torsdag 30 juni 2011

En grön bibel



Idag har jag fått min gröna bibel. Den är en självklar del av kursmaterialet i den nya kursen BibelOmvärldMariannelunds folkhögskola och jag är en av lärarna. Kursen handlar om visionen för Guds rike och tar bland annat upp vårt ansvar för den värld Gud har skapat.

The Green Bible är en vanlig engelsk bibel. Översättningen är New Revised Standard Version. Det som är extra i The Green Bible är följande:

1. Alla bibeltexter som berör vårt ansvar för skapelsen är tryckta med grön text (mer än 1000 verser).

2. Ämnesregister över bibeltexter med "gröna" ämnen.

3. Fördjupningsspår i sex olika "gröna" bibliska teman.

4. 120 sidor inspirerande artiklar och texter (bland de många författarna finns N.T. Wright och Brian McLaren). Jag har redan hunnit läsa N.T. Wrights artikel. Det är en lysande text på 13 sidor med rubriken Jesus is coming - plant a tree. Utifrån bland annat Romarbrevet 8 och Jesu återkomst lägger han en biblisk grund för att ta ansvar för skapelsen.

5. Och The Green Bible är givetvis tillverkad på ett miljövänligt sätt.

Här kan man få en försmak på The Green Bible.

Dagen berättar idag att engagemanget i miljöfrågor är ganska lågt bland evangelikala ledare. Jag hoppas att de som verkligen tror att Bibeln är Guds ord också ska upptäcka vad den säger om vårt ansvar för skapelsen. Kanske kan The Green Bible bidra till detta. Nu ska jag börja använda min gröna bibel och ladda för den nya kursen som startar i höst. Kanske vill du vara med?

onsdag 29 juni 2011

Två böcker om anabaptismen - en tjock och en tunn



C. Arnold Snyder är professor i historia vid Conrad Grebel University i Waterloo, Canada. Han är en av världens främsta auktoriteter på Anabaptismens historia. Han har skrivit många intressanta böcker. Idag vill jag presentera två av dem.

Anabaptist History and Theology - An Introduction är en mastig volym på 430 sidor. Det är den absolut bästa genomgången av 1500-talets anabaptistiska rörelse som jag har läst. Den berättar historien, presenterar teologin och diskuterar problem och frågeställningar. Snyder är mycket kunnig och uppdaterad på den senaste forskningen (boken skrevs 1995). För den som verkligen vill lära känna anabaptismen på djupet är den här boken ett måste. Boken presenterar de olika grenarna av den anabaptistiska rörelsen och täcker in hela det teologiska spektrat, från bibelsyn, frälsning och församlingen till hur anabaptismen såg på jämlikhet mellan könen, äktenskapet, ekonomin och svärdet.
Boken finns även i en enklare omarbetad version: Revised Student Edition.


C. Arnold Snyder skriver också enklare mer lättlästa böcker för en bredare publik. Till dem hör det lilla häftet From Anabaptist Seed - Exploring the historical center of Anabaptist teachings and practices. Denna lilla bok har bara 50 sidor, men är ändå en mycket god introduktion till anabaptismens kärna. Den skrevs på uppdrag av Mennonite World Conference och syftet var att göra mennoniterna i världen medvetna om sina historiska rötter. Den har blivit översatt till många olika språk och spridits bland mennoniter i hela världen. Jag vill sprida den även i Sverige. Här finns visserligen inga mennoniter, men även svenska kristna har mycket att lära av anabaptismen.

Den lilla boken tar upp det centrala i anabaptistisk tro och praktik; läran om frälsningen och hur man förstår Guds vilja, församlingssynen med dop, Herrens måltid och ömsesidig fostran och lärjungaskapet med betoningen på att tala sanning, ekonomiskt delande och pacifism.
Boken är kortfattad och lättläst. Och den är en utmärkt introduktion till anabaptismen för den som inte vill läsa några tjocka volymer, utan nöjer sig med det lilla.

Boken kan beställas på adlibris. Faktum är att hela texten också finns tillgänglig på nätet här. Men varför inte köpa den och ha ett eget ex. Den är absolut värd sitt pris.

