in Dialogue”, “Surprises of the Christian Way” och ”Creating Communities of the Kingdom” som handlar om Nya Testamentliga modeller för församlingsplantering.

Som den mennonit han är avspeglar sig ett aktivt fredsarbete genom hans liv och berättelser. Inte på en universalistisk grund utan hela tiden med utgångspunkt hos den Gud som uppenbarar sig genom Jesus och försonar världen med sig genom korset och uppståndelsen. Han utmanar oss helt enkelt till vänskap med muslimer och uppmuntrar till tydlighet om vår övertygelse i den dialog vi frimodigt bör söka. I tidningen Dagens intervju uttrycket han att det värsta vi kan göra gentemot muslimer som bor här är att marginalisera dem och kasta ut dem. Innan David packade sin väska för att resa till Turkiet för nästa möte uppmuntrade han oss att fortsätta söka efter öppna dörrar i de murar som byggs av fördomar och rädsla. Ge inte upp, fortsätt göra det som är rätt… orden får en särskild tyngd av en man som fyllt 75 år och som med plirande, varma ögon åter sätter sig i rörelse för att omfamna ännu en medmänniska i andan av ett klart evangelium.

/Martin  

Martin Ström är missionsledare för OM Sverige och församlingsledare i Råslätts församlingsgemenskap.


Uppdatering 24/2: På bloggen Ett nytt Sverige ger Markus Sand en Rapport från Heart for Muslims och berättar om sitt möte med David Shenk. 

Rick Warren och anabaptismen

Rick Warren talar om det stora inflytande anabaptismen har 

haft i hans liv och hans församlingsbyggande.

foto: Adam Covington/SWBTS

"I trettiotvå år har vi byggt Saddleback Church på vad vi lärt oss från anabaptismen", sa den kände pastorn och författaren Rick Warren i en föreläsning för ett par veckor sedan. Det skedde vid en konferens om anabaptismen och den nutida baptismen, som arrangerades vid Southwestern Baptist Theological Seminary i Forth Worth Texas i slutet av januari i år. 

Konferensen hade 500 deltagare och innehöll fjorton gedigna föreläsningar om anabaptistisk historia och teologi (talare och ämnen presenteras här). En av talarna var alltså Rick Warren. Han höll inte en akademisk föreläsning, utan hans bidrag hade mer karaktären av ett personligt vittnesbörd om hur studiet av anabaptismen har format hans syn på lärjungaskap och lärjungaträning och hur det har påverkat hans tjänst och församlingen i Saddleback. Jag lyssnade på hans föreläsning idag på morgonen och den är riktigt inspirerande. Särskilt när han går igenom åtta viktiga punkter om lärjungaskap som han hämtat från anabaptismen och tillämpat i Saddleback. Det kommer jag troligen att återkomma till senare. 

Man kan lyssna till alla fjorton föreläsningarna på Southwesterns hemsida här och läsa mer om denna spännande konferens i Mennonite Weekly Review här. 

För övrigt kan jag konstatera att vi kan lära oss mycket om mission från mennoniterna (den största anabaptistiska grenen). Mennoniten David Shenk var i Uppsala i helgen och talade om mission bland muslimer, utifrån sin långa erfarenhet på fältet. Shenk är nu 75 år gammal. Det var mycket uppskattat av deltagarna. Dagen berättar om konferensen Heart for muslims här och här. Även detta kommer jag att återkomma till senare. OM:s ledare Martin Ström berättar kort från konferensen på sin blogg och skriver även ett inlägg om sitt intryck av David Shenk. Den norske pastorn och bloggaren Björn Olav Hansen presenterar David Shenk här.

Bokpresentation: Justification av Tom Wright

När jag i somras recenserade Tom (N.T.) Wrights bok Surprised by Hope  var jag inte medveten om den stora debatten om hans syn på Paulus och rättfärdiggörelsen. Jag blev uppmärksammad på detta i flera kommentarer och läste hans bok Justification - God's Plan and Paul's Vision där han svarar på den kritik som riktas mot honom och förklarar vad han verkligen menar. Jag lovade också (här) att jag skulle skriva om boken vid ett senare tillfälle. Det har dröjt länge, men nu är det äntligen dags. Här kommer min presentation av Tom Wrights bok Justification. 


Det är en oerhört spännande, klargörande och utmanande bok. Tom Wright har verkligen goda argument för sin syn på Paulus och rättfärdiggörelsen och det är absolut inte ett "nytt evangelium" eller en villolära som en del påstår. 


