fredag 27 februari 2009

Post-Christendom och andra boktips

Måste kyrkan också bli postmodern, frågar Stefan Swärd i en artikel i Dagen. Mitt svar är att kyrkan måste förstå den tid den lever i för att kunna vara trogen sin Herre och sitt uppdrag. I varje tid behöver kyrkan både formas av den kultur den lever i och samtidigt vara en motkultur. Det handlar om att leva i världen, men inte av den. Däremot bör kyrkan varken vara renodlat modern eller postmodern. Många talar om vår tid som postmodern och på många bloggar samtalas livligt om vad det innebär att vara kyrka i en postmodern tid. Det finns mycket värdefullt i det samtalet, men ett ännu viktigare perspektiv i västeuropa är att förstå att vi lever i Post-Christendom och hur det påverkar vårt sätt att vara kyrka.

Den som mer än någon annan lyft fram detta perspektiv i sitt författarskap är engelsmannen Stuart Murray. Han är en av mina favoritförfattare just nu. Böckerna Post-Christendom - Church and Mission in a Strange New World och Church After Christendom är två viktiga böcker i ämnet. Mer om detta finns att läsa hos The Anabaptist Network, som leds av Stuart Murray. Peringe Pihlström skriver också om detta här.

Stuart Murray skriver också om församlingsplantering och har gett ut två bra böcker i ämnet. Klassikern Church Planting - Laying Foundations från 1995, och den mer praktiska Planting Churches - A Framework for Practitioners från 2008. På svenska har Tro och Tänk gett ut den utmärkta lilla skriften Hopp från marginalerna, som handlar om nya sätt att vara kyrka i vår tid.

Murray leder också ett nätverk för församlingsplantering i storstäder som kallas Urban Expression. Jag uppfattar Stuart Murray som en av de allra viktigaste författarna när det gäller att hjälpa oss att förstå hur vi ska vara kyrka i vår tid och i vår europeiska kultur.

Jag tror att engelska författare överlag är viktigare för oss i Sverige än amerikanska, eftersom de står närmare oss kulturellt och religiöst. En annan engelsk författare jag rekommenderar varmt är Martin Robinson. Jag har precis köpt hans Rediscovering the Celts om vad vi kan lära av den medeltida keltiska kyrkan och nyligen läst Planting Mission-Shaped Churches Today. En mycket bra och aktuell bok om församlingsplantering.

När jag ändå är i farten med boktips vill jag också nämna att jag precis läst en helt ny biografi om Pilgram Marpeck, en ganska okänd men mycket betydelsefull gestalt i 1500-talets anabaptism. Kanske den jag gillar bäst av alla faktiskt. Boken heter Marpeck - A Life of Dissent and Conformity och är skriven av Klaassen och Klassen. Mycket fascinerande läsning och jag hoppas kunna berätta mer om Marpeck i kommande inlägg.

Mitt nästa läsprojekt i anabaptistisk historia är Profiles of Anabaptist Women av Arnold Snyder och Linda Huebert Hecht. En bok som är svår att få tag i men som jag till slut hittade till ett bra pris på engelska Amazon. Nu hoppas jag snart kunna skriva spännande texter om okända kvinnor som var pionjärer, vittnen och martyrer i den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet. De är många!

Det är nyttigt och roligt att läsa böcker och jag hoppas att du fick något tips som du kan ha glädje av.

onsdag 25 februari 2009

Håkan berättar om livet i Råslätts församlingsgemenskap

Idag vill jag presentera Håkan Karlsson för Barnabasbloggens läsare. Håkan har varit med i Råslätts församlingsgemenskap sen början av 80-talet. Här delar han sina tankar och erfarenheter av att leva i gemenskap.


Jag och min fru Margareta gifte oss 1980 och har bott på Råslätt sedan dess. Vi var med från starten av Råslätts församlingsgemenskap tillsammans med bl.a Jonas och Kerstin Melin. Jonas har ju på sin blogg beskrivit en del av vår gemensamma strävan att forma en församlingsgemenskap i Jesu anda och jag vill berätta något av mina erfarenheter från Råslätt.