Kommentera gärna ifall du har läst någon bok av C. Arnold Snyder.

Uppdatering: Boken finns numera på svenska med titeln Ett frö av anabaptism.

fredag 24 juni 2011

Att minnas ett folkmord


Jag begrundar historien inne i minnesmonumentet över folkmordet

Idag var det min sista dag i Jerevan. Idag hade jag inga lektioner, utan fick tid att fördjupa mig lite i Armeniens historia och besöka några historiska platser. Det blev en värdig avslutning på en bra vecka. Dagens höjdpunkt var utan tvekan besöket på museet om folkmordet på armenier i början av 1900-talet. Jag fick en personlig visning av en av museets engelskspråkiga guider. Det var överväldigande, tragiskt, omtumlande och sorgligt. Det är det alltid när man konfronteras med mänsklig ondska och mänskligt lidande på nära håll. Dokumentationen är övertygande, vittnesbörden tydliga och man kan knappast förneka att det var ett folkmord som skedde. För dagens Armenien är det en mycket viktig fråga och den påverkar särskilt relationen till grannlandet Turkiet.

minnesmonumentet i Jerevan

Jag köpte några böcker och tror att jag kommer att återkomma till detta i senare inlägg. En glad och oväntad överraskning var att det just nu var en utställning om skandinaviska missionärer i Armenien under folkmordet och deras enastående hjälpinsatser. Norska, danska och svenska missionärer (mest kvinnor) gjorde enorma insatser för lidande armenier och de betraktas idag som Armeniens hjältar. En av dem var Alma Johansson (1880-1974). Hon började sitt missionsarbete bland armenier som 21-åring 1901 och blev ögonvittne till folkmordet 1915. Hon skrev om vad hon såg i den lilla boken Ett folk i landsflykt. Den fanns i nytryck på engelska på museet och jag köpte den. Det är skakande läsning. Du kan läsa mer om Alma Johansson här, här och på bloggen Ur mitt hjärta (där det också finns ett utdrag ur boken).

Det var verkligen intressant att stöta på ett stycke svensk missionshistoria och en svensk missionär med en enastående livsgärning så här helt utan förvarning. Gud är god och livet är fullt av överraskningar, trots all ondska som finns i världen.

Du kan läsa mer om folkmordet på sajten Folkmordet1915.se.

torsdag 23 juni 2011

Anabaptismen har mycket att ge


Idag uppmärksammar tidningen Dagen att det finns många olika strömningar i den svenska kristenheten. I artikeln Svensk frikyrklighet växer åt många olika håll... intervjuar Carl-Henrik Jaktlund representanter för fyra olika tendenser; den reformerta, den anabaptistiska, den folkkyrkliga i frikyrkotappning (egendomligt namn) och den liturgiska. Det är en mycket intressant och välskriven artikel med många goda tankar. Det finns viktiga bidrag från alla fyra strömningarna. Men jag har svårt med den kalvinistiska tolkningen av Guds suveränitet. När det gäller den frågan är jag en helgjuten arminian. Det har jag skrivit om här och här.

När det gäller anabaptismen är det jag som har blivit intervjuad i Dagens artikel. Det är väl ingen överraskning för den här bloggens läsare att jag är övertygad om att anabaptismen har mycket att bidra med till kyrkan i vår tid. Jag motiverar det lite kortfattat i intervjun. Anabaptismen har varit ett av mina stora intressen i mer än 30 år och jag brinner verkligen för att den ska bli mer känd. Därför var det extra uppmuntrande att få vara med i Dagen och tala om detta. Tack Carl-Henrik!

Om någon av er blir lite nyfiken på anabaptismen finns det mycket att läsa här. Jag har skrivit en hel del både om anabaptismens teologi och dess historia på 1500-talet. Börja gärna med att läsa mitt inlägg om The Anabaptist Vision och följ länkarna till historiska personer. Det håller på att växa fram ett skandinaviskt nätverk med personer som är intresserade av anabaptismen och tror att den har något att bidra med till kyrkan i vår tid. Här kan du läsa mer om Nätverket Anabaptist.

