Barnabasbloggen

Pingstmissionen väljer väg

2012-02-02T19:35:00.000+01:00

Pingströrelsen samlas till missionskonferens i Uppsala den kommande helgen. Det är många viktiga frågor som ska diskuteras. Pingst står inför flera utmaningar i sitt internationella arbete. Det handlar framför allt om hur det diakonala och evangeliska arbetet ska integreras i Pingsts olika verksamheter på missionsfältet. Stockholm Filadelfias ledning skriver en debattartikel idag för att klargöra sin hållning i olika frågor. Artikeln har rubriken Sammanhållen mission målet och den argumenterar för en holistisk missionssyn. Den ger också en god inblick i några av de frågor som kommer att diskuteras i Uppsala. Jag hoppas att det blir en bra och givande konferens och att Pingst finner en väg för sitt internationella arbete i framtiden.

Lite mer om Bibelns ofelbarhet

2012-02-01T22:22:00.000+01:00

Idag fortsätter samtalet om en evangelikal bibelsyn. Det är Stefan Gustavsson som har skrivit en mycket läsvärd och klargörande artikel där han försvarar tron på en ofelbar Bibel. Jag delar helt Stefan Gustavssons syn i dessa frågor. Det är två saker jag särskilt uppskattar i artikeln.

För det första tycker jag att det är bra att artikeln beskriver skillnaden mellan fundamentalism och evangelikalism på ett mer nyanserat och korrekt sätt än vad som tidigare skett. Jag är visserligen tveksam till att någon mer framträdande eller ledande fundamentalist verkligen trott på mekanisk diktamen när det gäller Bibelns inspiration, men Gustavssons beskrivning (med hänvisning till John Stott, utan specifik källa) är ändå hållbar. Det är bra att det blir klargjort att man inte är fundamentalist bara för att man tror att Bibeln är ofelbar.

För det andra ger artikeln en mycket bra bild av hur Lausannedeklarationens upphovsman John Stott själv såg på Bibelns ofelbarhet och hur han förklarade deklarationens formulering. Gustavsson menar att Stott på ett tydligt sätt gav uttryck för tron på att Bibeln är sann och felfri i allt den säger ("true and inerrant").

Med adress till ÖTH avslutar Stefan Gustavsson sin artikel på följande sätt: "Min personliga uppfattning är att det tänjer för mycket på språket att utgå från Lausannedeklarationen och samtidigt ha en bibelsyn som räknar med fel och misstag i Bibeln."

Samtalet går vidare.

Mina tidigare texter i detta samtal finns här:

En evangelikal bibelsyn

Några tankar om bibelsyn

Kan man tro på Bibeln.

Vilken andlig stil har du?

2012-01-29T12:00:00.000+01:00

Jag har precis genomfört kortkursen Teamledarskap och konflikthantering för andra gången. En av de saker vi tar upp när vi talar om teamledarskap är betydelsen av mångfald och olikheter i teamet. Jag brukar ta upp det från tre olika perspektiv. Det behövs en mångfald av tjänstegåvor (Ef 4:11), av ledarstilar (pesonlighetstyper) och av andliga stilar.

När jag talar om andliga stilar syftar jag på att vi är olika och har olika preferenser när det gäller hur vi ber och upplever inspiration och Guds närvaro i våra liv. Finns det utrymme för olika typer av kristna i en och samma gemenskap? Olikheter kan skapa konflikter, men de kan också skapa rikedom och bredd i gemenskapen om man kan se det som en positiv mångfald. Lite generaliserande tror jag att man kan tala om fyra olika typer av kristna. Jag har hämtat denna indelning från den utmärkta lilla skriften How to Learn Through Conflict - A Handbook for Leaders in Local Churches av Colin Patterson. Innan du läser beskrivningarna kan du fundera på vilket av de fyra evangelierna i NT som du är mest fäst vid. Så här kan man presentera de fyra stilarna:

Aktivisten

Du är pragmatisk kristen och känner dignärmast Gud när får göra något konkret för andra människor.Gatuevangelisation, socialt arbete, kampanjer eller projekt kan varasådant som får dig att gå igång. Du vill att det ska hända någotoch är inte så förtjust i stillhet och mysig lovsång eller sammanträden.Troligen är Markusevangeliet din favorit.

Den intellektuelle

Du är en tänkande kristen. Gud talartill dig när du får brottas med ord och idéer. Du gillar attförstå hur saker hänger ihop och trivs när du kan förklara detför andra. Du gillar genomtänkta program, studiegrupper, braundervisning och böcker. Du tycker att det kan bli segt med mycketlovsång. Troligen tycker du mest om Matteusevangeliet.

Mystikern

Du är en kontemplativ kristen ochmöter Gud mest i ensamheten. Du gillar retreater, poesi och symboleroch trivs bäst när du kan deladin tro med andra i lugna samtal. Du gillar inte stressiga ochbullriga möten, inte heller ytliga kristna med påklistrade leenden.Du tycker troligen bäst om Johannesevangeliet.

Karismatikern

Du är enpassionerad kristen. Guds kärlek känns verklig i ditt hjärta ochdu vill gärna berätta för andra vad han har gjort för dig och hurstor hans kraft är. Du gillar livlig lovsång, personligaberättelser och högljudd bön. Du gillar inte formellagudstjänster, tystnad eller stillhet. Du gillar troligenLukasevangeliet mest.

Vilken typ av kristen är du? Vibehöver alla helheten, men det brukar vara något som liggernärmast. Själv kan jag uppskatta alla fyra, men jag känner igen mig tydligt i en av dem. Det stämmer till och med att det är det evangelium som jag oftast lever i och kommer tillbaka till (gissa vilket!). Man måste förstås ta detta som en förenklad generalisering, men även sådana kan vara till hjälp ibland. Jag tycker att den här bilden av andliga stilar kan vara till hjälp när vi tänker på mångfalden i församlingen och i ledartemat.

Finns det plats för de olika typerna i din gemenskap? Iditt ledarteam?

Det kan vara en viktig aspekt när det gäller att nå människor i vår tid.

Att bygga Guds hus

2012-01-22T21:00:00.000+01:00

Profeten Haggaj har ett budskap till vår tid!

När judarna år 538 f.Kr återvände till Jerusalem efter fångenskapen i Babylonien började de genast att bygga upp templet igen. Arbetet gick bra i början och grunden blev lagd, men sen kom det av sig och och arbetet låg nere i ungefär femton år. Då uppträdde profeten Haggaj i Jerusalem. Året var 520 f.Kr och hans budskap var att nu måste folket bygga färdigt Guds hus. De hade blivit mer intresserade av att bygga fina hus till sig själva, än att bygga upp Guds hus. Det kritiserade Haggaj. Så här står det skrivet:

"Därför har Herrens ord kommit genom profeten Haggaj: Hur kan tiden vara inne för er själva att sitta i era panelprydda hus, medan dettahus ligger i ruiner?" och "Ni strävar efter mycket, men får litet. Skörden ni bärgar blåser jag på. Varför? säger Herren Sebaot. Därför att mitt hus ligger i ruiner, medan ni har brått med era egna" (Hagg 1:3-4, 9).

Profetens budskap fick avsedd verkan och fyra år senare stod templet färdigt och blev invigt. Man kan läsa om dessa händelser i Esra 1-6.

Jag tror att Haggaj har ett budskap även till vår tid. Vi bygger inte tempel med stenar och murbruk. Gud bor inte längre i sådana byggnader. I vår tid är det församlingen som är Guds hus och vi är levande stenar i hans tempelbygge. Gud bor mitt ibland oss, mitt i den kristna gemenskapen. Det är församlingen som är templet.

"Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud" (Ef 2:20-22). "När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge" (1 Petr 2:4-5a).

Precis som på Haggajs tid är det ett stort problem i vår tid att Guds folk håller på att bygga på sina egna hus, istället för att vara med och bygga på Guds hus. Av olika skäl tappar man intresset för och överlåtelsen till församlingen och då blir det andra saker som tar överhanden; karriären, fritidsintressen, nöjen, idrotten eller den egna villan. Det blir det man tänker på och drömmer om och det blir där man satsar sin tid och sina pengar. Känner du igen det?

Jag är övertygad om att det viktigaste för Sverige idag är att vi får levande dynamiska församlingar i varje stad och i varje samhälle. Överallt behöver det byggas gemenskaper (tempel), som Gud kan fylla med sin kraft och sin kärlek, så att det flödar över till människor runtomkring. Gamla församlingar behöver förnyas och nya församlingar behöver planteras. För att det ska kunna ske måste det finnas människor som inte bara bygger på sina egna hus, utan bestämmer sig för att göra byggandet av Guds hus till det viktigaste i deras liv. Liksom på Haggajs tid söker Gud människor som vill vara med och bygga. Vill du vara med?

Uppdatering 23/1. För att undvika missförstånd länkar jag till några av mina tidigare texter om församlingen som en gemenskap där man delar livet med varandra:
Vad är en församling?
Församlingens DNA
Framtidens kyrka finns i Apg 2
Leva i gemenskap - tio praktiska tips
Fyra bibliska motiv i vår gemenskap, del 1, del 2

Jaktlund bloggar om varför vi går till kyrkan.

Idag firar vi anabaptismens födelsedag

2012-01-21T07:00:00.000+01:00

Den 21 januari 1525 föddes den anabaptistiska rörelsen. Idag är det 487 år sedan. Den dagen var en liten grupp lärjungar samlade i ett hem i Zürich. Där tog man det avgörande steget att döpa dem som bekände tro på Jesus och ville följa honom. Den anabaptistiska rörelsen hade därmed sett dagens ljus. Till minne av denna händelse presenterar jag idag en film, som berättar om anabaptismen i tre korta avsnitt.

Den första delen handlar om händelserna i Zürich, det första dopet, och Michael Sattlers beslut att lämna klostret:

Den andra delen handlar om hur Michael Sattlers vision för den kristna församlingen formas och konferensen i Shleitheim:

Den tredje delen handlar om rättegången mot Michael Sattlers och visar hur han avrättas:

Jag har skrivit om dessa händelser i följande inlägg:

Conrad Grebel och anabaptismens födelse
Felix Mantz - pionjären som blev dränkt
Michael Sattler, del 1
Michael Sattler, del 2: Schleitheimbekännelsen
Michael Sattler, del 3: Rättegång och avrättning

Filmklippen i programmet är hämtade från långfilmen The Radicals.

Jag gillar för övrigt Marcus Birro. Jag hoppas att han upptäcker vad anabaptismen har att ge. Det tror jag att han skulle uppskatta och ha glädje av (1, 2, 3).

Vi behöver goda ledare

2012-01-13T09:19:00.000+01:00

Det är återigen dags för Global Leadership Summit. Den återkommande internationella ledarkonferensen, som har sitt ursprung i församlingen Willow Creek i Chicago. I Sverige är det Göteborg och Stockholm som är samlingsplatser för årets konferens med temat Mod att leda.

En av talarna är TV-chefen Eva Hamilton, som blev utsedd till Årets ledare 2009. I en intervju i Dagen säger hon bland annat: "En god ledare bör alltid söka motstånd i argumentationen. Gör man inte det kommer organisationen att stelna och ledaren bli alltför dominant. Man får inte skrämma sina medarbetare till tystnad." Det tycker jag är kloka ord, som gäller även i en församling.

I en annan artikel intervjuas Josefin Arenius om ledarskap. Hon säger så många kloka och viktiga saker att jag helst skulle vilja citera hela artikeln. Hon talar om behovet av tydligt ledarskap och vikten av att ledarskapet är präglat av ödmjukhet, lyssnande, tydlighet, analysförmåga och driv. "Alla sammanhang jag varit med i har drivits av någon med en tydlig vision som man velat dela. Utan en sådan faller det", säger hon. Josefin Arenius betonar också vikten av ledarutbildning i pastorsutbildningen. Det är också något som finns med i den nya pastorsutbildningen ALT.

Jag tror att det är viktigt med ledarträning. Även om man har en ledargåva fungerar det inte automatiskt, utan man behöver också tränas både praktiskt och teoretiskt för att fungera bra som ledare. Det finns många böcker i ämnet. Här presenterar jag två av mina favoriter:

Hit the Ground Kneeling - Seeing Servant Leadership Differently av Stephen Cottrel (80 sidor).

Servant Leadership for Slow Learners av J. David Lundy (240 sidor).

Det är två mycket läsvärda och bra böcker. Jag rekommenderar dem till alla som på något sätt står i ett kristet ledarskap.

Mariannelunds folkhögskola erbjuder kortkurser i kristet ledarskap. Det kan vara inspirerande att åka på stora konferenser. Det kan vara minst lika givande att åka på mindre kurser och fördjupa sig i något ämne tillsammans med en mindre grupp ledare från olika sammanhang. Under vårterminen 2012 arrangerar vi två kortkurser i Mariannelund:

Teamledarskap och konflikthantering den 27-28 jan.

Församlingsbygge för tillväxt den 23-24 mars.

Jag är ansvarig lärare för båda kurserna.

Dagen berättar även att det nya samfundet Gemensam Framtid nu söker ledare och personal för den nya organisationen. Församlingar och missionsrörelser i Sverige behöver goda ledare. Låt oss be och arbeta för att vi ska få många goda ledare. Jag hoppas och tror att Global Leadership Summit kan bidra till detta.

Uppdatering: Dagens rapport från konferensen finns här.

Gamla testamentets kanon

2012-01-06T17:57:00.000+01:00

Fråganom vilka böcker som ingår i Gamla Testamentet

En av de frågor som aktualiserats i samtalet om bibelsynen är vilka böcker som ska vara med i Bibeln och varför. Mikael Karendal har skrivit mycket bra om detta här. Han skriver ganska kort om Gamla testamentets kanon och koncentrerar sig istället på Nya testamentet. Därför publicerar jag här en text om Gamla testamentets kanon som jag skrev för några år sedan. Texten bygger helt på artikeln Canon of the Old Testament i The International Standard Bible Encyclopedia (1979).

Varför just dessa 39 böcker?

GamlaTestamentet innehåller 39 böcker. Varför räknas just dessa böckersom kanoniska (kanonisk = normerande, rättesnöre)? Varför uteslutsandra böcker? Hur är det t.ex. med apokryferna? GT:s apokryfer finns ju ofta med i utgåvor av Bibel 2000.

Föratt svara på frågorna måste vi göra en historisk undersökningdär många olika vittnen kommer till tals. Huvudlinjerna iutvecklingen är tydliga, även om det är många detaljer i denlånga processen som är osäkra och oklara.

1.GT:s eget vittnesbörd

GamlaTestamentets böcker skrevs och accepterades som kanoniska under enlång tidsperiod, mer än 1000 år (jag utgår från en konservativ datering). Redan i GT ser man att processenär igång. Moses skriver ner lagen och överlämnar den till folketsom ett auktoritativt vittnesbörd (5 Mos 31:9-13, 24-26). Josua fårbefallningen att i allt hålla sig till Mose lag (Jos 1:7-8).Psalmisten prisar den salig som håller sig till Guds skrivna lag (Ps1:1-3). Hela Psalm 119 är en hyllning till Guds skrivna ord.Lagbokens betydelse och auktoritet framkommer tydligt i berättelsernaom kung Josia (2 Kung 22:8-19) och Nehemja (Neh 8:5-10). Sak 7:12 ochDan 9:2 talar också om att Herren talar genom profeternas skrifter.Sak 7:12 är den klassiska texten i GT för Andens inspiration avprofeterna. GT självt visar alltså att processen pågår, attMoseböckerna tidigt fick kanonisk status, att även profeternasskrifter räknades som Herrens ord, men det säger inget om närprocessen avslutas och hur gränserna sätts.

2.Septuaginta

Septuagintaär en grekisk översättning av GT som gjordes ca 250-150 f.Kr iAlexandria. Septuaginta var det GT som lästes i de grekisktalandekristna församlingarna runt Medelhavet. De manuskript av Septuagintavi har idag är från 350 e.Kr. och senare och de innehåller mångaapokryfiska böcker (varierande i antal och titlar mellan olikamanuskript). Det finns inga klara bevis för att apokryfiska böckeringick i den ursprungliga grekiska översättningen. Det är tvärtomflera saker som talar för att man även i Alexandria höll fast vidsamma kanoniska böcker som judarna i den övriga världen.Protestantiska kyrkor anser att de apokryfiska böckerna inte skavara med i kanon eftersom det inte finns några klara bevis för attjudarna vid någon tidpunkt någonstans räknat dem som kanoniska.

3.Judendomen vid tiden runt Jesu födelse

Underårhundradena före Jesu födelse utkristalliserades de 39 böcker vihar idag som de av judarna accepterade. Det blev den allmännauppfattningen att den profetiska inspirationen upphörde med profetenMalaki och att de böcker som skrivits senare (dvs apokryferna) intehar samma gudomliga auktoritet och inspiration. En mängd judiskavittnesbörd runt tiden för Jesu födelse pekar på att samma 39böcker räknades som Guds skrivna ord.

4. Nya Testamentetsvittnesbörd

Detviktigaste vittnesbördet om Gamla Testamentets kanon har vi i NyaTestamentet. En mängd uttryck visar att vi vid Jesu tid har ensamling av heliga judiska skrifter som är klart avgränsade frånandra böcker: ”Skriften” (Joh 10:35, 19:36, 2 Pet 1:20),”Skrifterna” (Matt 22:29, Apg 18:24), ”De heliga skrifterna(Rom 1:2, 2 Tim 3:15), ”Lagen” (Joh 10:34-35, Joh 15:25, 1 Kor14:21), ”Lagen och profeterna” (Matt 5:17, 7:12, 22:40, Luk16:16, 24:44, Apg 13:15, 28:23).

Detär också av betydelse att NT citerar nästan alla GT:s böcker somGuds skrivna och inspirerade ord, men inte en enda av de apokryfiskaböckerna .

5.Den kristna kyrkan

Iden kristna kyrkan var situationen länge ganska oklar om vilkaböcker som skulle ingå i GT. I den östliga delen av kristenhetenräknades i regel de 39 böcker vi har idag och apokryferna räknadesinte som kanoniska. I den västliga delen av kristenheten hadeapokryferna en betydligt högre ställning och användes betydligtmer i gudstjänster och predikningar. När man teologiskt skulledefiniera vilka böcker som ingick i GT valde de flesta samma 39böcker som i öst, men i praktiken fick apokryferna en oklarmellanställning. Augustinus pläderade på 400-talet för att ävenapokryferna skulle ingå i GT och öppnade vägen för att de skulleaccepteras som kanoniska av den katolska kyrkan. Men även Augustinusgjorde en åtskillnad mellan de 39 kanoniska böckerna och deapokryfiska som inte hade samma tillförlitlighet och auktoritet.

Idagaccepterar den katolska kyrkan ett flertal apokryfiska böcker somingående i den heliga Skrift. Den evangelikala protestantiskakristenheten håller fast vid den judiska kanon omfattande våra 39böcker. Man anser dock att GT:s apokryfiska böcker har storthistoriskt värde och kan läsas som uppbygglig litteratur, men deska inte betraktas som Guds ord. Därför tycker jag att de ska tryckas separat och inte i Bibeln.

Bibeln, traditionen och kanon

2012-01-05T23:25:00.003+01:00

Förra veckans inlägg om evangelikal bibelsyn har lästs av många. Det gav också upphov till ett intressant samtal med Annika Spalde i kommentarsfältet. Det är tydligt att många tycker att frågan om bibelsynen är viktig och att den ger upphov till flera viktiga följdfrågor. I kommentarerna till inlägget handlade det om hur vi vet vilka böcker som ska vara med i Bibeln (frågan om kanon), om förhållandet mellan Bibeln och traditionen, om bibeltolkningsprinciper och om frågan om skapelsetron och evolutionen. Alla frågorna är viktiga och jag ska försöka att följa upp dem på bloggen. Idag vill jag ge jag tipsa om vad andra har skrivit.

Mikael Karendal har skrivit tre långa inlägg om Skriften och traditionen. De är mycket välskrivna och intressanta och jag delar helt Karendals synsätt. Han förklarar det evangelikala perspektivet på ett bra och tydligt sätt. Del 1 och 3 handlar om vad traditionen är och hur man ska se på förhållandet mellan Bibeln och traditionen. Del 2 handlar om kanonprocessen för både Gamla och Nya testamentet. Det är mycket läsvärda artiklar. Jag konstaterar med glädje att Mikael Karendal är en pingstpastor som ser pingstteologin som en gren inom den evangelikala teologin. Det gör jag också. När vi år 2000 formulerade vår teologiska policy på Mariannelunds folkhögskola beskrev vi vår teologi som evangelikal, pentekostal och baptistisk. För mig var det en självklarhet att räkna in pingstväckelsen i den evangelikala familjen, men jag förstod snabbt att det var kontroversiellt. Jag är glad att jag har hittat en meningsfrände.

Karendals texter finns här:

Skrift och tradition - 1
Skrift och tradition - 2
Skrift och tradition - 3

Bengt Malmgren är katolik och har skrivit tre intressanta inlägg om Bibelsyn och tradition. De är delvis skrivna i dialog med Karendals texter. Vill man få del av ett katolskt perspektiv får man mycket matnyttigt här:

del 1, 2, 3.

Det är roligt att läsa dialogen mellan Malmgren och Karendal eftersom den förs med respekt och ödmjukhet. Det kan man tyvärr inte säga om alla som kommenterar inläggen på bloggarna. Ibland blir tonen lite väl hård och man talar förbi varandra utan att lyssna eller ens vilja förstå. Det är nyttigt och lärorikt att samtala med dem som har en annan uppfattning än man själv. Det lär man sig mycket på. Och ibland kanske man till och med förstår att man har fel och måste ändra sig.

Låt henne stanna!

2012-01-04T13:43:00.000+01:00

Idag är det dags att kommentera den svenska flyktingpolitiken igen. Förra veckan intervjuades Migrationsverkets chefsjurist Mikael Ribbenvik. Han tycker att flyktingdebatten är snedvriden och att Sverige trots allt gör bra ifrån sig när det gäller att ta emot flyktingar. Det beror förstås på från vilket håll man ser det. Jämfört med en del andra EU-länder har Sverige en ganska generös flyktingpolitik, men om man ser det ur flyktingarnas situation är den ofta hård och obegriplig. En av dem som kämpar hårt för en generösare flyktingpolitik och för enskilda flyktingars situation är pastorn Bengt Sjöberg. Han ger Ribbenvik svar på tal och visar den andra sidan av saken i en insändare: Ribbenvik ger fel bild av flyktingsituationen. Bengt skriver också mycket om flyktingfrågor på sin blogg. Den rekommenderas varmt.

Problemet illustreras i Dagen idag genom den skakande berättelsen om den pakistanska kvinna som blivit kristen och döpt i Pakistan och nu hotas av utvisning eftersom Migrationsverket tvivlar på djupet i hennes tro. Vi anar vad som väntar henne om hon sänds tillbaka till Pakistan. Berättelsen om dödsdömda fembarnsmamman Asia Bibi som sitter i fängelse för sin tro på Jesus talar sitt tydliga språk.

Nu vädjar jag och många andra till regeringen och Migrationsverket om att människor som förföljs för sin tro ska få stanna i Sverige. Jag vill ha en generösare flyktingpolitik.

Bokpresentation: Forskningsfusket

2012-01-02T08:23:00.000+01:00

Mitt första blogginlägg 2012 blir en bokpresentation. Under julhelgen har jag läst Ralf Sundbergs bok Forskningsfusket - så blir du lurad av kost- och läkemedelsindustrin. Det är en omskakande och upprörande bok.

Ralf Sundberg är en läkare, oberoende forskare, docent och kirurg bosatt i Malmö. Boken handlar om fusket bakom folkhälsans myter. Vilka är då folkhälsans myter. Ja, det är tex att det inte är nyttigt att äta naturligt mättat fett, att man blir fet av fet mat och att kolesterol är farligt för hjärtat.

Detta har vi alla fått lära oss genom myndigheternas propaganda, och det har presenterats som att det bygger på en vetenskaplig grund. Ralf Sundberg visar på ett övertygande sätt att så inte är fallet. "För att förstå varför myterna har fått ett så kraftigt genomslag och blivit så seglivade måste man förstå vilka villkor som rådde i USA - och i Sverige - när dessa 'sanningar' etablerades", står det på bokens baksida. Sundberg avslöjar de ekonomiska och politiska drivkrafterna bakom myterna och det är en spännande, fascinerande och mycket upprörande läsning.

På ett mycket grundligt sätt går författaren igenom historien från 1900-talets mitt fram till våra dagar. Han går igenom en rad vetenskapliga undersökningar och diskuterar deras resultat. Man lär sig mycket om vetenskaplig metodik och blir skakad av hur lätt det är att förvilla med statistik och blunda för uppenbara fakta när ekonomiska intressen finns med i bakgrunden. Det som presenteras som vetenskapligt bevisat är ibland inte alls så sant som man förvillas att tro. Boken är dessutom skriven på ett begripligt och underhållande sätt. Även om den kräver en del tankearbete av läsaren är den mycket läsvärd även för den som inte är fackman på området. Jag rekommenderar den varmt! Den kan beställas på adlibris eller bokus.

Ralf Sundberg rekommenderar LCHF-kost, dvs att man äter lite kolhydrater och mycket fett (naturligt fett). LCHF betyder Low Carb High Fat. Jag och min fru har ätit så i ett år nu och vi mår mycket bra av det. Om du vill veta mer om LCHF rekommenderar jag att du går till Andreas Eenfeldts blogg Kostdoktorn eller läser hans utmärkta bok Matrevolutionen (även bokus). Den presenterade jag för övrigt i ett tidigare blogginlägg som du finner här.

Ett par exempel på tvivelaktig hänvisning till forskning finns här: Aftonbladet, SVD,

Gott nytt år!

2011-12-31T20:47:00.001+01:00

Det är nyårsaftons kväll. Jag har just ätit en god nyårsmiddag med min fru. För andra året i rad firar vi nyår för oss själva. Det passar bra eftersom vi just har haft huset fullt av barn och barnbarn och dessutom varit rejält förkylda.

Jag älskar verkligen nyårsafton. Jag älskar att ta det lugnt på nyårsafton. Det är en bra dag för reflektion och eftertanke. Jag brukar inte ge några nyårslöften, men jag brukar alltid sätta upp några mål för det kommande året. Idag har jag utvärderat de mål jag satte upp förra året och formulerat några nya. Jag tror att vi regelbundet behöver utvärdera våra liv och ta ut riktningen på nytt. Nyårshelgen är ett utmärkt tillfälle att göra det.