Att söka leva i en nära gemenskap var viktigt för mig när vi flyttade till Råslätt. Jag hade då i flera år levt i storfamilj och i ett team och ville fortsätta att leva i ett sammanhang som betonade ett liv tillsammans i vardagen. Jag är glad för att det fanns en rörelse på 70-talet och början av 80-talet som betonade ett sådant liv. Det var en hel del kristna gemenskaper i Sverige som försökte hitta former för ett gemensamt liv. Många fick impulser från andra länder där det fanns många exempel på kommunitetsliv.

Under några veckor i mitten av 1980-talet besökte jag och min fru den anabaptistiska kommuniteten Bruderhof i England, där ca 300 personer levde i egendomsgemenskap. Vi lärde oss mycket under de veckorna och blev utmanade att förena oss med dem. För dem var ett gemenskapsliv där man delade allt det självklara livet i Jesu efterföljelse. Vi var några som under en tid brottades med att dela allt, men förverkligade inte den visionen. Jag tror inte att ett liv där man praktiserar egendomsgemenskap och ger livstidslöften till en kommunitet är den enda vägen, men jag utmanas av en sådan gemenskap där man är beredd att ta konsekvenserna av att följa Jesus på alla livets område.

En hel del av de gemenskaper som fanns på 70-talet och 80-talet upphörde efter ett antal år. Det finns säkert många olika anledningar till det, men det tänker jag inte gå in på här. Men jag är glad för att jag fortfarande lever i samma område och i samma gemenskap, där också några vänner finns kvar sedan nästan 30 år tillbaka. Våra livssituationer har förändrats med jobb och familj, och vi har förändrats, men vi vill fortfarande hålla fast vid betydelsen av att stå varandra nära i vår efterföljelse av Jesus.

Att leva nära varandra är en stor utmaning och det är många gånger genom åren som det livet har utsatts för prövningar. Jag hade många drömmar om den ideala församlingen när jag var yngre. Nu är jag 56 år och den drömmen har krossats för länge sedan. Jag tror inte längre på den ideala gemenskapen, men jag älskar den församlingsgemenskap jag är en del av, trots alla svagheter och brister som jag ser finns. Men det är en fantastisk gåva att få vara en del av Guds församling, och tillhöra en gemenskap av vänner.

Här följer några korta reflexioner av vårt gemensamma liv. Det finns mycket att skriva men jag lyfter fram tio punkter.

1. Allt handlar först och sist om Guds godhet och nåd mot oss. Att leva i gemenskap med Honom som älskar oss är något som vi alltid kan förundras över. När jag vet att han ser i nåd till mig och älskar mig för den jag är, då blir det betydligt lättare att leva med andra som är lika bristfälliga som jag själv. Den största tillgången i en församling är inte personer med mycket pengar eller de som är rikt begåvade, utan det är personer som i djupet av sitt hjärta och i sin erfarenhet vet att de är älskade av Gud.

2. Vi bestämmer inte själva vilka syskon vi får. Ingen kristen gemenskap kan formas efter personkemin. De människor som Gud sänder i vår väg, får vi ta emot som våra syskon. En del är lättare att leva i gemenskap med, andra är en utmaning för vår kärlek och vårt tålamod. Att lära sig älska de svårälskade är inte alltid en lätt väg, men viktigt att öva sig i. Kanske det är därför de där besvärliga människorna finns i gemenskapen, för att få mig att inse min egen oförmåga att älska och be om mer av Guds kärlek?

lördag 21 februari 2009

Medlem i församlingen

Just nu pågår ett intressant och viktigt samtal om vad medlemskap i en församling är och hur det ska utformas. Många inser att det inte fungerar så bra idag. Vi behöver förnya medlemsbegreppet och hitta nya former. Samtalet pågår i flera olika frikyrkorörelser och en del församlingar utvecklar nya modeller. En del talar om att sänka trösklarna och betona centrum istället för gränser, andra betonar en förnyad medlemsöverlåtelse med omvändelse, lärjungaskap och kristen livsstil som viktiga ingredienser.