Dagen låter dessutom teologen Ulrik Josefsson kommentera de fyra strömningarna. Han ser styrkor och svagheter i alla fyra och kommer med en del intressanta synpunkter. Jag håller med honom om att vi behöver hämta impulser från olika traditioner, och även jag vet att det kan finnas vissa svagheter i anabaptismen. Men det ändrar inte min grundinställning. Anabaptismen har något mycket viktigt att bidra med till kyrkan i vår tid! Och vi bör inte ignorera det budskapet. Håller du med?

tisdag 21 juni 2011

Församlingsplantering i Sverige och Armenien


Det känns fantastiskt att sitta i Jerevan med det mäktiga berget Ararat i horistonten och läsa om att antalet församlingar som nyplanteras ökar i Sverige. Det har varit en fördubbling under de senaste fem åren jämfört med den förra femårsperioden. Äntligen sätter det fart. Det finns hopp även för Sverige. För mig som länge jobbat med att inspirera och utbilda för församlingsplantering är det förstås väldigt uppmuntrande. Många nya församlingar startas av nysvenskar. Många nya församlingar växer, som den nystartade församlingen New Life i Göteborg. Även om det för det mesta växer ganska långsamt.


Här i Jerevan undervisar jag på Caucasus Mission School och flera av kursdeltagarna är församlingsplanterare i Armenien. Mina ämnen är Biblical Interpretation och Church and Missions in Acts. Jag undervisar på engelska och det tolkas till armeniska och ryska. Vi kommer även in på församlingsplantering lite grann.

Apostlagärningarna ger universella principer för församlingen. Vilka de är diskuterar den här lilla gruppen av kursdeltagare i Jerevan. Guds ord ger vägledning för missionärer och pionjärer både i Sverige och Armenien. Om du också vill studera detta är du välkommen till distansutbildningen i församlingsplantering på Mariannelunds folkhögskola eller till någon av våra kortkurser. Kontakta mig om du vill veta mer.

Uppdatering i Dagen 22/6:
Samfundsledarnas upprop till församlingsplantering: Så vill vi vända en negativ trend.
Några församlingar som växer: Vad är det som gör att ni växer?
Församlingarna som växer snabbast i Sverige. Skillnaderna är stora - men fokus på missionsuppdraget finns hos alla.

söndag 19 juni 2011

En dag i Jerevan

Just nu befinner jag mig i Armeniens huvudstad Jerevan. Det är första gången jag är i Armenien. Jag landade på flygplatsen klockan fem i morse och den första dagen håller på att gå mot sitt slut. Det har varit en dag fylld av intryck.

Armenien är ett märkligt land. Jerevan ligger på Araratslätten 1000 meter över havet. Ararats mäktiga siluett avtecknar sig vid horisonten. Det var troligen här som Noa bosatte sig när han lämnade Arken som strandat på berget Ararat. Jag befinner mig alltså på den plats på jorden där mänskligheten började om efter den stora floden, som Bibeln berättar om. Armenierna är oerhört stolta över sin historia. Det är inte bara det att hela mänskligheten utgår härifrån. Armenien var också det första landet som officiellt övergick till kristendomen (301 e.Kr) och de har ett alldeles eget alfabet som de fått av Gud själv. Det uppfanns av ett par kyrkliga ledare år 405, men armenierna är övertygade om att de fick det genom en uppenbarelse från Gud. Vad ska man säga om det? Ja, man kan inte förneka att bokstäverna är vackra i alla fall.

Bilden visar en missionstidning som ges ut av Pingstförsamlingen Vernatun (övre salen) i Jerevan. Det är den församlingen jag är här för att besöka. Jag ska undervisa i tre dagar på den missionsbibelskola församlingen driver ihop med missionsorganisationen Ljus i öster. Det börjar jag med imorgon. Idag har jag mött församlingen och fått en inblick i arbetet. Det har varit inspirerande. Det började med att jag fick predika på församlingens huvudgudstjänst i kyrkan i centrala Jerevan. Det var härlig lovsång och intensiv bön och många kära återseenden. Jag har nämligen haft tio av församlingens unga ledare som elever i Mariannelund under de senaste tio åren. Jag predikade om lidandets problem utifrån Joh 11.