Den här boken är en debattbok, skriven i all hast, och trots att den är på nästan 250 sidor, tycker författaren att det är mycket han inte tar upp. Den fullständiga argumentationen får vänta tills hans stora bok om Paulus kommer inom kort. Framför allt är den här boken en respons på John Pipers bok The Future of Justification: A Response to N. T. Wright (2007). 


Konflikten gäller hur man ska förstå vad rättfärdiggörelse är i Paulus brev. Traditionellt har protestantiska kyrkor tolkat rättfärdiggörelsen utifrån reformationen på 1500-talet och då särskilt utifrån Luthers och Calvins skrifter. Wright menar att man måste förstå att de tolkade Paulus utifrån sin egen tids frågor, och då särskilt utifrån den medeltida katolska kyrkans lära om rättfärdiggörelsen. Detta gör, menar Wright, att de i viss mån missförstår vad det är Paulus egentligen skriver. Ett annat problem är att i protestantiska kyrkor har evangeliet ofta reducerats till "rättfärdiggörelse genom tro", men i själva verket är det evangelium som predikas i Nya testamentet (av bl.a Paulus) mycket mer än så. Vi måste först och främst läsa Paulus utifrån de frågeställningar som var aktuella i hans egen tid. Det är bara då vi verkligen kan förstå vad han säger om rättfärdiggörelsen och evangeliet. 


Första halvan av boken är en introduktion där författaren går igenom historia, åsiktsriktningar, begrepp och definitioner när det gäller de frågor som diskuteras. Det är en nödvändig bakgrund för att förstå vad det handlar om. Den andra halvan är en exegetisk genomgång av de texter där Paulus skriver om rättfärdighet och rättfärdiggörelse. Det är förstås fokus på Galaterbrevet och Romarbrevet, men även Fillipperbrevet, Korinthierbreven och Efesierbrevet behandlas. Jag kan bara säga att Tom Wright är en lysande exeget, och bibeltexten öppnar sig på ett häpnadsväckande sätt. Man förstår helt enkelt hur argumentationen hänger ihop. Jag har läst få författare som förstår Paulus så väl som Tom Wright. 


Farhågorna om att Tom Wright förvanskar evangeliet eller förminskar läran om rättfärdiggörelsen genom tro är betydligt överdrivna. Han gör det bara tydligare vad det egentligen handlar om. Evangeliet blir ännu klarare för mig när jag läser boken, så jag rekommenderar den varmt. Läs den om du orkar. Om du inte vill läsa boken just nu, men vill ha ett smakprov på författarens resonemang, rekommenderar jag dessa två artiklar av Wright: New Perspectives on Paul och The Shape of Justification.

Har frikyrkan en framtid? del 2

Debattens vågor har gått höga, sen Sigfrid Deminger publicerade sin debattartikel om frikyrkan för en vecka sedan. Jag skrev ett blogginlägg i ämnet i lördags och på bara några dagar blev det mitt mest klickade inlägg någonsin och Barnabasbloggen slog besöksekord flera dagar i rad. Under veckan är det många som skrivit både på bloggar och i Dagen, och nu är det dags för mig att ge ännu ett bidrag till samtalet.

Men innan jag gör det vill jag göra ett par observationer. Först noterar jag att jag är en av många som har fått yttra sig om debatten i Dagen idag. Det kan du läsa om här. För det andra noterar jag att Göran Skytte har tagit mig som ett varnande exempel på "självgod sekterism" (genom ett par lösryckta och inte helt korrekta citat från min blogg, dock utan att nämna mitt namn). Jag konstaterar att det är mycket lätt att missförstå och feltolka vad någon annan skriver. Tack för påminnelsen, Göran! Jag kanske måste påpeka att vi inte startade församlingen på Råslätt för att vi ansåg oss bättre än andra kristna, utan för att nå Råslättsborna med evangeliet. Det var ett missionsprojekt med stöd från Jönköpings baptistförsamling. Alla frikyrkosamfunden i Sverige satsar numera på att plantera nya församlingar för att nå nya människor.

Så till mina reflektioner efter en veckas debatt. Jag presenterar dem under fyra olika rubriker.