Jag tänker inte publicera mina personliga mål här på bloggen, men jag kan säga så mycket som att det handlar om mitt personliga liv och min vandring med Gud, om mina nära relationer i familj och församling, om min tjänst för Guds rike och om mitt arbete. Jag ser fram emot det kommande året och förväntar mig många roliga och spännande saker. Jag har förstås en del som ligger i planeringen, men det är endast Gud som vet hur det blir. Om Han vill så blir det som jag hoppas. Sen händer det säkert mycket som jag inte har planerat, både roliga överraskningar och jobbiga prövningar. Men när prövningarna kommer ska jag räkna det som glädje, även om det känns jobbigt och tänka på att man alltid kan lära sig något när man hamnar i problem (se Jak 1:2-4).

När jag ser tillbaka på 2011 är det några händelser som sticker ut lite extra. Det har också avspeglat sig här på bloggen och här bjuder jag på några tillbakablickar:

Året började med en fantastisk och lärorik pionjärkonferens med Michael Frost som talare. Man kan fortfarande lyssna till hans undervisning här.

I juni var jag en vecka i Armeniens huvudstad Jerevan och undervisade på en missionsbibelskola. Det var en ny erfarenhet och både inspirerande och lärorikt. Det kan du läsa om här.

I juli fick jag och Kerstin äntligen göra vår resa till London. Vi skulle egentligen åkt sommaren 2005, men blev hindrade av att Kerstin fick diskbråck. Hon har fortfarande besvär med ryggen, men nu kunde vi i alla fall åka. När vi var där passade vi på att besöka All Souls Church. Det skrev jag om här.

En annan sak som hände under 2011 var att jag gick över till LCHF-kost. Det berättade jag om i en text om en revolution, eller två. Jag fortsätter med LCHF även 2012.

Dagen har utsett församlingsplantering till årets trend inom svensk kristenhet 2011. Det tycker jag är ett bra val. Jag kanske har bidragit lite grann till det. Förutom att vara med och arrangera pionjärkonferensen med Michael Frost har jag varit med och bildat pionjärorganisationen Urban Expression Sverige. Dessutom deltog jag i det Pionjärforum som ägde rum i oktober. Och så har jag ju ordnat flera kurser om församlingsplantering. Det blir fler nästa år, kolla här.

Dagen har också utsett Marcus Birro till den viktigaste kristna profilen i Sverige 2011. Det är ett intressant val och det motiveras underförstått av Carl-Henrik Jaktlund här. Med sådana krönikor som den Marcus Birro skrev i november i Expressen kan man verkligen förstå Dagens resonemang. Läs Birros krönika här. Jag uppfattar den som ett väckelserop. Dagen har också listor om årets händelser i svensk kristenhet och internationellt.

Nu får vi lägga 2011 bakom oss och se fram emot vad Gud ska göra under 2012. Med dessa ord vill jag önska alla Barnabasbloggens läsare ett riktigt gott nytt år med mycket av Guds välsignelser.

Uppdatering 4/1: Idag gör Dagen en fin och personlig intervju med Marcus Birro om hans liv och väg till Gud; Nytt liv med Gud och familj och utan bakfylla för Marcus Birro. Spännande läsning!

En evangelikal bibelsyn

2011-12-29T23:04:00.000+01:00

Förra veckans debattartikel om bibelsynen på Örebro Teologiska Högskola (ÖTH) har nu blivit besvarad i Dagen. Det är fem av ÖTH:s lärare som tillsammans skrivit en artikel med rubriken Vi har en evangelikal bibelsyn. Eftersom jag kommenterade artikeln i ett inlägg den 22 dec är det naturligt att jag följer upp med att också kommentera dagens artikel. Bibelsynen är en viktig fråga både i församlingslivet och i den teologiska utbildningen och därför är samtalet oerhört viktigt. Här kommer mitt bidrag.

Först vill jag uttrycka min glädje över att lärarna på ÖTH bekänner sig till en evangelikal bibelsyn och att de vill arbeta med en historisk-grammatisk metod och hålla fast vid Bibelns auktoritet för tro och liv. Så långt är allt väl. Begreppet "evangelikal bibelsyn" är dock lite oklart och därför vill jag ge några synpunkter och ställa några frågor.

I artikeln hänvisar man till den amerikanska teologen George E. Ladd och hans formulering: "Bibeln är Guds ord genom människors ord i historien." Det är en bra formulering och jag instämmer i den. Jag brukar själv uttrycka det genom att säga att Bibeln är 100% Guds ord och 100% människors ord. Problemet med Ladds formulering är dock att den inte är så tydlig. En klassisk definition av evangelikal bibelsyn har vi i Lausannedeklarationen från 1974. I den står det bl.a: "Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv." Det var denna mer innehållsrika formulering som citerades av författarna till den första artikeln, men ÖTH-lärarna kommenterar inte den definitionen och skriver ingenting om hur de ser på Lausannedeklarationen. Jag tycker att det hade varit önskvärt för tydlighetens skull. Hela Lausannedeklarationen kan läsas på svenska här och på engelska här.

Den kontroversiella frågan inom evangelikala kretsar är den som handlar om Bibelns ofelbarhet. En del menar att Bibeln är ofelbar endast när den talar om tro och liv. Andra menar att Bibeln är ofelbar även när den talar om historiska händelser och naturliga fenomen. Det sägs inte rakt ut i artikeln, men mitt intryck är att ÖTH-lärarna hör hemma i den första gruppen (vilket även Ladd gjorde), medan författarna till den första artikeln förmodligen hör hemma i den andra. Jag anser att begreppet evangelikal kan gälla för båda grupperna, så länge man håller fast vid att hela Bibeln är Guds ord och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv. Vi bör ha respekt för varandra när vi diskuterar och samtalar om detta.

Själv hör jag hemma i den andra gruppen. Jag tror att Bibeln är sann även när den talar om historiska händelser och andra fakta. Det är förstås under förutsättning att man har tillgång till den ursprungliga texten (och att den är korrekt översatt och tolkad). Det finns många saker man kan tillägga för att det ska bli tydligt vad detta betyder och vad det inte betyder. Tron på Bibelns ofelbarhet blir ofta missförstådd och ibland förlöjligad. Ett försök att förklara vad tron på Bibelns ofelbarhet innebär finns i Chicago Statement on Biblical Inerrancy från 1978. Min syn ligger mycket nära formuleringarna i det dokumentet. Läs det om du är intresserad.

En sak som gör mig lite förvånad är att ÖTH-lärarna gör en skillnad mellan evangelikal och fundamentalistisk bibelsyn. Som jag ser det är det inte bibelsynen som är skillnaden mellan evangelikalism och fundamentalism. Bibelsynen är i stort sett densamma och skillnaderna ligger på andra plan. Det har jag förklarat och argumenterat för i ett inlägg som finns här. En fråga till ÖTH-lärarna: Formulerades verkligen den evangelikala bibelsynen på ÖTH som en markering mot fundamentalismen? Kan man läsa den historien någonstans? (svaret på min fråga finns i uppdateringen nedan)

Om man tror att hela Bibeln är Guds ord och "utan fel i allt som det påstår", är även frågor om datum och författarskap viktiga. Uppgifter i bibelböckerna om författarskap och datum måste tas på allvar och gälla som trovärdiga. Om jag ska läsa Moses lag, Davids psalmer eller Jesajas profetior som Guds ord är det viktigt vem som skrev ner dem och när. Detsamma gäller för Paulus och Petrus brev. Författarens och textens auktoritet hänger samman. Frågor om datum och författarskap är förstås inte frälsningsavgörande eller centrala för den kristna trons innehåll, men de har ändå en stor betydelse för förtroendet för Bibeln som Guds ord genom människors ord i historien. Om vi inte vet (i stort sett) vilka människor det var som skrev, eller när i historien de gjorde det, hur ska vi då kunna lita på att det verkligen är Guds ord?

Så tänker i alla fall jag. Hur tänker du?

Uppdatering 30/12:
Idag svarar även EFK:s ledning på kritiken: Därför har vi en evangelikal bibelsyn.
Något om hur den evangelikala bibelsynen på ÖTH formulerades finns i Lennart Thörns bidrag i denna pdf: Finns det en "evangelikal" exegetik? Tack till Tommy Wasserman för länken!

Uppdatering 12/1 2012: Roger Gustavsson och Anders Robertsson, som startade debatten om bibelsynen svarar idag i Dagen. De pekar på att ÖTH-lärarna inte svarar på hur de förhåller sig till Lausannedeklarationen. Samtalet går vidare!

Uppdatering 18/1: Idag kom ÖTH-lärarnas slutreplik. Den 20/1 kom ett inlägg av Nils-Olov Nilsson.

Mission till och från Sverige

2011-12-29T14:50:00.002+01:00

Igår började den stora missionskonferensen Mission-Net Congress 2011 i Erfurt, Tyskland. Dagen uppmärksammar detta med flera artiklar om mission. En handlar om att antalet svenskar som reser ut som missionärer i andra länder har minskat drastiskt. En annan handlar om att det nu är dags för oss i Sverige att ta emot missionärer från andra länder.

Detta kompletteras med flera svenskars berättelser om sina missionserfarenheter. Det är korta och fina vittnesbörd från Kjell Bonerfäldt, Oskar Lindén, Birgitta Green, Agne Nordlander, Anna Jakobsson och Ingemar Holmquist. Det är många svenskar som gjort stora insatser på olika missionsfält runtom i världen. Men hur blir det i framtiden? I en intressant intervju får vi möta Josef Nsumbu, som är missionär i Sverige, utsänd från Kongo och arbetar som pastor i Missionskyrkan i Borås. Han har många kloka synpunkter. En annan som ger lite framtidsperspektiv är Martin Ström, som är en av få svenska deltagare på Mission-Net. Martin Ström är missionsledare i OM Sverige och dessutom en av församlingsledarna i Råslätts församlingsgemenskap (det är förresten jag också). Martin är bekymrad över det minskande intresset för mission i Sverige, men är ändå positiv inför framtiden och tror på ett nytt starkt svenskt missionsengagemang om än i nya former.

Med anledning av Dagens artiklar vill jag komma med några egna funderingar.

1. Jag tror först och främst att det minskande missionsengagemanget i hänger ihop med den allmänna tillbakagången och det svaga andliga livet i svensk kristenhet. Levande församlingar och församlingsrörelser är av naturen missionerande. När övertygelsen, passionen och glöden avtar, minskar också offervilligheten och engagemanget. Det avspeglar sig både i det lokala församlingslivet och i missionen. Vi har drabbats av en inre sekularisering.

2. Ett annat problem, som även nämns i artiklarna, är att vi i viss utsträckning förlitat oss på ekonomiska bidrag från SIDA och därför styrt om mycket av missionsarbetet till bistånd och katastrofhjälp. Det har troligen gjort det svårare att fokusera på och samla in pengar till evangelisation, lärjungaträning och församlingsplantering. Det har ibland också lett till att man har skilt på socialt och andligt arbete på ett för missionen olyckligt sätt. Missionen mår bättre när den är holistisk och bryr sig om hela människan, med både andliga, själsliga och kroppsliga behov.

3. Vi behöver hjälp utifrån. Josef Nsumbu är en av de missionärer som kommit till Sverige och det kommer många fler. Vi känner av en ny missionsrörelse till Sverige. I vårt lilla sammanhang på Råslätt har vi genom OM nu missionsarbetare från Taiwan, Sydafrika, Indonesien, Sydkorea, Australien, Tyskland och Västindien. De får sitt första möte med Sverige hos oss, men flera av dem kommer att gå vidare till andra sammanhang i Sverige. OM som missionsrörelse tänker fortsätta att sända svenskar ut i världen, men förbereder sig också för att ta emot missionärer från hela världen, som ska arbeta i Sverige. Vi behöver den hjälpen.

4. Till sist tror jag att det är viktigt att vi håller intresset för världsmissionen levande i våra församlingar. Även om Sverige är ett missionsfält med stora behov och även om många länder i världen har betydligt större och starkare kyrkor än vi har i Sverige, så har vi ett bidrag att ge. Dels som pionjärmissionärer i de delar av världen där antalet kristna är mycket lågt (t.ex. 10/40 fönstret och muslimvärlden) och dels som konsulter och rådgivare (inom t.ex teologi och ledarskap) till våra systerkyrkor i olika delar av världen. Det är viktigt att vi inte bara ser till våra egna behov, utan också till andras. Det handlar om att be, ge och gå.

Ett av höghusen på Råslätt i Jönköping.

Råslätt är både ett missionsfält och en bas för mission i hela världen.

Här följer några praktiska tips:

Be regelbundet för andra länder och missionsarbetet i olika samlingar och gudstjänster; be för era missionärer, alla människor, de kristna, regeringar och be för särskilda behov. Håll er informerade om vad som händer.

Ge regelbundet och mycket till missionsarbetet. I vår församling har vi bestämt att minst 25% av det vi samlar in ska gå till mission på andra platser. Det hjälper oss att hålla bra prioriteringar.

Gå ut i hela världen. Uppmuntra medlemmar att åka ut på kortare eller längre tid. Be för dem som åker och stötta dem ekonomiskt. Det kommer att ge mycket tillbaka. Vår lilla församling har sänt medlemmar till såväl Mellanöstern, Centralasien, Afrika och Stockholm. Vi missionerar på Råslätt och i hela världen. Det ska vi fortsätta med.

Jag hoppas att även din församling vill vara en missionerande församling både lokalt och globalt.

Uppdatering 30/12: Lars-Evert Jonsson, pastor i pingstförsamlingen i Värnamo, gör idag en mycket intressant analys av det minskande missionsintresset i svensk kristenhet: Nytt missionstänk nödvändigt.

Några tankar om bibelsyn, statistik och julfirande

2011-12-22T09:39:00.002+01:00

Två dagar före julafton tar jag en liten paus i julförberedelserna och tipsar om några intressanta artiklar i Dagen.

Bibelsyn på entrepenad

Jag börjar med en intressant insändare om bibelsynen i frikyrkan. Anders Robertsson och Roger Gustavsson ifrågasätter om de församlingsrörelser som ställt sig bakom Lausannedeklarationen (EFK, SAM, Pingst, FA, LO), verkligen i praktiken håller fast vid den evangelikala bibelsynen på sina utbildningar och förlag. Fokus i artikeln ligger på Örebro Missionsskola och förlaget Libris. Tyvärr är artikeln lite otydlig eftersom det verkar som en boktitel fallit bort i inledningen. Men den är läsvärd ändå och artikelförfattarna ställer intressanta och viktiga frågor om bibelsynen inom den teologiska utbildningen. Jag känner samma oro som dem över tendensen att frikyrkliga teologer överger den traditionella synen på Bibeln som Guds sanna ord. Det blir intressant att se om det kommer något svar från Örebro Missionsskola eller EFK:s ledning. Jag förstår att teologisk utbildning i vår tid måste relatera till den historisk-kritiska metoden, men man kan ändå hålla fast vid traditionella synsätt med bevarad intellektuell integritet. Det tror i alla fall jag som är kreationist, tror på endast en Jesaja och att Daniels bok skrevs på 500-talet f.Kr. Jag tror även på att Paulus skrev pastoralbreven och Petrus det andra petrusbrevet. För mig är bibelsynen viktig. Vad tycker du? Se även Är hela Bibeln Guds ord?

Uppdatering: Roger Gustavsson ger följande info i en kommentar på Dagens hemsida: "I nedkortningen av debattartikeln vi sände in ser jag att titeln på boken vi citerar har fallit bort. Boken heter ”Uppdraget" och är en läsvärd essäsamling som publicerades 2008 i samband med Missionsskolans hundraårsjublileum."

Uppdatering 29/12: Idag svarar lärare vid Örebro Missionsskola här och jag kommenterar artikeln här.

Pastor årets mentor i Jönköping

Krister Leimola växte upp på Råslätt. Han var en av de stökiga tonåringar jag träffade när jag flyttade till Råslätt för mer än 30 år sedan. Idag är han pastor och företagare och har dessutom blivit utsedd till årets mentor av Nyföretagarcentrum i Jönköping. Tillsammans med sin fru JoEllyn har han startat den karismatiska församlingen Jönköping International Church. Herren gör stora ting genom vanliga människor. Grattis till utmärkelsen Krister!

Så många kristna finns det i världen

I en annan artikel basuneras det ut att det nu finns 2,18 miljarder kristna i världen. Jag tycker verkligen illa om den här sortens statistik, som räknar antalet medlemmar i världens alla kyrkor. Antalet personligt kristna är definitivt inte 2,18 miljarder. Det är naturligvtis endast Herren Jesus själv som vet vilka som verkligen är levande kristna och födda på nytt, men den här sortens statistik är enbart förvirrande. Det skulle vara intressant om Dagen kunde följa upp artikeln, med någon typ av statistik om antalet Jesuslärjungar i olika delar av världen. Det kanske är omöjligt, men ändå värt ett försök, och ur ett missionsperspektiv är det viktigt att vi vet var vi ska sätta in resurserna. Europa är definitivt ett av de områden där vi måste satsa allra mest.

Inte lögn hänvisa till julens kristna historia

Till sist vill jag också nämna en liten insändare av Stefan Gustavsson. Han ger ett försvar för varför vi kan hävda att vi firar jul till minne av Jesu födelse. Inte för att vi tror att Jesus föddes den 25 december, utan för att vi minns hur det stora ljuset bröt in i världen när det var som allra mörkast. Även Anders Piltz har skrivit om detta i en krönika, men den har jag tyvärr bara hittat i papperstidningen. Jag hoppas att Dagen lägger upp den på hemsidan snart.

Med de orden önskar jag alla mina läsare en riktigt god jul. Jag tänker i alla fall fira jul till minne av Jesu födelse. Hur gör du? Läs även min julbetraktelse När Gud blev människa.

En växtplats för hela livet

2011-12-21T22:29:00.000+01:00

"Vi borde ha ett målmedvetet tänk om församlingen som en växtplats för hela livet", säger Magnus Sternegård, Equmenias barn- och ungdomskonsulent. Han intervjuas i Dagen om Equmenias nya satsning på hemsida och resursbank för att ge församlingarna verktyg till en mer genomtänkt barn- och ungdomsverksamhet. Hela materialet genomsyras av fyra saker. De är en sorts nyckelbegrepp i hela tänkandet om församlingen. De fyra är berättelser, relationer, upplevelser och delaktighet.

Det tänkandet tilltalar mig. Jag tror att man fångat in några viktiga saker för en levande församling, där människor kan komma till tro, utvecklas, växa och bevaras genom hela livet. Låt mig utveckla det lite grann.

Berättelser

Den kristna församlingen byggs runt den stora berättelsen om Gud och världen. Den börjar med att Gud skapade hela världen och slutar med att allt blir återupprättat på den nya jorden. I centrum av Bibelns stora berättelse finns berättelsen om Jesus. Lukas gör anspråk på att berättelsen är tillförlitlig. Han skriver: "Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga." (Luk 1:1-4). Den stora bibliska berättelsen är församlingens budskap och grund. Där kan man inte kompromissa.

Det finns också många små berättelser. Varje människa är en berättelse och var och en av oss har något att berätta. Framför allt kan vi berätta om vår egen vandring med Gud. När de personliga berättelserna får leva i församlingens mitt visar vi på äktheten och relevansen i vår tro. Livet med Gud fungerar i vardagen och alla kan se det.

Relationer

Den kristna församlingen är framför allt en gemenskap. Den är en gemenskap av lärjungar. Därför är det oerhört viktigt att bygga allt runt relationer. Församlingen måste vara relationsorienterad. Församlingen är inte en kyrkobyggnad, inte en verksamhet och inte en förening. Den kan förvisso ha dessa saker, men i sin kärna är den en gemenskap av lärjungar som tror på Jesus och delar sina liv med varandra i tjänst för världen. "Framför allt skall ni älska varandra hängivet", skriver Petrus till de troende (1 Petr 4:8). Jesus talar mycket om vikten av att älska varandra på ett praktiskt och synligt sätt. Han säger: "Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." (Joh 13:34). I vår kultur där ensamheten och rotlösheten är så utbredd är det helt avgörande att församlingen är en varm miljö, som präglas av vänskap och omtanke. Därför är det viktigt att satsa på relationer.

Upplevelser

Det är också viktigt att göra upplevelser. Det kan handla om upplevelser av gemenskap och fest, men framför allt handlar det om upplevelser av Gud. Den helige Ande gör den kristna tron till en personlig erfarenhet. Den kristna tron blir levande och verklig när vi upplever Guds närvaro tillsammans. Det handlar både om att uppleva hans kärlek och hans kraft. Vi ser hur detta sker gång på gång i Apostlagärningarna med början på pingstdagen då Anden utgöts över alla de troende. Uttryck som "Alla fylldes av helig Ande och började tala andra tungomål" (Apg 2:4), "Orden träffade dem i hjärtat" (2:37), "många under och tecken gjordes genom apostlarna" (2:43), de "höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje" (2:46) och "de fick alla riklig del av Guds nåd" (4:33) handlar alla om att de troende gjorde upplevelser tillsammans. Det är helt avgörande att det finns andlig verklighet i församlingen och att det får konkreta uttryck i bön, lovsång, förbön, gemenskap, profetiska tilltal, under och tecken med mera.

Delaktighet

Det sista nyckelordet är delaktighet. I längden vill ingen få allt serverat. Man vill vara med och ta ansvar och få ha ett inflytande. Man vill helt enkelt vara delaktig. Om vi vill bygga hållbara församlingar där människor stannar kvar och växer hela livet, måste alla få känna delaktighet. Petrus skriver: "Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått" (1 Petr 4:10). Alla har gåvor och alla behövs. För att må bra och känna oss värdefulla behöver vi få vara delaktiga. Vi behöver både vara älskade och ha en meningsfull uppgift. Var och en behöver få känna att han eller hon är viktig och gör skillnad. Man stannar inte kvar i en gemenskap om man inte får vara delaktig. Paulus betonar att församlingen är Kristi kropp och skriver att Kristus "låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek." (Ef 4:16). En fungerande församling måste skapa delaktighet om människor ska stanna kvar och växa hela livet.

Detta tror jag är fyra nycklar för församlingens framtid i Sverige. Jag är glad över att Equmenia lyfter fram detta och jag hoppas att många tar vara på detta sätt att tänka. Jag tänker i alla fall göra det i mitt sammanhang.

Jag vill vara med i en församling som berättar om vad Gud har gjort och gör, som bygger nära och djupa relationer där alla känner sig hemma, där vi upplever Guds kärlek och kraft tillsammans och där alla är delaktiga och tar ansvar. I en sån församling kan man växa som kristen hela livet. En sån församling kan växa även i Sverige. Eller vad tror du?

En alternativ jul och en gåva till Somalia

2011-12-20T12:45:00.002+01:00

Bloggaren och aktivisten Micael Grenholm intervjuas i Dagen om sin syn på julklappar och konsumtion. Micael är radikal! Och han utmanar oss alla att radikalt förändra vårt sätt att fira jul och köpa julklappar. Han har många bra synpunkter. Själv är jag inte riktigt lika radikal. Men jag försöker fira en enklare jul tillsammans med min familj. Jag försöker ge barn och barnbarn sådant som jag tycker att de behöver utan att det går till överdrift. Det är roligt att ge gåvor och glädjas tillsammans.

I vår församling har vi en tradition att under hela december samla in en julgåva till något hjälpprojekt någonstans i världen. I år ger vi till Somalihope; ett hjälparbete i somaliska flyktingläger. Det brukar bli en rejäl summa och vi hoppas på ett nytt rekord i år igen. Det är härligt när vi sporrar varandra att ge generöst.

Nog kan vi ge lite julklappar till varandra, men vi vill också ge en rejäl gåva till de allra fattigaste. Det är så jag vill fira min frälsares födelse i Betlehem. Han föddes ju fattig och utlämnad, och tillbringade sina första år som flykting. Jesus finns fortfarande hos de fattigaste.

Foto: Somaliaid

Om du vill läsa mer av Micael Grenholm kan du gå till hans blogg Hela Pingsten.

Blessed

2011-12-20T08:40:00.000+01:00

I fredags hade vi julavslutning på Mariannelunds folkhögskola. Det har varit en härlig termin. Man blir välsignad och man har kul på Mariannelunds folkhögskola. Man lär känna Gud och man får många vänner. Fotogruppen engagerade hela skolan och gjorde ett filmprojekt. Resultatet blev riktigt bra. Så här har vi det i Mariannelund. Titta och njut. Kanske blir du välsignad!

Peter Maiden om gränslöst ledarskap

2011-12-19T20:36:00.001+01:00

OM:s internationella ledare Peter Maiden besökte Sverige i höstas. Han undervisade bland annat på en ledardag i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Temat var Gränslöst ledarskap. Nu har hans undervisning lagts ut som ljudfiler på OM:s hemsida. Jag var inte med i Linköping, men flera av mina vänner var där. Idag har jag lyssnat igenom Peter Maidens undervisning. Den gav många bra tankar om församlingens uppdrag.

Rubrikerna på de tre föreläsningarna var: 1. Forma en gemenskap som påverkar omgivningen. 2. Lev ut Guds rike i staden. 3. Ledarskap som får andra att växa.

Du kan lyssna på undervisningen här (den är på engelska utan tolkning).

Att hantera konflikter

2011-12-12T20:10:00.001+01:00

Konflikter är en del av livet. Vi hamnar alla i konflikter ibland. Det kan vara i familjen, i föreningen, i församlingen, i skolan eller på jobbet. Överallt där människor är tillsammans uppstår konflikter. Det är helt naturligt eftersom vi har olika personligheter, olika åsikter, olika behov och olika mål. Konflikter är helt enkelt oundvikliga. Och de behöver inte vara skadliga. Om man hanterar konflikter på ett bra sätt leder det till en positiv utveckling för både individerna och gemenskapen.

Därför är det viktigt att våga prata om konflikter och hur vi hanterar dem. Den som tror att konflikter är något skadligt undviker dem till varje pris och sopar dem under mattan. Den som tror att konflikter kan vara en möjlighet att utvecklas och växa vågar gå in i dem med öppna ögon. Konflikthantering är faktiskt en del av det kristna lärjungaskapet. Jesus kallar oss att hålla fred och att skapa fred (Matt 5:9). Det kan man bara göra om man kan hantera konflikter.

Den senaste veckan har jag undervisat om konflikthantering i kursen BibelOmvärld på Mariannelunds folkhögskola. Vi har läst några bibeltexter i ämnet (det finns många), vi har sett att vi alla har olika invanda sätt att hantera konflikter och att vi behöver bredda vår kompetens och därigenom få fler verktyg för konflikthantering och vi har pratat om vad man ska tänka på när man genomför ett jobbigt konfliktsamtal. Det har varit inspirerande, men vi har bara skummat lite på ytan. Det finns så mycket att lära sig om detta!