Efter gudstjänsten åkte jag med till en av byarna utanför Jerevan och var med på en gudstjänst till. Där hade församlingen planterat en ny församling för sex år sedan. Nu hade den nya församlingen byggt en kyrka och startat nya planteringar i fem ytterliggare byar. Jag fick följa med och träffa flera av dem som leder dessa pionjärarbeten. De ska vara mina elever imorgon.

Lovsång i den nya kyrkan. Lovsångsteamet har enhetlig klädsel. Kanske ingen dum idé!

Den nya kyrkan i en av byarna utanför Jerevan. Den är inte riktigt färdig än, men används ändå.

Man kan inte säga att det är väckelse i Armenien, men det är i alla fall stadig tillväxt i den här församlingen och arbetet går framåt. Det är inspirerande att se en församling som satsar så offensivt på att nå nya människor. Många överlåtna unga ledare satsar både tid och pengar på att tjäna Gud och plantera församlingar. De försörjer sig så gott det går på olika jobb och ägnar sin tid åt att bygga Guds församling, utan att få lön för det. En sådan överlåtelse skulle vi behöva även bland de kristna i Sverige. Församlingen satsar också sina resurser på mission i det egna landet. Jag besökte församlingens utsända missionärer i en by bara 20 km från Jerevan. Mission är inte bara att åka till ett annat land, det kan också vara här hemma på en ny plats. Ett sådant missionstänkande skulle vi även behöva i missionslandet Sverige. Kanske ska du bli missionär i Sverige!

Ja, det finns mycket att berätta om Armenien, både om historien och om läget idag. En sak är dock helt klar. Det finns ingen koppling mellan Armenien och Arminian Theology även om det låter nästan likadant.

fredag 17 juni 2011

En strategi för Sverige


Idag berättar tidningen Dagen att En frikyrkoförsamling i veckan läggs ner i Sverige. Det är Öyvind Tholvsen som kommit fram till detta när han nu presenterar den nya Sverigeundersökningen om läget för frikyrkan i vårt land. Den förra undersökningen visade statistiken fram till 2005. Den nya visar utvecklingen fram till 2010. Vi kan alltså konstatera att det fortsätter att gå bakåt för kristenheten i Sverige. Ännu är det ingen förändring i sikte.

Det finns inte någon enkel lösning på våra problem. Det är många olika faktorer som gör att läget är som det är och vi sitter alla i samma båt (ungefär). Det är inte många församlingar i Sverige som växer genom att människor utifrån kommer till tro. Det finns dock några glädjande undantag. Dagen tar även upp detta på ledarplats.

Evangeliska frikyrkan har tagit fram en strategi för sitt arbete i Sverige (EFK:s Sverigestrategi).
Det är ett mycket intressant och genomtänkt dokument och den visar på fem viktiga områden att prioritera i arbetet i Sverige. Jag tror att EFK pekar på fem viktiga saker som kan hjälpa oss att vända utvecklingen. De fem punkterna är:

1. Jesus är unik och detta måste förkunnas. Vi måste frimodigt hålla fast vid tron på Jesus Kristus och vittna om honom.

2. Missionsperspektiv: vi måste vara en missionsrörelse också i Sverige. Sverige är ett missionsfält.

3. Efterföljelse: gemensam, vardagsnära och generös. Lärjungaskap i praktiken och att leva i gemenskap måste betonas.

4. Andlig fördjupning: motverka sekulariseringen! Särskilt vår egen inre sekularisering.

5. Ledarskap: att vägleda och utrusta genom relationer och exempel. Församlingarna behöver ett sunt, gott och tjänande ledarskap. Utan goda ledare kommer vi ingenstans.

Läs gärna EFK:s Sverigestrategi och låt dig inspireras och utmanas till mission i Sverige. Eftersom så många församlingar läggs ner i vårt land behöver vi satsa på att plantera många nya församlingar.