Fokusera på missionsuppdraget

Framför allt vill jag påpeka att detta är ett viktigt samtal. Jag vill tacka Sigfrid Deminger för att han satte igång den. Daniel Grahn skriver att det är den viktigaste debatten i Dagens historia. Han kanske har rätt. Men det får inte bli en debatt enbart om interna frågor om frikyrkans struktur, gudstjänster och arbetssätt. Vi måste lyfta blicken så att vi också har fokus på vårt uppdrag i världen. Församlingen är inte till för sin egen skull utan för världens skull. Vi är sända till världen, precis som Jesus blev sänd till världen. Den anglikanske biskopen Graham Gray har sagt: "Fokusera på kyrkan och du kommer troligen att tappa bort missionsuppdraget. Fokusera på missionsuppdraget och du kommer troligen att finna kyrkan." (citerad av Alan Hirsch i boken The Forgotten Ways). Den stora frågan är hur vi ska nå ut med evangeliet till de människor som bor och lever i Sverige idag. Det är bara om det uppdraget lever i våra hjärtan som vi kommer att ha tillräckligt med kreativitet och mod för att göra nödvändiga förändringar i våra egna liv och våra församlingar. Det första jag vill betona är att samtalets fokus bör vara missionsuppdraget. Det är glädjande att flera av veckans debattörer har haft det perspektivet, bl.a de blivande GF-ledarna.

Grunda samtalet i en biblisk och teologisk bearbetning

Det andra jag vill betona är att vi måste grunda vårt samtal i Bibelns undervisning om missionen och församlingen. Eleonore Gustafsson påpekar mycket riktigt att Demingers artikel i stort sett saknar teologisk reflektion. Frågan om hur kyrkan ska leva och organiseras är inte bara en fråga om tradition och praktiska bedömningar, utan i högsta grad en teologisk fråga. Det finns bibliska motiv för att ha fria församlingar, där medlemskapet bygger på personlig tro och överlåtelse och där man behåller friheten både i förhållande till myndigheterna och och till kyrklig centralstyrning. Det är först och främst till Nya testamentet vi måste gå när vi söker vägen framåt för den kristna församlingen i Sverige. Det är där vi finner de bärande principerna för församlingens tro och liv. Vi måste inte göra allt på samma sätt som de gjorde på Nya testamentets tid, men vi måste leva ut samma grundläggande principer på ett sätt som fungerar i vår kultur.

Gör en ordentlig omvärldsanalys

Det för mig till min tredje punkt. Det är att vi behöver en ordentlig omvärldsanalys. Vi behöver förstå det samhälle och den kultur vi lever i för att kunna nå ut med vårt budskap och bygga församlingar som kan lyckas med sitt uppdrag här och nu. På ett sätt måste församlingen alltid vara anpassad till sin kultur (t.ex när det gäller språk, stil, mat, musikstil, kommunikationsmönster). På ett sätt ska församlingen alltid vara en motkultur och inte anpassa sig efter denna världen. Det brukar kallas för att leva i världen, men inte av den och är en nödvändig balansgång. Vi behöver vara kulturellt relevanta, utan att förlora vår bibliska förankring och vår särart. Torsten Åhman har i veckan bidragit till denna omvärldsanalys med två intressanta artiklar om sekulariseringen i Sverige. I den första ställer han frågan Varför är just Sverige så sekulariserat? och ger ett mycket intressant svar, i den andra Uppdrag: Börja leva ut friheten skissar han på hur vi ska leva ut evangeliet i vår sekulariserade kultur. Andra frågor som måste bearbetas i omvärldsanalysen är hur kyrkan ska fungera i en postmodern och efterkristen kultur, liksom hur vi ska möta den stora anonymiteten, ensamheten och rotlösheten i vårt samhälle. Daniel Röjås kommentar av Demingers artikel ger många bra exempel på god analys av samtidskulturen. 

Tappa inte förankringen i historien

Min fjärde punkt är att vi inte får förlora vår förankring i historien. Sigfrid Deminger varnar för historielösheten. Den varningen kan jag stämma in i.  Men det är inte bara frikyrkligheten som riskerar att tappa kontakten med historien. Det är ett fenomen som påverkar hela vår kultur. För församlingarna i vår tid är det viktigt att vara förankrade i historien, och då menar jag inte bara den egna rörelsens historia, utan hela kyrkans historia, med alla dess olika grenar. Vi kan hämta lärdomar och förebilder från många olika sammanhang och tidsperioder. För mig personligen är det några rörelser som är särskilt viktiga; bland dem kan nämnas fornkyrkan under de 300 första åren, den keltiska kyrkan under den tidiga medeltiden och den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet. Från dessa tre har jag hämtat många lärdomar och mycket inspiration för lärjungaskap, mission och församlingsbyggande,. På närmare håll behöver vi förankring även i vår svenska väckelsehistoria med dess olika kyrkliga och frikyrkliga grenar. Även där finns mycket att hämta.