Vi har alla nytta av att lära oss att hantera konflikter. Det är helt avgörande för hur det kommer att gå i våra liv och i vår tjänst. Det är särskilt viktigt för dem som står i ledarskap i församlingar och i kristen tjänst. Guds verk hindras ofta av att vi inte kan hantera våra konflikter på ett bra sätt. Därför erbjuder Mariannelunds folkhögskola en kortkurs i teamledarskap och konflikthantering för kristna ledare och andra intresserade. Den äger rum den 27-28 januari 2012. På den kursen går vi igenom samma saker som jag gått igenom i BibelOmvärld, men vi gör det mer på djupet och vi hinner med en dela annat också. Du är välkommen att vara med om du är intresserad. Mer information finns här.

Jag är också intresserad av tips på andra bra kurser i konflikthantering. Om du har varit med på någon sådan kan du väl skriva några rader i en kommentar. Tack för hjälpen.

En teologi för lovsång

2011-12-03T23:30:00.001+01:00

Jag blev kristen på 70-talet. Det var då de enkla lovsångskörerna slog igenom på allvar. Lovsånger som Vi upphöjer dig, Jesus vi tillhör dig, Du är på tronen, Herren är min starkhet och Han är kung (och många andra) har präglat min vandring med Gud.

Jag har alltid gillat att sjunga lovsånger för att tillbe Gud, men jag har nästan aldrig undervisat om lovsång. Det är lite konstigt, eftersom jag faktiskt undervisat och predikat Guds ord i mer än 30 år. Men nu har jag ändrat på det. Jag har insett att det behövs en teologi för lovsång och här vill jag dela lite av vad jag undervisade om detta tidigare i höst.

Det finns många uppmaningar i Bibeln till att lovsjunga Gud. David skriver: "Jag vill prisa Guds namn med sång och tacka och lova honom. Det behagar Herren mer än tjurar, offerdjur med horn och klövar" (Ps 69:31-32). I en annan psalm uppmanas vi: "Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung hans lov i de trognas församling" (Ps 149:1). Även i Nya testamentet finns många uppmaningar till lovsång. "Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud", skriver Hebreerbrevets författare (Hebr 13:15).

Gud gillar lovsång! Lovsång finns i hela Bibeln, från Moseböckerna till Uppenbarelseboken. Idag vill jag ta min utgångspunkt i kung Davids tid på 1000-talet före Kristus. Det var en tid som kanske mer än någon annan präglades av sång och musik.

David själv var musiker och sångare. Han skrev många lovsånger och vi har många av dem i Psaltaren. David var framför allt kung och kunde därför inte ägna sig helt och hållet åt musiken. Därför såg han till att det fanns andra som fick göra det. I Krönikerböckerna kan vi lära oss mycket om lovsångens betydelse. Här finner vi grunden för en teologi för lovsång.

1. Ständig lovsång inför Guds tron, 1 Krön 16:4-42. En stor skara musiker och sångare skulle se till att det ständigt pågick lovsång inför Guds ark. Precis som lovsången pågår i himlen utan uppehåll, vill Gud att den ska pågå här på jorden. Lovsång och tillbedjan är en viktig del av allas vår tjänst inför Gud och den ska pågå utan uppehåll.

2. Att spela i profetisk anda, 1 Krön 25:1-8. Här får vi en närmare förteckning över alla de musiker som spelade olika instrument i lovsångsteamen inför arken. Det står att de spelade i profetisk anda. Den helige Ande utrustar musiker och sångare för en andlig tjänst. Gud ger en andlig smörjelse till dem som ska leda lovsång. Så var det då och så är det även nu. Det här är en uppmuntran till alla musiker i församlingen. Och det är en utmaning till oss som inte är musiker att rätt uppskatta och värdera deras tjänst.

3. Herrens härlighet finns i lovsången, 2 Krön 5:11-14, 7:6. När Salomo invigde det tempel han hade byggt åt Herren stod lovsången i centrum. Det var flera hundra sångare och musiker (slagverk, blåsinstrument och stränginstrument) som sjöng och spelade och resultatet blev att Herrens härlighet uppfyllde templet. Herrens närvaro och härlighet kan upplevas i lovsången. Så är det även nu. Många gånger har jag upplevt Herrens härlighet när jag sjungit lovsång tillsammans med andra. Jag känner också flera som kommit till tro efter att ha berörts av Guds närvaro i musik och lovsång.

4. Lovsång är ett andligt vapen, 2 Krön 20:1-26. Nu är vi framme vid kung Joshafats tid i mitten av 800-talet f.Kr. I 2 Krön 20 finner vi en fascinerande berättelse. Fiender omringar Jerusalem och kungen söker Herren. När armén tågar ut mot fienderna går lovsångarna och musikerna i första ledet och det blir aldrig någon strid. Herren ger Israel segern genom lovsången. Platsen där det hände fick namnet Lovsångsdalen. Det här lär oss att lovsången också är ett andligt vapen i kampen mot de onda makterna. När vi lovsjunger och upphöjer Herren, proklamerar vi också att Han har makten och då sker det något i den andliga världen. Hans tron byggs upp och hans vilja sker. Gud tronar på Israels lovsånger står det i Ps 22:4.

Där har vi fyra viktiga byggstenar i en teologi för lovsång. Det finns mycket mer att säga om detta, men det här är vad jag vill lyfta fram idag. Vad tycker du om detta? Vad vill du lägga till?

Har du en teologi för lovsång? Hur står det till med lovsången i din församling?

Andlig träning

2011-12-02T22:55:00.001+01:00

Det är många som tränar. Det gör jag också. Det är bra att hålla sig i form. Det är bra att ägna lite tid åt fysisk träning. Jag löptränar varje vecka och spelar lite bollsport då och då, även om det har blivit mindre av det senare med åren.

Paulus skriver också att fysisk träning är bra. "Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt," skriver han till sin unge medarbetare Timotheos. Men han säger också till Timotheos att inte glömma bort den andliga träningen, för den är ännu viktigare. Här följer hela sammanhanget:

"Öva dig i gudsfruktan. Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på alla sätt, med sitt löfte om liv både för denna tiden och den kommande. Detta är ett ord att lita på och värt att ta till sig." (1 Tim 4:7-9)

Fysisk träning ger många vinster. Man blir piggare, friskare, gladare och fungerar bättre på många sätt. Och man lever troligen längre och bättre. Att öva sig i gudsfruktan ger också vinster, skriver Paulus, både i detta livet och i det kommande. Inte nog med att man blir piggare och gladare och troligen lever längre och bättre, dessutom har gudsfruktan ett värde för evigheten. Man samlar skatter i himlen och vinner en krans som består även i den kommande tidsåldern.

Så min utmaning till dig idag är att lägga minst lika mycket (om inte mer) energi, tid och pengar på din andliga träning som på den fysiska. Hur övar man sig i gudsfruktan? Hur kan man sköta sin andliga träning. Här kommer några tips. Du kan säkert komplettera listan med egna idéer.

1. Ta regelbundet tid för att umgås med Gud i bön och bibelläsning. Sjung lovsånger och lär dig att leva i Guds närhet vad du än gör.

2. Väx till i kunskap! Studera Bibeln. Lär dig bibeltexter utantill. Läs kristen litteratur. Lyssna till bibelundervisning.

3. Var med i en kristen gemenskap där du kan vara öppen och äkta, en gemenskap där du blir både uppmuntrad och fostrad, en gemenskap där ni vägleder och tjänar varandra.

4. Var engagerad någonstans där du arbetar ideellt för andra människors bästa.

5. Var generös och dela med dig av din tid, dina pengar och ägodelar.

6. Dela din tro, din kunskap och dina erfarenheter med andra och lär dig att lyssna på andras berättelser.

7. Bekänn dina synder och lev efter Guds bud med hjälp av den helige Andes kraft. Då kommer Andens frukt att ta form i ditt liv: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (se Gal 5:22-23).

När vi praktiserar detta regelbundet övar vi oss i gudsfruktan. Detta är inte krav, utan nåd. Du får vandra med Gud. Han vill hjälpa dig att växa. Han vill ge dig andlig träning. Han vill att du ska hålla dig i form.

Hur är det med din andliga form? Min uppmaning till dig idag är:

Öva dig i gudsfruktan! Det kommer du att tjäna på!

Nätverket Anabaptist - kärnvärderingar

2011-11-29T18:30:00.004+01:00

Nu har vi tagit fram en svensk översättning av de kärnvärderingar som ligger till grund för Nätverket Anabaptist. Det engelska originalet från The Anabaptist Network finns här. Om du vill veta mer om nätverket finns det information här.

Kärnvärderingarna är inte en trosbekännelse, utan en sammanfattning av det arv som vi vill föra vidare. Vi tycker att kärnvärderingarna på ett utmärkt sätt definierar vad anabaptism är i vår tid. Vi vill använda dem som en språngbräda och som en definition att utgå ifrån.

1. Jesus är vår förebild, lärare, vän, frälsare och Herre. Han är källan till vårt liv och den centrala referenspunkten för vår tro och vår livsstil. Han är också utgångspunkten för vår förståelse av församlingen och vårt engagemang i samhället. Vi är fast beslutna att både följa Jesus och att tillbe honom.

2. Jesus är centrum i Guds uppenbarelse. Vi tror på ett Jesuscentrerat förhållningssätt till Bibeln och den kristna gemenskapen som det primära sammanhanget för att läsa Bibeln och urskilja och tillämpa dess budskap för lärjungaskap.

3. Den västerländska kulturen håller sakta på att lämna kristendomens era, i vilken kyrkan och staten tillsammans styrde över ett samhälle där så gott som alla antogs vara kristna. Detta arrangemang hade möjligen vissa positiva effekter för värderingar och institutioner, men kristendoms-eran förvanskade evangeliet och marginaliserade Jesus. Som ett resultat av detta är den västerländska kyrkan idag dåligt rustad för mission i en efterkristen kultur. När vi reflekterar över detta vill vi lära av erfarenheter och perspektiv från rörelser som anabaptismen, som förkastade ”kristendomssystemets” värderingar och strävade efter alternativa sätt att tänka och handla.

4. Kyrkan har ofta sammankopplats med status, överflöd och makt. För efterföljare till Jesus är detta olyckligt och det skadar vårt vittnesbörd. Vi vill istället vara sårbara och utforska nya sätt att vara goda nyheter för de fattiga, maktlösa och förföljda. Vi är medvetna om att sådant lärjungaskap väcker motstånd som kan leda till lidande och ibland även till martyrskap.

5. Församlingar är kallade att vara överlåtna gemenskaper för lärjungaskap och mission. De ska vara platser där man bygger vänskap, är ansvariga inför varandra och där många stämmor hörs. När vi äter tillsammans och delar brödet och vinet, upprätthåller vi hoppet och söker Guds rike tillsammans. Vi är överlåtna till att forma och utveckla sådana församlingar där både unga och gamla värdesätts, ledarskapet är konsultativt, uppgifter är relaterade till gåvor snarare än till kön och dopet är för troende.

6. Andlighet och ekonomi hänger ihop. I en individualistisk och konsumtionsinriktad kultur och i en värld där ekonomisk orättvisa är rådande, strävar vi efter att leva enkelt, dela med oss generöst, visa omsorg om skapelsen och arbeta för rättvisa.

7. Fred hör till evangeliets kärna. Som efterföljare till Jesus i en splittrad och våldsam värld är vi inriktade på att finna ickevåldsalternativ och på att lära oss skapa fred mellan människor, mellan och inom församlingar, i samhället och mellan nationer.

Konsert med AnnaMaria

2011-11-13T10:45:00.001+01:00

foto: Otto Rimås

Den här helgen är det återträff på Mariannelunds folkhögskola. På lördagsförmiddagen var det konsert i folkhögskolans aula. AnnaMaria Bergqvist sjöng sina egna sånger och talade till nuvarande och tidigare kursdeltagare.

AnnaMaria vikarierar som bibellärare i Mariannelund den här terminen. Och det är verkligen lärare hon är. När hon sjunger är det inte för att underhålla, utan för att undervisa. Hon har ett budskap och hon kan kommunicera. Det var helt enkelt en fantastiskt bra konsert. Med hjälp av duktiga musiker och sångare framfördes sånger från AnnaMarias debutalbum Landa i din kärlek. AnnaMaria tog oss med på en resa genom sitt liv och berättade om sina egna erfarenheter av motgångar, svårigheter och Guds ledning och hjälp genom livet. Budskapet handlade om att hålla fast vid tron på Gud genom allt och följa den längtan han har lagt i ditt hjärta. AnnaMarias enkla och tydliga texter går rakt in i hjärtat och det märks att publiken blir berörd. Jag gillar särskilt titelspåret Landa i din kärlek med många guldkorn i texten. Andra härliga låtar är den ösiga Han kallar dig idag, stillsamma balladen Jag vill dig bara väl och lovsången I mitt hjärta som sätter fokus på Jesus död och uppståndelse.

I konserten vävs tal och sång samman så att det blir ett tilltal från Gud. Under eftermiddagen är det många som vittnar om att budskapet gått fram och berört. Konserten bärs av integritet och äkthet. Eller som någon sa: " Det märks att hon tror på det hon sjunger".

Det var en bra start på en härlig helg. Tack AnnaMaria!

Helade från reumatism!

2011-11-11T18:45:00.001+01:00

Dagen presenterar idag två fina berättelser om att Jesus botar sjuka i Sverige idag. De handlar om Torsten Franc, Stockholm och Elisabeth Källner, Eksjö. Båda har blivit helade från reumatism. Det är uppmuntrande att Dagen lyfter fram berättelser om vad Gud gör i vårt land. Vi behöver mer sånt!

Hopp om livet

2011-11-06T20:50:00.001+01:00

Det är söndagskväll. Jag har just kommit hem från dagens gudstjänst. Idag handlade det naturligtvis om det kristna hoppet, hoppet om evigt liv. Håkan Karlsson predikade och frågade sig vad som händer när man dör. Svaret handlade om himlen, uppståndelsen och det eviga livet. Jesus sa: "Den som tror på mig skall leva om han än dör" (Joh 11:25b). Det är ett budskap som behöver spridas, men hur ska man få människor att tro på det. Det är förstås den helige Ande som övertygar människor, men som hans medarbetare har vi också ett ansvar.

Tidigare i veckan var jag i Skåne på styrelsemöte med Pionjärmissionen. Det var jag och ett gäng pastorer och vi hade ett knappt dygn tillsammans med gemenskap, bön och samtal. Från flera håll fick vi höra uppmuntrande berättelser om människor som kommit till tro på Jesus. Ofta i samband med att det också skett under och tecken. Precis som på Bibelns tid kan under och tecken hjälpa människor att tro.

Vi konstaterade också att även när det sker under och tecken i större skala finns det ingen garanti för att många kommer till tro. Precis som på Bibelns tid kan även de som får se ett under med sina egna ögon hålla fast vid sin otro. Tänk på vad som hände när Jesus hade uppväckt Lasaros från de döda. Många av judarna kom till tro, men andra gick och rapporterade det som hänt till fariseerna (Joh 11:45-46). Översteprästerna och fariseerna bestämde sig för att döda Jesus (Joh 11:53) och även Lasaros (Joh 12:10-11). Under och tecken är viktiga. De är en god hjälp för att människor ska komma till tro, men de är ingen garanti för att det blir väckelse. Jag tror att det finns två saker som är ännu viktigare.

Det ena är att budskapet om Jesus och Guds rike predikas och förklaras klart och tydligt. Evangeliet är en Guds kraft till räddning för var och en som tror. Det är kraft i själva budskapet om Jesus, hans död och uppståndelse, hans kraft att förlåta och befria här och nu och hans eviga rike. Det är viktigt att vi presenterar budskapet på ett sätt så att vår tids människor kan förstå det och relatera det till sina problem och sina behov.

Det andra är kärleken. Kärleken i den kristna gemenskapen är egentligen det allra viktigaste och det som kommer att övertyga människor om att vi har med Gud att göra. Utan kärlek kommer vi inte långt även om vi har både under och tecken och ett klart budskap. Låt mig påminna om vad Jesus sa: "Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek" (Joh 13:34-35). Kärleken är alltså det avgörande beviset! En kärleksfull gemenskap gör att Gud blir synlig (se 1 Joh 4:12). Paulus betonar också att kärleken är det absolut viktigaste i en kristen församling och i den kristnes liv. Han skriver: "Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting" (1 Kor 13:2).

Jag tror att det finns hopp för Sverige. Det finns hopp för att många människor ska komma till tro på Jesus och få ett evigt liv. Men om det ska ske behöver vi som tror på honom ta vårt ansvar och för det första leva i en kärleksfull gemenskap med varandra och älska varandra och alla andra. För det andra behöver vi presentera evangeliet klart och tydligt så att människor kan förstå det. För det tredje behöver vi få se Guds kraft verksam genom under och tecken. Om detta sker finns det hopp för Sverige. Låt oss be och arbeta för detta!

Det finns hopp om livet!

Läs gärna Dagens artiklar om himmel och helvete här och här.

Uppförandekod för samhällsengagerade

2011-11-05T22:10:00.001+01:00

Kristen tro får sociala och politiska konsekvenser. Så har det alltid varit och så bör det vara. Vi är kallade att vara salt och ljus i världen och det betyder att vi bör ta ansvar för det samhälle vi lever i. Men hur ska vi göra det? Det viktigaste är att leva ut Guds rikes livstil som en alternativ gemenskap i en mörk värld. Att vara "en stad uppe på ett berg", som Jesus uttryckte det (Matt 5:14). Men det kan också handla om opinionsbildning, aktioner, partipolitiskt arbete och mycket annat.

Detta tas upp i en debattartikel i Dagen idag. Det är en mycket välskriven artikel där författarna bland annat skriver att vi kristna är kallade att "både ge radikal kritik av vårt omgivande samhälle och vara konstruktiva medborgare... Speciellt ska vi visa omsorg om marginaliserade människor och utmana orättvisor och förtryck." Artikeln ger också flera historiska exempel på hur kristna påverkat samhällsutvecklingen i en positiv riktning.

Artikelförfattarna (bland dem Stefan Gustavsson) kommer från den Europeiska Evangeliska Alliansen, som har tagit fram en uppförandekod för kristet samhällsengagemang och en sociopolitisk arbetsmetod för att vägleda kristna i det sociala och politiska arbetet. Båda dokumenten är mycket läsvärda. De ger bra och konkret vägledning inom ett mycket svårt område. Jag rekommenderar dem varmt och tror att många kommer att få god hjälp för sitt engagemang i olika samhällsfrågor. Du hittar dokumenten här.

Bokpresentation: Against Calvinism

2011-11-02T22:00:00.002+01:00

Den teologiska diskussionen mellan kalvinism och arminianism är ständigt aktuell. Den handlar om hur man ska förstå förhållandet mellan Guds suveränitet och människans frihet, eller förhållandet mellan förutbestämmelse och fri vilja om man så vill. Jag har tidigare beskrivit konflikten här.

Idag vill jag presentera en nyutkommen bok i ämnet. Det har titeln Against Calvinism och är skriven av den amerikanske teologen Roger E. Olson. Han har tidigare skrivit Arminian Theology - Myths and Realities i samma ämne. Den har jag presenterat här.

Roger E. Olson är en ledande företrädare för arminianismen. I den tidigare boken har han förklarat och försvarat arminiansk teologi på ett förträffligt sätt. Nu följer han upp detta med att skriva en hel bok på 200 sidor för att argumentera mot kalvinismen. Är det verkligen nödvändigt? Ja, svarar Olson, och pekar på att det finns en stark och växande kalvinistisk strömning bland evangelikaler i USA. Det är till dessa unga radikala kalvinister han vänder sig i den här boken. I Sverige har vi inte riktigt samma situation. Kalvinismen är ganska svag i vårt land, men debatten är ändå relevant och intressant även för svenska läsare.

Boken diskuterar fyra av kalvinismens huvudteser. Det är de fyra punkter där konflikten med arminianismen syns tydligast. De fyra punkterna är 1) Guds suveränitet innebär att han har fullständig kontroll på allt som sker. Allt är förutbestämt av Gud. Inget kan ske som inte han har planerat och bestämt. 2) Gud har villkorslöst utvalt vilka som ska bli frälsta. Gud har utvalt en del till frälsning, och han låter andra gå evigt förlorade. Det är ingenting hos människan som avgör detta, utan endast Guds beslut. 3) Jesus dog inte för alla människor utan endast för de utvalda och genom sin död vann han deras frälsning för evigt. 4) Guds nåd är effektiv och oemotståndlig. Gud räddar av nåd och människan kan inte säga nej eller förkasta Guds nåd. Dem som Gud ger sin nåd blir frälsta.

Olson analyserar de fyra punkterna i fyra olika kaptiel. Kapitelrubrikerna ger en fingervisning om vad han kommer fram till:

Yes to God's Sovereignty, No to Divine Determinism

Yes to Election, No to Double Predestination

Yes to Atonement, No to Limited Atonement/Particular Redemption

Yes to Grace, No to Irresistable Grace/Monergism

Naturligtvis diskuterar författaren relevanta bibeltexter, men det här är inte en exegetisk bok i första hand. Olsons specialområde är historisk teologi och det är inom det området boken har sin styrka. Författaren går igenom hur ledande kalvinistiska teologer och pastorer har tolkat bibeltexter och förklarat de olika huvudpunkterna i kalvinistisk teologi. De som får den mest ingående granskningen är Jean Calvin (1509-1564), Jonathan Edwards (1703-1758), Loraine Boettner (1901-1990), R.C. Sproul (född 1939) och John Piper (född 1946). Det är en mycket grundlig metod, men det gör också att många saker upprepas flera gånger. Boken kunde gjorts kortare och mer koncentrerad.

Olson vill visa att kalvinistisk teologi inte förstår bibeltexterna på rätt sätt. Han vill också visa att en konsekvent kalvinism gör Gud ytterst ansvarig för synd och ondska, och att på så sätt Guds kärlek och godhet kan ifrågasättas. Han argumenterar grundligt och övertygande. Det här är en bok att brottas med för både kalvinister och arminianer. Det är en debattbok av högsta klass. En styrka hos Olson är att han verkligen anstränger sig för att vara rättvis i sin beskrivning av sin meningsmotståndare. Något han också får beröm för i bokens förord, som är skrivet av kalvinisten Michael Horton. Michael Horton har skrivit boken For Calvinism. I den är det Roger E. Olson som skrivit förordet. De två böckerna hänger ihop. Debatten lär fortsätta.

Det här är en bok jag rekommenderar till pastorer och andra teologiskt intresserade.

Relaterade ämnen: Dagen presenterar den 3/11 en enkät som frågat svenska pastorer om deras syn på helvetet och kommenterar den på ledarplats.

Margret Hottinger från Zollikon

2011-11-01T09:30:00.001+01:00

Den första anabaptistiska församlingen bildades i den lilla byn Zollikon några kilometer utanför Zürich. Redan dagarna efter att det första dopet ägde rum inne i Zürich den 21 januari 1525 grundades församlingen i Zollikon av George Blaurock och några till som var med i Zürich. I Zollikon fanns det ett stort andligt intresse bland bönder och hantverkare. De hade nära kontakt med den radikala gruppen runt Conrad Grebel i Zürich och följde intresserat utvecklingen. Direkt efter det första dopet var det naturligt för ledarna där att bege sig till den lilla byn. Redan under den första veckan döptes runt trettio personer. En av dem var bonden Jakob Hottinger, som också blev en av den nya församlingens ledare.

Hottinger var en stor släkt i Zollikon och många av dem blev engagerade i den nya rörelsen. 31 olika personer med namnet Hottinger förekommer i protokoll från rättegångar och förhör med anabaptister. En av dem var Jakobs dotter Margret. Hon döptes några veckor efter Jakob och fick en framträdande roll i den anabaptistiska rörelsen. Många kvinnor var flitiga evangelister, som spred budskapet från hem till hem, när de arbetade tillsammans med andra kvinnor. Margret fick vittne om sig att vara frimodig och oförfärad, och verkar dessutom ha fungerat i en profetisk gåva. Församlingen i Zollikon sattes under hårt tryck direkt och upplöstes ganska fort, men Margret fortsatte att vittna om sin tro så mycket det gick. I november 1525 arresterades hon tillsammans med flera andra anabaptistiska ledare, bland dem Conrad Grebel, Felix Mantz och Michael Sattler.

Margret vägrade att förneka sin tro. Hon vill inte ändra sin syn på dopet om hon inte blev överbevisad från Skriften. Efter några månader sattes hon tillsammans med de andra i fängelsetornet i Zürich, utan möjlighet att ta emot besök och med endast vatten och bröd som föda. De skulle sitta kvar där tills de hade dött. Efter att ha suttit fängslad i ett halvår gav Margret upp och gick med på att erkänna barndopet och hon släpptes. Hon verkar dock inte ha varit helt färdig med anabaptismen utan tog snart upp verksamheten igen. Redan efter ett par månader hade hon begett sig till grannstaden St Gall och blivit en framträdande person ibland anabaptisterna där. Hon fick vittnesbördet om sig att hon levde ett disciplinerat liv och hade med Gud att göra. Det var många som tog intryck av henne och följde hennes ledarskap.

Vi vet inte riktigt var Margret Hottinger befann sig 1527-1530 och inte heller vad hon sysslade med. Den anabaptistiska rörelsen fanns kvar i Schweiz, men hade tvingats under jorden. 1530 dyker hon dock upp i rättegångsprotokollen igen. Tillsammans med sin far Jakob, sin bror Felix och några andra hade Margret bestämt sig för att lämna Schweiz och fly till Mähren (ett landskap i nuvarande Tjeckien), där det var större frihet för anabaptisterna. Tyvärr blev de arresterade på vägen dit. Margret blev avrättad tillsammans med sin far i Ravensburg (i det nutida Österrike). Jakob blev halshöggen och Margret dränktes. Mitt under avrättningen blev hon uppdragen och erbjuden att bli räddad genom att avsäga sig sin tro. Margret svarade: "Aldrig i livet. Varför drog ni upp mig? Köttet var nästan besegrat." Då fullbordades avrättningen och Margret Hottinger blev martyr. Efter fem år av kampfylld och uppoffrande tjänst fick hon förenas med sin älskade Herre. Hon var en av de många okända kvinnliga evangelister som verkade i den anabaptistiska rörelsen.

Källor:

Profiles of Anabaptist Women, C. Arnold Snyder och Linda A. Huebert Hecht

Brothers in Christ - The history of the oldest anabaptist congregation, Fritz Blanke

Anabaptist History and Theology, C. Arnold Snyder

Man kan också läsa om Jakob och Margret Hottinger här.