På Mariannelunds folkhögskola erbjuder vi kurser i församlingsplantering. Dels har vi en ettårig distansutbildning på deltid och dels erbjuder vi under nästa läsår fyra fristående tvådagarskurser för församlingsplanterare och församlingsbyggare. Nästa kortkurs är den 2-3 september 2011 och har temat Församlingsplanteringens ABC. Du är välkommen att vara med.

måndag 6 juni 2011

Be för Sverige


Idag är det Sveriges nationaldag. För ovanlighetens skull infaller den mellan Kristi himmelsfärdsdagen och Pingsten. I Dagens ledare berättar Daniel Grahn att han ska tala vid nationaldagsfirandet i Svenarum i Småland. Jag firar inte nationaldagen speciellt och jag tycker att det är tråkigt att vi har tagit bort Annandag Pingst som helgdag för att istället fira nationaldagen. Pingsten har en tendens att försvinna när den blir som en vanlig helg. Men det är väl bara att gilla läget och ta vara på den röda dagen när den kommer.

Kristi himmelsfärdsdag markerar att Jesus inte längre är kroppsligt närvarande här på jorden. Kroppsligt är han i himlen (en parallell dimension) och där regerar han över oss och ber för oss. Andligt sett är han närvarande här hos oss genom den helige Ande (som blev utgjuten på Pingstdagen) och han har lovat att vara med oss alla dagar tills tidens slut. Men en dag kommer han tillbaka till den här världen kroppsligt och synligt och då kommer jorden och himlen förenas i en ny skapelse, "en ny jord där rättfärdighet bor" (2 Petr 3:13). Det är vårt hopp!

Idag passade det i alla fall väldigt bra med en vilodag efter fyra dagars intensivt och härligt läger med församlingen. Lägret avslutades med en dopförrättning. Eftersom det var väldigt långgrunt gick hela församlingen långt ut i vattnet för att bevittna dopet. Det var härligt och mäktigt. Det är det alltid med dop. Särskilt när man gör det offentligt. Det var många badgäster och campinggäster som tittade nyfiket på det märkliga gänget som vandrade ut i vattnet medan de sjöng: "Jag har beslutat att följa Jesus".

på väg tillbaka till stranden efter dopet

Även om man inte firar nationaldagen kan man i alla fall be för Sverige lite extra idag. Sverigebönen samlar många troende just idag för att be för vårt land. Jag är glad och tacksam för att jag är medborgare i Sverige. Mitt medborgarskap i Guds rike är förstås mycket viktigare ("vårt hemland är himlen", skriver Paulus i Fil 3:20), men liksom Paulus kan jag glädjas över och dra fördelar av mitt jordiska medborgarskap. Jag hoppas att Sverige ska fortsätta att vara ett mångkulturellt och demokratiskt land där människor kan leva i frihet och växa i gemenskap. Jag hoppas att Guds folk i Sverige ska resa sig ur vanmakten och frimodigt förkunna och leva ut Guds rike. Det ber jag om idag.

Bön gör skillnad. När vi ber verkar Gud i Sverige.

lördag 4 juni 2011

Det rör på sig i svensk kristenhet


Man kan konstatera att det händer saker i den svenska kristenheten. Det rör på sig! Men vart är vi på väg? Det kan man undra.

Nu har i alla fall Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan fattat beslut om att bilda ett nytt gemensamt samfund. Arbetsnamnet har varit Gemensam Framtid och därför har den nya kyrkan kallats för GF-kyrkan. Eftersom man inte kommit överens om ett slutgiltigt namn ska den nya kyrkan kallas Gemensam Framtid fram till konferensen 2014. Det kan tyckas märkligt att tre så olika samfund, med historiskt sett väldigt olika dopsyn och församlingssyn kan gå samman. Men det visar också att de frågor som än gång var åtskiljande idag inte är lika brännande. Dessa tre samfund som nu går samman har i alla fall ett par saker gemensamt. De är för det första de äldsta frikyrkosamfunden i Sverige med rötterna i 1800-talet. De har också alla tre med sig en inre spänning mellan teologiskt evangelikala och teologiskt mer liberala grupperingar. Hur den nya kyrkan hanterar den här inre konflikten kommer att bli avgörande för dess framtid. Hur bred kan den nya kyrkan vara teologiskt? Vilka gränser kommer den att sätta för vad som är acceptabelt att förkunna inom kyrkan? Det är avgörande frågor. Blir teologin alltför otydlig och liberal finns det en uppenbar risk att en del baptistförsamlingar söker sig till Evangeliska frikyrkan (EFK) och en del missionsförsamlingar till Svenska Alliansmissionen (SAM). Dessa båda samfund är ju mer tydligt evangelikala och ansluter sig till Lausannedeklarationens formulering av den kristna tron och missionen.

SAM har förresten valt en ny missionsföreståndare för samfundet. Välkommen i uppgiften Kjell Larsson. Jag hoppas att du får vara med och se SAM bli en växande missionell församlingsrörelse i Sverige.

Apropå liberal kristendomstolkning kan man konstatera att förre biskopen Caroline Krook blir kritiserad av Bo Wettéus för sin bristande bekännelse till Jesus. Att en biskop i Svenska kyrkan inte tror på Jesus som han beskrivs i Nya testamentet och den apostoliska trosbekännelsen är ingen överraskning. Det är snarare regel än undantag. Däremot kan jag tycka att det är lite märkligt att tidningen Dagen (som också står på Lausannedeklarationens grund) publicerar intervjun med Caroline Krook utan kritiska kommentarer i en intervjuserie om olika kristna ledares väg till tro på Jesus. Intrycket kan bli att det är okey att tro vad som helst om Jesus och ändå vara en kristen ledare. Det tycker jag inte att det är. Snarare är det tvärtom!

Det är helt avgörande för den svenska kristenheten att hålla fast vid (eller återvända till) tron på Jesus Kristus som han beskrivs i Nya testamentet och i den apostoliska trosbekännelsen. Det är helt avgörande att hålla fast vid tron på Bibeln som Guds ord. Det är den enda hållbara grunden för en levande och växande församlingsrörelse som vinner nya människor. Det gäller för SAM och EFK, det gäller för Gemensam Framtid och det gäller för Svenska kyrkan. Det är jag övertygad om. Den kyrka som lämnar tron på Jesus Kristus kommer att gå under.

Uppdatering i Dagen 6/6.

fredag 3 juni 2011

Fyra dagar med Jesus

Medan flera av samfunden håller sina årskonferenser (SAM, SMK+MK+SB, EFS) har Råslätts församlingsgemenskap tillsammansläger på Flahultsgården i de småländska skogarna. Vi har haft läger i stort sett varje år sen församlingen startades i början av 80-talet. De senaste drygt 15 åren har det varit de fyra dagarna under Kristi himmelsfärdshelgen. Det har blivit en av våra viktigaste traditioner. Våra läger är ett av våra viktigaste verktyg, både för att bygga gemenskap och att för att se nya människor komma till tro på Jesus och lära känna honom.

I år är vi ca 110 deltagare i alla åldrar. Antalet barn är stort. Majoriteten av deltagarna är församlingsmedlemmar, men det är också många ur församlingens större nätverk. För några är det första gången de träffar oss. Lägret återspeglar verkligen församlingens karaktär. Här är det mångkulturellt till 100 %. Deltagarna kommer faktiskt från nästan alla världens kontinenter, men de dominerande språken är svenska och arabiska.

Av de människor som kommit till tro i vår församling de sista 15 åren har många gjort det just på våra läger. På lägren kan man verkligen se vilka vi är och testa om det håller. Här blir den varma gemenskapen, det genuina lärjungaskapet, Guds närvaro i bön, lovsång och förkunnelse, de personliga samtalen, tjänstvilligheten, omsorgen och kärleken som präglar vår församling så oerhört tydliga att det helt enkelt överbevisar om Jesu närvaro och evangeliets sanning.

I Jönköping har vi precis avslutat kampanjen 100 dagar med Jesus och därför fick lägret temat Fyra dagar med Jesus. Vi hade en fin första dag igår. Idag skiner solen, stämningen är god och om några minuter ska vi börja med dagens första samling. Vi börjar gemensamt med lovsång och sen delar vi upp oss i olika grupper med undervisning och program för olika åldrar och olika kunskapsnivåer. Jag ska leda en av grupperna och undervisa om konflikthantering. Det är också ett viktigt ämne när man bygger en församlingsgemenskap. Nu har vi fyra härliga dagar med Jesus och varandra. Att ha sådana här tillsammansläger är ett sätt att vara en missionell kyrka.