Inom EFK är samtalet intensivt. I senaste numret av EFK:s tidning Direkt finns flera intressanta artiklar. Tidningen kan laddas ner som PDF här.

Jag tycker att detta är en mycket viktig fråga. Själv sympatiserar jag med den modell som används av församlingen New Life i Stockholm och som presenteras av John van Dinther i Direkt. Jag tror på en tydlig medlemsöverlåtelse som handlar om tro, gemenskap och lärjungaskap. Vi har en liknande modell och av egen erfarenhet vet jag att det går att kombinera en öppen och omfamnande gemenskap med ett tydligt och definierat medlemskap.

Stefan Swärd är inne på samma linje i ett debattinlägg på Mötesplats EFK som du kan läsa här en bit ner i kommentarerna. Jag håller med Stefan Swärd i synen på medlemskap. Han skriver mycket bra! Här följer ett par utdrag ur hans text:

"Nya Testamentet pekar på ett liv i gemenskap, ett gemensamt liv, ett liv där vi gemensamt tar ansvar för varandra. Den bilden visar att ett passivt och oengagerat medlemskap på distans där man inte på något sätt deltar är orimligt."

"...den stora frågan är hur vi som kristna ska leva ett överlåtet liv både till varandra och till Kristus i vår lokala församling, och hur vi ska hjälpa varandra i att leva ett liv i efterföljelse och lärjungaskap. Och att vi i introduktionen av nya medlemmar, både pekar på det gemensamma och överlåtna livet, och vad livet i efterföljelse innebär. Och samtidigt vara en generös och öppen församling. De församlingar vi läser om i NT klarade både och – på samma gång."

Jag rekommenderar att du läser hela artikeln.

Hur ser du på medlemskap i församlingen?

fredag 20 februari 2009

Logos Hope kommer till Göteborg


OM:s nya missionsfartyg Logos Hope kommer till Göteborg idag och ligger i frihamnen över helgen. Om du har möjlighet tycker jag att du ska ta chansen och göra ett besök. Ombord finns en härlig internationell kristen gemenskap som tjänar Gud tillsammans. Bara det är värt att uppmärksammas. Läs mer om programmet i Dagen och på OM:s hemsida.

torsdag 19 februari 2009

Fyra bibliska motiv i vår gemenskap, del 2

Här kommer andra delen av det jag delade på sammankomsten för kristna kommuniteter. Det handlar om de bibliska motiv som format vår gemenskap på Råslätt. Den första delen av budskapet finner du här.

Bibliskt motiv 3. Guds rike (Matt 6:33)

Guds rike är huvudtemat i Jesu undervisning. Det är också centralt i vårt sätt att tänka om att vara en kristen gemenskap. Guds rike betyder att Gud är kung! Guds rike är där Gud regerar och hans vilja sker. En dag i framtiden kommer Guds rike att komma till jorden i sin fullhet, men redan nu är det en verklighet. Det finns mitt ibland oss i en liten skala, som ett litet frö som planteras i jorden eller en surdeg som får hela degen att jäsa (Matt 13:31-33). Det är det Jesus syftar på när han lär oss att be: "Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen" (Matt 6:10).

Visionen om Guds rike är nyckeln till den så viktiga helhetssynen i den kristna gemenskapen. Det är lätt hänt att vi delar upp verkligheten i andligt och socialt och ställer evangelisation mot socialt arbete, helande mot fredsarbete och frälsning mot ansvar för skapelsen. Så bör det inte vara.

