Min livshistoria

Den här texten skrevs i samband med att jag fyllde femtio år under sommaren 2009.

Barndom med bollsport 

Jag föddes 1959 i Uppsala där båda mina föräldrar läste teologi. Efter Pappas prästvigning flyttade vi till Borås, sen till Skara, för att till slut hamna i Jönköping när jag var åtta år. Jag hade haft ganska tuffa år i Skara så flytten till Jönköping var ett rejält lyft. Där fick jag många vänner, trivdes bra och satsade så småningom helhjärtat på sporterna fotboll, handboll, basket och badminton. Det var träning eller match nästan varje dag från jag var elva fram till jag fyllde femton.

Vändpunkten

Vid allhelgonahelgen 1974 följde jag med Pappa till kyrkan för att lyssna på en missionär. Jag kommer inte ihåg något av vad han sa, men han sålde böcker. När jag stod och tittade på böckerna kom Pappa och sa att han kunde betala om det var något jag vill ha. En sån chans missar jag inte, så jag valde två små böcker som jag tog med hem. Den ena boken hette ”Tänk på din framtid” och den förvandlade mitt liv. Jag läste den samma dag. Den hade ett mycket utmanande budskap och tre saker blev tydliga för mig.

För det första gick det upp för mig att jag levde hela mitt liv med mig själv i centrum och att Gud hade ett mycket litet utrymme någonstans i utkanten. För det andra förstod jag klarare än tidigare att Jesus hade dött för min skull och för att föra tillbaka mig till Gud. För det tredje insåg jag att man inte kan vara halvhjärtad som kristen. Det handlar om att satsa allt och låta Jesus få styra livet, hela livet. Det är han som ska vara i centrum, inte jag. Den dagen blev jag kristen på riktigt. Jesus kom in i mitt liv och allt blev förändrat. Sen den dagen har jag vandrat med Gud och varit en efterföljare till Jesus.

En ny livsinriktning 

De fem följande åren var väldigt avgörande för hur mitt liv har blivit. För det första fick jag nya intressen: Jag började läsa Bibeln jättemycket. Jag ville lära mig mer om Gud och det kristna livet och läste massor med kristna böcker. Nästan all fritid gick till kristna skolföreningen, bönegruppen, ungdomsarbete i kyrkan, kristna konferenser och annat liknande. Jag ägnade mig knappast åt något annat. Skolan gick bra men var inte första prioritet. Intresset för sport avtog och avslutades succesivt när tiden inte räckte till. De här åren levde jag också med ett väldigt kort tidsperspektiv. Vi var rätt säkra på att jorden skulle gå under och Jesus komma tillbaka inom bara några år, så det kändes inte så viktigt att satsa på utbildning. Det var viktigare att sprida budskapet.

För det andra fick jag nya vänner i de kristna sammanhangen. Vänner som kom närmare än några vänner jag haft tidigare. De viktigaste var de som var med i den bönegrupp vi hade under hela gymnasietiden. Det var Jag, Olle, Peter, Anki, Annica och Kerstin som var kärnan i gruppen. Gemenskapen i den gruppen under de åren betydde oerhört mycket för mig när det gällde att öppna mig, visa känslor, släppa människor nära och bli helad från den inbundenhet som så ofta varit ett hinder för mig tidigare. Kerstin och jag hade varit med i samma gäng i drygt två när vi under en konferens i Örebro på påsken 1977 bestämde oss för att bli ett par.

Under bara några få år mötte jag alla de rörelser som kom att forma mitt liv. Den karismatiska rörelsen med öppenheten för Andens verk och gåvor, Jesusrörelsen med sin enkelhet, avslappnade stil och hängivna evangelisation, kommunitetsrörelsen med betoning på att leva i gemenskap och dela livet i vardagen, missionsrörelsen och OM (Operation Mission) med fokus på de onådda folken och medvetenheten om att unga människor kan förändra världen, den evangelikala rörelsen med tron på Bibeln som Guds ord och apologetiken genom framför allt Francis Schaeffer, som visade att tron är intellektuellt hållbar. Dessutom fick mötet med baptismen mig att lämna Svenska kyrkan, låta döpa mig och tro på den fria församlingen. Och så någon gång när jag snart skulle fylla 20 mötte jag anabaptismen för första gången och fann ett sammanhang där mycket av det jag hade med mig kunde integreras.

När jag fyllde 20 var mina grundläggande värderingar och övertygelser på plats och jag var redo för den stora utmaningen: att bygga en kristen gemenskap på Råslätt. När jag nu passerat 50 lever jag fortfarande i den gemenskap jag startade som 20-åring och jag bärs av samma övertygelser som jag hade då.