Så efter en veckas debatt om frikyrkans framtid i vårt land är detta vad jag vill bidra med så här på fredagskvällen. Jag tror att frikyrkan har en framtid om den fokuserar på missionsuppdraget, är fast förankrad i Bibeln, gör en god omvärldsanalys och är kulturellt relevant, och till sist inte tappar kontakten med historien.  Vad tror du om det?

Uppdatering 14/2: Debatten fortsätter med en ingående analys i Dagen av Carl-Henrik Jaktlund. Andra bidrag kommer från Paul Kling, Tord Ström, Ewa Gustafsson, Björne Erixon, Stefan Beimark, Jonas Lundström och Kristina Lundgren.

Uppdatering 15/2: Frizons ledningsgrupp skriver ett öppet brev till Deminger och bjuder in honom till sommarens festival. Bra initiativ! Nätverket Malmö huskyrka och dess husförsamling i Rosengård får vi också möta i Dagen idag. Det är ett spännande exempel på ett enklare och mer organiskt sätt att vara kyrka.
Sånt tror jag att det blir mer av i framtidens frikyrka.

Uppdatering 16/2: Sigfrid Deminger kommer gärna till frizon. Och ett inlägg av Björn Fjärstedt.

Uppdatering 17/2: Det finns hopp för frikyrkan, skriver Hans Jansson i en intressant artikel.

Uppdatering 23/2: en artikel av Anders Gerdmar.

Uppdatering 24/2: En mycket bra artikel om den fria församlingens identitet av Per-Axel Sverker.

Uppdatering 25/2: Stefan Gustavsson menar att Deminger riskerar att komma ur askan i elden när han går till Svenska kyrkan.

Uppdatering 2/3: Mycket bra artikel av Öyvind Tholvsen: I kris men inte utslagen.

Uppdatering 6/3: Ulrik Josefsson skriver om att frikyrkans ideal är viktiga.

Uppdatering 16/3: Jaktlund gör en stor intervju med Deminger och Björne Erixon har skrivit om framtidsvägar för frikyrkan.

Uppdatering 19/4: Bra artikel av Wilgot Fritzon: Gräset är inte grönare i Svenska kyrkan och en intressant ledarkrönika av Håkan Arenius: Det är pelarna som bär kyrkan.

Har frikyrkan en framtid?

I en personligt färgad debattartikel riktar Sigfrid Deminger mycket allvarlig kritik mot frikyrkan i Sverige. Kritiken slår hårt eftersom Deminger tjänat frikyrkan som teolog och pastor under hela sitt yrkesliv. Han pekar på en rad svagheter i dagens frikyrklighet och där kan jag i vissa fall hålla med honom. Däremot tycker jag att han missar totalt när han försöker skissa vad som är lösningen på problemet. Jag ser en helt annan framtid för frikyrkan i Sverige än den Sigfrid Deminger målar upp. 

Men innan jag skriver om det ska jag sammanfatta Demingers kritik i sju punkter. 

1. Vördnad och respekt för det heliga har försvunnit från frikyrkliga gudstjänster.

2. Bibelns texter har en undanskymd plats i gudstjänsterna. Frikyrkofolket läser inte längre sin Bibel och predikan är sällan en utläggning av bibeltexten. 

3. Kyrkorummet har förändrats när prediksstol, nattvardsbord och orgel ersatts av en scen där man ska uppträda. 

4. Gudstjänsterna har blivit mer av framträdande inför en publik, istället för en församling som firar gudstjänst tillsammans. Det emotionella dominerar och reflektionen saknas. 

5. Bönerna är slarvigt formulerade och fragmentariska. Man ber bara för det egna och inte för världen och samhället runtomkring. 

6. Frikyrkan är alltmer inåtvänd och ingen frikyrkoledare deltar i det offentliga samtalet. 

7. En inre sekularisering har gjort att frikyrkan förlorat sitt andliga djup och den dynamik som är nödvändig för att kunna vara en levande rörelse. 

Sigfrid Deminger beskriver vad han har sett. Det är lätt att hålla med honom i viss utsträckning. Jag har sett samma saker. Det är kris i den svenska frikyrkligheten. Det är många medvetna om. Men Demingers kritik är onödigt generaliserande och svartvit. Det finns mycket stor bredd och variation inom frikyrkan i Sverige och det finns flera bra exempel på levande och dynamiska församlingar som växer. All förändring är inte försämring. 