Som jag ser det är det visionen om Guds rike som ger helheten, därför att Guds rike omfattar hela livet: andligt liv och pånyttfödelse, omvändelse och räddning, helande och befrielse, rättvisa, fredsarbete, ansvar för skapelsen, miljöarbete, socialt arbete och fattigdomsbekämpning, gemenskap med Gud och med varandra, kärlek till min nästa och mina fiender, Andens gåvor och Andens frukt samt en radikalt annolunda livsstil när det gäller pengar, sex och makt. Guds rike är riket annorlunda och vi kan börja leva ut det redan här och nu som en försmak av det som ska komma.

Församlingen är tänkt att vara en himmelsk koloni i världen. Om människor vill veta hur det är i Guds rike ska de inte behöva vänta tills Jesus kommer tillbaka. Det ska räcka med att besöka en kristen gemenskap där människor redan nu lever i Guds rikes verklighet. Inte fullkomligt naturligtvis, men på riktigt. Församlingens uppgift är att se till att Guds rike redan nu blir synligt och verkligt här på jorden. Det är en utmaning! När Jesus säger "Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också" (Matt 6:33), menar han att vi ska göra Guds rike till vår högsta prioritet. Det vill vi göra på Råslätt.

måndag 16 februari 2009

Fyra bibliska motiv i vår gemenskap, del 1

Detta är första delen av det jag delade på sammankomsten för kristna kommuniteter i Stockholm den 6-7 februari. Mer info om denna finns i Dagen och i ett tidigare inlägg.

Jag började följa Jesus i mitten av 1970-talet. Jag påverkades starkt av Jesusrörelsen, den karismatiska förnyelsen och missionsrörelserna OM och UMU. I alla dessa sammanhang fanns en betoning på att leva i gemenskap. Kristna storfamiljer, gemenskaper och kollektiv bildades runtom i landet (se denna artikel i Dagen). Jag blev vuxen när 70-talet led mot sitt slut och tillsammans med några vänner flyttade jag och Kerstin som nygifta till höghusområdet Råslätt utanför Jönköping för att starta en kristen gemenskap. Vi var sex personer på 20-22 år som på olika sätt upplevt Herrens ledning att ta detta steg. Året var 1979. Råslättsgemenskapen föddes alltså under 70-talets sista månader, när gemenskapsvågen i Sverige redan hade börjat gå tillbaka.

När jag nu ser tillbaka kan jag se fyra bibliska motiv som har drivit oss under alla år och som fortfarande är väldigt starka i vår gemenskap. Det är dessa bibliska motiv som har format vilka vi är och hur vi har levt under dessa 30 år. I den här texten presenterar jag de två första.


Bibliskt motiv 1. Inkarnation (Joh 1:14)

Inkarnationen handlar om att "Ordet blev människa", eller att "Ordet blev kött" som det står i Folkbibelns översättning. Texten handlar om att Gud blir synlig genom att bli människa i Jesus Kristus. Gud blir människa genom Jesus. Det är inkarnationens under och naturligvis en helt unik händelse.

Men man kan också säga att inkarnationen fortsätter genom församlingen, eftersom den är Kristi kropp. Ordet kan bli kött genom den kristna gemenskapen. Kristus kan bli synlig för världen genom församlingen. Det är det som är församlingens uppdrag. Kristus lämnade tryggheten och bekvämligheten i himlen och kom till jorden. På samma sätt behöver vi lämna tryggheten och bekvämligheten och flytta in i de områden vi vill nå med Guds ord och Guds kärlek. Ordet ska bli kött på Råslätt! Det är ett bibliskt motiv som drivit oss i alla år.

Bibliskt motiv 2. Gemenskap (Apg 2:41-47, 4:32-35)

Berättelsen om den första församlingen i Jerusalem har alltid varit viktig för oss. Här ser vi en gemenskap som förverkligar församlingslivets tre dimensioner:

1) Tillbedjan: bön, lovprisning, glädje, kraft och nåd. Det handlar om att möta Gud tillsammans.

2) Gemenskap: praktisk vardagsgemenskap där man tar hand om varandra på livets alla områden.