Församlingsplantering på Råslätt

Två dagar efter min tjugoårsdag gifte jag mig med Kerstin. När vi var nygifta flyttade vi till höghusförorten Råslätt strax söder om Jönköping. Tillsammans med några vänner startade vi en kristen gemenskap i det utsatta bostadsområdet med ca 5000 invånare. Redan efter ett par år hade gemenskapen vuxit till ca 25 personer och så småningom (1982) bestämde vi oss för att grunda en församling. Råslätts församlingsgemenskap bildades officiellt i september 1983, och jag var en av ledarna i den nya församlingen.

Idag tycker jag att det är intressant att jag redan som 23-åring såg behovet av nya församlingar i Sverige. I en tidningsartikel om vår gemenskap från hösten 1982 låter det så här:

"Jonas tror att det finns många förorter där det finns behov av att grunda nya församlingar... De som bor i Småland är bortskämda med att det finns en församling i varje liten ort. Men i Skåne, i Stockholmsregionen och i Göteborgsregionen finns det många områden där det behövs nya församlingar. Jonas säger vidare att vi kristna skulle göra detta till ett böneämne, att evangelisera Sverige. Särskilt vi kristna i Småland skulle fråga Herren om han inte vill att vi ska flytta till orter där det inte finns några kristna. Vi kan flytta oss strategiskt, och söka utbildning och jobb, där det behövs byggas upp en församling."

Det var inte så många i Sverige som insåg detta 1982.

Mina senaste trettio år kan delas in i två perioder. Från 20-35 handlade mitt liv mest om församlingsplantering och gemenskapsbygge på Råslätt. Det första året var jag och Kerstin anställda som ungdomsledare i Baptistkyrkan i Jönköping för att jobba på Råslätt och i stan. Sen började jag köra buss på halvtid och läste teologi på distans vid Betelseminariet ett par år. Efter att församlingen bildats 1983 kombinerade jag busskörandet med att jobba deltid som pastor i församlingen på Råslätt. Under den här perioden föddes också våra sex barn: Johanna (80), Jakob (82), Joakim (84), Jennie (86), Josef (87) och Joel (92). Det var en mycket intensiv tid. Vi var unga, vi startade församling och vi var en stor småbarnsfamilj. Det mesta funkade bra och församlingen växte, men till slut gick jag in i väggen. 1993 var det tvärstopp och jag tog helt slut. Jag försökte hänga i, men till slut lämnade jag ledarskapet i församlingen och började köra buss på heltid. Jag trodde att jag var slut som kristen ledare och församlingsbyggare.

Bibellärare i Mariannelund 

Någon gång i 20-årsåldern började jag drömma om att få jobba på heltid med bibelundervisning. Undervisning var det som jag gillade mest i pastorsjobbet och att få jobba på bibelskola trodde jag skulle passa mig perfekt. Ändå tvekade jag när dörren öppnades.

På hösten 1993 var jag som sagt ganska utsliten och körde buss på heltid. Johan Arvidsson, en gammal vän som jobbade som lärare på Mariannelunds folkhögskola, kom till Råslätt några gånger under hösten och hjälpte oss med församlingsutveckling. Jag orkade inte delta så mycket i utvecklingsarbetet, men pratade med Johan några gånger och han förstod att jag inte mådde bra. Han frågade om jag kunde komma och vikariera för honom i Mariannelund tio dagar under vårterminen 1994. Jag tvekade. Jag kände det som att jag inte hade något att ge och visste inte om jag skulle klara det. Ändå fanns det en längtan och en dröm att få undervisa Guds ord igen och jag tackade ja.

När jag mötte eleverna i klassrummet var tröttheten bortblåst. Glädjen och glöden fanns där igen och mina gåvor fungerade. Jag tyckte att det var fantastiskt. På Mariannelunds folkhögskola verkade de också nöjda med min insats och erbjöd mig att jobba halvtid som lärare från och med hösten 1994. Jag tackade ja utan att tveka den här gången. Snart blev det 75% och efter något år blev det heltid. Jag hade hittat mitt drömjobb!

Det var också bra med fasta arbetstider och det stora avståndet mellan hem och arbete. Jag kunde vara mer ledig och tillgänglig hemma och resorna med tåg och buss blev värdefull egentid och förberedelsetid. Jobbet i Mariannelund hjälpte mig att komma tillbaka och sakta men säkert återfick jag kraften, kreativiteten och livsglädjen.

Vi stannade trots allt kvar i gemenskapen på Råslätt, även om det blev mer än tio års time-out från ledarskapet. Det tog tid att komma tillbaka och vi såg våra tonåringar växa upp och flytta hemifrån. Nu har jag kommit tillbaka på allvar även i församlingen och står med i ledarskapet igen. Det känns fantastiskt! Det har varit en lång resa, men nu är cirkeln sluten.

Jag har många stora passioner i livet. Två av de viktigaste är församlingsbyggande och bibelundervisning. Båda har funnits med hela tiden men betoningen har varit lite olika. Under de sista åren har jag kommit in i en ny fas då jag också har fått börja arbeta med utbildning och strategi för församlingsplantering i Sverige. På något sätt tror jag att detta alltmer kommer att bli mitt fokus. I den sista delen av min livshistoria tänker jag skriva något om hur jag ser på det som kommer i framtiden.

Jag har skrivit en del om Råslätts församlingsgemenskap här på bloggen. Du finner alla inläggen här. Församlingens historia har jag skrivit om i häftet "Berättelsen om Råslätts församlingsgemenskap 1983-2003" (20 sidor), som du kan få som pdf om du mailar till mig på jonas.melin@alliansmissionen.se.

Nuläget och framtiden

Nu har jag alltså passerat 50-strecket och jag tänker inte bara bakåt, utan också framåt. Det är bra att reflektera över det som varit och lära sig av sina erfarenheter, men det är också viktigt att "glömma" det som ligger bakom och sträcka sig framåt mot nya mål. Paulus skriver ju i Fil 3:13: "Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig."

Det vill jag göra nu. Vad är det då för något som väntar mig de närmaste åren? Om Gud vill och jag får leva så tänker jag satsa på detta:

Jag tänker satsa på att tjäna Gud och bygga Guds rike lika helhjärtat som i min ungdom, men förhoppningsvis med större vishet. Jesus har varit med mig i alla år och han är värd min tillbedjan och lydnad till min sista dag på jorden. Här är några bibelord som jag vill ha som vägledning och utmaning inför framtiden.

"Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också." (Matt 6:33)

"Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen." (Rom 12:11-12)


"Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus. Ingen soldat låter sig upptas av civila angelägenheter om han vill vara sin befälhavare till lags." (2 Tim 2:3-4)

1. Efter en lång time-out har jag kommit tillbaka i ledarskapet för församlingen på Råslätt. Det är skönt att leva i den gamla visionen och se församlingen växa vidare. Råslätts församlingsgemenskap kommer att vara min bas även i framtiden.

2. Jag tänker fortsätta som bibellärare i Mariannelund. Att undervisa Guds ord och få se människor lära känna Gud, växa och vandra med Honom är en stor förmån. Mariannelunds folkhögskola kommer att vara min andra bas (uppdatering: Det blev en ändring från hösten 2012 då jag gick ner till halvtid i Mariannelund och sommaren 2014 lämnade jag Mariannelund helt för att jobba heltid i SAM).

3. Jag har fått nya uppgifter i olika sammanhang när det gäller att vara med och leda mission och församlingsplantering i Sverige. Jag har en känsla av att detta kommer att bli en allt större del av min tjänst.

Uppdatering 9/8 2012: Jag jobbar numera deltid inom Svenska Alliansmissionen som pionjärkonsulent och leder arbetet med församlingsplantering i Sverige. Det kommer med största sannolikhet att bli en allt större del av min tjänst.

Uppdatering 13/6 2014: Från och med augusti 2014 jobbar jag heltid med församlingsplantering och församlingsutveckling i Svenska Alliansmissionen.

4. Jag är med och bygger upp ett skandinaviskt nätverk för dem som är intresserade av anabaptismen och dess betydelse i vår tid. Anabaptismen (en kristen frikyrkorörelse från 1500-talet) har ju varit ett av mina stora intressen i många år. Det är tråkigt att det inte är så många som delar det intresset (än). Det tänker jag ändra på under de kommande åren.

5. Jag startade Barnabasbloggen i februari 2008 för att jag vill nå en större krets med mina tankar om församling, tro, lärjungaskap och anabaptism. Bloggandet tänker jag fortsätta med.

6. Framför allt vill jag förstås fortsätta att vara pappa (och morfar, farfar och svärfar) och lära känna alla i den växande familjen allt bättre. Jag älskar verkligen min stora familj. Den vill jag finnas till för så länge jag lever.