tisdag 31 december 2013

Mina teman för 2014

Så här på nyårsafton är det dags att se framåt. Det var längesedan jag skrev något här, men nu är det dags för några tankar inför 2014. Vad kan man förvänta sig av det nya året? Mina personliga mål för 2014 tänker jag inte dela med mig av här på bloggen, men jag vill skriva något om det som jag tror kommer att bli fyra av mina viktigaste teman under året.

Bibeln och bönen
Jag börjar med det som är mest grundläggande. Under de två närmaste åren kommer Alliansmissionen att satsa på att återerövra bibelbruk och böneliv. Vi behöver komma tillbaka till källorna. Alliansmissionens folk håller Bibeln högt, men vi är dåliga på att läsa den. Det vill vi ändra på. Också vi som står i ledarfunktioner måste inse att allt bygger på att vi lever i Bibeln och bönen. Vi bör som apostlarna "ägna oss helt åt bön och åt ordets tjänst" (Apg 6:4). På Alliansmissionens hemsida kan man ladda ner materialet Vägen in i Bibeln och bönen. Det ger tips och resurser för församlingar och enskilda. Detta kommer att bli en av mina huvudbetoningar under 2014 och jag hoppas att det även ska förnya min personliga vandring med Gud i bönen och Ordet.

Det verkar för övrigt som att 2014 blir något av Bibelns år i Hollywood då det är flera filmer på gång med bibliska teman. Läs mer om det i The Telegraph. Filmer är ett bra sätt att göra Bibelns berättelser kända och jag hoppas att filmerna blir bra och trogna mot texterna.

Nya sätt att vara kyrka
Naturligtvis kommer jag att jobba mycket med församlingsplantering även under 2014. Det är ju min huvuduppgift just nu. Men det som blir den speciella betoningen under året är att det behövs nya sätt att vara kyrka. Det handlar inte bara om att vi behöver fler församlingar i Sverige, utan om att vi behöver nya typer av församlingar som fungerar och växer i nya sammanhang. Både nya och gamla församlingar behöver utforska nya sätt att vara kyrka. Jag inspireras mycket av Fresh Expressions i England och där hoppas jag kunna lära mycket nytt under det kommande året.



Under vårterminen är jag med och arrangerar två konferenser som tar upp nya sätt att vara kyrka. Först och främst är det konferensen om Flerstämmig församling med Stuart och Sian Murray Williams i Jönköping den 22 februari. För det andra är det ett Pionjärdygn i Åkeredskyrkan i Göteborg den 3-4 maj. De två böcker jag varit med att ge ut på senare år är också viktiga verktyg för att utveckla nya sätt att vara kyrka och dem har jag alltid med mig till försäljning när jag är ute och reser. De är Flerstämmig församling och Radikalt lärjungaskap. Om du inte har läst dem tycker jag att du ska göra det.

Stefan Holmström skriver mycket intressant om detta ämne i en debattartikel i Dagen.

torsdag 28 november 2013

Varför heter den Barnabasbloggen?

Jag kallar den här bloggen för Barnabasbloggen. Anledningen är att Barnabas är en av mina förebilder och att jag vill att något av Barnabas' anda ska prägla det som skrivs på den här bloggen. Barnabas är inte någon av de mest kända personerna i Bibeln och jag får ofta frågor om vem han var, vad han gjorde och vad jag gillar hos honom. Här kan du läsa vad jag brukar svara.

Barnabas presenteras första gången i Apg 4:36-37: "Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna." Barnabas utmärker sig tydligen genom att trösta och uppmuntra andra.

Nästa gång möter vi Barnabas i Apg 9:26-28. Saul har just omvänt sig och kommit till Jerusalem. Ingen annan vågade tro att Sauls omvändelse var äkta. Han hade ju förföljt församlingen och fängslat lärjungarna. Men då grep Barnabas in. Han samtalade med Saul och tog med honom till apostlarna. Barnabas var alltid beredd att ge människor en chans.

I Apostlagärningarnas elfte berättas det om hur hedningar kommer till tro i Antiochia i Syrien (nuvarande Antakya i södra Turkiet). I 11:22-24 kan vi läsa vad som hände. Ryktet om detta kom till Jerusalem. Apostlarna där kände antagligen sina egna begränsningar och ville inte åka dit, men de visste att Barnabas hade erfarenhet av den grekiska kulturen och var öppen och positiv, så de sände iväg honom till Antiochia istället. Lukas berättar: "När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; han var en god man, fylld av helig Ande och tro. Och åtskilliga människor vanns för Herren." Han blev ledare i den nya församlingen i Antiochia.

onsdag 27 november 2013

Konferens i Jönköping i februari 2014

Jag vill bjuda in alla mina läsare  till en konferens på temat Flerstämmig församling i Jönköping den 21-23 februari 2014. Den arrangeras av Nätverket Anabaptist, Förlaget Evangelie, Svenska Alliansmissionen, Allianskyrkan och Korskyrkan i Jönköping, Bankeryds Missionskyrka och Råslätts församlingsgemenskap.

Sian and Stuart
Talare blir Stuart och Sian Murray Williams från England. De bor i Bristol i Storbritannien. Sian är baptistpastor och handledare vid Bristol Baptist College. Stuart är förkunnare, författare och konsult för The Anabaptist Network och är dessutom en av ledarna för den församlingsgrundande organisationen Urban Expression. Stuart och Sian har tillsammans skrivit boken Flerstämmig församling, som kom ut på svenska 2013.


Programmet för helgen ser ut så här:

En fredagskväll om Efterföljelse och anabaptism
På fredagskvällen blir det lite extra fokus på vad anabaptismen kan bidra med. Samlingen är i Allianskyrkan i Jönköping kl 19.00–21.30 och har temat Efterföljelse – vad kan vi lära av anabaptismen? Alla intresserade är välkomna. Deltagaravgiften för fredagskvällen är 50 kr (inklusive fika). Anmälningsformulär finns här.

söndag 24 november 2013

Nya sätt att vara kyrka

"Vintern är på väg", skriver Joel Halldorf i en intressant ledare om frikyrkornas framtid i tidningen Sändaren. Han menar att kristenheten i Sverige är i fritt fall och att framtidsutsikterna är mycket dystra. Vi måste inse det allvarliga i situationen, hålla trons låga brinnande även om vi blir färre och göra oss redo att övervintra tills våren kommer. Samtidigt får vi inte glömma vår primära uppgift att ge Guds ord till människor, eller som Joel skriver: "ge livets bröd till hungriga människor".