3) Mission: Sträcka sig ut till nya männsikor och växa genom att människor kommer till tro.

Dessa tre dimenssioner har alltid funnits med i vår gemenskap och vi har uttryckt det på olika sätt. För några år sedan hade vi temat: Närmare Gud, närmare varandra, närmare världen. Nu talar vi om församlingens DNA: Dynamisk gudsrelation, Nära gemenskap och Apostoliskt uppdrag.

Församlingen är en vardagsgemenskap som pågår sju dagar i veckan. Församlingen är en livsstil! Vi utrycker detta på flera olika sätt, tex: 1. Församlingslivet är baserat i husförsamlingar, smågrupper som samlas varje vecka. 2. Vi bor nära varandra. Alla bor i samma höghusområde eller i områdena runt det. Vi har gångavstånd till varandra. 3. Gemensamma måltider i hemmen är viktiga. 4. Liksom att dela ägodelar med varandra och möta varandras praktiska behov. Allt detta finns i berättelsen i Apostlagärningarna.

De första åren på 80-talet brottades vi med vad vi skulle vara. Vi kallade oss för en gemenskap, men visste inte riktigt om vi skulle vara en kommunitet eller en församling. Vi blev en lokalförsamling med gemenskapsprofil och kallade oss för Råslätts församlingsgemenskap. Vi har aldrig kallat oss för kommunitet men med dagens definitioner kan man nog säga att vi har varit det i någon mån.

Hur har det då fungerat genom åren? För det första kan man konstatera att vi fortfarande finns kvar snart 30 år efter starten. För det andra att tio personer finns kvar sen 80-talet. Det är rätt stort i sig.

Under 80-talet var vi inte så många och gemenskapslivet var intensivt, under 90-talet växte vi ganska fort och alla levde inte lika intensivt i vardagsgemenskapen längre. Detta berodde också på att familjerna växte och livssituationerna förändrades. Om en gemenskap ska överleva på sikt tror jag att det måste finnas utrymme för variationer, perioder av tillbakadragenhet, utrymme att jobba med sig själv, må dåligt eller ta hand om sin familj. Flexibiliteten är en nyckel till uthållighet.

Idag är vi knappt 100 personer i församlingen och det finns mycket av vardagsgemenskap och praktiskt delande i vårt sätt att fungera. Den första församlingen i Apostlagärningarna kap 2 och 4 är fortfarande en inspiration och en förebild. Det är en sådan gemenskap vi vill vara!

Mer praktiska tips om att leva i gemenskap finns här.

Inom kort fortsätter jag med fler bibliska motiv (del två finns här).

fredag 13 februari 2009

Balans och andra viktiga saker

Ibland hittar man på kärnfulla formuleringar för att visa var man står och hur man ser på viktiga saker. Så är det även för mig. Jag har några uttryck som jag ofta återkommer till som en sorts varudeklaration för var jag står som bibellärare. Idag tänker jag dela dem med bloggens läsare.

Balans

Ett av mina viktigaste ord är balans. En del tycker att det är ett tråkigt ord, ett typiskt lagom-ord, men jag älskar det. Jag gillar balans. Som lärjunge till Jesus går man på en smal väg och det är lätt att hamna i diket. Därför behövs det balans för att hålla sig på vägen. Det finns många motpoler i kristet liv och tänkande: tro - gärningar, nåd - lydnad, karisma - karaktär, frihet - ansvar, kraft - lidande, Anden - Ordet, sanning - kärlek, individ - gemenskap, öppenhet - prövning, i världen - inte av världen, och många fler. Därför behövs det balans för att hålla polerna i kreativt spänt läge. Håll balansen på kärlekens väg!