Trubbel och väckelse hos Amish

2011-10-24T22:15:00.003+02:00

Dagen berättar den tragiska nyheten om att tre amishmän i Ohio gripits för attacker på andra amishmän. Amish är en konservativ kristen folkgrupp som har sina rötter i anabaptismen. Tyvärr har amishkulturen blivit ett regelstyrt och lagiskt sammanhang. Men det finns andlig förnyelse och genuin Jesusväckelse även ibland amishfolket. Den här underbara dokumentären av BBC finns på youtube och berättar om två amishfamiljer som börjat läsa Bibeln på engelska, tro på Jesus, uppleva hans verk och vittna om honom för sina grannar. De får stora problem för att de gör det. Dokumentären är uppdelad i sex avsnitt på tio minuter vardera och ger en fin inblick i amishkulturen och ett starkt vittnesbörd om evangeliets befriande kraft.

Fortsättningen av dokumentären finns här.

Två år senare besökte BBC familjerna igen och gjorde en ny dokumentär om hur det gick för dem. Även den finns på youtube i fyra 15-minuters avsnitt. Den heter Leaving Amish Paradise och finns här.

Uppdatering om nyheten den 13/1 2012.

Nytt utseende

2011-10-22T21:55:00.004+02:00

Som du ser har Barnabasbloggen fått ett nytt utseende. Bloggen har sett likadan ut sen jag började blogga i februari 2008 och nu var det verkligen dags för en förändring. Den gamla mallen fungerade inte så bra längre och den såg gammal ut. Jag är inte så intresserad av att jobba med layout och design så det måste vara enkelt. Jag hittade en annan mall hos blogspot som jag tycker fungerar. Det var enkelt att byta.

Det är förstås viktigt att det är snyggt och överskådligt. Dessutom måste bloggen vara lätt att läsa och lätt att navigera på. Men det viktigaste är ju det jag skriver. Jag tänker fortsätta att dela mina tankar på Barnabasbloggen och hoppas att många vill fortsätta läsa.

Jag har Barnabas som förebild i mitt skrivande.

Vad tycker du om Barnabasbloggens nya utseende? Vad tycker du jag ska skriva om i framtiden? Har du några andra tips till mig? Jag vill gärna höra från mina läsare.

Hoppet om Guds rike

2011-10-21T19:55:00.004+02:00

Idag tar tidningen Dagen upp frågan om Jesus återkomst i flera artiklar. Man frågar sig varför vi i den svenska kristenheten talar så lite om att Jesus ska komma tillbaka. Tror vi inte på det? Väntar vi inte längre på hans återkomst? Agne Nordlander och Liselotte J Andersson intervjuas i längre artiklar. En rad pastorer ger korta svar på hur de undervisar om ämnet. Även pingstpastorerna Sten-Gunnar Hedin och Jack-Tommy Ardenfors blir intervjuade i en artikel. Alla verkar överens om att vi talar för lite om att Jesus ska komma tillbaka och upprätta Guds rike och försöker förklara varför det blivit så. Det är intressanta och läsvärda artiklar.

Det är mycket viktigt att vi undervisar om det kristna hoppet och Jesus återkomst. Han måste ju komma tillbaka och göra färdigt det han började här på jorden. Det blir inte klart förrän ondskan är fullständigt besegrad och vi får vandra på "en ny jord där rättfärdighet bor" (2 Petr 3:13). Det är det som ska ske när Jesus kommer tillbaka. Jag undervisar ganska mycket om detta, eftersom det är ett av mina ämnen på Mariannelunds folkhögskola. Om du vill läsa något matnyttigt om det kristna hoppet kan jag rekommendera Surprised by hope av N.T. Wright.

Hoppet om att Guds rike ska komma i framtiden ger också motivation för att vittna om Guds rike här och nu. Jesus lär oss ju att be att Guds rike ska komma och att Guds vilja ska ske här på jorden. Det kan vi göra genom att engagera oss för den värld vi lever genom att arbeta för fred, och rättvisa, ta ansvar för skapelsen, bekämpa fattigdom och förtryck, sprida evangeliet om Jesus och Guds rike och plantera församlingar. Om allt detta handlar vår nya kurs BibelOmvärld och nu har eleverna som går den startat en blogg för att sprida budskapet. Välkommen till BibelOmvärlds blogg.

En viktig aspekt på Guds rike är att verka för fred. Saliga är de som skapar fred, säger Jesus (Matt 5:9), Guds rike är rättfärdighet och fred och glädje i den helige Ande, skriver Paulus (Rom 14:17). Dagen har intervjuat den palestinske pastorn Alex Awad, som är på Sverigebesök. "Vi är kallade att älska vår nästa och vår fiende", säger han. Det är viktigt att vi lyssnar till våra palestinska bröder och systrar och deras erfarenheter. Alex Awad är en evangelikal profil i Jerusalem och han arbetar för fred i det heliga landet. En annan organisation som verkar för detta är Pentecostals and Charismatics för Peace and Justice, som håller på att producera en film om pingstvänner i Palestina. Här är en liten försmak:

Pentecostals in Palestine - 6 minute trailer

Det är viktigt att arbeta för en hållbar och rättvis fred i det heliga landet. "Som evangelikal skulle jag önska att alla evangelikaler fördubblade sina insatser för fred och rättvisa i det heliga landet. Jag ber om detta oavsett vad ni tror om de bibliska profetiorna. Vi är inte kallade att uppfylla profetior. Det gör Gud i sin tid. Vi är kallade att älska både vår nästa och vår fiende och leva i fred med dem", säger Alex Awad. Jag tror att vi ska lyssna på honom.

Så låt oss sprida budskapet om att Jesus ska komma tillbaka för att döma världen och regera i sitt rike. Låt oss redan nu leva ut det riket och vittna om den freden. Låt oss verka för fred med Gud, mellan människor, i familjer, i samhället och mellan folk och nationer. "Blessed are the peacemakers."

"Han (Jesus) som vittnar om detta säger: 'Ja, jag kommer snart'. Amen, kom, Herre Jesus" (Upp 22:20).

Skilsmässa och omgifte i kyrkan

2011-10-20T13:30:00.007+02:00

Jag har brottats mycket med frågorna om skilsmässa och omgifte. Hur ska man förstå Jesus och Paulus mycket strikta undervisning om skilsmässa och omgifte och hur ska man tillämpa den i vår komplicerade situation där så många är skilda och omgifta? Jag har alltid tolkat Jesus som mycket restriktiv i dessa frågor. Min syn har formats av böcker som Jesus and Divorce av William Heth och Gordon Wenham och The Divorce Myth av Carl Laney. Samtidigt har jag haft svårt att tillämpa undervisningen i praktiken, utan hänvisat till Guds nåd för att vara lite generösare än Jesus och Paulus verkar vara.

Nu har jag läst en bok som utmanat mig att tänka om. Det är den jag vill presentera idag: Skilsmässa och omgifte i kyrkan av David Instone-Brewer. Den är helt ny på svenska och är den första boken som ges ut av det nystartade förlaget Evangelie.

David Instone-Brewer är en engelsk baptistpastor och akademiker som specialicerat sig på den judiska litteraturen på Nya testamentets tid. Det är i ljuset av denna forskning som han ger nya perspektiv på hur man ska förstå det Jesus och Paulus säger om skilsmässa och omgifte. Han menar att man måste förstå vilka olika uppfattningar som fanns bland rabbiner och skriftlärda på Jesus tid för att uppfatta det han säger på rätt sätt. Genom en övertygande och detaljerad argumentation kommer Instone-Brewer fram till att skillnaden mellan GT och NT inte är så stor i dessa frågor. Han menar att både Jesus och Paulus godkänner de fyra skäl till skilsmässa som finns i GT och att de accepterar omgifte efter en giltig skilsmässa. Han ger också en mycket bra undervisning om vad ett äktenskap är och vad vigsellöftena innebär. Man kan säga att han får teori och praktik att mötas på ett mycket tilltalande sätt. Buden blir begripliga och möjliga att tillämpa i verkligheten. Hans argument är värda att begrundas. Jag hoppas att du blir intresserad av att läsa boken.

Jag har i alla fall fått något att fundera på. Nu ska jag studera frågan vidare och kanske läsa om någon av de gamla böckerna. Jag är mycket tacksam för att den här boken kommit ut på svenska och att jag har läst den. Den ger hopp för äktenskapet, och även för den som gått igenom en skilsmässa. Boken rekommenderas varmt!

Här är några andra som rekommenderar den!

”Boken ger en sund undervisning i ett svårt och känsligt ämne och landar i ett budskap som känns både bibliskt och kärleksfullt.”

Carl-Erik Sahlberg, teol dr, präst i S:ta Clara Kyrka

”Dr. Instone-Brewer lyfter upp äktenskapet samtidigt som han skänker hopp till dem vars äktenskap har havererat.”

Pamela Sjödin-Campbell, leg. Psykoterapeut

”Kristna … får här hjälp på ett trovärdigt sätt och utmanas att hantera frågor som rör skilsmässa mitt i ett samhälle som allt mer liknar det Paulus levde i.”

Lars-Göran Sundberg, lektor på Johannelunds teologiska högskola

”Detta är en bok i bästa evangelikal-reformatorisk anda!”

Per-Axel Sverker, teol. dr., bibellärare

Dagen berättar idag om att frågan om vigselrätten blir aktuell i årets kyrkomöte här, här och här.

David Nyström har tidigare presenterat David Instone-Brewers forskning på sin blogg här.

Författaren själv har sammanfattat bokens innehåll i en artikel i Christianity Today. Den artikeln hittar du här.

Kan man tro på Bibeln?

2011-10-14T21:10:00.003+02:00

I två artiklar i Dagen avhandlas ämnet bibelsyn. "På några år har frikyrkofolkets bibelsyn ändrats markant. Från en konservativ till en mer liberal", skriver tidningen på förstasidan. Det är möjligt att så är fallet och det är oroande. Det är viktigt att ta upp frågan.

Den längre artikeln har rubriken Gick Jesus verkligen på vattnet? Den innehåller en del intressant och bra, men också en del som är mycket märkligt. Journalisten Gabriella Mellergårdh jämför tre olika sätt att förhålla sig till Bibeln, den fundamentalistiska, den evangelikala och den liberala, men beskrivningen av de tre är så missvisande att man blir förvånad. Både i artikeln och den efterföljande faktarutan kommer de mest märkliga och motsägelsefulla påståenden om både fundamentalister och evangelikaler. Det är grova generaliseringar och rena felaktigheter. Fundamentalister påstås helt korrekt tro att Bibeln är Guds ord och absolut sann. Det tror även de flesta evangelikaler. Evangelikaler påstås helt korrekt tro att Bibeln är 100% Guds ord och 100% människors ord. Vilken fundamentalist skulle ha förnekat det? Jag har inte tid att precisera kritiken här och nu, men på bloggen Nehushtan finns en rejäl genomgång av hela artikeln här. Jag hänvisar till den och delar i mycket det som skrivs där. Torsten Åhman blir intervjuad i artikeln och han har lagt ut ett par föredrag på sin blogg där han mer utförligt presenterar sin bibelsyn. Den blev nog lite otydligt i artikeln, tror jag.

Faktarutan i Dagenartikeln anger Wikipedia som källa. Är det verkligen möjligt? Använder den kristna tidningen Dagen Wikipedia som källa för att definiera olika bibelsyner? Inte konstigt att det blir tokigt. Det finns betydligt mer tillförlitliga källor.

I den andra artikeln intervjuas teologen Mikael Tellbe. Min förhoppning är att kyrkan ska vakna, säger han och ger uttryck för en längtan att frikyrkan återigen ska bli en bibelläsande och bibeltroende rörelse. Det hoppas jag också ska ske. Bibelsynen är avgörande för den kristna kyrkans framtid i vårt land.

Jag har tidigare presenterat min bibelsyn i inlägget Är hela Bibeln Guds ord?

Uppdatering 20/10 2011

Efter att jag haft en dialog med artikelförfattaren Gabriella Mellergård vill jag göra ett förtydligande av vad jag ser som brister i artikeln.

Det största problemet är att artikeln försöker jämföra fundamentalistisk och evangelikal bibelsyn. Det är nämligen inte bibelsynen som är skillnaden mellan fundamentalismen och evangelikalismen. De har i stort sett samma bibelsyn. Skillnaden ligger snarare i hur man förhåller sig till vetenskap, forskning, kultur, andra kristna och det omgivande samhället. Jag tycker att artikeln hade varit bättre om den bara jämfört evangelikal och liberal bibelsyn. Fundamentalist är inte mycket mer än ett skällsord och de fundamentalister som beskrivs i artiklen tror jag inte finns i verkligheten (utom möjligen i små och obskyra sekter). Låt mig illustrera vad jag menar.

I artikeln står det: "till exempel skulle fundamentalisten säga att Bibeln är Guds ord och absolut sann."

Det är väl även en god beskrivning även av evangelikal bibelsyn som den definieras i Lausannedeklarationen och Kapstadsöverenskommelsen.

Artikeln fortsätter: "Mittfåran, där många frikyrkliga befinner sig, är den evangelikala bibelsynen som menar att Bibeln är en skrift inspirerad av Gud, en helig skrift och rättesnöre, men skriven av människor."

Det är väl en bra formulering även om ordet "men" är olyckligt. Det borde stått "och skriven av människor". Inte heller detta är något som skiljer sig från klassiska fundamentalister. De trodde inte på mekanisk diktamen, utan på att människor skrev inspirerade av Gud. Problemet är att artikeln antyder att det är en skillnad och att fundamentalisten inte tror detta.

De principer som Torsten Åhman sen utvecklar för bibeltolkningen är mycket bra, men det är fel att antyda att det är en annan bibelsyn än den sk fundamentalistiska. När han säger: "Jag tror att Bibeln är skriven under gudomlig inspiration och ledning, men inte på ett mekaniskt sätt." så anar man att han menar att det finns någon som tror att inspirationen skett på ett mekaniskt sätt, troligen den sk fundamentalisten. Seriösa teologer inom den ursprungliga fundamentalismen förnekade mekanisk diktamen. Det är något som meningsmotståndarna ofta anklagar de bokstavstroende för, men det är inte vad de tror på. Åhman distanserar sig från en tänkt meningsmotståndare som inte finns.

Så till faktarutans beskrivning av olika bibelsyner. Jag citerar:

"Fundamentalistisk:

Bibeln är Guds ord i samma mening som om Gud själv hade författat och skrivit ned texten. Därmed blir Bibeln korrekt in i minsta detalj, med reservation för att översättare eller avskrivare gjort misstag. Den som har denna bibelsyn kan kallas bokstavstroende.

De kristna som har en fundamentalistisk bibelsyn är kritiska till större delen av bibelvetenskapen, avvisar textkritiken och tar inte hänsyn till poetiska omskrivningar, metaforer och symbolik i texten.

Evangelikal:

Bibeln är till 100 procent Guds ord och till 100 procent människors ord - samtidigt. Bibeln är inspirerad av Gud, men samtidigt påverkad av de människor som skrivit ned texten. Det kan därför finnas felaktigheter i enskilda detaljer, men Gud har genom sin Ande påverkat textens hela tillkomsthistoria, och står bakom den helt och hållet.

Den som har denna bibelsyn beskriver gärna sig själv som bibeltroende."

Skillnaden mellan de två är väldigt konstruerad. Skillnaden ligger egentligen inte i bibelsynen utan i förhållandet till bibelvetenskap och textkritik: Båda tror att Bibeln är 100% Guds ord. Båda tror att Bibeln är skriven av människor. Båda tror att Bibeln är helt sann och tillförlitlig. Internationellt sett tror många (troligen de flesta) evangelikala teologer och ledare att Bibeln är helt och hållet sann, även i detaljer, eftersom den är Guds ord (givetvis med reservation för misstag i avskrifter). Därför är det fel att säga att fundamentalister tror att Bibeln är helt sann medan evangelikaler tror att den kan innehålla fel i enskilda detaljer. Att författarna påverkat texten medför inte att den måste innehålla fel! I Sverige finns det nog en högre procent av evangelikala teologer som inte håller fast vid Bibelns ofelbarhet (Jag vet inte säkert om Åhman och Tellbe gör det). Man kan formulera Bibelns ofelbarhet på olika sätt, men i grunden handlar det om att den är sann och pålitlig i allt som den undervisar och vill förmedla. Lausannedeklarationen säger det rätt tydligt: "Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv." Jag tror att många evangelikaler även i Sverige håller fast vid den formuleringen. Det gör i alla fall jag.

Att påstå att fundamentalister inte tar hänsyn till poetiska omskrivningar, metaforer och symbolik är helt felaktigt. Det kanske gäller någon sekt någonstans, men inte sk fundamentalister i allmänhet. Här har vi återigen den klassiska karikatyren som inte finns i verkligheten.

Så mitt förslag är att vi släpper begreppet fundamentalist helt och hållet när vi diskuterar bibelsyn. Det fyller ingen funktion eftersom beskrivningen av fundamentalisten är en sk "straw man". Det handlar om evangelikal eller liberal bibelsyn, ingenting annat. Det finns förstås gradskillnader inom både det evangelikala och det liberala fältet, men det är en annan sak. Det är så jag ser det.

En mångröstad församling

2011-10-13T09:25:00.002+02:00

På engelska finns uttrycken multivoiced church och multivoiced worship. Det senare används i det anabaptistiska nätverkets Core Convictions. Punkt fem handlar om församlingen och är formulerad så här:

5. Churches are called to be committed communities of discipleship and mission, places of friendship, mutual accountability and multi-voiced worship. As we eat together, sharing bread and wine, we sustain hope as we seek God’s kingdom together. We are committed to nurturing and developing such churches, in which young and old are valued, leadership is consultative, roles are related to gifts rather than gender and baptism is for believers.

Jag tycker verkligen om uttrycket. Jag vill också se en församling som är multivoiced. En församling där många röster hörs och alla får vara med och ge sitt bidrag. I boken The Naked Anabaptist visar Stuart Murray att församlingen i Nya testamentet var en "multivoiced community". Han skriver:

När gemenskapen samlades bidrog varje medlem med sina gåvor för att bygga upp hela kroppen (Rom 12:4-8, 1 Kor 14:26).
I en del församlingar var det så många som ville bidra att man fick införa riktlinjer för att upprätthålla ordningen (1 Kor 14:27-28, 39-40)
Undervisningen lämnades inte åt en person, utan involverade många personer, som tillsammans reflekterade över Skriften och prövade vad som sades, så att man lärde sig tillsammans (Apg 15:6-21, 1 Kor 14:29-31, Kol 3:16).
Pastoral omsorg utövades av hela gemenskapen och var inte begränsad till utsedda "pastorer" (Matt 18:15-18, Apg 4:32, Rom 12:10-13, Ef 4:15-16, 1 Thess 5:12-15).
Det fanns ledare i gemenskapen, men det verkar som att normen var ledarteam, som bestod av människor med olika gåvor (Apg 13:1-3, Ef 4:11-13).

(Naked Anabaptist, sid 106, min översättning)

Nu funderar jag på hur man bäst ska översätta begreppet multivoiced till svenska. Kan man tala om en mångröstad församling? Mångröstad är ett ovanligt begrepp på svenska, men det förekommer i vissa sammanhang, så varför inte börja använda det? I min preliminära översättning av det anabaptistiska nätverkets kärnvärderingar har jag inte använt "mångröstad" utan översatt punkt fem så här:

5. Församlingar är kallade att vara överlåtna gemenskaper för lärjungaskap och mission. De ska vara platser där man bygger vänskap, är ansvariga inför varandra och där många röster hörs. När vi äter tillsammans och delar brödet och vinet, upprätthåller vi hoppet och söker Guds rike tillsammans. Vi är överlåtna till att forma och utveckla sådana församlingar där både unga och gamla värdesätts, ledarskapet är konsultativt, uppgifter är relaterade till gåvor snarare än till kön och dopet är för troende.

Vad tänker du om detta? Är det dags att införa begreppet mångröstad när vi talar om vår vision av församlingen eller kyrkan? Jag tror i alla fall på en mångröstad kyrka. Vad tänker du?

Pionjärforum 2011

2011-10-11T16:15:00.001+02:00

Nu har jag kommit hem efter att ha deltagit i Pionjärforum 2011 på Kår 393 i Stockholm. Pionjärforum samlade ca 80 inbjudna ledare och församlingsplanterare från flera olika samfund och det var ett intensivt dygn med inspirerande samtal, berättelser, undervisning, lovsång, bön och gemenskap. Vi lyssnade till Gud och till varandra och fick en hel del att ta med i oss i våra olika uppgifter.

Pionjärforum arrangerades av Det församlingsgrundande nätverket i Sverige där tio samfund är representerade (Pingst, EFK, EFS, Missionskyrkan, Alliansmissionen, Baptistsamfundet, Metodistkyrkan, Adventisterna, Frälsningsarmén och Vineyard).

Det började med att Öyvind Tholvesen presenterade den nya Sverigeundersökningen. Visste du att 500 frikyrkoförsamlingar lagts ner i Sverige under de senaste tio åren och att bara 100 nya planterats under samma tid? Vi fick en massa intressant statistik. Hela undersökningen finns tillgänglig här.

Det finns dock församlingar som växer genom att nya människor kommer till tro. Vi fick höra flera spännande och uppmuntrande vittnesbörd från sådana församlingar i Sverige och Norge. De som grep mig mest var Frälsningsarmén i Halmstad och EFS arbete bland iranier i Stockholm (Klara kyrka). Det var också mycket tid för lovsång och bön. Det var en viktig påminnelse att mission inte främst handlar om strategi och metoder, utan att det är en andlig kamp och att det handlar om människor. "Älska Gud, älska livet, älska människor", sa Magnus Persson när han talade om hur man når sekulariserade svenskar utifrån sin erfarenhet från United i Malmö.

På lördagen fick vi höra lite om hur olika samfund ser på församlingsplantering just nu. Pelle Hörnmark delade hur man format strategin i Pingst, Per-Eive Berndtsson berättade om hur EFS planterar församlingar och Kjell-Axel Johansson talade om EFK:s mål att plantera 50 nya församlingar i Stockholm till 2020. Det blev mycket tydligt att vi alla ser ett behov av ett spektrum av nya församlingar som ser olika ut i struktur och form. Det kommer att finnas husförsamlingar, husförsamlingsnätverk och församlingar som samlas i gudstjänstlokaler och mycket annat. Det var härligt att se den stora bredden och öppenheten för nya sätt att vara kyrka som finns även i de etablerade samfunden.

Det allra bästa med ett sånt här dygn är nätverkandet som sker. Man lär känna många nya, knyter kontakter, samtalar och delar. Det betyder mycket för framtiden. Det som var lite tråkigt var att många inte var med hela tiden, utan kom och gick. Det kunde också varit mer tid för samtal och gemensamt processande. Nu tycker jag att det blev lite för mycket lyssnande, i alla fall för mig. Men trots allt är jag mycket glad och tacksam för att jag fick vara med på Pionjärforum 2011. Gud gör något nytt i Sverige och vi får alla vara med och tjäna honom. Det är en stor nåd!

En rörelse av nya församlingar i Sverige

2011-10-06T18:08:00.004+02:00

Imorgon åker jag till Stockholm för att vara med på Pionjärforum. Det är ett rådslag arrangerat av det församlingsgrundande nätverket i Sverige. Ett 80-tal ledare från tio olika samfund och andra sammanhang samlas för att be, samtala, lyssna och lägga upp en strategi för församlingsplantering i Sverige. Det känns inspirerande att få vara med om detta. Det finns många positiva signaler just nu. Många nya initiativ tas för mission och församlingsplantering i vårt land.

Häromdagen berättade Dagen om en EFS-konferens i Uppsala om mission i Sverige med ca 190 deltagare. Idag kan vi läsa om att Pingströrelsens nya församlingsplanteringsprogram har sin första träff i helgen med 90 deltagare. Det är glädjande att Pingst nu tycks komma igång på riktigt, även om man inte ska tala om succé innan nya församlingar verkligen är på plats. Magnus Persson, som samordnar Pingst församlingsplantering nämner flera olika skäl till att det nu börjar lossna. Jag tror att alla de faktorer han nämner är betydelsefulla. Det handlar om eldsjälar som jobbat länge för detta och röjt väg. Det handlar om att det nu finns flera goda exempel på nya församlingar som är livskraftiga. Och det handlar inte minst om att Pelle Hörnmark har gjort församlingsplantering till en central fråga för hela Pingströrelsen. Nu får vi se vart det tar vägen.

Det behövs många olika initiativ, utbildningar, nätverk och organisationer som planterar församlingar i Sverige. Jag hoppas att vi kan komplettera varandra på ett bra sätt. Jag hoppas att jag kan fortsätta att bidra till detta genom distansutbildning och kortkurser på Mariannelunds folkhögskola och mitt engagemang i Pionjärmissionen och Urban Expression Sverige. Vi behöver alla hjälpas åt för att plantera nya församlingar i Sverige. Därför åker jag med glädje till Stockholm och Pionjärforum imorgon. Jag återkommer med mina intryck om ett par dagar.

Ickevåld och dop

2011-10-06T15:40:00.000+02:00

På tidningen Dagens debattsidor pågår två stora diskussioner som anknyter till anabaptismens kärnvärderingar. Den ena handlar om ickevåld och den andra om dopet. Idag vill jag helt kort kommentera dessa båda debatter.

Ickevåld

Debatten om ickevåld, kristen pacifism och rättfärdiga krig har pågått en tid både i Dagen och på olika bloggar. Jag har inte läst allt som skrivits och har inte deltagit i samtalet. Det är ett intressant och viktigt samtal. För oss som står i den anabaptistiska traditionen när det gäller lärjungaskap är ickevåld, vapenvägran och fredsarbete en integrerad del av att följa Jesus. Emmanuel Bäckryd är en mycket god representant för denna tradition i sin artikel Icke-våld har teologisk grund. Den rekommenderas varmt. Jag delar hans syn på att Jesus undervisning i bergspredikan gäller både privat och offentligt, både individuellt och kollektivt.

Dopet

För de anabaptistiska pionjärerna på 1500-talet var det självklart att endast de som blivit döpta som troende kunde vara medlemmar i församlingen. Dopet var vägen in i lärjungaskapet och in i gemenskapen. De var beredda att offra sina liv för att få döpa och döpas. För de svenska baptistpionjärerna F.O. Nilsson och Anders Wiberg var det likadant. Samma ordning har gällt i svenska pingstförsamlingar sen början av 1900-talet. Nu pågår en intensiv debatt om dopets plats i den lokala församlingen inom Pingströrelsen. En del vill hålla fast vid den gamla baptistiska hållningen med absolut krav på troendedop. Andra vill öppna medlemskapet även för kristna som tror på och lever i sitt barndop. Det är en förändring som redan skett i många baptist- och EFK-församlingar i vårt land. Här finner du några av veckans debattörer: Sigvard Svärd, Nils-Olov Nilsson, Pelle Hörnmark, Hans Patring.

Jag har stor förståelse för dem som vill hålla fast vid den klassiska baptistiska hållningen. Ändå har jag och den församling jag är med i valt en annan väg. Jag är övertygad baptist. Jag tror att tro och dop hör ihop och att ett dop endast är giltigt ifall den som döps tror på Jesus Kristus och vill följa honom. På grund av denna övertygelse lämnade jag en gång Svenska kyrkan och lät döpa mig i baptistkyrkan i Jönköping. Råslätts församlingsgemenskap är den församling jag var med och startade 1983. Vi undervisar och praktiserar endast troendedop. Ändå välkomnar vi ibland barndöpta medlemmar, ifall de kommer ur en barndopstradition och tror på sitt dop. Vi respekterar deras tro. De måste i gengäld respektera att vi är en baptistisk församling. Detta har enligt min mening fungerat bra i snart 30 år och jag tror inte att vår dopteologi har förändrats eller försvagats.

Det kan förstås upplevas som en kompromiss med den baptistiska dopsynen och det är det i viss mån. Men det är en välgrundad och teologiskt genomtänkt kompromiss, i ljuset av den kyrkohistoriska situation vi lever i. Vi menar att församlingssynen är överordnad dopsynen. Om vi tror att någon är en levande kristen och att vi ska vara tillsammans i evigheten, bör vi väl kunna vara med i samma församling även här på jorden? Det är klart att det finns frågor som kan skilja oss åt och omöjliggöra gemenskap, men vi anser inte att dopfrågan är en sådan.

Så vi har valt att vara en baptistisk församling som undervisar och praktiserar endast dop av troende, men samtidigt tillämpar ett öppet medlemskap i undantagsfall. Så tänker vi. Hur tänker du?

Det blir intressant att se vilken väg svenska pingstförsamlingar kommer att gå i fråga om dop och medlemskap.

Bokpresentation: Efter detta av Stefan Swärd

2011-10-05T23:00:00.000+02:00

I svensk kristenhet talar vi inte så mycket om att Gud är domare, och att vi alla en gång ska stå inför Guds domstol och göra räkenskap för våra liv. Ännu mindre talar vi om att det finns en evig dom och ett evigt straff. Det tror jag är en stor brist. Den slutliga domen är ett viktigt ämne i Nya testamentet och Hebreerbrevets författare skriver att läran om "evig dom" hör till trons grunder (Hebr 6:2). Det är bara att hålla med. Det gör även Stefan Swärd.

Det är dags att bryta tystnaden om helvetet, skriver Stefan Swärd i sin nya bok Efter detta - Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete. Jag har precis läst den. Det är en mycket bra bok. Jag tycker om den av flera skäl.

1. För det första är den skriven i en ödmjuk och reflekterande ton. Stefan Swärd tar tag i några av de allra svåraste frågorna och han gör det utan att vara självsäker eller okänslig. Meningsmotståndare möts med respekt och tas på allvar. Olika ståndpunkter presenteras och värderas. Man får mycket att tänka på när man läser.

2. För det andra ger boken en djupgående förståelse för Bibelns undervisning om kärlek och rättvisa, dom, evigt straff och evigt liv. Många bibeltexter bearbetas och diskuteras. Swärd är noga med att inte säga mer än vad Bibeln säger och är därför försiktig med sina slutsatser. Det tycker jag är sunt. Samtidigt talar han om var han står och hur han tänker i olika frågor.

3. Boken är dessutom liten i formatet och lättläst. Det är inte mer än 160 sidor. Lite gammalt språkbruk i uttryck som "Jesu andra tillkommelse" gör den kanske lite svår för en del unga läsare, men det är inget stort problem.

4. Boken tar upp många olika frågor. Det allra bästa kapitlet är det som handlar om domen över oss kristna. På ett mycket bra sätt förklarar Swärd varför även kristna ska stå inför Guds domstol och göra räkenskap för sina liv. Han försöker förklara vad det är som står på spel och vad det innebär att få lön. Han gör det bra. Det är något vi behöver höra i våra församlingar.

5. I några kapitel analyseras frågan om eviga straff. Innebär helvetet en evig plåga utan slut eller kan det vara att man till slut utplånas för evigt. Eller kan det rentav vara så att alla till slut blir frälsta. Det sistnämnda tar Swärd tydligt avstånd från och argumenterar emot universalismens tanke att alla till slut blir räddade och får evigt liv. Däremot är han mer öppen när det gäller frågan om utplåning (annihilation). Vad det eviga straffet innebär är svårt att säga med säkerhet, men att det finns både evigt liv och evigt straff är tydligt. Jag och Stefan Swärd är överens om att evigt straff innebär evig skilsmässa från Gud. Swärd lutar nog lite åt evig plåga, jag lutar lite åt utplåning, men vi tycker båda att frågan är ganska öppen.

Det är bara på en punkt jag är kritisk och det gäller det tionde kapitlet som har rubriken: Vad är himlen? Där beskriver Stefan Swärd på ett bra sätt hur livsvillkoren kommer att vara på den nya jorden, den nya skapelsen, som är den eviga slutstationen för dem som blir räddade. Han beskriver det som en ny jord, men han kallar det himlen. Det tycker jag är lite missvisande. Jag brukar säga till mina elever att slutmålet inte är en evighet i himlen, utan en evighet tillsammans med Gud på den nya jorden. Man kan förstås säga att himmel och jord förenas, eller att himlen landar på jorden, men jag tror att många kristna automatiskt tänker fel när man säger att slutmålet är himlen. Man tänker något andligt och själsligt, utan kroppar, utan fast mark under fötterna och utan mat i magen. Men Stefan Swärd förklarar att vi i himlen kommer att leva i en mycket konkret och fysisk värld, ja på en ny jord. Så det är ingen tvekan om att vi tänker likadant även om vi ger det olika namn. Som jag ser det kommer man till himlen när man dör i väntan på uppståndelsen, men efter uppståndelsen ska vi leva på den nya jorden. Inte kallar väl Nya testamentet slutmålet för himlen?

Till slut vill jag tacka Stefan Swärd för en mycket bra bok. Jag hoppas att många läser den och att tystnaden om dessa frågor blir bruten. Om vi börjar samtala och undervisa mer om livet efter detta, Guds kärlek och rättvisa, den yttersta domen, evigt liv och evigt straff, himmel, helvete och den nya jorden. Då har boken tjänat sitt syfte.

Vad tänker du om detta?

Be för Yousef Nadarkhani

2011-09-27T21:25:00.001+02:00

Dagen berättar om den iranske pastorn Yousef Nadarkhani, som hotas av dödsstraff på grund av sin tro på Jesus Kristus. Han kan avrättas redan på torsdag den här veckan. Men Gud kan göra under och befria honom. Det har hänt tidigare att fängslade kristna i Iran plötsligt har frigivits på ett mirakulöst sätt. Låt oss be intensivt för Yousef Nadarkhani de närmaste dagarna.

Den dubbla utgången

2011-09-26T21:00:00.002+02:00

Jag tror på den dubbla utgången. Det betyder att jag tror att det finns två olika möjliga slutstationer för människan efter den slutliga domen. Jesus uttryckte det så här: "Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv" (Matt 25:46). Att evigt liv betyder liv i gemenskap med Gud och varandra på den nya jorden är uppenbart, men vad betyder egentligen evigt straff? Jag avstår från att spekulera om detta, men är övertygad om att det betyder att man på något sätt för evigt blir skild från gemenskapen med Gud. Man missar målet helt enkelt.

Just nu är det många som skriver om detta. Jag har ännu inte läst någon av de nya böckerna i ämnet. Stefan Swärd har just kommit med boken Efter detta, om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete.

Ray Baker, teolog som doktorerar på läran om helvetet vid Åbo akademi, kommer också med en liten bok i ämnet. Den har titeln En brinnande fråga: Nytt ljus på det yttersta mörkret och ges ut av Svenska evangeliska alliansen.

Senare i höst kommer även Rob Bells Love Wins ut på svenska med titeln Kärleken vinner.

Det är alltså upplagt för intressanta debatter och diskussioner. Det kan tyckas att frågan om eviga straff inte är så central för den kristna tron, men den är faktiskt ganska viktig. Den påverkar både hur vi ser på evangeliet och hur vi ser på Gud. Därför är det ett viktigt samtal.

Till sist vill jag rekommendera en text som jag faktiskt har läst om detta. Det är Per-Axels Sverkers artiklar som presenterar och analyserar de vanligaste alternativen i kristen teologi: 1. allas slutliga frälsning (universalism), 2. evigt lidande (helvetet) och 3. utplåning (annihilation). Han gör det mycket bra och texten finns här.

Gemenskap med Jesus Kristus

2011-09-22T13:50:00.003+02:00

Vad är det att vara kristen? Det är inte i första hand att tro på Gud och Jesus. Inte heller är det att följa vissa bud och regler och inte heller att gå regelbundet i kyrkan och delta i kristen verksamhet. Vad är det då? Vad är det kristna livets innersta kärna?

Mitt svar är enkelt. Det är att ha gemenskap med Jesus Kristus; en personlig relation med Gud, genom Jesus. Den gemenskapen visar sig i att man tror vissa saker om Gud och Jesus, att man följer de bud som Jesus har gett oss och att man deltar i kristen gemenskap och tjänst. Men det är gemenskapen med Jesus som är kärnan.

Jesus själv säger: "Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3).

Paulus skriver: "Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus vår herre" (1 Kor 1:9).

Johannes är inne på samma spår i sitt första brev: "Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus" (1 Joh 1:3) och han fortsätter: "Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen... Att vi har lärt känna honom förstår vi av att vi håller hans bud. Den som säger: 'Jag känner honom' men inte håller hans bud är en lögnare..." (1 Joh 1:6, 2:3-4).

Jag tycker att det är väldigt tydligt. Det kristna livets kärna är att lära känna Gud genom Jesus och få en personlig relation till honom. Det handlar om att vandra med Gud, som det så vackert heter redan om Henok i 1 Mos 5:21-24.

När jag blev en personligt kristen för 37 år sedan var det just det som var den stora skillnaden. Tidigare hade jag faktiskt trott på Gud och gick i kyrkan någon gång ibland. Men den dagen lärde jag känna Jesus. Han kom in i mitt liv och det förändrade allt. Sen den dagen har jag vandrat med honom. Vi har gemenskap varje dag och han är min bästa vän.

För mig är det kärnan i vad det är att vara kristen: Att ha gemenskap med Jesus Kristus och att följa i hans fotspår. Eller som anabaptisten Hans Denck uttryckte det en gång för 500 år sedan: "Ingen kan känna Kristus om han inte följer efter honom i livet." Det är så jag vill leva.

Läs också berättelsen om en somalisk muslimsk man som lärde känna Jesus.

Oroligt i höghusförorten - en utmaning till mission

2011-09-15T13:40:00.002+02:00

Efter en månads tystnad på Barnabasbloggen är det dags för mig att skriva något igen. Det har varit brist både på tid och goda idéer så här i terminsstarten. Jag har haft fullt upp med nya kurser och nya kursdeltagare på Mariannelunds folkhögskola. Men nu är det alltså dags att skriva igen.

Igår kväll tittade jag på Uppdrag granskning på SVT. De hade ett mycket intressant reportage om de växande problemen i Göteborgsförorten Backa; kriminella ungdomsgäng, knark, skottlossning, bilbränder, rån och misshandel blir allt vanligare och invånarna är oroliga och otrygga. Polisen kritiseras för både passivitet och övervåld. Ett mycket sevärt program om vad som händer i svenska storstäder just nu.

Jönköpingsposten berättar idag om samma sak (tyvärr finns JP inte på nätet). I höghusförorten Råslätt har oroligheter med bilinbrott och bilbränder eskalerat under senare tid. Det kulminerade häromdagen med en anlagd brand i polisens lokaler på Råslätt. Det kan man läsa om på Jnytt.se.

Frågan är hur vi som kristna ska reagera på utvecklingen. Det är lätt att fly från oroliga och otrygga områden. Det är en naturlig reaktion. Ett alternativ är att ta upp kampen och kämpa mot utvecklingen med bön och mission. De mångkulturella höghusförorterna är den största missionsutmaningen i vårt land (mer om det här) och nu behöver kristenheten rusta för att möta den utmaningen. Istället för att fly behöver vi uppmuntra kristna att flytta in i dessa områden, ja sända våra bästa arbetare dit och stötta dem på alla sätt att plantera levande församlingar där. Jag vill uppmuntra dig att be för Backa och Råslätt idag.

Urban Expression är en brittisk organisation som planterar församlingar i fattiga och utsatta storstadsområden. På söndag bildas Urban Expression Sverige vid en samling på Råslätt. Urban Expression vill samarbeta med och stötta team som vill plantera församlingar på de allra svåraste platserna. Hör av dig om du vill veta mer.

Hur bygger vi en kyrka för alla frågar Dagen idag i en artikel som mest handlar om olika gudstjänststilar och olika åldrar. Det är naturligtvis intressanta frågor. Men en församling är så mycket mer än gudstjänsten på söndagen. Församlingen är en gemenskap där man delar livet med varandra i vardagen. Det är inte först och främst attraktiva gudstjänster som behövs i de utsatta bostadsområdena, utan attraktiva gemenskaper som genom sitt sätt att leva kan visa på Guds rike och Guds kärlek. Det är sådana församlingar som kan nå nya människor. I större städer tror jag mer på många små församlingar som når olika människor, en enda stor som når alla (se artikel här).

Till sist kan jag bara konstatera att det nya samfundet Gemensam framtid tagit ett steg mot att utse en samfundsledare. Lär mer om detta här, här, här och här.

Guds rike bryter fram

2011-08-16T20:00:00.000+02:00

Frizon handlade om fred och på helandeskolan i Malmö handlade det om helande. Både fred och helande hör hemma i Guds rike. När Gud regerar helt och fullt och när Guds vilja sker fullkomligt då finns inte längre några sjukdomar och inte heller några krig eller trasiga relationer. Vi väntar på den dagen då Guds rike ska komma med all sin kraft.

Men redan nu är Guds rike här mitt ibland oss och vi kan få del av dess välsignelser. Bland dessa välsignelser finns både helande och fred. Redan nu kan vi få uppleva helande till kropp och själ som en försmak på den kommande uppståndelsen. Det blir inte fullkomligt här och nu, men det kan ske på riktigt. Jesus helar sjuka och driver ut onda andar som ett tecken på att Guds rike har kommit: "Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er" (Luk 11:20). Det gör han även idag.

Redan nu kan vi få uppleva frid och fred (shalom) med Gud, i familjer och församlingar, mellan människor, folk och nationer. Saliga är de som håller fred och skapar fred, sa Jesus (Matt 5:9). "Blessed are the peacemakers" översätter NIV. Shalom är ett viktigt kännetecken på Guds rike. "Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och fred/frid och glädje i den helige Ande", skriver Paulus i Rom 14:17.

Det är lätt att vi blir ensidiga. Jag drömmer om församlingar och kristna konferenser och festivaler som predikar och lever ut Guds rike i dess helhet. Jag hoppas på en Jesusrörelse i vårt land där det både finns helande för trasiga och sjuka människor och fredsarbete för hela relationer i en trasig värld. Guds rike bryter fram med både helande och fred. Vill du vara med?

Mina boktips om helande och fred finns här.

Helande och fred (och "nigeriabrev")

2011-08-10T10:10:00.004+02:00

Idag börjar två stora kristna evenemang. Dels New Wines helandeskola i Malmö med 860 deltagare och dels festivalen Frizon på Torp med flera tusen deltagare. Jag tänker inte vara med på någon av dessa arrangemang utan sitter hemma och jobbar och förbereder den kommande terminen. Men några reflektioner kan jag ändå bjuda på.

Helande är viktigt och det är bra att ämnet aktualiseras. Att så många deltar i helandeskolan är ett tecken på det stora behovet av undervisning och praktik i ämnet. Helande är också ett svårt ämne där undervisningen lätt blir obalanserad och osund. Det är viktigt med både en biblisk teologi om helande och en sund praktik av helande i församlingen. Huvudtalarna på helandeskolan är Bill Johnson och Randy Clark. Det gör mig lite orolig. Jag känner inte närmare till deras undervisning om helande, men de sammanhang de rör sig i gör mig lite tveksam. Det ska bli intressant att följa rapporterna från helandeskolan och se vad den bär för frukt i människors liv. Skriv gärna och berätta!

Helande är också ett av mina ämnen på Mariannelunds folkhögskola. I kursen BibelTjänst undervisar jag om helandets teologi och praktik (och ja, vi praktiserar det också). Den bästa boken i ämnet är enligt min mening Just a taste of Heaven - a biblical and balanced approach to God's healing power av den engelske pingstteologen David Petts.

Frizon handlar om i år om fred och har temat "fred på blodigt allvar". I gudstjänster, bibelstudier och seminarier tar man upp ämnen som handlar om fred med Gud, med sig själv och med andra. Det är ett bra tema. Fred och frid (Shalom) är centrala teman i evangeliet. Evangeliet är i själva verket "budskapet om fred genom Jesus Kristus" (Apg 10:36). Fred borde också vara ett centralt ämne för varje församling. Detta kan man läsa om i den intressanta och mycket läsvärda boken A Culture of Peace - God's vision for the church av författarna Alan Kreider, Eleanor Kreider och Paulus Widjaja. Den har jag presenterat här. Jag har skrivit lite mer om fred och frid i Bibeln här. Jag ser fram emot att få rapporter även från årets frizon. Skriv gärna och berätta i en kommentar.

Till min förvåning noterar jag att en del låter sig luras av den nya typen av "nigeriabrev" som riktar sig till kristna. Jag har regelbundet fått sådana mail under det sista halvåret. De är alltid från en nybliven änka, vars man var mycket förmögen. Nu ska förmögenheten gå till mission och kristet arbete och jag har blivit utvald att förvalta förmögenheten eftersom jag är känd som en gudfruktig kristen. Naturligtvis för jag också en rejäl ersättning för att täcka mina och min familjs behov. Jag behöver bara svara på mailet och skicka in mina personliga uppgifter (namn adress m.m. Jag är utvald, men de vet tydligen inte vem jag är). Det luktar "nigeriabrev" lång väg och jag fattar förstås att det är ett försök till bedrägeri. Så jag har ännu inte svarat på något av dessa mail. Men de fortsätter att komma regelbundet. Tro inte på sånt!

Uppdatering 11/8. Dagen ger idag lite mer information om bedrägerifallet. Det visar sig att det skiljer sig lite från det klassiska "nigeriabrevet" då bedragaren hade en relation till offren, men det har ändå vissa likheter.

Följ frizonsbloggen med Lina Mattebo, Johanna Holmberg och Daniel Wistrand.

Uppdatering 16/8. Dagen rapporterar idag från helandeskolan och Frizon. Skriv gärna och berätta om dina intryck om du var på något av evenemangen.

Den största utmaningen

2011-08-09T10:00:00.003+02:00

Det är oroligt i världens ekonomier. Börserna faller och lågkonjunkturen hotar. Som vanligt är det de fattigaste som drabbas hårdast när ekonomierna faller.

För mig som kristen är den ekonomiska oron en påminnelse om att inte ha min trygghet i pengar utan i Guds löften. Han har lovat att om vi söker hans rike och hans rättfärdighet först, så ska vi få allt det andra vi behöver också. Vi behöver inte bekymra oss för morgondagen (Matt 6:33-34).

Att sätta Guds rike och Guds rättfärdighet först betyder flera olika saker. Det betyder t.ex att jag sätter Guds husbygge (församlingen) högt i mitt liv. Guds vilja är att det på varje plats i vårt land ska finnas en levande gemenskap av lärjungar som lever ut Guds rike på ett synligt och konkret sätt; som världens ljus, jordens salt och en stad på berget (Matt 5:13-16). Den stora utmaningen för oss kristna i Sverige är att ägna våra liv till att plantera och bygga sådana gemenskaper där vi bor. Det är att sätta Guds rike först i våra liv.

Sådana gemenskaper behöver växa fram på många olika platser, men idag vill jag peka på en ännu större utmaning; kanske den allra största utmaningen för Sveriges kristenhet, nämligen de utsatta höghusförorterna runt våra storstäder.

Evangeliet har en adressat. Det är ett "glädjebud till de fattiga", säger Jesus (Luk 4:18). Jesus riktade sig särskilt till människor som levde i marginalen och genom hela Bibeln visar Gud sin särskilda omsorg om de fattiga och utsatta. Var finns de fattiga i Sverige idag? Var finns de marginaliserade? Var finns de som lever i utanförskap? Utan tvekan finns de framför allt bland dem som bor och lever i de betongförorter som byggdes under miljonprogrammet på 70-talet. Namn som Rinkeby, Rosengård och Råslätt illustrerar vad jag talar om. Samtidigt som dessa områden är den största utmaningen för svensk kristenhet är de också troligen de mest försummade och de mest bortglömda.

Andelen evangeliskt kristna är relativt låg i dessa mångkulturella bostadsområden. I en del av dem finns det levande församlingar, men de är få och små och de kämpar för sin överlevnad. Det skulle behövas många fler. Jag anser att höghusförorterna är den största utmaningen när det gäller församlingsplantering i Sverige.

För det första är det nödvändigt med en lokal kristen gemenskap i varje förort. Människorna som lever där måste få en möjlighet att se Guds rike i funktion. Ordet måste bli kött där man bor. Även om dessa förorter hör till stora städer lever många av invånarna väldigt lokalt. Därför måste evangeliet (och de kristna) flytta in och dela livsvillkoren. Precis som Jesus gjorde när han kom till jorden och blev människa.

För det andra är dessa platser en otrolig och unik blandning av språk, kulturer och religioner. På Råslätt där jag lever mitt liv finns det 50 språk och de flesta av världens religioner. Detta gör att församlingar i dessa områden måste vara mångkulturella och internationella på ett medvetet och genomtänkt sätt. Det skapar speciella svårigheter, men också fantastiska möjligheter. I kulturer och sammanhang där religion är offentlig och Jesus inte är känd är det lättare att samtala om tro och prata om Jesus utan att det blir pinsamt och besvärande. Höghusförorterna är ofta sådana platser där det är lätt att prata tro och religion.

För det tredje är resurserna små i dessa områden. Många är arbetslösa och kämpar med sin ekonomi. För många är det fullt upp bara att överleva. Många brottas med problem i vardagen. Att bygga en församling i en sådan miljö är påfrestande och kräver stort engagemang och stor uthållighet. Det tar längre tid att bygga en stabil församling här än i mer stabila miljöer. Därför behöver församlingar och planteringar i höghusförorten ofta mer stöd utifrån för att växa och bli stabila.

För det fjärde är det en stor omflyttning av människor i dessa höghusförorter. Människor flyttar in och människor flyttar ut. Många svenska kristna som flyttar in med en vision av att vara med och bygga församling har svårt att rota sig och flyttar iväg efter några år. Efter 30 år på Råslätt kan jag säga att den största utmaningen är att få människor att stanna kvar och vara med och bygga. Det är naturligt med omflyttning och det är positivt när människor flyttar iväg till nya uppgifter, men ska man bygga en församling måste det finnas en kärna av människor som tänker stanna kvar. Att bygga församling i en höghusförort är ett livslångt engagemang. De församlingar som överlever en längre tid är oftast de där det finns ett långsiktigt ledarskap som stannat kvar i gemenskapen över en längre tid.

Så detta är min utmaning till mina läsare idag. Öppna ögonen och se den största utmaningen i Sverige: de utsatta höghusförorterna runt våra storstäder. Engagera dig och din församling för att stötta arbetare och gemenskaper som finns i sådana områden. Uppmuntra dem som flyttar dit och vill leva där (pressa dem inte att flytta därifrån, även om det är dina barn). Du kanske själv ska anta utmaningen att flytta dit för att vara med i en sådan församling / plantering.

Om du vill lära dig mer om församlingsplantering kan du komma på kortkursen Församlingsplanteringens ABC på Mariannelunds folkhögskola den 2-3 september, eller på någon annan av våra kortkurser.

Urban Expression planterar församlingar i utsatta storstadsområden. Inom kort bildas Urban Expression Sverige.

När Jesus skulle åka tåg

2011-08-03T15:55:00.004+02:00

En kväll skulle Jesus åka tåg. Han skulle åka från Örebro till Göteborg. Det kändes lite nervöst, eftersom han inte är så hemma i det här landet och inte kan språket så bra. Men som väl är skulle han inte åka själv utan hade sällskap. Det kändes bra. Hon var lite mer van vid situationen och hade hand om biljetten. Dessutom är hon vuxen. Jesus är bara ett barn.

Resan började bra och det var skönt och bekvämt på tåget. Hon som var med Jesus gick på toaletten och han satt där ensam när konduktören kom för att kolla biljetterna. Jesus försökte förklara att han inte var ensam. Den andra kommer snart tillbaka och hon har min biljett. Det var lite svårt att förklara. Konduktören förstod inte, eller ville inte förstå. Jesus vädjade, men hon var stenhård. "Om du inte kan visa biljetten får du gå av på nästa station." Tankarna for genom huvudet på Jesus. "Vad händer nu? Varför säger ingen något? Var är min syster?"

Minuterna gick och konduktören var obeveklig. Det är bara att gå av. Jesus lyckades inte ens få med sig sin väska. I paniken följde han bara med ut på perrongen och såg tåget glida iväg. Han stod kvar ensam och övergiven, utan en aning om var han var någonstans. Ångesten var total i den lilla människan. Jesus hade upplevt det tidigare, men det är ändå lika hemskt varje gång.

Han tog några steg mot trappan. Vart ska han nu ta vägen. Han har ingen mobil, ingen mat och ingen aning om var han ska sova i natt. Mitt i trappan tar känslorna över och tårarna bara strömmar fram. Han blir stående där och bara gråter högljutt. Ingen stannar. Människorna bara går förbi. De har väl bråttom någonstans. De ser förstås att Jesus står där alldeles ensam, men de vill inte hjälpa till. De vill inte fråga vad som har hänt. De bryr sig inte. Någon tittar bort. Någon fnyser åt invandrare som inte kan ta hand om sina barn. Någon tvekar lite grann, men går ändå förbi utan att hjälpa Jesus. Det här verkar hopplöst.

Till slut kom Gabrielle förbi. Hon såg Jesus stå där och gråta. Hon gick fram till honom och frågade hur det var fatt. "Jag har blivit avkastad av tåget", svarade Jesus snyftande, "Jag har ingen mobil och jag har ingenstans att sova." Gabrielle tänkte några sekunder, sen fattade hon ett beslut och erbjöd Jesus att följa med hem. "Kom nu så går vi", sa hon, "Du ska få både mat och en sovplats hos mig. Det här ordnar vi på något sätt."

Jesus kunde andas ut. Det fanns någon som såg honom och tog hand om honom när han behövde hjälp.

Jesus sa: "Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig... vad ni har gjort för dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig... Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig... vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig" (Matt 25:35, 40, 42-43, 45).

Aftonbladet 1,2,3,4

Dagen 1,2,3

SVD 1,2,3

DN 1,2,3,4

Församlingsplanteringens ABC

2011-08-01T15:00:00.004+02:00

Mariannelunds folkhögskola satsar på församlingsplantering. Vi erbjuder fyra kortkurser under det kommande läsåret. Varje kurs är på två dagar och tillsammans ger de en utmärkt grund för den som vill vara med och plantera nya församlingar. Den första kursen är den 2-3 september och har temat Församlingsplanteringens ABC. Du är välkommen att vara med.

Sverige är ett missionsfält. Många människor i vårt land har inte någon kristen gemenskap i sin närhet. Därför behövs det nya församlingar på många olika platser i Sverige. Om du vill vara med att starta och bygga upp nya församlingar eller ”omplantera” gamla församlingar så är detta tvådagarskurser för dig. Även du som bara är intresserad av lära dig mer om ämnet är välkommen att delta. Kurserna är fristående och fungerar bra var för sig. De ingår också i distansutbildningen i församlingsplantering på Mariannelunds folkhögskola.

Här presenteras lite information om de fyra kurserna. Följ länkarna om du vill veta mer.

Församlingsplanteringens ABC

Datum: 2-3 september 2011

Ämnen: Att förstå vår tid och vår kultur, Den bibliska grunden för församlingsplantering, Olika modeller för församlingsplantering, Att vara pionjär – kvalifikationer för församlingsplanterare, Naturlig församlingsplantering – en grundmodell för strategiskt tänkande.

Församlingens DNA

Datum: 21-22 oktober 2011

En församling måste byggas inifrån och ut. Det är det inre livet med Gud och gemenskapen med varandra som är förutsättningen för en levande och växande församling. Den här kursen handlar om hur man bygger församlingen inifrån med kärlek till Gud och människor.

Teamledarskap och konflikthantering

Datum: 27-28 januari 2012

Den här kortkursen handlar om att leda tillsammans i team och om att hantera konflikter i församlingsplantering och församlingsbygge. Det är en kompetens som alla ledare behöver. Vi tar upp bibliska modeller för konflikthantering och ger praktiska metoder.

Församlingsbygge för tillväxt

Datum: 23-24 mars 2012

Den här kortkursen handlar om funktionella strukturer i en växande församling. En kropp behöver ett skelett och en församling behöver strukturer. Det handlar bland annat om hur man formar medlemskap, ledarskap och beslutsfattande, samlingar och gudstjänster och verksamhet.

Kurserna börjar med lunch på fredagen kl 12, och slutar på lördagen kl 16.

Dagen 1, 2, 3, 4, 5, 6

Till minne av John Stott

2011-07-28T10:25:00.003+02:00

Idag kom nyheten att John Stott har avlidit i en ålder av 90 år. Han var en av 1900-talets mest inflytelserika kristna ledare och hans böcker har påverkat mig mycket. Jag tackar Gud för John Stotts enastående livsgärning. Han är en verklig förbild i tro, liv och ledarskap.

Anders Gustafsson ger länkar till många artiklar om John Stott på sin utrikesblogg.

Jag skrev ett inlägg om John Stott i samband med hans 90-årsdag. För ett par veckor sedan besökte jag den församling han var pastor i under många år: All Souls Church i London. Det besöket skrev jag om här.

Läs gärna om John Stott idag och läs framför allt något av det han har skrivit. Själv tänker jag läsa lite i boken Evangelical Truth - a personal plea for unity, integrity and faithfulness. Det är en av Stotts sista böcker och något av hans andliga testamente. Jag köpte den när jag var i All Souls för ett par veckor sedan och idag känns det aktuellt att läsa den.

Här uttalar sig några svenska kristna profiler om vad John Stott betytt för dem.

Om du vill lyssna till predikningar och föreläsningar av John Stott (några är tolkade till svenska) kan du klicka här.

30 Dagar i bön för muslimvärlden

2011-07-27T20:15:00.005+02:00

På måndag börjar muslimernas fastemånad ramadan. Sedan 20 år tillbaka finns det en internationell bönerörelse som uppmanar till förbön för muslimvärlden just under fastemånaden. Nu är det dags igen. Så här skriver redaktörerna i årets bönehäfte:

Detta upprop till bön för muslimer kom ursprungligen från en grupp kristna ledare som träffades i Mellanöstern 1992. Kristna människor över hela världen kände starkt att Gud ville kalla samman så många kristna som möjligt för att be för muslimvärlden. En bönerörelse initierades som skulle sammanfalla med ramadan, muslimernas bön- och fastemånad. Denna heliga månad, en pelare inom islam, följer månkalendern och infaller 2011 mellan den 1 augusti och 30 augusti. Ursprungligen fanns det två huvudskäl till att "30 Dagar" skulle infalla under ramadan: 1) som ett sätt för kristna att identifiera sig med muslimer under en bestämd del av året och 2) att be om Guds övernaturliga ingripande hos muslimer under en tid på året när de i allra högsta grad är religiösa. Att be under ramadan betyder dock inte att vi anpassar oss till den muslimska traditionen när det gäller bön och fasta. Som Jesu efterföljare motsätter vi oss många muslimska idéer, läror och traditioner. "30 Dagar"-rörelsen betonar dock Guds kärlek till muslimer. Vi uppmuntrar därför alla troende på Kristus att utveckla en anda av ödmjukhet, kärlek och respekt gentemot muslimer.

Häftet är på 40 sidor och det ger information och vägledning för den som vill vara med och be. Det kostar 20 kr och kan beställas från OM-kontoret

eller från Hans Ström, tel: 0707 712409,

email: hanss@swissmail.org.

Information och häfte finns också på engelska här.

30 Dagar är en internationell bönerörelse. I Sverige stöds den av OM, UMU, Open Doors och EFK.

Jag vill uppmana dig att vara med och be lite extra för muslimvärlden under den närmaste månaden. Jag vill också uppmana dig att be för muslimer som finns i din närhet, ditt bostadsområde eller din stad. Du kan också att knyta personliga kontakter med med muslimer under ramadan. Det kan leda till många intressanta samtal. Gud älskar muslimer och han vill att de ska få lära känna honom genom Jesus Kristus.

I skuggan av ett terrordåd

2011-07-25T09:12:00.009+02:00

Det har gått några dagar sen det fruktansvärda terrordådet i Oslo. Bombattacken mot regeringskvarteret och massakern på Utöya har präglat den gångna helgen. Trots att jag inte är personligt drabbad har jag känt mig förlamad och kraftlös. När ondskan och döden visar sitt otäcka ansikte drabbar det djupt.

Ändå är det inget nytt: Bara under de senaste tjugo åren har det hänt många gånger: Rwanda, Sebrenidza, World Trade Center, London, Nairobi, Madrid och Oklahoma är bara några av de platser som drabbats av terror och död på senare tid. Och vi bör även minnas de mera storskaliga folkmorden på judarna (m.fl) under andra världskriget och på armenierna (m.fl) i Turkiet under första världskriget. Aposteln Johannes skrev att "hela världen ligger i den Ondes våld" (1 Joh 5:19), och jag är böjd att hålla med.

Det finns många olika aspekter på händelserna i Norge. En av de mer besvärande är att gärningsmannen beskrivs som kristen. Han kallar sig själv kristen på nätet och det har upprepats gång på gång i olika medier under helgen att han är en "konservativ kristen" och "kristen fundamentalist". För många av oss andra som också kallar oss själva kristna blir det tungt. Än en gång svärtas det kristna namnet ner av extremism och galenskap.

Gärningsmannen själv kallar det för ett nytt korståg och gör kopplingen till tempelriddare och korståg på medeltiden. Det påminner oss om att det hänt många gånger tidigare. Kyrkan och människor som kallar sig kristna har kämpat för Guds sak med vapen i hand och dödat i tron att de utför Guds sak. Det började när kristendomen blev statsreligion i romarriket på 300-talet e.Kr och fortsatte under hela medeltiden. De mest tragiska och otäcka exemplen är korstågen och inkvisitionen. Det fortsatte med religionskrigen mellan protestanter och katoliker i Europa på 1500- och 1600-talen. I många av de här fallen var dödandet officiellt sanktionerat av kyrkan och staten. Det var det givetvis inte i Norge i fredags, så det är en viss skillnad. Men det finns ändå en likhet just i idén om att man som kristen kan kämpa för Guds sak med vapen och dödande.

Hur långt är inte detta från de ideal som presenterats av Jesus själv, den kristna trons ursprung och grundare. Det borde räcka att läsa igenom berättelserna om Jesus i Nya testamentet för att förstå att ingen som tror på honom eller följer honom kan döda en annan människa i tron att han strider för Guds rike. Jag tänker inte göra något bibelstudium om detta här och nu; Paulus sammanfattar det bra i Romarbrevet:

"Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: 'Min är hämnden, jag skall utkräva den', säger Herren. Men 'är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud'. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda." (Rom 12:14-21)

För de första kristna var det otänkbart att döda. Så var det under de första århundradena av kyrkans historia. Under den fortsatta kyrkohistorien har grupper i marginalen hållit fast vid Jesu undervisning och tagit avstånd från allt dödande. En av dessa grupper var anabaptismen på 1500-talet. I dessa dagar av våld och död i Guds namn är det på sin plats att påminna om den anabaptistiska visionen för vad det är att vara kristen och följa Jesus. Den behövs idag, lika mycket som på 1500-talet.

I dessa dagar delar vi sorgen med alla våra vänner i Norge. Och vi hoppas att den kristna kyrkan i våra nordiska länder kan stå upp och vara ljus och salt och peka på den Jesus som är både Messias och fredsfurste.

Sajten Rom 10:17 har lagt upp en sida med predikningar (de flesta av Roland Hellsten) som handlar om terrordåd och ondska i ljuset av Guds ord.

Några tidningsartiklar om händelserna i Norge:

Dagen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10

SVD 1, 2, 3, 4, 5, 6

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Aftonbladet 1, 2, 3

Uppdatering 26/7: Dagenjournalisten Anders Gustafsson har gjort en ingående och intressant analys av gärningsmannens tro och ideologi. Nya artiklar även här, här, här och här.

Låt Misha stanna i Sverige

2011-07-20T14:00:00.005+02:00

Situationen för de kristna i Iran är mycket svår. Särskilt svårt är det för dem som lämnat islam och blivit lärjungar till Jesus Kristus. Förföljelserna har blivit ännu hårdare på senare tid och många har fängslats. Ändå tänker Sverige utvisa Misha till Iran. Det är oacceptabelt.

Dagen berättar idag om Mishas historia. Han blev kristen när han studerade i Ukraina och fick sen problem när han kom tillbaka till Iran. Därför flydde han till Sverige. Här har han etablerat sig och är engagerad i en församling. Att hans kristna tro är äkta råder det inget tvivel om. Hans liv är i fara om han skickas tillbaka till Iran. Därför måste han få stanna i Sverige.

Migrationsverket har haft dålig förståelse för personer som omvänder sig till en evangelisk kristen tro och de risker de kan utsättas för i muslimska länder. Ofta har man misstänkt att omvändelsen inte är äkta utan bara ett sätt att få stanna. Nu kommer det dock nya direktiv som visar på bättre förståelse för de evangliskt kristnas situation och det är glädjande. Flyktingpastorn Bengt Sjöberg har jobbat hårt för detta och han välkomnar förändringen. Den nya ordningen borde resultera i att man avbryter utvisningen av Misha.

Uppdatering 21/7: Dagen berättar om den unge pastorn Yousef Nadarkhani som riskerar döden om han inte går tillbaka till Islam. Igår var det också en demonstration för att Misha ska få stanna i Sverige. Hoppet finns fortfarande!

Uppdatering 30/7: Misha är frisläppt och fallet prövas på nytt!

Böcker jag läser just nu

2011-07-15T10:00:00.001+02:00

Jag läser ganska mycket. Böcker har alltid hjälpt mig att lära mig nya saker och att växa som människa och kristen. Det finns böcker som har förändrat mitt liv. Faktum är att det var en bok som en gång för många år sedan gjorde att jag blev kristen och började följa Jesus. Jag gillar böcker!

Ofta har jag flera böcker på gång samtidigt och det är inte säkert att jag läser alla till den sista sidan. Nu i sommar har det blivit lite kaotiskt med läsandet. Jag har för närvarande sex böcker som jag har börjat läsa och det blir lite för mycket. Alla är bra och alla ska bli lästa, men i vilken ordning? Genom att skriva om böckerna här kanske jag kan få lite ordning på tankarna.

Jag har börjat i två böcker från den mycket intressanta bokserien After Christendom: Worship and Mission after Christendom av Alan & Eleanor Kreider och Reading The Bible After Christendom av LLoyd Pietersen. Detta är bok nr 5 och 6 i serien och jag har redan läst tre av de tidigare, bland annat de två första som båda är skrivna av Stuart Murray: Post-Christendom och Church After Christndom. Båda rekommenderas varmt. Jag har tidigare förklarat vad som menas med begreppet Post-Christendom här. Eftersom bibelsyn och bibeltolkning är ett av mina ämnen är jag väldigt nyfiken på boken om att läsa Bibeln i den efterkristna kulturen. Vad kan det innebära?

En bok som är lite grann i samma anda är Forming Christian Habits in Post-Christendom - The legacy af Alan and Eleanor Kreider. Alan och Eleanor Kreider är amerikanska mennoniter som levt en stor del av sina liv som missionärer i England. Genom sin tjänst där har de varit en viktig bidragande faktor till det växande intresset för anabaptismen och i formandet av The Anabaptist Network. Den här boken berättar om deras liv och tar upp olika teman i deras undervisning under rubrikerna Community, Worship and Mission. Boken gavs ut i samband med Alan's 70- årsdag och är skriven av vänner och medarbetare i England och USA.

När Jag skrev om Tom (N.T.) Wrights bok Surprised by Hope härom veckan var jag inte medveten om den stora debatten om hans syn på Paulus och rättfärdiggörelsen. Jag blev uppmärksammad på detta i flera kommentarer och nu har jag börjat läsa Wrights debattbok Justification - God's Plan and Paul's Vision där han svarar på den kritik som riktas mot honom och förklarar vad han verkligen menar. Det är en oerhört spännande, klargörande och utmanande bok. Tom Wright har verkligen goda argument för sin syn på Paulus och rättfärdiggörelsen och det är absolut inte ett "nytt evangelium" eller an villolära som en del påstår. Jag återkommer i ämnet när jag läst klart. För den som är nyfiken rekommenderar jag dessa två artiklar av Wright: New Perspectives on Paul och The Shape of Justification.

När jag i söndags besökte All Souls Church i London köpte jag förstås en bok av John Stott. (Han var ju pastor och ledare i den församlingen i många år.) Boken Evangelical Truth - A personal plea for unity, integrity and faithfulness är lite av Stotts andliga testamente till den evangelikala rörelse han stått i spetsen för under hela sitt liv.

En bok av ett helt annat slag är Christian Outdoor Leadership - Theology, Theory and Practice av Ashley Denton. Ashley Denton är grundare och ledare för organisationen Wilderness Ministry. Den arbetar med äventyr och friluftsliv som ett verktyg att berätta evangeliet, träna lärjungar och forma kristna ledare. Jesus gjorde det mesta av sin undervisning utomhus och det menar Denton att vi också kan och bör göra. Det är en mycket tankeväckande och utmanande bok för ledare och lärare. Den passar bra på Mariannelunds folkhögskola där vi ju har kursen BibelÄventyr.

Nu har du fått lite inblick i min något splittrade sommarläsning. Jag får väl försöka komma igenom en eller två taget. När de är färdiglästa kanske jag återkommer med mer genomtänkta omdömen. Vad läser du i sommar?

Ett besök i All Souls Church, London

2011-07-12T20:45:00.005+02:00

Jag och Kerstin har varit i London några dagar. Vi har mest kopplat av, sett oss omkring och upplevt den stora staden, men på söndagen passade vi dock på att besöka All Souls Church vid Langham Place.

När man kommer upp till Oxford Street från Tunnelbanestationen vid Oxford Circus ser man den egendomliga kyrkobyggnaden några kvarter upp på Regent Street. När man kommer in i lokalen är det en modern gudstjänstlokal med bekväma stolar och TV-skärmar.

Församlingen All Souls har mottot "Growing an international community to reach a multi-cultural society for Christ" och att det är en internationell och mångkulturell församling är väldigt påtagligt. Här finns verkligen människor från alla världens hörn. Anledningen till att vi gärna ville besöka just den här församlingen var förstås att det är den församling som byggts upp och letts under många år av John Stott.

När jag som svensk gäst kom till denna anglikanska församling förväntade jag mig något som liknade en gudstjänst i Svenska kyrkan, men oj så fel jag hade. Här är några saker som jag noterade:

1. Det fanns inga prästdräkter eller prästkragar. Kyrkoherden Hugh Palmer, som ledde gudstjänsten och andrepastorn Mark Meynell som predikade var båda enkelt klädda i skjorta och kavaj. Det gillar jag. Jag tycker illa om allt som markerar särställning för präster och pastorer och därför tycker jag inte att de ska märkas ut med särskilda kläder, dräkter eller symboler. Alla lärjungar är präster!

2. Det var en mycket enkel gudstjänstordning. Alla besökare fick ett blad med gudstjänstens program. Där fanns alla sånger och några skrivna böner och gemensamma läsningar. Även nattvardsordningen var mycket enkel och kombinerade frihet och form på ett föredömligt sätt. Ett tjugotal av församlingens medlemmar (både män och kvinnor) hjälpte till att dela ut bröd och vin till gudstjänstdeltagarna.

3. Sångerna var både gamla och nya. Gamla hymner kombinerades med moden lovsång och leddes av ett stort musikerteam. Alla texter fanns både i programbladet och på TV-skärmar över hela kyrkan. Det var lätt att följa med och det var härligt att sjunga. Församlingen hade både många nationaliteter och alla generationer och det märktes även i musiken.

4. När det var dags för predikan talade Mark Meynell om Psalm 119:49-56. Han talade om den tröst som Guds ord kan ge i lidandet och det var en mycket bra bibelutläggande predikan som öppnade ordet och tillämpade det i vardagen. Tydligen var man inte bunden av någon särskild predikotext som var centralt bestämd utan hade just nu en predikoserie genom hela Psalm 119. Det är bra när man lokalt har frihet att styra över både form och innehåll.

5. Efter gudstjänsten var det mingel i undervåningen med gratis kaffe, bokaffär, mediashop, information för nya besökare och mycket annat. Jag passade på att köpa några böcker. Givetvis blev det även en av John Stott. Det kändes så rätt att köpa den just där. Tyvärr var han inte på plats själv. Han är ju över 90 år nu och inte så pigg längre.

Jag kände mig mycket välsignad och uppmuntrad av att möta denna församling i London. Mycket av det jag såg där finns förstås även i många svenska församlingar. Men jag tror särskilt att Svenska kyrkan har mycket att lära sig när det gäller enkelhet och lokal frihet att utforma församlingslivet och gudstjänstformerna. Jag tror jag att vi alla har mycket att lära från bröder och systrar i olika delar av världen. All Souls Church är ett bra exempel på en levande och dynamisk församling som når ut och växer i sitt sammanhang. Om vi får många levande församlingar i Sverige kan vi skapa den radikala förändring som kan bryta sekulariseringen och göra att fler människor tror på Gud och lär känna honom genom Jesus Kristus. Då kan både män och kvinnor (även här) börja följa honom och Sverige kan förvandlas av evangeliets kraft.

Uppdatering 13/7: Dagen berättar om Oasmötet i Kungsbacka. Oasrörelsen är en förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Kyrkoherde Karl-Erik Tysk har skrivit en debattartikel om vikten av att hålla fast vid sanningen i evangeliet.

Bokpresentation: Surprised by Hope

2011-07-04T00:01:00.002+02:00

Jag har tidigare inte läst mycket av N. T. Wright. Jag har hört många referera till honom och jag har förstått att han är en av vår tids mest framstående bibelforskare och dessutom biskop i den anglikanska kyrkan. Nu har jag tagit mig igenom hans Surprised by Hope - Rethinking Heaven, the Resurrection, and the Mission of the Church (tryckt 2008, 332 sidor). Jag blev inte besviken. Det är en enastående bok!

N. T. Wright tar sig an den stora förvirring som råder om det kristna framtidshoppet och visar på hur intimt förknippat det är med hur vi lever idag. Många kristna tror att slutmålet är himlen. Det är det inte!

Wright visar att den kristna trons mest centrala idé är den kroppsliga uppståndelsen. Han ger ett starkt försvar för att Jesus verkligen uppstod kroppsligen och visar hur Jesu uppståndelse utgör grunden för den kristna församlingens tro på allas uppståndelse vid tidens slut.

Wright fortsätter med att undersöka vad det betyder att vänta på "nya himlar och en ny jord", vad som händer när man dör och vad Jesu återkomst innebär. Han gör det grundligt och enastående bra och han visar vad Bibeln lär om dessa saker. Det är inte alltid som de flesta kristna tror. Slutmålet är inte himlen, utan att uppstå och leva på en ny jord där rättfärdighet bor. Det handlar snarare om att himlen kommer till jorden, än att vi ska komma till himlen.

Wright argumenterar övertygande att det vi tror om livet efter döden direkt påverkar vad vi tror om livet före döden. Om Guds plan är att förnya och befria hela skapelsen - och om den nya skapelsen redan har börjat genom Jesu uppståndelse - då kan kyrkan inte nöja sig med att bara "frälsa själar", utan ska också förebåda den slutliga nyskapelsen genom att redan nu arbeta för Guds rike, och förmedla helande och hopp i livet här och nu. Detta ligger i linje med bönen Jesus lärde oss att be: "Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen" (Matt 6:10).

Det här är absolut en av de bästa böcker jag läst om det kristna hoppet och läran om de yttersta tingen. Boken tar upp många olika ämnen och har även ett intressant avsnitt om den slutliga domen och den dubbla utgången. Bokens stora styrka är den tydliga kopplingen mellan framtidshoppet och kyrkans uppdrag i världen idag. Där har vi verkligen något att lära. Det här är en bok jag kommer att läsa flera gånger.

Har du läst den? Vad tänker du om den?

Två nya sidor

2011-07-03T10:27:00.002+02:00

Jag vill informera bloggens läsare om att jag har lagt upp två nya sidor på Barnabasbloggen (synliga här ovan). Dels är det en sida där jag berättar min livshistoria (texten bygger på några inlägg jag skrev vid min 50-årsdag för ett par år sedan), och dels är det en sida med länkar till alla mina texter om anabaptismens historia och dess förgrundsgestalter.

En grön bibel

2011-06-30T18:00:00.002+02:00

Idag har jag fått min gröna bibel. Den är en självklar del av kursmaterialet i den nya kursen BibelOmvärld på Mariannelunds folkhögskola och jag är en av lärarna. Kursen handlar om visionen för Guds rike och tar bland annat upp vårt ansvar för den värld Gud har skapat.

The Green Bible är en vanlig engelsk bibel. Översättningen är New Revised Standard Version. Det som är extra i The Green Bible är följande:

1. Alla bibeltexter som berör vårt ansvar för skapelsen är tryckta med grön text (mer än 1000 verser).

2. Ämnesregister över bibeltexter med "gröna" ämnen.

3. Fördjupningsspår i sex olika "gröna" bibliska teman.

4. 120 sidor inspirerande artiklar och texter (bland de många författarna finns N.T. Wright och Brian McLaren). Jag har redan hunnit läsa N.T. Wrights artikel. Det är en lysande text på 13 sidor med rubriken Jesus is coming - plant a tree. Utifrån bland annat Romarbrevet 8 och Jesu återkomst lägger han en biblisk grund för att ta ansvar för skapelsen.

5. Och The Green Bible är givetvis tillverkad på ett miljövänligt sätt.

Här kan man få en försmak på The Green Bible.

Dagen berättar idag att engagemanget i miljöfrågor är ganska lågt bland evangelikala ledare. Jag hoppas att de som verkligen tror att Bibeln är Guds ord också ska upptäcka vad den säger om vårt ansvar för skapelsen. Kanske kan The Green Bible bidra till detta. Nu ska jag börja använda min gröna bibel och ladda för den nya kursen som startar i höst. Kanske vill du vara med?

Två böcker om anabaptismen - en tjock och en tunn

2011-06-29T22:20:00.006+02:00

C. Arnold Snyder är professor i historia vid Conrad Grebel University i Waterloo, Canada. Han är en av världens främsta auktoriteter på Anabaptismens historia. Han har skrivit många intressanta böcker. Idag vill jag presentera två av dem.

Anabaptist History and Theology - An Introduction är en mastig volym på 430 sidor. Det är den absolut bästa genomgången av 1500-talets anabaptistiska rörelse som jag har läst. Den berättar historien, presenterar teologin och diskuterar problem och frågeställningar. Snyder är mycket kunnig och uppdaterad på den senaste forskningen (boken skrevs 1995). För den som verkligen vill lära känna anabaptismen på djupet är den här boken ett måste. Boken presenterar de olika grenarna av den anabaptistiska rörelsen och täcker in hela det teologiska spektrat, från bibelsyn, frälsning och församlingen till hur anabaptismen såg på jämlikhet mellan könen, äktenskapet, ekonomin och svärdet.

Boken finns även i en enklare omarbetad version: Revised Student Edition.

C. Arnold Snyder skriver också enklare mer lättlästa böcker för en bredare publik. Till dem hör det lilla häftet From Anabaptist Seed - Exploring the historical center of Anabaptist teachings and practices. Denna lilla bok har bara 50 sidor, men är ändå en mycket god introduktion till anabaptismens kärna. Den skrevs på uppdrag av Mennonite World Conference och syftet var att göra mennoniterna i världen medvetna om sina historiska rötter. Den har blivit översatt till många olika språk och spridits bland mennoniter i hela världen. Jag vill sprida den även i Sverige. Här finns visserligen inga mennoniter, men även svenska kristna har mycket att lära av anabaptismen.

Den lilla boken tar upp det centrala i anabaptistisk tro och praktik; läran om frälsningen och hur man förstår Guds vilja, församlingssynen med dop, Herrens måltid och ömsesidig fostran och lärjungaskapet med betoningen på att tala sanning, ekonomiskt delande och pacifism.

Boken är kortfattad och lättläst. Och den är en utmärkt introduktion till anabaptismen för den som inte vill läsa några tjocka volymer, utan nöjer sig med det lilla.

Boken kan beställas på adlibris. Faktum är att hela texten också finns tillgänglig på nätet här. Men varför inte köpa den och ha ett eget ex. Den är absolut värd sitt pris.

Kommentera gärna ifall du har läst någon bok av C. Arnold Snyder.

Att minnas ett folkmord

2011-06-24T01:00:00.003+02:00

Jag begrundar historien inne i minnesmonumentet över folkmordet

Idag var det min sista dag i Jerevan. Idag hade jag inga lektioner, utan fick tid att fördjupa mig lite i Armeniens historia och besöka några historiska platser. Det blev en värdig avslutning på en bra vecka. Dagens höjdpunkt var utan tvekan besöket på museet om folkmordet på armenier i början av 1900-talet. Jag fick en personlig visning av en av museets engelskspråkiga guider. Det var överväldigande, tragiskt, omtumlande och sorgligt. Det är det alltid när man konfronteras med mänsklig ondska och mänskligt lidande på nära håll. Dokumentationen är övertygande, vittnesbörden tydliga och man kan knappast förneka att det var ett folkmord som skedde. För dagens Armenien är det en mycket viktig fråga och den påverkar särskilt relationen till grannlandet Turkiet.

minnesmonumentet i Jerevan

Jag köpte några böcker och tror att jag kommer att återkomma till detta i senare inlägg. En glad och oväntad överraskning var att det just nu var en utställning om skandinaviska missionärer i Armenien under folkmordet och deras enastående hjälpinsatser. Norska, danska och svenska missionärer (mest kvinnor) gjorde enorma insatser för lidande armenier och de betraktas idag som Armeniens hjältar. En av dem var Alma Johansson (1880-1974). Hon började sitt missionsarbete bland armenier som 21-åring 1901 och blev ögonvittne till folkmordet 1915. Hon skrev om vad hon såg i den lilla boken Ett folk i landsflykt. Den fanns i nytryck på engelska på museet och jag köpte den. Det är skakande läsning. Du kan läsa mer om Alma Johansson här, här och på bloggen Ur mitt hjärta (där det också finns ett utdrag ur boken).

Det var verkligen intressant att stöta på ett stycke svensk missionshistoria och en svensk missionär med en enastående livsgärning så här helt utan förvarning. Gud är god och livet är fullt av överraskningar, trots all ondska som finns i världen.

Du kan läsa mer om folkmordet på sajten Folkmordet1915.se.

Anabaptismen har mycket att ge

2011-06-23T18:02:00.004+02:00

Idag uppmärksammar tidningen Dagen att det finns många olika strömningar i den svenska kristenheten. I artikeln Svensk frikyrklighet växer åt många olika håll... intervjuar Carl-Henrik Jaktlund representanter för fyra olika tendenser; den reformerta, den anabaptistiska, den folkkyrkliga i frikyrkotappning (egendomligt namn) och den liturgiska. Det är en mycket intressant och välskriven artikel med många goda tankar. Det finns viktiga bidrag från alla fyra strömningarna. Men jag har svårt med den kalvinistiska tolkningen av Guds suveränitet. När det gäller den frågan är jag en helgjuten arminian. Det har jag skrivit om här och här.

När det gäller anabaptismen är det jag som har blivit intervjuad i Dagens artikel. Det är väl ingen överraskning för den här bloggens läsare att jag är övertygad om att anabaptismen har mycket att bidra med till kyrkan i vår tid. Jag motiverar det lite kortfattat i intervjun. Anabaptismen har varit ett av mina stora intressen i mer än 30 år och jag brinner verkligen för att den ska bli mer känd. Därför var det extra uppmuntrande att få vara med i Dagen och tala om detta. Tack Carl-Henrik!

Om någon av er blir lite nyfiken på anabaptismen finns det mycket att läsa här. Jag har skrivit en hel del både om anabaptismens teologi och dess historia på 1500-talet. Börja gärna med att läsa mitt inlägg om The Anabaptist Vision och följ länkarna till historiska personer. Det håller på att växa fram ett skandinaviskt nätverk med personer som är intresserade av anabaptismen och tror att den har något att bidra med till kyrkan i vår tid. Här kan du läsa mer om Nätverket Anabaptist.

Dagen låter dessutom teologen Ulrik Josefsson kommentera de fyra strömningarna. Han ser styrkor och svagheter i alla fyra och kommer med en del intressanta synpunkter. Jag håller med honom om att vi behöver hämta impulser från olika traditioner, och även jag vet att det kan finnas vissa svagheter i anabaptismen. Men det ändrar inte min grundinställning. Anabaptismen har något mycket viktigt att bidra med till kyrkan i vår tid! Och vi bör inte ignorera det budskapet. Håller du med?

Församlingsplantering i Sverige och Armenien

2011-06-21T14:20:00.002+02:00

Det känns fantastiskt att sitta i Jerevan med det mäktiga berget Ararat i horistonten och läsa om att antalet församlingar som nyplanteras ökar i Sverige. Det har varit en fördubbling under de senaste fem åren jämfört med den förra femårsperioden. Äntligen sätter det fart. Det finns hopp även för Sverige. För mig som länge jobbat med att inspirera och utbilda för församlingsplantering är det förstås väldigt uppmuntrande. Många nya församlingar startas av nysvenskar. Många nya församlingar växer, som den nystartade församlingen New Life i Göteborg. Även om det för det mesta växer ganska långsamt.

Här i Jerevan undervisar jag på Caucasus Mission School och flera av kursdeltagarna är församlingsplanterare i Armenien. Mina ämnen är Biblical Interpretation och Church and Missions in Acts. Jag undervisar på engelska och det tolkas till armeniska och ryska. Vi kommer även in på församlingsplantering lite grann.

Apostlagärningarna ger universella principer för församlingen. Vilka de är diskuterar den här lilla gruppen av kursdeltagare i Jerevan. Guds ord ger vägledning för missionärer och pionjärer både i Sverige och Armenien. Om du också vill studera detta är du välkommen till distansutbildningen i församlingsplantering på Mariannelunds folkhögskola eller till någon av våra kortkurser. Kontakta mig om du vill veta mer.

Uppdatering i Dagen 22/6:

Samfundsledarnas upprop till församlingsplantering: Så vill vi vända en negativ trend.

Några församlingar som växer: Vad är det som gör att ni växer?

Församlingarna som växer snabbast i Sverige. Skillnaderna är stora - men fokus på missionsuppdraget finns hos alla.

En dag i Jerevan

2011-06-19T17:20:00.001+02:00

Just nu befinner jag mig i Armeniens huvudstad Jerevan. Det är första gången jag är i Armenien. Jag landade på flygplatsen klockan fem i morse och den första dagen håller på att gå mot sitt slut. Det har varit en dag fylld av intryck.

Armenien är ett märkligt land. Jerevan ligger på Araratslätten 1000 meter över havet. Ararats mäktiga siluett avtecknar sig vid horisonten. Det var troligen här som Noa bosatte sig när han lämnade Arken som strandat på berget Ararat. Jag befinner mig alltså på den plats på jorden där mänskligheten började om efter den stora floden, som Bibeln berättar om. Armenierna är oerhört stolta över sin historia. Det är inte bara det att hela mänskligheten utgår härifrån. Armenien var också det första landet som officiellt övergick till kristendomen (301 e.Kr) och de har ett alldeles eget alfabet som de fått av Gud själv. Det uppfanns av ett par kyrkliga ledare år 405, men armenierna är övertygade om att de fick det genom en uppenbarelse från Gud. Vad ska man säga om det? Ja, man kan inte förneka att bokstäverna är vackra i alla fall.

Bilden visar en missionstidning som ges ut av Pingstförsamlingen Vernatun (övre salen) i Jerevan. Det är den församlingen jag är här för att besöka. Jag ska undervisa i tre dagar på den missionsbibelskola församlingen driver ihop med missionsorganisationen Ljus i öster. Det börjar jag med imorgon. Idag har jag mött församlingen och fått en inblick i arbetet. Det har varit inspirerande. Det började med att jag fick predika på församlingens huvudgudstjänst i kyrkan i centrala Jerevan. Det var härlig lovsång och intensiv bön och många kära återseenden. Jag har nämligen haft tio av församlingens unga ledare som elever i Mariannelund under de senaste tio åren. Jag predikade om lidandets problem utifrån Joh 11.

Efter gudstjänsten åkte jag med till en av byarna utanför Jerevan och var med på en gudstjänst till. Där hade församlingen planterat en ny församling för sex år sedan. Nu hade den nya församlingen byggt en kyrka och startat nya planteringar i fem ytterliggare byar. Jag fick följa med och träffa flera av dem som leder dessa pionjärarbeten. De ska vara mina elever imorgon.

Lovsång i den nya kyrkan. Lovsångsteamet har enhetlig klädsel. Kanske ingen dum idé!

Den nya kyrkan i en av byarna utanför Jerevan. Den är inte riktigt färdig än, men används ändå.

Man kan inte säga att det är väckelse i Armenien, men det är i alla fall stadig tillväxt i den här församlingen och arbetet går framåt. Det är inspirerande att se en församling som satsar så offensivt på att nå nya människor. Många överlåtna unga ledare satsar både tid och pengar på att tjäna Gud och plantera församlingar. De försörjer sig så gott det går på olika jobb och ägnar sin tid åt att bygga Guds församling, utan att få lön för det. En sådan överlåtelse skulle vi behöva även bland de kristna i Sverige. Församlingen satsar också sina resurser på mission i det egna landet. Jag besökte församlingens utsända missionärer i en by bara 20 km från Jerevan. Mission är inte bara att åka till ett annat land, det kan också vara här hemma på en ny plats. Ett sådant missionstänkande skulle vi även behöva i missionslandet Sverige. Kanske ska du bli missionär i Sverige!

Ja, det finns mycket att berätta om Armenien, både om historien och om läget idag. En sak är dock helt klar. Det finns ingen koppling mellan Armenien och Arminian Theology även om det låter nästan likadant.

En strategi för Sverige

2011-06-17T22:32:00.008+02:00

Idag berättar tidningen Dagen att En frikyrkoförsamling i veckan läggs ner i Sverige. Det är Öyvind Tholvsen som kommit fram till detta när han nu presenterar den nya Sverigeundersökningen om läget för frikyrkan i vårt land. Den förra undersökningen visade statistiken fram till 2005. Den nya visar utvecklingen fram till 2010. Vi kan alltså konstatera att det fortsätter att gå bakåt för kristenheten i Sverige. Ännu är det ingen förändring i sikte.

Det finns inte någon enkel lösning på våra problem. Det är många olika faktorer som gör att läget är som det är och vi sitter alla i samma båt (ungefär). Det är inte många församlingar i Sverige som växer genom att människor utifrån kommer till tro. Det finns dock några glädjande undantag. Dagen tar även upp detta på ledarplats.

Evangeliska frikyrkan har tagit fram en strategi för sitt arbete i Sverige (EFK:s Sverigestrategi).

Det är ett mycket intressant och genomtänkt dokument och den visar på fem viktiga områden att prioritera i arbetet i Sverige. Jag tror att EFK pekar på fem viktiga saker som kan hjälpa oss att vända utvecklingen. De fem punkterna är:

1. Jesus är unik och detta måste förkunnas. Vi måste frimodigt hålla fast vid tron på Jesus Kristus och vittna om honom.

2. Missionsperspektiv: vi måste vara en missionsrörelse också i Sverige. Sverige är ett missionsfält.

3. Efterföljelse: gemensam, vardagsnära och generös. Lärjungaskap i praktiken och att leva i gemenskap måste betonas.

4. Andlig fördjupning: motverka sekulariseringen! Särskilt vår egen inre sekularisering.

5. Ledarskap: att vägleda och utrusta genom relationer och exempel. Församlingarna behöver ett sunt, gott och tjänande ledarskap. Utan goda ledare kommer vi ingenstans.

Läs gärna EFK:s Sverigestrategi och låt dig inspireras och utmanas till mission i Sverige. Eftersom så många församlingar läggs ner i vårt land behöver vi satsa på att plantera många nya församlingar.

På Mariannelunds folkhögskola erbjuder vi kurser i församlingsplantering. Dels har vi en ettårig distansutbildning på deltid och dels erbjuder vi under nästa läsår fyra fristående tvådagarskurser för församlingsplanterare och församlingsbyggare. Nästa kortkurs är den 2-3 september 2011 och har temat Församlingsplanteringens ABC. Du är välkommen att vara med.

Be för Sverige

2011-06-06T19:45:00.002+02:00

Idag är det Sveriges nationaldag. För ovanlighetens skull infaller den mellan Kristi himmelsfärdsdagen och Pingsten. I Dagens ledare berättar Daniel Grahn att han ska tala vid nationaldagsfirandet i Svenarum i Småland. Jag firar inte nationaldagen speciellt och jag tycker att det är tråkigt att vi har tagit bort Annandag Pingst som helgdag för att istället fira nationaldagen. Pingsten har en tendens att försvinna när den blir som en vanlig helg. Men det är väl bara att gilla läget och ta vara på den röda dagen när den kommer.

Kristi himmelsfärdsdag markerar att Jesus inte längre är kroppsligt närvarande här på jorden. Kroppsligt är han i himlen (en parallell dimension) och där regerar han över oss och ber för oss. Andligt sett är han närvarande här hos oss genom den helige Ande (som blev utgjuten på Pingstdagen) och han har lovat att vara med oss alla dagar tills tidens slut. Men en dag kommer han tillbaka till den här världen kroppsligt och synligt och då kommer jorden och himlen förenas i en ny skapelse, "en ny jord där rättfärdighet bor" (2 Petr 3:13). Det är vårt hopp!

Idag passade det i alla fall väldigt bra med en vilodag efter fyra dagars intensivt och härligt läger med församlingen. Lägret avslutades med en dopförrättning. Eftersom det var väldigt långgrunt gick hela församlingen långt ut i vattnet för att bevittna dopet. Det var härligt och mäktigt. Det är det alltid med dop. Särskilt när man gör det offentligt. Det var många badgäster och campinggäster som tittade nyfiket på det märkliga gänget som vandrade ut i vattnet medan de sjöng: "Jag har beslutat att följa Jesus".

på väg tillbaka till stranden efter dopet

Även om man inte firar nationaldagen kan man i alla fall be för Sverige lite extra idag. Sverigebönen samlar många troende just idag för att be för vårt land. Jag är glad och tacksam för att jag är medborgare i Sverige. Mitt medborgarskap i Guds rike är förstås mycket viktigare ("vårt hemland är himlen", skriver Paulus i Fil 3:20), men liksom Paulus kan jag glädjas över och dra fördelar av mitt jordiska medborgarskap. Jag hoppas att Sverige ska fortsätta att vara ett mångkulturellt och demokratiskt land där människor kan leva i frihet och växa i gemenskap. Jag hoppas att Guds folk i Sverige ska resa sig ur vanmakten och frimodigt förkunna och leva ut Guds rike. Det ber jag om idag.

Bön gör skillnad. När vi ber verkar Gud i Sverige.

Det rör på sig i svensk kristenhet

2011-06-04T19:10:00.006+02:00

Man kan konstatera att det händer saker i den svenska kristenheten. Det rör på sig! Men vart är vi på väg? Det kan man undra.

Nu har i alla fall Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan fattat beslut om att bilda ett nytt gemensamt samfund. Arbetsnamnet har varit Gemensam Framtid och därför har den nya kyrkan kallats för GF-kyrkan. Eftersom man inte kommit överens om ett slutgiltigt namn ska den nya kyrkan kallas Gemensam Framtid fram till konferensen 2014. Det kan tyckas märkligt att tre så olika samfund, med historiskt sett väldigt olika dopsyn och församlingssyn kan gå samman. Men det visar också att de frågor som än gång var åtskiljande idag inte är lika brännande. Dessa tre samfund som nu går samman har i alla fall ett par saker gemensamt. De är för det första de äldsta frikyrkosamfunden i Sverige med rötterna i 1800-talet. De har också alla tre med sig en inre spänning mellan teologiskt evangelikala och teologiskt mer liberala grupperingar. Hur den nya kyrkan hanterar den här inre konflikten kommer att bli avgörande för dess framtid. Hur bred kan den nya kyrkan vara teologiskt? Vilka gränser kommer den att sätta för vad som är acceptabelt att förkunna inom kyrkan? Det är avgörande frågor. Blir teologin alltför otydlig och liberal finns det en uppenbar risk att en del baptistförsamlingar söker sig till Evangeliska frikyrkan (EFK) och en del missionsförsamlingar till Svenska Alliansmissionen (SAM). Dessa båda samfund är ju mer tydligt evangelikala och ansluter sig till Lausannedeklarationens formulering av den kristna tron och missionen.

SAM har förresten valt en ny missionsföreståndare för samfundet. Välkommen i uppgiften Kjell Larsson. Jag hoppas att du får vara med och se SAM bli en växande missionell församlingsrörelse i Sverige.

Apropå liberal kristendomstolkning kan man konstatera att förre biskopen Caroline Krook blir kritiserad av Bo Wettéus för sin bristande bekännelse till Jesus. Att en biskop i Svenska kyrkan inte tror på Jesus som han beskrivs i Nya testamentet och den apostoliska trosbekännelsen är ingen överraskning. Det är snarare regel än undantag. Däremot kan jag tycka att det är lite märkligt att tidningen Dagen (som också står på Lausannedeklarationens grund) publicerar intervjun med Caroline Krook utan kritiska kommentarer i en intervjuserie om olika kristna ledares väg till tro på Jesus. Intrycket kan bli att det är okey att tro vad som helst om Jesus och ändå vara en kristen ledare. Det tycker jag inte att det är. Snarare är det tvärtom!

Det är helt avgörande för den svenska kristenheten att hålla fast vid (eller återvända till) tron på Jesus Kristus som han beskrivs i Nya testamentet och i den apostoliska trosbekännelsen. Det är helt avgörande att hålla fast vid tron på Bibeln som Guds ord. Det är den enda hållbara grunden för en levande och växande församlingsrörelse som vinner nya människor. Det gäller för SAM och EFK, det gäller för Gemensam Framtid och det gäller för Svenska kyrkan. Det är jag övertygad om. Den kyrka som lämnar tron på Jesus Kristus kommer att gå under.

Uppdatering i Dagen 6/6.

Fyra dagar med Jesus

2011-06-03T09:00:00.001+02:00

Medan flera av samfunden håller sina årskonferenser (SAM, SMK+MK+SB, EFS) har Råslätts församlingsgemenskap tillsammansläger på Flahultsgården i de småländska skogarna. Vi har haft läger i stort sett varje år sen församlingen startades i början av 80-talet. De senaste drygt 15 åren har det varit de fyra dagarna under Kristi himmelsfärdshelgen. Det har blivit en av våra viktigaste traditioner. Våra läger är ett av våra viktigaste verktyg, både för att bygga gemenskap och att för att se nya människor komma till tro på Jesus och lära känna honom.

I år är vi ca 110 deltagare i alla åldrar. Antalet barn är stort. Majoriteten av deltagarna är församlingsmedlemmar, men det är också många ur församlingens större nätverk. För några är det första gången de träffar oss. Lägret återspeglar verkligen församlingens karaktär. Här är det mångkulturellt till 100 %. Deltagarna kommer faktiskt från nästan alla världens kontinenter, men de dominerande språken är svenska och arabiska.

Av de människor som kommit till tro i vår församling de sista 15 åren har många gjort det just på våra läger. På lägren kan man verkligen se vilka vi är och testa om det håller. Här blir den varma gemenskapen, det genuina lärjungaskapet, Guds närvaro i bön, lovsång och förkunnelse, de personliga samtalen, tjänstvilligheten, omsorgen och kärleken som präglar vår församling så oerhört tydliga att det helt enkelt överbevisar om Jesu närvaro och evangeliets sanning.

I Jönköping har vi precis avslutat kampanjen 100 dagar med Jesus och därför fick lägret temat Fyra dagar med Jesus. Vi hade en fin första dag igår. Idag skiner solen, stämningen är god och om några minuter ska vi börja med dagens första samling. Vi börjar gemensamt med lovsång och sen delar vi upp oss i olika grupper med undervisning och program för olika åldrar och olika kunskapsnivåer. Jag ska leda en av grupperna och undervisa om konflikthantering. Det är också ett viktigt ämne när man bygger en församlingsgemenskap. Nu har vi fyra härliga dagar med Jesus och varandra. Att ha sådana här tillsammansläger är ett sätt att vara en missionell kyrka.

Bokpresentation: Arminian Theology

2011-05-28T23:15:00.004+02:00

Idag tänker jag presentera en bok jag nyligen läst. Boken har titeln Arminian Theology - Myths and Realities och den är skriven av Roger E. Olson som är professor i teologi vid Truett Theological Seminary of Baylor University i Waco, Texas.

Boken handlar om konflikten mellan kalvinistisk och arminiansk teologi. Jag har tidigare skrivit om detta här. Kortfattat kan man säga att det handlar om hur man ser på utkorelsen, förutbetämmelsen, nåden, tron och den fria viljan. Det finns två huvudtolkningar som brukar kallas Kalvinism (efter reformatorn Jean Calvin 1509-1564) respektive Arminianism (efter den holländske teologen Jakob Arminius 1560-1609). Framstående gudsmän, evangelister och missionärer har funnits i båda lägren.

Roger Olson är en ledande företrädare för arminiansmen och i den här boken tar han itu med tio vanliga myter (fördomar och missförstånd) om arminiansk teologi. Det formar sig till en utmärkt lärobok och jag har idag en mycket bättre förståelse för Arminius och hans tänkande. Boken färgas mycket av debatten i USA där Kalvinismen är klart dominerande i evangelikala kretsar och arminianer ofta behandlas som mindre evangelikala (eller rentav mindre kristna). I Sverige är situationen en helt annan. Kalvinism är relativt ovanlig och olika varianter av arminianism är dominerande, även om inte så många använder termen eller känner till Arminius.

Arminian Theology är en utmärkt introduktion till ämnet. Man lär känna många teologer. Jakob Arminius och John Wesley (1703-1791) är ledande arminianer jag hade lite koll på sen tidigare (ofta kallas det wesleyan-arminian), men nu har jag även läst om Simon Episcopius (1583-1643), Richard Watson (1781-1833), Thomas Summers (1812-1882), John Miley (1813-1895), H. Orton Wiley (1877-1961), Thomas Oden (född 1931) och några till. Det har varit mycket lärorikt. Det här är inte en bok som bearbetar bibeltexter, det är en bok som beskriver hur olika teologer tänkt i olika frågor. Den är på 250 sidor och det kan bli lite väl detaljerat och upprepande ibland. Det är en bok för den teologiskt specialintresserade.

Roger Olson presenterar det han kallar äkta eller klassisk arminianism och hur den skiljer sig från kalvinism å ena sidan och från semipelagianism å den andra. Speciellt den senare aspekten var mycket intressant eftersom jag inte hade så bra koll på det tidigare och arminianism och semipelagianism ofta blandas ihop. Det kanske jag ska försöka förklara någon gång. Just nu har jag inte tid. Läs boken om du vill veta. Jag har tidigare kallat mig arminian och efter att ha läst boken är jag ännu mer övertygad om att jag kan fortsätta göra det. Och jag vet lite mer vad det betyder. Var du än står i frågan om kalvinism och arminianism så kommer du att ha glädje av den här boken. Man kan inte kritisera en uppfattning om man inte först förstår den ordentligt. Det här är en bok som ger en god förståelse. Därför rekommenderar jag den varmt.

En intressant helg på Framnäs

2011-05-26T20:11:00.005+02:00

Framnäs semesterhem ligger en bit utanför Gränna. Det drivs av Metodistkyrkan och har ett fint sommarprogram med humana priser. Den 17-19 juni inbjuder Framnäs till spännande inspirationsdagar på temat "Tro i funktion". Programmet ser intressant ut och bland talarna finns Per-Axel Sverker, Carl-Axel Sahlberg och Tomas Boström. De kommer att undervisa om husförsamlingar, praktisk diakoni och sången och musiken i församlingen. Priset för hela helgen med helpension är bara 750 kr. Så varför inte börja sommaren med inspirationsdagar på Framnäs semesterhem? Jag bara undrar. Program och mer information om helgen finns här.

Träffsäker formulering

2011-05-26T09:30:00.004+02:00

En spännande bok

Maj är en intensiv månad på många sätt. Speciellt när man jobbar på en folkhögskola och alla kurser ska avslutas innan terminen är slut. Jag har inte haft så mycket tid att blogga på sistone och då får det helt enkelt vara. Idag har jag äntligen en lugnare dag och jobbar hemifrån, så nu är det dags att uppdatera Barnabasbloggen igen. Jag gör det genom att kommentera några spännande artiklar i Dagen.

Dagenjournalisten Carl-Henrik Jaktlund blir intervjuad om sin nya bok Vägen är smal men livet är brett, som kommer ut i sommar. Jaktlund vill teckna bilden av en vuxenradikalitet. Hur kan en radikal kristen tro se ut? Det handlar om att hålla balansen på den smala vägen och inte hamna i diket. Jaktlund är frustrerad över att radikal kristendom ofta blir livsförnekande, hård, auktoritär och fanatisk. Han vill presentera något annorlunda som både är radikalt och livsbejakande. Jag delar både hans frustration och hans vision. Faktum är att jag verkligen älskar bokens titel. Den är en träffsäker formulering och bevisar än en gång Jaktlunds enastående formuleringskonst. Uttrycket "Vägen är smal men livet är brett" fångar en viktig sanning om det kristna livet och kommer att följa med mig framöver. Jag är säker på att jag kommer att använda det en hel del. Tack Carl-Henrik för din boktitel. Jag ser verkligen fram emot att läsa boken och hoppas att innehållet är minst lika bra som titeln. Förlaget presenterar boken här och i Dagen kan man läsa ett utdrag ur boken. Jaktlund själv bloggar också om boken här.

En spännande dialog

Dagen ger också ett reportage om pingstledarna i Rom. Som många säkert vet pågår sen flera år en dialog mellan Pingst och den katolska kyrkan i Sverige och som ett led i denna dialog gjorde man en gemensam resa till Rom för att möta påven och se lite närmare på den katolska kyrkan. Artikeln berättar om resan. Pingstledningen har fått mycket intern kritik för både dialogen och resan och i artikeln får Pelle Hörnmark och Olof Djurfeldt också förklara och försvara sitt agerande. Det tycker jag är bra. Jag tycker också att det är viktigt att alla som var med på resan rapporterar in i rörelsen både om personliga intryck och gemensamma slutsatser så att man vet vad som är på gång. Personligen har jag stort förtroende för ledningen i Pingst och jag litar på att de vet vad de gör i dialogen. För mig är det inget problem att ha dialog med andra kyrkor. Dialog med människor med annan tradition eller annan tro än vår egen är viktig också för att vi ska kunna vara med och påverka. Innan man kan kritisera måste man kunna förstå.