Jag håller med Joel Halldorf om att vi måste inse allvaret i vår situation och att kyrkans primära uppgift är att förkunna evangeliet i ord och handling för hela skapelsen. Men för mig handlar det inte bara om att övervintra, utan om att se till att våren kommer. Det gör vi genom att bygga församlingar som kan nå nya människor och växa även under en andlig vinter. Det är sådana församlingar som kan bidra till att våren kommer. Men för att det ska ske behövs stora förändringar. Det handlar inte om att tron eller budskapet ska förändras, utan om radikala förändringar i församlingarnas sätt att fungera och arbeta. Det handlar om nya sätt att vara kyrka. Och det finns redan vårtecken.

Jag ser många nya kreativa sätt att vara kyrka, framför allt i de församlingar som planterats under de senaste trettio åren. Men tyvärr sitter svensk kristenhet ganska fast i traditionella strukturer och former och därför behöver vi impulser utifrån som hjälper oss att tänka nytt och experimentera. Jag är övertygad om att framtidens kyrka kommer att vara mycket mångfacetterad när det gäller former och strukturer och att våra samfund måste skapa utrymme för församlingar av olika slag om de ska överleva och växa. Detta illustreras på ett mycket tydligt sätt i Pingströrelsens brottning med frågan om dop och medlemskap där olika församlingar hanterar frågan på olika sätt, och där nyplanterade församlingar skapar helt nya organisationsmodeller (se exemplet Tjugofyrakyrkan i Dagens artikel).

Idag ser jag flera internationella rörelser som befruktar den svenska kristenheten på ett positivt sätt och här vill jag peka på några av dem. En av de mest spännande är husförsamlingsrörelsen, som nu börjar synas i Sverige på allvar. "Enkla församlingar sprider sig i Sverige" skriver tidningen Dagen om detta. Flera av de svenska frikyrkosamfunden skapar utrymme för denna typ av församlingar och jag tror att vi kommer att få se mer av detta under de kommande åren.

fredag 8 november 2013

Stuart och Sian Murray Williams till Jönköping

Jag har den stora glädjen att meddela att det blir en ny konferens med Stuart Murray i Sverige. Den här gången kommer han tillsammans med sin fru Sian och de ska båda tala på en konferens i Jönköping den 21-23 februari 2014.

Temat för konferensen är Flerstämmig församling och det är också titeln på deras bok som kom ut på svenska i somras. Den har ett viktigt ärende och jag presenterar den här. Själva konferensen blir på lördagen den 22 februari i Allianskyrkan i Jönköping med program från morgon till kväll. Sian och Stuart kommer att dela visionen om en flerstämmig församling och beskriva vad den betyder för lärande, gudstjänst, mission och gemenskapsbyggande. Det kommer att bli rika möjligheter för samtal och diskussion. Vi hoppas att även konferensen ska vara flerstämmig. Deltagaravgiften för lördagen är bara 150 kr och då ingår två fika och kvällsmacka.

Vi börjar i Allianskyrkan redan på fredagskvällen och är temat Efterföljelse - vad kan vi lära av anabaptismen? Där kommer vi att fokusera på ett av Stuarts andra ämnen, nämligen lärjungaskap och anabaptism. Det har han för övrigt också skrivit en bok om. Den har titeln Radikalt lärjungaskap.

Programmet fortsätter även på söndagen för dem som vill vara med och då predikar Stuart och Sian i Korskyrkan i Jönköping kl 10 och i Råslättskyrkan kl 16.

De som är arrangörer till denna konferens är Svenska Alliansmissionen, Korskyrkan och Allianskyrkan i Jönköping, Bankeryds missionskyrka, Råslätts församlingsgemenskap, Förlaget Evangelie samt Nätverket Anabaptist.

Mer information finns här och länk till anmälningssidan finns här.

fredag 25 oktober 2013

Stuart Murray på youtube

I somras talade Stuart Murray i Jakobstad i Finland. Han besökte de svensktalande baptisternas sommarkonferens. Hans föreläsningar spelades in och finns nu på baptisternas hemsida (här) och på youtube. Detta är mycket glädjande eftersom det tidigare inte funnits så mycket inspelat med Stuart Murray på nätet.

Föreläsningarna handlar om kyrkans roll i efterkristendomstiden, lärjungaskap och en del annat som Stuart också tar upp i sina böcker Radikalt lärjungaskap - med inspiration från anabaptismen och Flerstämmig församling.

Föreläsningarna tolkas till svenska.


fredag 18 oktober 2013

Min föreläsning om en handbok för de församlingar som ännu inte grundats

Förra veckan hade jag förmånen att föreläsa vid Equmeniakyrkans hearing inför arbetet med den nya kyrkohandboken för Equmeniakyrkan. Det var en mycket intressant dag. För att få en stor bredd hade man bjudit in sex föreläsare. Två präster från Svenska kyrkan, en katolsk biskop, en missionspastor, en baptistpastor och så mig. Föreläsningarna handlade förstås mycket om gudstjänsten, men mitt ämne stack ut lite grann. Jag talade nämligen över ämnet: En handbok för de församlingar som ännu inte grundats.

Biträdande kyrkoledaren Sofia Camnerin sammanfattar de sex föreläsningarna här. Länkar till föreläsningarnas manus har också lagts upp på sidan. Mitt manus finner du här.

Jag lyfte fram tre saker i min föreläsning.

Först ifrågasatte jag påståendet att gudstjänsten är församlingslivets centrum. Nya församlingar ser ofta församlingslivet på ett annat sätt och sätter missionsuppdraget, gemenskapen, smågrupperna eller lärjungaskapet i centrum, inte gudstjänsterna.

För det andra lyfte jag fram andra områden som borde vara med i en handbok. Från den anabaptistiska traditionen lyfte jag fram Matt 18:15-18 och önskade att den nya handboken skulle innehålla enkla ordningar för broderlig förmaning, medling, konflikthantering och beslutsfattande.