Både hjärta och hjärna

En annan sak jag brukar säga är att jag står för en kristendom för både hjärta och hjärna. Det kristna livet omfattar både känslor och förnuft. Vi kan erfara Gud i vårt inre och beröras av honom djupt i vår personlighet och i vår vilja, Men vi kan också tänka på honom, få kunskap om honom och söka svar på våra frågor. Vi ska älska Gud med både hjärta och förstånd. Det finns plats för Jesus i hjärnan skriver tre ungdomar i Dagen och betonar förnuftets roll i det kristna livet. De har en viktig poäng. Den kristna tron funkar för både hjärtat och hjärnan!

Fötterna på jorden och hjärtat i himlen

Vad är egentligen biblisk andlighet? Man kan säkert definiera det på olika sätt, men den definition jag tycker bäst om är hämtad ur A Practical Theology of Spirituality av Larry Richards. Sann biblisk andlighet är att leva ett sant mänskligt liv i djup gemenskap med Gud. Jesus är den bästa förebilden för denna andlighet.

Man kan också uttrycka det så här. En kristendom med båda fötterna på jorden och hjärtat i himlen.

Återigen handlar det om balans. En del kristna kan bli så andliga att de tappar markkontakten. Andra blir så upptagna med det jordiska att de tappar evighetsperspektivet. "Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara", säger Jesus i Matt 6:21.

Carl-Henrik Jaktlund är inne på samma sak när han skissar på hur vi ska vända den stora kyrkflykten. Han skriver om andligt och mänskligt i kyrkan och pekar på att vi behöver båda sidorna.

Detta är tre saker som är viktiga för mig. Tre övertygelser jag står för. Hur reagerar du på det?

onsdag 11 februari 2009

Många hoppfulla tecken i Sverige

Nu är jag hemma igen efter några intensiva och härliga dagar i Stockholm. Här tänker jag berätta om några intryck. Man hör ofta hur mörkt det ser ut får Guds rike i Sverige, men den här helgen har jag har sett många hoppfulla tecken.



Hoppfullt tecken 1: Kristna kommuniteter växer fram

Det var uppmuntrande att träffa medlemmar i olika kommuniteter på sammankomsten i Skarpnäck. Flera nya gemenskaper var representerade, bl.a från Bagarmossen och Sollentuna i Stockholm, Hammarkullen och Frölunda i Göteborg, samt från Örebro och Malmö. De har lite olika karaktär och inriktning, men har det gemensamt att de flesta är ganska nystartade.

Jag är verkligen glad över denna längtan att leva i gemenskap, och dessa initiativ är hoppfulla tecken. Samtidigt bygger de till viss del på entusiasm och idealism och det kommer att behövas mycket praktisk realism för att de ska överleva och växa. Det var för att bidra med denna praktiska realism som jag ville vara med på sammankomsten.

Jag hade också förmånen att få tala på den inledande gudstjänsten på fredagskvällen. Min rubrik var: Att leva i gemenskap - några bibliska motiv, reflektioner och lärdomar efter trettio år i gemenskapen på Råslätt. Min tanke är att vår 30-åriga erfarenhet kan vara ett viktigt bidrag för dem som vill gå samma väg idag. Och det var många som var tacksamma för det jag delade. För mig som en gång fick visionen om att leva i gemenskap i slutet på 70-talet (genom bl.a. tidningen Nytt Liv) känns det fantastiskt att den visionen nu får ny kraft hos många unga kristna. Efter att ha gått mot strömmen i snart 30 år börjar strömmen äntligen gå åt vårt håll. Det är ett hoppfullt tecken!



Dagen var på plats och gjorde ett reportage från sammankomsten. Dessutom följde man upp med en läsvärd artikel om gemenskaper från 70-talet. Det är bra att göra den kopplingen!

Jonas Lundström skriver om sammankomsten här och David Åhlén sammanfattar lördagens samtal i Anteckningar från storforum.