För mig är dialog även en viktig aspekt av mission. Om vi vill övertyga människor om att Jesus är vägen till Gud, måste vi våga samtala med människor (oavsett om de är ateister, muslimer, hinduer eller new ageare) och inte bara predika för dem. Jag håller med Pelle Hörnmark om att den som är trygg i sin egen tro inte behöver vara rädd för en dialog om tro och religion. Petrus själv skriver om detta i sitt första brev: "Var alltid beredd att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak..." (1 Petr 3:15-16). Jaktlund kommenterar resan och dialogen på sin blogg och konstaterar att han inte ser några tecken på att den svenska pingströrelsen håller på att bli mer katolsk (Pingst mer katolska). Gör du?

Nej, vi behöver absolut inte vara rädda att det ska bli ett samgående mellan Pingst och katolska kyrkan eller att Pingst ska gå in under påven. Jag ser ingenting som tyder på det. Att enskilda pingstvänner attraheras av katolsk och ortodox fromhet är förstås uppenbart, men det är en helt annan fråga.

En spännande utveckling

Samgående mellan församlingar sker dock ofta på det lokala planet och det är mycket positivt. Att lägga ner gamla församlingar, gå samman och starta en ny är en form av församlingsplantering som är viktig och bär god frukt på många platser i Sverige. I mindre städer och samhällen (och ibland även i större städer) blir det en stor förändring när några små kraftlösa församlingar gör gemensam sak och börjar om tillsammans. Lokal kristen enhet och starkare vittnesbörd och lokal mission blir ofta resultatet. Dagen uppmärksammar detta i den intressanta artikeln När två blir ett. Artikeln ger bland annat exempel från Klippan, Västerås och Korsberga, och vi får sex goda råd från Knut-Bertil Nyström (EFK) hur man går till väga när man ska slå samman två eller flera församlingar. Det är intressant att det finns de mest oväntade kombinationer. Bland annat sammanslagningar av lutherska EFS och baptistiska EFK i Jävre utanför Piteå och Klippan i Skåne. Hur det fungerar vill jag gärna veta mer om.

Idag följer Dagen upp ämnet med två mycket intressanta reportage om församlingar som börjat nå ut och växa efter sammanslagningen. Du kan läsa om Ulriksbergskyrkan i Växjö, Simrishamnsbygdens frikyrkoförsamling i Skillinge (tyvärr bara för prenumeranter).

Det känns bra att äntligen publicera ett blogginlägg igen. Jag hoppas att någon vill läsa och kommentera.

Fyra kortkurser och en distansutbildning

2011-05-14T19:10:00.002+02:00

Igår och idag har vi genomfört den sista kortkursen det här läsåret. Den handlade om teamledarskap och konflikthantering. De tre tidigare har handlat om församlingsplantering och församlingsbygge ur lite olika synvinklar. Det är fristående tvådagarskurser, men man kan med fördel vara med på flera stycken. Det är det flera som har varit. Kurserna ingår också som delar i distansutbildningen i församlingsplantering. Det är en distansutbildning på halvfart på Mariannelunds folkhögskola.

Idén att utbilda kristna ledare i konflikthantering fick jag när jag var i England i oktober 2009. På London Mennonite Center träffade jag på Bridge Builders som driver sådana utbildningar. Jag började läsa om det och insåg att det här behöver göras även i Sverige, och varför då inte i Mariannelund. Nu har vi gjort det för första gången. Den första kursen om konflikthantering hade femton deltagare och den avslutades för några timmar sedan. Det är naturligtvis inte jag som lärare som ska säga om den var bra eller inte. Men det kändes i alla fall väldigt bra och deltagarna verkade nöjda när de åkte härifrån. Jag känner att jag har tagit första steget på en ny resa.

Jag tror verkligen att det här med konflikthantering för kristna ledare är en mycket viktig sak, och att många borde jobba mer med den frågan. Jag har hittat några bra och användbara resurser på nätet som jag gärna tipsar om. För det första finns det mycket artiklar och resurser på Bridge Builders hemsida. För det andra finns ett mycket intressant och användbart material om olika sätt att hantera konflikter hos Riverhouse. Det är framtaget av Ron Kraybill och det finns en powerpoint som presenterar grundtankarna här. Det är inte speciellt dyrt att köpa materialet och jag använde det i kursen. Det var mycket uppskattat.

Vi har nu bestämt datum och teman för nästa läsårs kortkurser och informationen ligger på nätet. Om du är intresserad kan du kanske boka in någon av dessa helger redan nu. Eller varför inte gå hela distansutbildningen?

Församlingsplanteringens ABC, 2-3 september 2011.

Församlingens DNA, 21-22 oktober 2011.

Teamledarskap och konflikthantering, 27-28 januari 2012.

Församlingsbygge för tillväxt, 23-24 mars 2012.

Kom med i kampen för daliternas frihet!

2011-04-29T08:10:00.000+02:00

Nu startar föreningen Dalit Freedom Network Sverige.

Helgen den 7-8 mars besöker Kumar Swamy Sverige för att tala vid det officiella grundandet av Dalit Freedom Network Sverige. Kumar reser världen runt och talar i olika sammanhang om daliternas utsatta situation. Han är ledare för Dalit Freedom Network i södra Indien med fler än 1000 indiska medarbetare i många olika verksamheter såsom Dalit Education Centres (skolor), slumarbeten, kvinnonätverk m.m.

Lördag 7 maj (Råslättskyrkan), Jönköping

13.30 Konstituerande årsmöte – Föreningen DFN Sverige bildas

15.00 Seminarium ”Vilka är daliterna? – berättelser från verkligheten”

16.30 Seminarium ”Vad gör DFN runt om i världen och vad betyder det för daliterna i Indien?”

18.00 ”Café Kumar”

Söndag 8 maj

10.00 Gudstjänst, Centrumkyrkan, Gislaved (alla ni som bor i närområdet – se vidare i lokalpressen för mer detaljerad information)

16.00 Gudstjänst, Råslätts Församlingsgemenskap (Råslättskyrkan), Jönköping

Anmälan till lördagens samlingar: senast 5 maj till daniel.berglund@dalitfreedom.se (Daniel Berglund) eller hanss@swissmail.org (Hans & Ruth Ström, 0371 31870, 0707 712409).

Enligt FN befinner sig ca 27 miljoner människor världen över i modernt slaveri. Av dessa finns 20 miljoner på den indiska subkontinenten. Majoriteten av dem är daliter, vilket betyder slagen i bitar eller krossad, och refererar till dem som faller utanför någon av de fyra kasterna i det hinduiska kastsystemet. Daliterna kallades tidigare för ”oberörbara” och har i tusentals år utsatts för segregering och diskriminering. Ofta har de förvägrats tillgång till utbildning och hälsovård.

För vissa daliter tar sig diskrimineringen ännu värre uttryck. Daliternas sårbara sociala, ekonomiska och utbildningsmässiga situation gör dem till lätta offer för förtryck och utnyttjande, exempelvis i form av trafficking. Kvinnor och barn trafikeras in i bordellverksamhet, tiggeri eller sexslaveri. De bestjäls på sin frihet och sin värdighet.

Dalit Freedom Network Sverige (DFNS) vill på olika sätt arbeta för att få ett slut på förtryck och diskriminering av daliter i Indien.

Informera dig om daliternas situation och bli en del i rörelsen att förbättra situationen för Indiens daliter.

Om Dalit Freedom Network
Dalit Freedom Network (DFN) arbetar tillsammans med daliterna i deras kamp för frihet, rättvisa och mänsklig värdighet genom att mobilisera mänskliga, intellektuella och finansiella resurser.
DFN verkar för de kastlösas rätt till utbildning av hög kvalitet, grundläggande sjukvård, ekonomisk utveckling, samt juridisk hjälp för att värna om daliternas lagstadgade rättigheter. DFN strävar över hela världen mot att uppmärksamma daliternas situation genom information och påverkansarbete.
Den ideella föreningen DFN Sverige (under bildande) samarbetar med DFN internationellt samt med individer och organisationer som också arbetar för daliternas rättigheter.

Du behövs
Du är viktig. DFN Sverige kan inte uträtta mer än vi har människor och ekonomi för. Det finns utrymme för så många olika insatser. Vilken insats passar dig?
- Ge en gåva till Pg 8 66 69-9 (märk betalningen DFNS)
- Bli fadder till ett dalitbarn för 175 kr/månad
- Bli medlem i DFN Sverige - Avgiften är 200 kronor för vuxna och 100 för studerande (märk betalningen med ditt namn och "medlem 2011 DFNS).
- Bli kontaktperson för DFN Sverige i ditt sammanhang
- Bli skribent/påverkansarbetare – skriv artiklar, brev, böcker, gör filmer, blogga etc.
- Bli volontär – hjälp oss med översättning, websida, grafisk design, fund raising etc.

Välkommen med i rörelsen!

Mer information finns här:

Dalit Freedom Networks internationella hemsida

Facebook

David Wilkerson har gått ur tiden

2011-04-28T21:45:00.007+02:00

Igår skrev jag om John Stott som fyllde 90 år. Idag är det en annan av 1900-talets mest kända kristna profiler som uppmärksammas. I morse kom den sorgliga nyheten att David Wilkerson gått ur tiden. Han omkom i en bilolycka 79 år gammal. David Wilkerson är känd som en gudsman och en profet. Fredrik Lignell ger ett fint vittnesbörd om detta här.

Som ung kristen på 70-talet läste jag två böcker av Wilkerson. Korset och stiletten var bland de första böckerna jag läste efter min omvändelse. Det är den fantastiska berättelsen om hur den unge David Wilkerson flyttade till storstaden för att arbeta bland ungdomsgäng och missbrukare. Den påverkade mig mycket och hjälpte mig att tro på Guds ledning, Andens gåvor och Guds makt att förvandla människors liv. Även den profetiska boken Synen påverkade mig och färgade min syn på världen. David Wilkerson är en man som alltid utmanat till överlåtelse och helgelse.

Han var förstås inte ofelbar. En del av hans utsagor är jag tveksam till. Men han har utan tvekan varit en profet som ofta talat ord från Herren. Det gjorde han också när han var i Filadelfia i Stockholm 2004. Då förmedlade ett profetiskt budskap till Sveriges kristenhet. Dagen skrev om det några dagar senare (här) och man kan också lyssna på budskapet här. Det är ett allvarligt budskap som är aktuellt även idag. Lyssna gärna på det! Vi behöver vakna upp ur vår apati och tändas av Andens eld.

David Wilkerson har fullbordat sitt lopp och är nu hemma hos Herren. Låt oss minnas honom genom att böja våra knän och be om ett andligt uppvaknande i vårt land! Det tänker jag göra ikväll.

Några svenska kristna ledare delar sina minnen av David Wilkerson i Dagen. Daniel Grahn skriver några rader på ledarbloggen.

John Stott fyller 90 år idag

2011-04-27T21:20:00.001+02:00

Idag fyller John Stott 90 år. Han är utan tvekan en av 1900-talets mest framstående kristna ledare. Han har varit församlingspräst i den anglikanska kyrkan, skrivit många böcker (flera finns på svenska), är "mannen bakom Lausannedeklarationen" och mycket mer. Dagen ger idag en fin presentation av John Stott och hans livsverk. Tidigare i år skrev Per-Axel Sverker en artikel om Stott med rubriken En evangelikal gigant sätter ödmjukheten i centrum. Båda dessa artiklar är läsvärda och ger en mycket god bild av denne gudsman.

Jag har aldrig mött John Stott personligen, men hans böcker har betytt mycket för mig. Bland dem jag kan nämna som särskilt viktiga för mig personligen är The Contemporary Christian (1992), Issues Facing Christians Today (4:e upplagan 2006), Korset - Meningen med Jesu död (The Cross of Christ, 1986) och kommentaren på Johannesbreven i Tyndaleserien. Hans böcker rekommenderas varmt. Det som kännetecknar Stott är hans förmåga att förstå och förklara bibeltexten och samtidigt tillämpa den på ett radikalt och konkret sätt i vår tid. Han håller ihop lära och liv på ett föredömligt sätt. Dagen har en lista över de böcker som finns på svenska här.

På den svenska sajten Rom1017 kan man ladda ner och lyssna på predikningar av John Stott och många andra.

Graven är tom

2011-04-25T09:10:00.001+02:00

Nu ska jag berätta om mitt besök i en trädgård i Jerusalem.

Jag delar några tankar från Guds ord, innan vi delar brödet och vinet till minne av att Jesus dog för oss.

På vägen in finns ett anslag om uppståndelsens betydelse. Uppståndelsen bevisar att Jesus är Guds son!

Besökarna i trädgården köar för att titta in i graven.

Någon har rullat bort stenen.

Nu är det min tur att gå in och titta.

Graven är tom. Här har någon legat en gång. Någon har i all hast huggit ut lite extra för att personen som begravdes var längre än den person graven var planerad för. Var det här Jesus begravdes?

På vägen ut ser jag skylten. Han är inte här. Han är uppstånden.

Jag tror på det!

Det är sant. Jesus har uppstått.

Bilderna är från Gordons golgata i november 2010

Sju Jesusord på korset

2011-04-22T09:00:00.002+02:00

Idag är det långfredag. Ett ganska tråkigt namn på en minnesvärd dag. På engelska heter den här dagen Good Friday och det låter ju lite bättre. Hur som helst är det den dagen vi särskilt minns att Jesus Kristus led och dog på ett kors, på en kulle utanför Jerusalem i april ca år 30.

Det är intressant att läsa de fyra evangeliernas berättelser om Jesu korsfästelse. De kompletterar varandra och tillsammans ger de en klar bild av vad som hände. Idag vill jag speciellt se på de ord Jesus talade när han hängde på korset. Han sa sju olika saker. Lukas berättar om tre, Johannes om tre andra, Matteus och Markus om ett.

Markus informerar oss om att Jesus korsfästes vid niotiden på förmiddagen (Mark 15:25). Under de första timmarna gör Jesus tre uttalanden som gäller människor omkring honom. Han ber för dem som korsfäster honom. Han samtalar med rövaren som hänger på korset bredvid, och talar med Maria och Johannes. Mellan klockan tolv och tre lägrar sig ett kompakt mörker över hela jorden och det är tyst. Klockan tre på eftermiddagen ropar Jesus först ut sitt lidande i två uttalanden och sen sin seger. Därefter ger han upp andan. Vi ska nu se närmare på Jesu ord på korset och vad de kan lära oss.

Fader, förlåt dem (Luk 23:34)

Först ber Jesus för dem som korsfäster honom: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” När han hänger på korset är Jesus verkligen den självutgivande kärleken personifierad. Trots sitt lidande och sina smärtor orkar han tänka på dem som korsfäster honom och han ber för dem. Han uppfyller själv sitt bud från Matt 5:44: ”Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.”

När man inte längre kan göra något annat kan man i alla fall be. Jesus bad och han blev bönhörd. På pingstdagen kom tusentals människor till tro på Jesus, blev döpta och fick syndernas förlåtelse. Det var säkert många av dem som varit med och skrikit ”korsfäst honom”. Den romerske officeren förstod att Jesus var Guds Son (Mark 15:39), och många av soldaterna kom säkert till tro senare. På korset la Jesus grunden för bönesvaret, när Han dog för allas synder. Han bar synderna även för dem som korsfäste honom.

Löftet till rövaren (Luk 23:43)

Två rövare korsfästes samtidigt som Jesus, en på varje sida. Till att börja med hånade de honom båda två, men en av dem förstod snart att Jesus inte var en vanlig man och där på korset började han tro på Jesus. Hans ord till den andre rövaren visar djupet i hans insikt (23:40-41). Han ser sin egen skuld, han förstår att Jesus är skuldfri, att Jesus är Gud och att Han är kung i ett rike som ska komma och rövaren ber en mycket ödmjuk bön: ”Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike.” Jesu svar är fantastiskt: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.”

Dessa ord visar att frälsningen är av nåd! Den är ingenting man förtjänar utan en gåva till den som tror. ”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre.” skriver Paulus (Rom 6:23). Jesu ord visar också på frälsningens möjlighet - det är inte för sent, du kan ropa till Herren nu. ”Var och en som åkallar Herrens namn, skall bli räddad”, säger Skriften (Apg 2:21). Det gällde för rövaren på korset. Han kunde inte bli döpt eller gå med i en församling, men han kunde be en enkel bön. Det gjorde han och Jesus sa: ”Idag ska du vara med mig i paradiset”.

Ett ord till Maria och Johannes (Joh 19:26-27)

Jesus såg sin mor Maria och sin lärjunge Johannes stå vid korset. Johannes var en av Jesu närmaste vänner, dessutom var de kusiner. Maria var syster till Johannes mor Salome. På korset orkar Jesus tänka på sin familj. Maria var änka och som äldste sonen var Jesus ansvarig för hennes försörjning och nu överlämnade han ansvaret till Johannes. "När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: 'Kvinna där är din son.' Sedan sade han till lärjungen: 'Där är din mor.' Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen" (19:26-27).

Jesus tog Guds bud på allvar in i det sista. ”Visa aktning för din far och din mor”, är ett bud som har sin tillämpning också när man blivit vuxen. Även om den andliga familjen, Guds familj, går före den biologiska, så befriar det oss inte från ansvar för våra anhöriga. Paulus skriver: ”Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott” (1 Tim 5:8). Jesus tog sitt ansvar för sin mor och såg till att hon blev försörjd.

Ett rop i mörker (Mark 15:34, Matt 26:46)

Vid middagstid kommer ett mörker över jorden, Ett mörker som också lägger sig över Jesus och Hans inre. Han bär all världens synd i sin egen kropp. Efter tre timmar i mörkret ropar Jesus:”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

På korset var Jesus ensam, fruktansvärt ensam. Han fick ensam bära världens synd. I dessa ord ger Jesus uttryck för den djupaste smärta, övergivenhet och ångest. Han kan förstå våra mörkaste känslor, för han har själv upplevt dem. Jesu ord är hämtade från Ps 22:2. En psalm som beskriver korsfästelsen ca 1000 år i förväg.

Jesus förtvivlade utrop visar oss syndens avskyvärdhet. Jesus blev gjord till synd och Gud måste bildligt talat vända bort sitt ansikte. Detta Jesusord visar också hur långt han var villig att gå i sin kärlek till oss. På korset blir Kristi kärlek tydlig. ”Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken” (1 Joh 3:16).

Jag är törstig (Joh 19:28)

I Ps 69:22 står det: ”De gav mig galla att äta , och ättika att dricka, i min törst”. Jesus visste att profetiorna om honom måste uppfyllas och för att även detta skriftord skulle uppfyllas sa han: ”Jag är törstig”. Detta visar hur Jesus in i det sista ville underordna sig Guds skrivna ord och forma sitt liv efter det som står skrivet. Kanske ville han också dricka något för att klara strupen och samla kraft för de avslutande orden.

”Det är fullbordat” (19:30)

Nu är det inte längre förtvivlan och mörker i rösten, utan seger. Detta är ett segerrop: ”Det är fullbordat”. Uppdraget är fullbordat, frälsningen är vunnen, världens synd är sonad, lidandet är avslutat, profetiorna är uppfyllda och djävulen är avväpnad. Det är säkert en stor lättnad i hans röst.

Jesus har gjort allt som behöver göras. Vi kan inte lägga till någonting, bara ta emot och tro på det han har fullbordat.

Det sista ordet (Luk 23:46)

Alla evangelisterna beskriver dödsögonblicket. Ingen av dem använder de vanliga orden för att beskriva att någon dör. Deras ord visar att Jesu död var något ovanligt. Matt 27:50: ”Jesus ropade med hög röst och gav upp andan”. Mark 15:37: ”Med ett högt rop slutade Jesus att andas”. Joh 19:30: "Han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande”. Lukas är den ende som återger orden som Jesus sa i dödsögonblicket: Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande”. När han sagt detta slutade han att andas (Luk 23:46).

Jesus dog inte av fysisk utmattning. Han hade kraft kvar. Han höll huvudet upprätt och böjde det frivilligt. Han kunde ropa med hög röst. Jesus gav sitt liv av fri vilja, ingen kunde ta det ifrån honom. Soldaterna blev förvånade över att Jesus redan var död. En korsfäst man kunde leva i flera dagar när han hängde på korset. Jesus gav själv upp andan när uppdraget var fullbordat. Jesu sista ord visar att han dog som en segrare - gemenskapen med Fadern var återupprättad. Han dog i Faderns händer!

Om du vill veta mer om varför Jesus dog kan du läsa mitt tidigare inlägg Meningen med Jesu död.

Dagen skriver om påsken här, här.

En sund karismatik

2011-04-19T23:55:00.001+02:00

Idag bloggar Carl-Henrik Jaktlund om den sunda och osunda karismatiken. Han skriver mycket bra och jag hakar på med några tankar om detta viktiga ämne.

Vad menas med karismatik?

Karisma är grekiska och betyder nådegåva. Ordet används i många texter i Nya testamentet, bland annat i Rom 6:23 (om evigt liv), Rom 12:6-8 (om sju olika nådegåvor), 1 Kor 12:4 och 1 Petr 4:10 (om nådegåvor i allmänhet). När man i kristna sammanhang talar om karismatik eller karismatisk kristendom menar man en kristendom som är öppen för och använder Andens gåvor, särskilt tungotalets gåva, profetians gåva och gåvan att bota sjuka (helandets gåvor).

Tre vågor av Andeutgjutelse

Man brukar tala om att det kom tre vågor av Andeutgjutelse över världen under 1900. Det är dessa tre Andens vågor som gjort att karismatisk kristendom idag är stark utöver världen. Den första vågen var pingstväckelsen som växte fram under 1900-talets två första årtionden. Pingstväckelsen var pionjärerna för den karismatiska dimensionens återupprättande i vår tids kyrka. Den andra vågen var den karismatiska väckelsen på 60- och 70-talen. Den ledde till att många gamla kyrkor och samfund öppnade sig för Andens gåvor. Den karismatiska väckelsen påverkade både Svenska kyrkan och de svenska frikyrkorna på ett genomgripande sätt. Den tredje vågen (den kallas faktiskt så) kom på 80- och 90-talen och ledde till att även evangelikala samfund i USA och England, som tidigare varit tveksamma till det karismatiska, öppnade sig för Andens verk. En av förgrundsgestalterna i den tredje vågen var John Wimber, som också besökte Sverige och bidrog till en karismatisk förnyelse efter 80-talets bakslag och splittring runt det karismatiska.

Min erfarenhet

Jag blev kristen i mitten av 70-talet och hamnade snart mitt i den karismatiska väckelsen. Jag blev döpt i den helige Ande och började tala i tungor. De andliga gåvorna har varit en del av mitt liv sen dess; ibland starkare, ibland svagare, men alltid närvarande. Jag var med på den stora konferensen med John Wimber i Göteborg 1989 och jag har jobbat som bibellärare inom Pingströrelsen sen 1994. Även idag lever jag i den karismatiska dimensionen både i min församling på Råslätt och på folkhögskolan i Mariannelund. Jag undervisar bland annat i ett ämne som kallas karismatisk tjänst. I den kursen försöker jag ge en sund teologi och praktik för Andens gåvor (t.ex. tungotal, profetia och helande). Jag har också sett mycket osund karismatik genom åren. Jag har både hört dålig och obiblisk undervisning och sett karismatiska predikanter agera manipulerande, kränkande och kärlekslöst. Jag håller med Jaktlund om att "en osund karismatik ödelägger liv, skapar osäkerhet, rädsla och mindervärde. I längden leder den väldigt ofta till snedvridna gudsbilder eller helt förlorad tro." Jag har själv sett det hända flera gånger.

Vad är då en sund karismatik? Jag menar att en sund karismatik håller balansen på tre viktiga områden.

Öppenhet och prövning

För det första måste man hålla balansen mellan öppenhet och prövning. Paulus skriver så här: "Släck inte Anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra" (1 Thess 5:19-21). En del är alldeles för skeptiska och kritiska och det riskerar att släcka Andens verk. En period hörde jag så många tokiga profetior att jag blev skeptisk till hela grejen med profetiska budskap. Till den skeptiske säger Herren: "Släck inte Anden, förakta inga profetior". Det finns andra som okritiskt tror på allting och aldrig ifrågasätter något hur tokigt det än är. Till dem säger Herren: "pröva allt och ta vara på det som är bra". Vi behöver både öppenhet och prövning och vi behöver både de öppna och de kritiska i församlingen. Det hjälper oss att hålla balansen. Tyvärr händer det ibland att det blir splittring mellan de mer öppna och de mer skeptiska, och istället för en sund församling som håller balansen riskerar man att få två osunda; en i varje dike. Vi behöver balans mellan öppenhet och prövning.

Tro och kärlek

För det andra behöver vi balans mellan tro och kärlek. Andens gåvor fungerar genom tron. Man behöver ta ett trosteg för att börja tala på ett nytt språk man inte förstår, våga förmedla ett profetiskt budskap man tror är från Herren eller lägga händerna på en som är sjuk och be om helande. Wimber brukade säga att tro stavas r i s k. Med det menade han att man måste vara beredd att ta en risk och lita på Gud om man vill se gåvorna fungera. Så är det! Hebr 11 är ett fantastiskt kapitel om trons betydelse. Men gåvorna måste också användas i kärlek. Andens gåvor är värdelösa utan kärlek. I 1 Kor 13 visar Paulus att tungotal, profetiska budskap eller tro som kan göra under, inte är värt någonting om det inte finns kärlek. De karismatiska gåvorna måste fungera i kärlek, annars kan de göra mycket skada. En karismatisk församling behöver också vara en kärleksfull församling. En sund karismatik lever i både Hebr 11 och 1 Kor 13. Den håller balansen mellan tro och kärlek.

Redan nu och ännu inte

För det tredje behövs en balans mellan vad vi redan nu kan uppnå och vad som ännu inte är möjligt. Redan nu finns Guds rike här mitt ibland oss som en hemlighet, men det har ännu inte kommit i sin fullhet. Redan nu kan vi höra Gud tala på olika sätt, men vi kan ännu inte förstå honom helt och hållet eller alltid uppfatta hans röst. Därför är profetiska budskap alltid begränsade och måste prövas. Redan nu kan vi få uppleva psykiskt och fysiskt helande som en försmak av det som ska komma, men vi kan ännu inte få fullständig hälsa och får brottas med svaghet på olika sätt i den här världen (det gjorde som bekant även Paulus och Timotheos). Men en gång i framtiden kommer uppståndelsen och det fullständiga helandet. Det karismatiska blir osunt när man förväntar sig för mycket redan här och nu. Därför behövs det en rätt balans mellan redan nu och ännu inte.

Jag vill avsluta med med ett ord av Paulus som sammanfattar det här bra: "Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera" (1 Kor 14:1). Det tycker jag att vi ska göra. Låt oss be om och satsa på en sund karismatik i våra församlingar. Det behöver vi om vi ska lyckas med vårt uppdrag.