För det tredje föreslog jag några förslag på nya gudstjänstordningar för den nya handboken. Jag tänkte bland annat på nattvard i husförsamling, nattvard som knytkalas, gudstjänst på flera språk, gudstjänst på lätt svenska och en storstadsliturgi.

Allt detta tror jag är viktiga frågor för de församlingar som kommer att grundas i framtiden. Jag hoppas att Equmeniakyrkans nya handbok tar med det perspektivet.

Läs gärna min föreläsning och kommentera den här på bloggen.

tisdag 15 oktober 2013

Trons minimum

Idag har Svenska kyrkan valt en ny ärkebiskop. Det blev som väntat storfavoriten Antje Jackelén som valdes. Valet har föregåtts av en intensiv debatt om Svenska kyrkans tro. Kandidaterna verkar inte tro att Jesus ger en bättre bild av Gud än Muhammed. Teologen Eva Hamberg har lämnat Svenska kyrkan i protest och prästen Anna Sophia Bonde undrar vad som är vitsen med att tro på en Gud som inte förmår att göra det omöjliga. Kyrkans tidning ställer frågan var gränsen går för att kunna kalla sig en kristen kyrka och undrar om Kristus är på väg ut i marginalen. Elisabeth Sandlund funderar på om Svenska kyrkan håller på att klyvas och inom EFS diskuteras om man ska lämna Svenska kyrkan.

Frågan om trons minimum dyker upp gång på gång i debatten. Vad måste en kyrka och dess ledare hålla fast vid för att kunna kallas en kristen kyrka? Svaret är egentligen ganska självklart. Det är den apostoliska trosbekännelsen som utgör den kristna trons minimum. Den har sitt ursprung i 200-talet och grundar sig på den trosregel som formulerades i den tidiga kyrkan. Här följer den i en nyare översättning:

Vi tror på Gud, allsmäktig Fader,
himlens och jordens skapare.


Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre,
som blev till som människa genom den heliga Anden,
föddes av jungfrun Maria,
led under Pontius Pilatus,
korsfästes, dog och begravdes,
steg ner till dödsriket,
uppstod från de döda på tredje dagen,
steg upp till himlen,
sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida
och skall komma därifrån för att döma levande och döda.


Vi tror på den heliga Anden,
den heliga, universella kyrkan, de heligas gemenskap,
syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet.

lördag 28 september 2013

Förbön för förföljda

Missionsorganisationen Ljus i Öster arbetar i många länder där kristna är förföljda. Därför har man nu lanserat hemsidan Förbön för förföljda för att fästa uppmärksamhet på de kristnas situation i dessa länder. Här berättar Batyr från Turkmenistan om vikten av att stödja förföljda kristna.




Genom Barnabasfonden kan du också ge ekonomiskt stöd till förföljda och fängslade kristna i Ljus i Östers arbetsområde. Hebreerbrevets författare uppmanar oss: "Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp." (Heb 13:3).

måndag 23 september 2013

Nätverkshelg med UES

Den gångna helgen var det nätverkshelg med Urban Expression Sverige. Vi var runt 35 personer som var samlade i Brunnsbo på Hisingen i Göteborg. Många av deltagarna arbetar med mission och församlingsplantering i Sverige och de kom från bland annat Brunnsbo, Angered, Rannebergen, Kortedala, Hammarkullen och Råslätt. Dessutom medverkade Jim Kilpin och Tim Presswood från Urban Expression i England.

Urban Expression startades i England 1997  med målet att rekrytera, träna och sända ut församlingsgrundande team i socialt utsatta storstadsområden i Storbritannien. Det första teamet arbetade i East End i London. Urban Expression Sverige finns till för att göra samma sak i vårt land.

Urban Expression är en värderingsbaserad missionsorganisation. Grunden för arbetet är 21 värderingar under rubrikerna ödmjukhet, relationer och kreativitet. Teamen har olika arbetssätt, olika struktur och strategi och kan samarbeta med olika samfund, men det är värderingarna som är den gemensamma grunden, som håller samman teamen. Nätverkshelgen inleddes med att jag gav några personliga reflektioner kring fyra av värderingarna. Det vill jag dela med mig av här.

Den första punkten under rubriken ödmjukhet handlar om vårt beroende av Gud. Den lyder:
  • Vi erkänner vårt behov av Gud och bekräftar vårt ständiga behov av bön och Guds Andes kraft.

söndag 15 september 2013

Föreläsningar med N.T. Wright i Örebro

Den gångna veckan var N.T. Wright på besök i Sverige. Jag hade förmånen att få lyssna till honom vid föreläsningarna på Örebro Missionsskola i tisdags. N.T. Wright (som även kallas Tom Wright) är en av vår tids ledande forskare i Nya testamentet, dessutom är han författare till ett 60-tal böcker och biskop i den anglikanska kyrkan. Han är alltså både forskare och kyrkoledare. I Örebro talade han om sina tre huvudämnen: Jesus, Paulus och uppståndelsen. Det var två föreläsningar om varje ämne och det var mycket intressant och lärorikt. Man kan lyssna på allihop på EFK:s hemsida (här). Det är på engelska utan tolkning.

Föreläsningarna om Jesus placerade in Jesus i det historiska sammanhanget och diskuterade hur evangeliernas betoning på Guds rike hänger ihop med deras fokus på Jesus död på korset. Ämnen som kom upp var messiasrollen, den lidande tjänaren, templet och kyrkans kallelse att leva ut bergspredikan. Det var mycket intressant och en lysande föreläsning. Wright talade utan att titta i några papper och utan att staka sig. Efter föreläsningarna fick Lennart Thörn ge respons och ställa frågor och det gjorde han mycket bra. Han ställde intressanta och lite provocerande frågor som var intressanta för publiken att höra om. Till sist släpptes det även fram en fråga från publiken som handlade om hur kyrkan bör ställa sig till konflikten i Syrien och en eventuell militär invasion. Även där gav N.T. Wright ett mycket bra svar.