Hoppfullt tecken 2: Nya församlingar planteras

Jag har också besökt vänner som är engagerade i tre olika församlingsplanteringar i södra Stockholm. De är Svente och Evelina Andreasson, Johan och Veronica Åsebrant samt Nicklas och Lydia Mörling. De två första paren jobbar med Svenska Alliansmissionen och det sistnämnda inom Pingst. Alla tre planteringarna är precis i starten och det finns inte några församlingar ännu, bara små team med stora visioner. Alla tre satsar på att jobba relationsorienterat för att nå människor som inte har någon kontakt med kristen tro. De är inte kommuniteter, men de inser betydelsen av att bygga gemenskap. Det är ett hoppfullt tecken!



Hoppfullt tecken 3: Ett anabaptistiskt nätverk

I direkt anslutning till sammankomsten för kristna kommuniteter ordnades ett samtal om ett anabaptistiskt nätverk. Det var ett tiotal personer som samlades i Bagarmossen på söndagen. Vi kom från olika sammanhang och var i skiftande åldrar mellan 17 och 68. Alla kände inte varandra, men vi hade det gemensamt att vi tror att den historiska anabaptismen har ett viktigt bidrag till vår tids kristna. Anabaptismen kan hjälpa oss att förstå hur vi ska leva som lärjungar och bygga gemenskap på 2000-talet. Anabaptismen är en viktig kristen tradition som verkligen behövs i vår tid. Det är det många som inser och därför vill vi skapa ett nätverk som lyfter fram den historiska anabaptismen och vad den kan betyda för oss. Anabaptist Network finns redan på de brittiska öarna och vi tar det som inspiration och förebild. Det är en lång väg att gå, men i söndags tog vi det första steget mot ett anabaptistiskt nätverk i Sverige. Det är ett hoppfullt tecken!


Hoppfullt tecken 4: En gammal församling bryter ny mark

På tisdagen var det dags för hemresan. Men innan tåget gick åt jag frukost på Centralen tillsammans med min gode vän Klas Eriksson. Klas är sedan knappt ett år pastor i Kyrkan vid Brommaplan. En församling i Svenska Baptistsamfundet. Tidigare har han jobbat på samfundet med Naturlig församlingsutveckling (NFU) och är den som har lett uppbyggandet av NFU i Sverige. Nu får han chansen att omsätta sina tankar i församlingen i Bromma. Det är en församling som satsar på att nå sekulariserade svenskar som står långt från kristen tro. Det är ett hoppfullt tecken!

Jag ser många hoppfulla tecken i Sverige. Vad ser du? Håller du med mig om att det finns många hoppfulla tecken?

torsdag 5 februari 2009

Till Stockholm för gemenskap

Imorgon åker jag till Stockholm. Jag ska vara där till på tisdag och har mycket intressant på programmet. Men framför allt ska det bli dagar fyllda med gemenskap och härliga människor. Jag ska hälsa på vänner i församlingsplanteringarna i Kärrtorp och Sickla. Det är två nystartade gemenskaper som försöker nå ut i sina närområden.

Jag ska också delta i sammankomsten för kristna kommuniteter i Skarpnäckskyrkan. Det ser jag verkligen fram emot. Det ska bli roligt att möta bloggvänner i verkligheten.

På söndagen ska jag delta i ett samtal om ett anabaptistiskt nätverk i Sverige. Vi får se vad det kan bli av det. På de brittiska öarna finns Anabaptist Network sedan många år. Jag hoppas på något liknande i Sverige.


Sen bär det av till Tullinge. Där ska jag tillbringa hela måndagen tillsammans med distanskursen i församlingsplantering, som har sin första träff för terminen. Vi träffas för det mesta där deltagare bor och jobbar. Så även den här gången. Det är lärorikt för deltagarna att se olika pionjärsituationer runtom i landet under utbildningens gång.

Jag noterar också att Ulrik Josefsson blir ny rektor för Pingströrelsens pastorsutbildning (PTS). Det är ett bra val. Grattis Ulrik och grattis PTS! Det är onekligen en ovanlig situation att Ulrik nu kommer att vara rektor på två olika teologiska utbildningar samtidigt. Allt talar väl för att det blir ett närmare samarbete mellan Kortebo, PTS och ÖTH.