Deminger skriver att Svenska kyrkans gudstjänster blivit ett alternativ för många och han tror tydligen att en återgång till Svenska kyrkan är lösningen på frikyrklighetens problem. Det tror inte jag. Jag kan visserligen förstå att frikyrkliga som blivit besvikna på frikyrkans ytlighet och underhållningskristendom attraheras av djupet i fasta former, liturgi och pampiga kyrkorum. Jag förstår det, men jag tror inte det är rätt väg. Jag tror att det är en återvändsgränd. Det finns inte mer av andligt liv och levande tro i Svenska kyrkan (eller den katolska eller ortodoxa för den delen), än vad det gör inom frikyrkan. Det finns förvisso öar av kristen tro och andligt liv även i Svenska kyrkan, men det finns också mycket av tom liturgi, formalism och synkretism. 

Nej, frikyrkans framtidshopp tror jag ligger i en helt annan riktning och det handlar om att den måste hitta tillbaka till sina rötter i dynamiskt andligt liv, mission och enkelhet. Jag tror att det handlar om att bygga enkla organiska församlingar som inte är beroende av kyrkobyggnader och anställda i så stor utsträckning, utan istället är lekmannarörelser som är baserade i vardagslivet, i hemmen och i enkla former. Det är inte tillbaka till den institutionella kyrkan som är lösningen, utan tillbaka till den enkla organiska kyrkan som den visade sig i till exempel den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet eller den svenska frikyrkorörelsen på 1800-talet. Frikyrkan har en framtid om den återigen kan bli en missionell församlingsplanterande rörelse. Om den inte blir det kommer den säkerligen att dö ut. 

En avgörande faktor i en växande rörelse är att det finns utrymme för alla tjänstegåvorna. Därför är det bra och nödvändigt att lyfta fram evangelistens tjänst i Sverige idag. Dagen berättar om en tredagarskonferens för unga evangelister och intervjuar några av deltagarna. EFK-pastorn Rikard Edefors intervjuas också om det stora behovet av att släppa fram evangelisterna i våra församlingar. "Det talas mycket om profetia och helande i min del av kyrkan. Men det är väl evangelistens gåva som är borta?", twittrade han häromdagen. De båda artiklarna om evanglistgåvan är mycket intressanta och det kommer fram många värdefulla synpunkter. Släpp fram evangelisterna i frikyrkan! 

Sigfrid Deminger lämnade Svenska kyrkan när han var 17 år och nu har han blivit medlem där igen. Jag är själv uppvuxen i Svenska kyrkan. Min pappa är präst och det var även både min farfar och farfars far. Jag döptes i Baptistkyrkan i Jönköping när jag var 16 år och gick ur Svenska kyrkan så fort jag blev myndig. Jag tänker inte bli medlem i den kyrkan igen. Jag är övertygad om att frikyrkan har en framtid i Sverige.

Uppdatering 7/2: Några frikyrkoledare kommenterar Demingers artikel här och Deminger själv svarar på Dagens frågor här. Håkan Arenius gör en klarsynt analys i sin ledarkrönika. Jaktlund bloggar tänkvärt om  sitt möte med evangelisterna.

Uppdatering 8/2: Debatten fortsätter med en mängd nya artiklar: Dagen sammanfattar debatten, Eleonore Gustafsson skriver mycket tänkvärt. Biskop Antje Jackelén intervjuas. Andra debattörer är Ulf Sundqvist, Erik Dahlqvist, Gunnas Karlsson, David Nyström och GF:s blivande ledare.

Uppdatering 9/2: En mycket bra analys av Daniel Röjås. Deminger intervjuas i media. Daniel Grahn skriver en ledarkrönika att detta är den viktigaste debatten i Dagens historia.

Uppdatering 10/2: Idag har jag skrivit en fortsättning; Har frikyrkan en framtid, del 2.

Pingstmissionen väljer väg

Pingströrelsen samlas till missionskonferens i Uppsala den kommande helgen. Det är många viktiga frågor som ska diskuteras. Pingst står inför flera utmaningar i sitt internationella arbete. Det handlar framför allt om hur det diakonala och evangeliska arbetet ska integreras i Pingsts olika verksamheter på missionsfältet. Stockholm Filadelfias ledning skriver en debattartikel idag för att klargöra sin hållning i olika frågor. Artikeln har rubriken Sammanhållen mission målet och den argumenterar för en holistisk missionssyn. Den ger också en god inblick i några av de frågor som kommer att diskuteras i Uppsala. Jag hoppas att det blir en bra och givande konferens och att Pingst finner en väg för sitt internationella arbete i framtiden.

Lite mer om Bibelns ofelbarhet

Idag fortsätter samtalet om en evangelikal bibelsyn. Det är Stefan Gustavsson som har skrivit en mycket läsvärd och klargörande artikel där han försvarar tron på en ofelbar Bibel. Jag delar helt Stefan Gustavssons syn i dessa frågor. Det är två saker jag särskilt uppskattar i artikeln. 

För det första tycker jag att det är bra att artikeln beskriver skillnaden mellan fundamentalism och evangelikalism på ett mer nyanserat och korrekt sätt än vad som tidigare skett. Jag är visserligen tveksam till att någon mer framträdande eller ledande fundamentalist verkligen trott på mekanisk diktamen när det gäller Bibelns inspiration, men Gustavssons beskrivning (med hänvisning till John Stott, utan specifik källa) är ändå hållbar. Det är bra att det blir klargjort att man inte är fundamentalist bara för att man tror att Bibeln är ofelbar.

För det andra ger artikeln en mycket bra bild av hur Lausannedeklarationens upphovsman John Stott själv såg på Bibelns ofelbarhet och hur han förklarade deklarationens formulering. Gustavsson menar att Stott på ett tydligt sätt gav uttryck för tron på att Bibeln är sann och felfri i allt den säger ("true and inerrant"). 

Med adress till ÖTH avslutar Stefan Gustavsson sin artikel på följande sätt: "Min personliga uppfattning är att det tänjer för mycket på språket att utgå från Lausannedeklarationen och samtidigt ha en bibelsyn som räknar med fel och misstag i Bibeln." 

Samtalet går vidare.

Mina tidigare texter i detta samtal finns här: 

En evangelikal bibelsyn

Några tankar om bibelsyn 

Kan man tro på Bibeln.

Uppdatering 4/2: Ännu en artikel av Anders Robertsson och Roger Gustavsson: Därför är bibelsynen så viktig att samtala om.

Jag vill också tacka Tommy Wasserman för att han påminde mig om vad John Stott skrev om Inerrancy i sin bok Evangelical Truth (hela texten finns på sid 70-75 i den senaste upplagan från 2011). Jag klistrar in en del av Stotts text här:

”There are at least five reasons why the word 'inerrancy' makes me uncomfortable. First, God’s self-revelation in Scripture is so rich - both in content and in form - that it cannot be reduced to a string of propositions which invite the label ‘truth’ or ‘error.’ ‘True or false?’ would be an inappropriate question to address to a great deal of Scripture.

Secondly, the word ‘inerrancy’ is a double negative, and I always prefer a single positive to a double negative. It is better to affirm that the Bible is true and therefore trustworthy….

Thirdly, the word 'inerrancy' sends out the wrong signals and develops the wrong attitudes. Instead of encouraging us to search the Scriptures so that we may grow in grace and in the knowledge of God, it seems to turn us into detectives hunting for incriminating clues and to make us excessively defensive in relation to apparent discrepancies.

Fourthly, it is unwise and unfair to use ‘inerrancy’ as a shibboleth by which to identify who is an evangelical and who is not. The hallmark of authentic evangelicalism is not subscription but submission. That is, it is not whether we subscribe to an impeccable formula about the Bible but whether we live in practical submission to what the Bible teaches….

Fifthly, it is impossible to prove that the Bible contains no errors. When faced with an apparent discrepancy, the most Christian response is neither to make a premature negative judgment nor to resort to a contrived harmonization, but rather to suspend judgment, waiting patiently for further illumination to be given us. Many former problems have been solved in this way.” 

Tommy Wasserman pekar också på en viktig formulering i The Chicago Statement. Så här skriver han: Och så vill jag gärna också peka på mest välkända uttrycket för ”inerrancy” positionen, nämligen The ”Chicago Statement on Biblical Inerrancy”från 1978, och artikel XIII för att påvisa att det även här finns ett tolkningsutrymme för vad ”felfri” egentligen konkret innebär:

”WE DENY that it is proper to evaluate Scripture according to standards of truth and error that are alien to its usage or purpose. We further deny that inerrancy is negated by Biblical phenomena such as a lack of modern technical precision, irregularities of grammar or spelling, observational descriptions of nature, the reporting of falsehoods, the use of hyperbole and round numbers, the topical arrangement of material, variant selections of material in parallel accounts, or the use of free citations.”