Andra föreläsningen om Jesus var den bästa.

fredag 13 september 2013

Vi söker pionjärer


Nya församlingar på gång i Sverige

Det var längesedan jag skrev något här på bloggen. Jag har fullt upp med annat och det finns inte riktigt energi till att skriva just nu. Idag noterar jag dock att tidningen dagen än en gång uppmärksammar behovet av att plantera nya församlingar i Sverige. Den här gången är det med anledning av att Pingst arrangerar en konferens om församlingsplantering i Märsta. Två intressanta artiklar belyser ämnet. Dels en intervju med Magnus Persson och dels en artikel om konferensen där även några konferensdeltagare, som står i startgroparna för nya planteringar, intervjuas. Det är mycket uppmuntrande läsning. Jag noterar särskilt att fokus i Pingst tycks ligga på att starta många små församlingar, och inte bara megakyrkor. Det är glädjande.

På ledarbloggen tar Håkan Arenius upp samma ämne. Han påpekar att det är viktigt att vi inte grundar församlingar för att rädda samfunden, utan för människornas och Guds rikes skull. Det är ett viktigt påpekande. Det viktigaste skälet att plantera nya församlingar i Sverige är att nya församlingar når nya människor. Det är en del av missionsstrategin.

Inom Svenska Alliansmissionen har vi beslutat oss för att intensifiera församlingsplantering. det är ett av våra prioriterade områden under de närmaste åren. Därför har jag också lagt upp en ny sida om SAM:s församlingsplantering högst upp på denna blogg. Vi söker pionjärer och du kan också vara med.

tisdag 20 augusti 2013

Vad sa Niklas Piensoho på Nyhemsveckan?

Jag har tidigare skrivit om Niklas Piensohos bibelstudium på Nyhemsveckan (här). Jag skrev att jag upplevde hans undervisning som ett ord från Herren till mig och till Guds folk i Sverige. Det håller jag fast vid. Men det är många som inte alls håller med och det har varit en livlig debatt om vad Piensoho ville säga. Förra veckan var det en debattartikel i Dagen där författaren ställde frågan "Vad menar Piensoho egentligen?" Samma dag publicerade Dagen ett svar från Piensoho: "Vi är kallade att vara till välsignelse". En bloggare som skrivit kritiskt om Piensohos bibelstudium och svar i tidningen är Mikael Karlendal (pingstpastor i Ängelholm). Även Tommy Dahlman kritiserar Piensoho på sin blogg.

Artikelförfattaren i Dagen tror att Niklas Piensoho har en dold agenda och att hans mål är att pingströrelsen ska acceptera samkönade äktenskap. "Det verkar som att Piensohos agenda är att föra in pingströrelsen i en ny fas där vi säger JA till homosexuell livsstil...", skriver han. När man läser kommentarerna på Karlendals blogg förstår man att det är många som tror att detta är fallet. Jag måste säga att jag tror att detta är en feltolkning av Piensohos avsikter och att jag inte alls uppfattade hans bibelstudium på det sättet.

fredag 9 augusti 2013

Tre sorters gåvor

Idag tänker jag presentera en modell för hur man kan förstå det här med nådegåvorna i Nya testamentet. Paulus ger oss fyra listor med olika gåvor. Man brukar använda det samlande begreppet nådegåvor  (grekiska: karisma) för allihopa. Listorna finns i Rom 12:6-8, 1 Kor 12:7-11, 1 Kor 12:27-30 samt Ef 4:11. När man ställer samman listorna blir det ungefär tjugo olika gåvor (beroende på hur man räknar). Man ser också direkt att gåvorna har olika karaktär. En del är mer övernaturliga genom Anden (tala i tungor, göra under, bota sjuka), en del verkar mer hänga ihop med personligheten (trösta, tjäna, leda) och en del är ledarfunktioner eller tjänster (apostlar, profeter, evangelister). Jag tycker att det finns ett uppenbart behov av att systematisera det hela på något sätt.

I det här blogginlägget presenterar jag ett sätt att dela in gåvorna i tre kategorier. Det är en praktiskt modell som jag använder när jag undervisar om det här ämnet. Den hjälper människor att komma i funktion och den stämmer väl överens med det som Paulus skriver om gåvorna. Jag är inte säker på att det var så här Paulus tänkte och jag påstår inte att detta är den "bibliska läran" om gåvorna, men jag tycker att den här modellen fungerar bra och ligger i linje med Bibelns undervisning, så därför använder jag den.

Jag har inte kommit på modellen själv, utan hämtar den från boken Discover Your God-Given Gifts av Don och Katie Fortune. Boken finns utgiven på svenska 1988 med titeln Upptäck dina gudagåvor. Jag har även stött på denna modell i andra sammanhang.

Paulus mest omfattande undervisning om andliga gåvor finns i Första Korinthierbrevet kapitel 12-14. Redan i början av kapitel 12 gör han klart att han delar in gåvorna i tre olika grupper. Han skriver om nådegåvor, tjänster och kraftgärningar (1 Kor 12:4-6, tyvärr översätts den tredje gruppen "verksamheter" i Bibel 2000). Det är dessa tre kategorier jag använder i den här modellen.

Det är uppenbart att Paulus i första hand diskuterar de andliga gåvorna (grekiska: pneumatika) i 1 Kor 12-14. Jag tror att det är dessa han kallar för kraftgärningar och räknar upp i 1 Kor 12:7-11. Han skriver så här: "Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet..." och så räknar han upp nio olika gåvor genom vilka Anden framträder eller uppenbarar sig. Gemensamt för dessa nio är att de är övernaturliga. I engelska översättningar används ofta ordet "manifestation" i vers sju. NIV skriver tex: "Now to each one the manifestation of the Spirit is given for the common good" (1 Kor 12:7). Därför kallas dessa gåvor ofta för manifestationsgåvor. De brukar också kallas för Andens gåvor. Paulus kallar dem för de andliga gåvorna och han uppmanar oss att sträva efter att få dem. "Sträva efter kärleken, men sök också att vinna de andliga gåvorna (pneumatika), helst gåvan att profetera" (1 Kor 14:1).

onsdag 7 augusti 2013

Tänk förståndigt om dig själv

Den här texten skrev jag för Jönköpings-Posten och den publicerades som betraktelse över söndagens text fredagen den 2 augusti. Jag publicerar den även här och hoppas att någon uppskattar den.

Tionde söndagen efter trefaldighet, Nådens gåvor, Rom 12:3-8
”Nämn tre saker som du är bra på!” Vi var tjugofem vuxna pedagoger på fortbildning och det blev pinsamt tyst i rummet. Föreläsaren insisterade. Alla skulle nämna minst tre saker. För många var det riktigt svårt. Varför är det så svårt att säga vad man är bra på?

Gud har ju skapat oss med olika förmågor. Vi har alla fått gåvor. Alla kan göra vissa saker bra. Varför har vi då så svårt att säga det?  Detta ämne berörs i en av söndagens texter. I Rom 12:3-8 skriver Paulus om att ha en sund självbild och att upptäcka sin nådegåva. Det är viktiga ämnen.

Först och främst handlar det om att tänka realistiskt och förståndigt om sig själv. Paulus skriver till de kristna i Rom att de inte ska ha för höga tankar om sig själva, utan att de ska tänka som man bör tänka, med självbesinning (12:3). Det är viktigt att tänka förståndigt om sig själv. Man ska inte ha för höga tankar om sig själv och inte heller för låga. Det är bra att vara medveten om både sina starka sidor och sina svaga sidor. Tänk förståndigt, skriver Paulus, och uppmanar var och en att rätta sig efter det mått av tro som han har fått.

Den gamla svenska översättningen från 1917 översatte tyvärr den här versen felaktigt. I den står det att man ska "tänka blygsamt" om sig själv. Det är inte svårt att förstå vilka konsekvenser det fått för många av dem som läst i sin Bibel att de ska tänka blygsamt om sig själva. Många svenskar har svårt att säga något positivt om sig själva och att tänka blygsamt om sig själv har blivit något av ett svenskt karaktärsdrag. Kanske är det orsakat av både jantelagen och 1917 års bibelöversättning.

Ibland de kristna i Rom var det tydligen många som hade för höga tankar om sig själva. I Sverige är det ofta tvärtom. Om Paulus skulle skriva brev till en genomsnittlig svensk församling skulle han kanske skriva så här istället: ”Ha inte för låga tankar om er själva utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en.”

tisdag 6 augusti 2013

Sommarens boktips



Efter flera veckors ledighet är det nu dags att börja jobba igen. Bloggen har också vilat under semestern, men nu är det dags för den att vakna. Mitt första inlägg efter semestern handlar om tre bra böcker jag läst i sommar.

Jag börjar med The Upside-Down Kingdom av Donald Kraybill. Det är en klassiker som skrevs redan 1978 och har kommit ut i flera upplagor. Jag har läst den helt reviderade versionen från 2003. Det är en mycket bra bok om Guds rike och får nog klassas som sommarens bästa läsning för min del. Författaren beskriver Jesus och hans undervisning om Guds rike mot den historiska bakgrunden i Palestina på Nya testamentets tid. Han visar att Guds rike är upp och ner jämfört med världens värderingar och visar hur det kan överföras till vår tid. Boken håller hög kvalitet i både det historiska studiet, bibeltolkningen och den nutida praktiska tillämpningen. Jag lärde mig en hel del nytt. Särskilt uppskattade jag den mycket grundliga och kloka genomgången av Jesus undervisning om
pengar och rikedom. Boken ger också ett intressant perspektiv på förhållandet mellan Guds rike, kyrkan, kulturen och strukturer. Det är en bok som verkligen utmanar till ett radikalt lärjungaskap.

En annan bok jag läst i sommar är Urban to the Core - Motives for Incarnational Mission av Juliet Kilpin. Det är en bok som handlar om att leva ut Guds rike och plantera församlingar i storstadsmiljöer. Juliet Kilpin jobbar i den brittiska missionsorganisationen Urban Expression som planterar församlingar i fattiga storstadsområden(inner-city) i England och Skottland. Den här boken berättar om erfarenheter från femton är av inkarnerande mission "in the inner-city". Urban Expressions sju "core commitments" och tjugoen "core values" presenteras i korta texter av Juliet Kilpin. (Värderingarna finns på svenska här.) Efter varje text följer en eller ett par personligt skrivna berättelser (av andra) om hur just denna värdering har tillämpats i ett av de församlingsplanterande teamen. Det är många av Urban Expressions ledare och medarbetare som delar sina erfarenheter och boken erbjuder en inspirerande och utmanande läsning som väcker eftertanke och bön. Varje kapitel avslutas med en bön med anknytning till kapitlets tema. Urban Expression finns numera även i Sverige; se här.

tisdag 9 juli 2013

En festival att minnas - möte, musik, mission

Den svenska sommaren är full av konferenser och festivaler där man kan höra Guds ord predikas och få ett möte med levande Gud. Den här sommaren har jag gjort ett endagsbesök på Nyhem (det skrev jag om här) och varit på New Wines konferens i Vänersborg (läs om det här). Den gångna helgen var jag på Gullbrannafestivalen. Även där var det stark förkunnelse, härlig lovsång och livsförvandlande gudsmöten. Här kommer min rapport från festivalen.


Detta var den femtonde Gullbrannafestivalen. Den hålls på Gullbrannagården, som ligger vid havet en mil söder om Halmstad och ägs av Svenska Alliansmissionen. Jag har varit med som deltagare vid två tidigare tillfällen, men det här var första gången som jag var med och jobbade med festivalen och såg arrangemanget från insidan. Jag är både imponerad och tacksam. Imponerad av vad Gud gör genom vanliga människor och tacksam över att få vara med i något som så tydligt är Guds verk. På Gullbrannafestivalen (GF) är det många som möter Gud och tar livsavgörande beslut.

GF arrangeras av SAU (Svenska Alliansmissionens Ungdom) samarbete med några församlingar och Gullbrannagården. Festivalen bygger på tre nyckelord: möte, musik, mission. De beskriver vad det handlar om.

Först och främst handlar det om möten med Gud och människor. Bibelstudier, seminarier, gudstjänster och nattvardsfirande samlar stora skaror varje dag. Förebedjare finns på plats vid dessa tillfällen och många söker Gud. Huvudtalare vid årets festival var engelsmannen Lee Saville. Hans budskap berörde och utmanade på djupet. Festivalen ger också mycket tid och utrymme för gemenskap och relationer. Människor kommer från hela landet (även om smålänningarna dominerar) och det är alla åldrar. Det unika med GF är att det är en musikfestival på en campingplats. Det är inget inhägnat festivalområde, utan allt sker helt öppet för alla och vanliga campinggäster blandas med festivalbesökare. Bibelstudier, gudstjänster och seminarier är öppna för alla. Det är bara konserterna man måste ha festivalpass för att komma in på. Detta skapar en helt unik stämning, alla åldrar kan trivas och det finns program som passar alla.

onsdag 3 juli 2013

Almedalen och Gullbranna

Medan de politiska samtalen pågår för fullt i Almedalen förbereder jag mig för att åka till Gullbrannafestivalen. Jag hade i och för sig gärna varit i Almedalen och samtalat om kyrkans och religionens roll i politiken, religionsfrihet, mångfald, flyktingpolitik och annat som är aktuellt, men det får bli en annan gång. Det är många kristna som är på plats i Almedalen och gör sin röst hörd och det är bra. Dagen berättar om detta här och här och Daniel Grahn skriver en ledarkrönika här.

Detta har också startat en välkommen diskussion om Guds och kyrkans roll i politiken. Björne Erixon skriver en mycket bra artikel om detta i Dagen idag och lyfter fram ett alternativ till att antingen försöka ta kontrollen och styra samhället eller dra sig undan och överge samhället. Han menar att kyrkan är mest kyrka när den är maktlös i världslig mening (läs artikeln här) och påverkar samhället som en profetisk gudsrikesgemenskap. Jag delar i stort hans synpunkter. Samtalet lär fortsätta.

Ett bra exempel på kristen politisk handling är kyrkornas gemensamma upprop för mångfald och generös flyktingpolitik. Det kan man läsa om här och här.

Men jag åker alltså inte till Almedalen utan till Gullbrannagården på Västkusten för att vara med på en kristen musikfestival. Jag ska jobba under hela festivalen. Jag ska stå i Alliansmissionens monter, leda ett seminarium, vara med i förbönsteamet, mingla, samtala och rekrytera pionjärer. Det finns platser där Guds närvaro är speciellt påtaglig, där människor möter Gud och liv förvandlas. Gullbrannagården är en sådan plats. Därför är det med stor förväntan jag åker till Gullbrannafestivalen. Jag ser fram emot goda möten med Gud och människor.

Kanske ses vi där.

tisdag 2 juli 2013

Att tala med tungor - en av Andens gåvor

Med inspiration från New Wine konferensen och boken om den helige Andes århundrade börjar jag idag en serie inlägg om Andens gåvor. Det första handlar om gåvan att tala med tungor.

På pingstdagen blev lärjungarna uppfyllda av den helige Ande och "började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem" (Apg 2:4). Det här är första gången som tungomålstalande förekommer i den bibliska historien. Egentligen borde det översättas: "började tala andra språk, med de ord som Anden ingav dem". På pingstdagen började lärjungarna prisa Gud på språk som de inte hade lärt sig eller förstod. Det var ett mirakel. Det blev ett mäktigt tecken på Guds närvaro och många samlades för att lyssna. De blev förbluffade när de hörde sina egna språk talas.

Vid två ytterligare tillfällen berättar Lukas om att de som blir uppfyllda av Anden talar med tungor (Apg 10:46, 19:6), men där verkar det inte som att de som lyssnade förstod vad som sades. Förutom dessa tre texter i Apostlagärningarna nämns tungotalet bara i tre kapitel i Första Korinthierbrevet där Paulus diskuterar de problem som uppkommit i församlingen med anledning av de andliga gåvorna (1 Kor 12-14). Det är dessa texter vi måste utgå ifrån om vi vill formulera en biblisk förståelse av gåvan att tala med tungor (gåvan att tala med andra språk).

Ett bönespråk
Gåvan att tala med andra språk (tungor) är en övernaturlig förmåga att tala, tillbe och be på ett språk som man själv inte förstår eller har lärt sig. Tungotalet är framför allt en kommunikation med Gud, ett bönespråk. "Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter" (1 Kor 14:2). När man talar med tungor är förnuftet inte aktivt utan man ber med sin ande. "Ty om jag ber med tungor är det min ande som ber, medan mitt förnuft är overksamt", skriver Paulus (1 Kor 14:14). Det betyder att förnuftet kan hålla på med andra saker medan man talar med tungor (köra bil, läsa böcker, lösa matematiska problem m.m.). Det är en vanlig missuppfattning att tungotal har med extas att göra. Det är helt fel. Paulus visar tydligt att den som talar med tungor förväntas ha kontroll över sitt uppträdande. Han skriver om ordningen vid församlingens sammankomster: "Vid tungotal får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska tolka. Finns det ingen uttolkare ska tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud" (1 Kor 14:27-28). Den som talar med tungor har alltså själv kontrollen över det. Man kan börja när man vill och sluta när man vill. Man kan själv bestämma om man talar högt eller tyst.

måndag 1 juli 2013

Några dagar med New Wine i Vänersborg

Förra veckan var jag på New Wines sommarkonferens i Vänersborg. Nu ska jag försöka summera mina intryck och dela något av det jag fått med mig hem. Det har varit fyra intressanta och givande dagar. Jag hade inte varit på något New Wine-arrangemang tidigare och ett av syftena med att åka var att lära känna New Wine lite närmare.

På inledningsmötet på onsdagskvällen angav Daniel Norburg (ordförande i New Wine Sverige) tonen i sin förkunnelse. Utifrån kung David i Gamla testamentet pekade han på de tre saker som New Wine framför allt betonar; tillbedjan, Guds ord och Andens kraft. Dessa tre betoningar präglade också hela konferensen. Det var mycket tid för lovsång och tillbedjan, en hel del bibelundervisning och en stark betoning på det profetiska och helande. En sak som jag noterade är att New Wine-ledare ofta kopplar ihop Bibeln och profetiska budskap när de talar om Guds ord. Det återkommer jag till i slutet av detta inlägg.

Jag tror att New Wines viktigaste bidrag till den svenska kristenheten är betoningen på det karismatiska och Andens gåvor. Det finns alltid en risk att vi tappar bort den nödvändiga karismatiska dimensionen i våra liv och våra församlingar. New Wine hjälper oss att inte glömma bort att Gud talar idag genom profetiska budskap, att han helar sjuka även i vår tid och att Anden kan leda oss på samma sätt som han ledde Paulus och Filippos i Apostlagärningarna. Det är också detta som jag framför allt tar med mig från konferensen. Även om Andens gåvor är en del av min vardag är det inspirerande att vara i en miljö där det är så många vittnesbörd om helande och så många konkreta profetiska budskap. Tron stärks när man ser att det fungerar. Faktum är att många menar att det blivit ett genombrott för helande i Sverige på senare år. Fler och fler vittnesbörd om kroppsligt helande rapporteras. Jag tror att New Wine och inte minst New Wine-inspiratören John Derneborg (pingstpastor i Vänersborg) har varit viktiga redskap i detta.

tisdag 25 juni 2013

Bokpresentation: Den helige Andes århundrade


Vinson Synan föddes 1934. Han växte upp i Pentecostal Holiness Church, ett av de amerikanska pingssamfund som har sina rötter i väckelsen vid Azuza Street 1906. Vinson Synan blev med tiden akademiker, historiker, författare, pastor och samfundsledare. På ett unikt sätt överblickar han 1900-talets pingstkarismatiska historia i Nordamerika. Han kallar 1900-talet för den helige Andes århundrade och i den nyutkomna boken Den helige Andes århundrade - ett ögonvittne berättar ger han sin personliga skildring av en spännande epok i den kristna kyrkans historia.
 
Boken ger en kort introduktion till pingstväckelsens genombrott i början av 1900-talet och fokuserar sen på den andra halvan av århundratet, eftersom det är den som Synan själv är ögonvittne till. I tur och ordning berättar han om Latter Rain och helandeväckelsen på 50-talet, den karismatiska väckelsen bland protestanter och katoliker på 60- och 70-talen, den tredje vågen på 80-talet, Toronto och Pensacola på 90-talet och slutligen den apostoliska reformationsrörelsen vid övergången till 2000-talet. Vinson Synan har under hela perioden stått i händelsernas centrum och har en unik inblick och personlig kännedom om både händelser och personer. Läsaren får också en viss inblick i de många kontroversiella frågorna i den pingstkarismatiska historien; definitionen av Andedop, tungotalet som nödvändigt tecken, framgångsteologin, shepherding-rörelsen, torontovälsignelsen, apostlatjänsten och en del annat. Detta är dock ingen teologisk bok och frågorna analyseras inte på djupet och det är inte alltid författaren är tydlig med sin egen ståndpunkt.

söndag 23 juni 2013

Att lära av historien

Som församlingsplanterare och församlingsbyggare kan man lära sig mycket av historien. Kyrkohistorien har varit en ständig inspirationskälla för mig under mer än trettio år som församlingsledare. Jag brukar ofta tala om att man ska se församlingen genom tre linser: Bibeln, kulturen och historien. Först och främst måste vi vara trogna mot Bibeln, för det andra måste vi också vara relevanta i vår kultur, men vi får inte glömma att vi också har mycket att lära av historien.

Under mitt första år i Alliansmissionen har jag lärt mig en hel del om Alliansmissionens fascinerande historia. Den var jag inte så bekant med tidigare. Det finns många viktiga rörelser under hela kyrkohistorien och vi kan lära oss en hel del av fornkyrkan, den keltiska kyrkan, valdensarna, lollarderna, de böhmiska bröderna, reformationen och anabaptismen, pietismen och herrnhutismen, metodismen, baptismen, open brethren, pingstväckelsen och många fler. Här är tre av mina favoritböcker i ämnet. Alla tre ger mycket hjälp i församlingsbyggandet:

1. The Pilgrim Church av E. H. Broadbent. En fantastisk klassiker från 1931 (senaste tryckningen 1999). Berättar historien från 30-1930 e.Kr. på ett överraskande och fascinerande sätt. Det var denna bok som väckte mitt intresse för kyrkohistoria för mer än 30 år sedan.
 
2. The Believer's Church - The History and Character of Radical Protestantism av Donald F. Durnbaugh från 1968 (andra upplagan 1985, tredje upplagan 2003). Den tar upp frikyrkorörelser från medeltiden fram till 1900-talet och analyserar dem även teologiskt.
 
3. Radical Faith - An Alternative History of the Christian Church av John Driver från 1999. Tar upp ett tjugotal olika rörelser från hela den kristna historien. Den är mycket välinformerad och välskriven och bjuder på härliga citat från många olika personer och tider.

lördag 22 juni 2013

Niklas Piensoho om kyrkan i vår tid

I måndags var jag på Nyhemsveckan. Där hade jag bland annat förmånen att få lyssna till ett mycket intressant bibelstudium med Niklas Piensoho. Han talade om hur vi som Guds folk ska orientera oss i Sverige idag. Jag upplevde hans undervisning som profetisk. Det var ett ord från Herren till mig och till Guds folk i Sverige. Här kan du själv lyssna till vad han sa (undervisningen börjar 40 minuter in i programmet):



Niklas utgick från tanken att det finns många berättelser i Bibeln som vi kan använda som utgångspunkt när vi försöker orientera oss. Han menade att frikyrkorna i Sverige tidigare tagit sin utgångspunkt mycket i exodusberättelsen. Det har handlat om att lämna världen. Han gav många intressanta historiska exempel på hur detta har fungerat och menade att det var helt rätt då.

Men nu är vi i en annan situation där vi som kristna är i en "extrem minoritetssituation" och då finns det en annan berättelse i Bibeln som kan vara till stor hjälp, nämligen berättelsen om Abraham. Idag bör det inte handla så mycket om att lämna världen (även om det perspektivet finns kvar), utan om att gå till världen för att förmedla Guds välsignelse till människorna omkring oss. Niklas plockade fram fem konkreta exempel ur berättelsen om Abraham och tillämpade dem på vår tid.

onsdag 19 juni 2013

M4 - träning för pionjärteam

En av många intressanta saker jag varit med om under mitt första år i SAM är att få vara med att bygga upp M4 i Sverige. M4 kommer från Norge och är ett verktyg för att utbilda och träna församlingsplanterare och deras team. I Sverige är det fem samfund som samarbetar i M4. Det är EFK, EFS, SAM, Equmeniakyrkan och Frälsningsarmén och det här första året har det varit sex team som deltagit i utbildningen.

En M4-process löper över fyra terminer. Varje termin är det en tvådagarsträff då alla team samlas för undervisning och gemenskap. Mellan träffarna jobbar man med sin teamprocess med hjälp av en handledare. Det finns också två M4-böcker och en webplattform.

M4bokenUnder det första året har jag varit med i M4 mest som observatör, för att lära mig hur det fungerar. SAM har inte haft något team i den första vändan, men när den andra omgången startar i oktober 2013 hoppas jag på att vi har med minst ett team från SAM. Jag har jobbat med utbildning av församlingsplanterare på Mariannelunds folkhögskola, där jag under några år ledde både en ettårig distansutbildning och kortkurser i församlingsplantering. Jag ser stora möjligheter med M4. Den största skillnaden mot vad jag gjort tidigare är att M4 tränar team, och inte bara enskilda personer. Andra starka sidor är att processen går över två år och att varje team har en handledare under hela processen. Jag tror att M4 kommer att få stor betydelse för församlingsplantering i Sverige.

fredag 14 juni 2013

Bokpresentation: Flerstämmig församling

Många av mina texter här på Barnabasbloggen handlar om församlingen och nya sätt att vara kyrka. En av de författare som jag uppskattar mest när det gäller frågorna om församlingens roll i vår tid är engelsmannen Stuart Murray. Han har skrivit flera mycket bra böcker om församlingsplantering och om att vara kyrka i efterkristendomstiden. Hans böcker presenteras här och här.



På svenska kom förra året hans bok Radikalt lärjungaskap, som också innehåller mycket viktigt om nya sätt att vara kyrka i vår tid.

Nu har jag glädjen att presentera ännu en bok av Stuart Murray på svenska. Boken heter Flerstämmig församling och den här gången har han skrivit tillsammans med sin fru Sian. På engelska heter boken Multi-Voiced Church och The Power of All (i USA).
 
Det finns en oroande tendens till att det bara är en eller ett fåtal röster som hörs i dagens församlingsliv med alltmer fokus på plattformen, där gudstjänster ibland blir mer som konserter och det är proffsen som styr. Därför behövs den här boken som en välkommen motvikt. (Även boken Radikalt lärjungaskap tar upp det här ämnet i kapitlet om församlingen.)
 
Stuart och Sian Murray Williams förklarar grundligt vad som menas med en flerstämmig församling, hur den kan fungera i praktiken och vilka svårigheter den måste brottas med. De hämtar mycket stoff ur egna och andras erfarenheter.

onsdag 12 juni 2013

Välkommen till Pionjärbloggen

Under denna och nästa vecka bloggar jag på Pionjärbloggen. Den drivs av EFK och det är många olika skribenter, som alla är engagerade i församlingsplantering. Förra gången jag skrev på Pionjärbloggen publicerade jag även alla inläggen här, men det kommer jag inte att göra den här gången. Så om du vill läsa vad jag skriver får du följa med till Pionjärbloggen. Här finns de två första av veckans inlägg.

Ett år på jobbet

Nya sätt att vara kyrka

söndag 9 juni 2013

Bibeln talar till föräldrar

Jag tror att Bibeln är Guds ord till oss människor. Bibeln ger vägledning för hur vi ska leva här på jorden. Bibeln är bland annat en handbok för relationer och har även mycket klokt att säga om det här med att vara förälder. Många kanske bara kan komma på ett par bibelord om barnuppfostran, men jag tror att Bibeln har mycket mer att säga än så. Idag vill jag presentera fem olika sätt som Bibeln talar till föräldrar.

1. Befallningar och löften till föräldrar
Först och främst måste man förstås ta fram de bibeltexter som talar direkt till föräldrar. De är inte många, men de är viktiga.

I Femte Mosebok finns det flera uppmaningar att undervisa barnen i Guds ord. "Dessa mina ord skall ni ta till er och lägga på hjärtat. Ni skall binda dem som ett tecken kring er arm, och de skall vara ett kännemärke på er panna. Lär ut dem till era barn genom att tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp." (5 Mos 11:18-19, se även 5 Mos 4:9, 6:4-7 och 32:45-46.)

I Ordspråksboken finns flera verser som handlar om vikten av att fostra sina barn:

"Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal." (Ords 22:6)

"Fostra din son medan det finns hopp; du vill ju inte att han skall dö." (Ords 19:18)

"Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar i tid." (Ords 13:24)

Här måste man förstås fundera på hur man fostrar på bästa sätt i Sverige idag. Jag tror att man kan fostra utan att använda "riset" eller annan form av fysisk aga. Man kan istället använda andra metoder, som är bättre anpassade till vår kultur. (Se även Ords 22:15, 23:23-24 och 29:17.)

Paulus kommer också in på barnuppfostran ett par gånger i sina brev. Han verkar vara mest orolig för att föräldrar är för hårda i sin uppfostran och varnar för att reta upp sina barn. Han skriver:

"Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och vägled dem efter Herrens vilja." (Ef 6:4)

"Ni fäder, reta inte upp era barn, då tappar de modet." (Kol 3:21)

I ett annat sammanhang jämför Paulus sin egen tjänst i församlingen med att vara förälder:

"Istället uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som en mor när hon sköter om sina barn" (1 Thess 2:7)

"Ni vet att vi förmanade och uppmuntrade varenda en av er som en far sina barn" (1 Thess 2:11).

Genom hela Bibeln ser man att föräldraskap innebär både kärlek och gränser. Det skrev jag om i mitt första inlägg om barnuppfostran här.

lördag 8 juni 2013

Föräldraskap med kärlek och gränser

Att vara förälder är en utmaning. Att få ansvaret för ett barn är troligen en av livets största utmaningar. Jag blev pappa första gången ett par veckor innan jag fyllde 21. Jag får väl erkänna att jag då inte var riktigt beredd på vad det skulle innebära. Men jag tror att jag lärde mig med tiden och när vårt femte barn föddes sju år senare var jag fullt upptagen med att fostra barn. