Utvalda i Kristus

Mitt förra inlägg om kalvinism i Sverige har fått många kommentarer. Jag har bland annat blivit utmanad att förklara hur jag själv tolkar det Paulus skriver i Efesierbrevets första kapitel om att vi är utvalda och förutbestämda. Det är ett stort ämne och jag väljer att svara här i ett nytt blogginlägg. Jag är förstås medveten om att det finns olika tolkningar av den här texten, men i all ödmjukhet vill jag nu presentera vad jag tror att Paulus vill säga och samtidigt ge några argument för min tolkning. 

I den grekiska grundtexten är Ef 1:3-14 en enda lång mening Det är en lovprisning till den treenige Guden och talar om Faderns (1:3-6), Sonens (1:7-12) och Andens (1:13-14) roll i Guds frälsningsplan.

Texten handlar om alla andliga välsignelser vi har i Kristus (1:3). Nyckelordet är i honom. I honom är vi utvalda att vara heliga och förutbestämda till att få söners rätt. I honom har vi fått nåden, blivit friköpta och fått förlåtelse, i honom har vi fått den helige Ande. Allt för att Gud skall få pris och ära (1:6, 12, 14)

Frågan är då vad Paulus menar med att vi är utvalda och förutbestämda. Så här skriver han: "liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut" (Ef 1:4-5, SFB). Fokus i texten ligger på Kristus och de välsignelser vi har i honom. Det är Kristus som är den utvalde. Jag tror att Paulus tänker så här: Alla som är i Kristus delar hans utkorelse. De är utvalda i honom. Det betyder inte att Gud har utvalt vissa personer att vara i Kristus och förbigått andra. Jag tror att man missförstår vad Paulus vill säga om man tolkar det som att Gud har utvalt vissa till frälsning och inte andra. Vad han vill säga är helt enkelt att Guds frälsningsplan i Kristus låg klar redan före världens skapelse. Hans frälsningsplan handlar om Kristus och att sammanfatta allt i honom. Alla som är i Kristus är utvalda i honom till att vara heliga, alltså utvalda att vara avskilda för honom, bli lika honom och tjäna honom. Att vara utvald handlar om att ha blivit kallad till ett heligt liv, och det är denna helighet som är fokus i Efesierbrevets andra hälft.

Det Paulus säger om förutbestämmelse hänger ihop med detta. Jag tror inte att han menar att Gud har förutbestämt att vissa individer ska få tas upp som hans barn och underförstått att andra inte ska få det, utan att det handlar om att han redan från början har förutbestämt att alla som är i Kristus ska bli Guds barn och adopteras av honom. Vi behöver inte vara osäkra på vad Gud har för plan för oss. Han har förutbestämt att vi ska få söners rätt och få del av arvet som Gud har förberett (1:11). Det är en del av välsignelserna vi har i Kristus.

Den här tolkningen tycker jag för det första ger rättvisa åt texten. För det andra menar jag att den även stöds av det Paulus skriver om nåden och frälsningen i andra sammanhang, som att Gud vill att alla människor ska bli räddade (1 Tim 2:3-7) och att frälsningen hänger på människans gensvar i tro (Rom 10:9-13, 11:20-24, 2 Kor 5:17-6:2). Den stöds för det tredje av Bibelns vittnesbörd som helhet, vilket visar att Gud inte vill att någon ska gå förlorad (2 Pet 3:9, Hes 18:30-32) och att människan kan förkasta Guds vilja och stå emot Guds nåd (Luk 13:34).

Om man tolkar Paulus som att han säger att Gud har utvalt och förutbestämt vilka individer som ska bli frälsta tycker jag att man kommer i konflikt med Bibeln som helhet. Skriften måste tolka Skriften. Man kan förstås hävda att det är ett mysterium som vi inte kan förstå, och att vi bara måste acceptera att Gud har utvalt vilka som ska bli frälsta eftersom Bibeln säger det. Det är så många kalvinister tänker, men jag kan inte tänka på det sättet. Jag kan acceptera att det finns sådant som vi inte helt kan förstå (som treenigheten och inkarnationen), men däremot har jag svårt att tro på rena självmotsägelser (som att Gud älskar alla och vill att alla ska bli räddade, men har utvalt vissa och låter andra gå förlorade), när det finns en alternativ tolkning som både ger rättvisa åt texten och gör att Bibelns undervisning hänger ihop. 

Till detta kan man tillägga att det rådde stor enighet om den här förståelsen under kyrkans 300 första år. Det är förstås inte avgörande, men det borde ha en viss betydelse. De tidiga kyrkofäderna var överens om att Gud i sin nåd gett människan en möjlighet att fritt ta emot eller förkasta Guds erbjudande om frälsning. (Se Early Christian Doctrines av J.N.D. Kelly och God's Strategy in Human History av Roger Forster och Paul Marston.)

Den bok som jag framför allt stöder mig på i den här tolkningen är ovan nämnda God’s Strategy in Human History av Roger Forster och Paul Marston . Den är på 296 sidor och  innehåller en exegetisk del som behandlar bland annat Ef 1 och Rom 9, en del med ordstudier som behandlar viktiga begrepp och en kortare kyrkohistorisk del som visar på de tidiga kyrkofädernas enighet i frågan och hur Augustinus kommer med ett annat synsätt.

Jag har också ett par kommentarer som stöder den här tolkningen av Ef 1. Det är Wesley Adams i Full Life Bible Commentary on The New Testament och Klyne Snodgrass i Ephesians, The NIV Application Commentary. Jag är alltså inte helt ensam om den här tolkningen. 

Det är så jag tolkar Ef 1. Du kanske inte håller med mig, eller så gör du det...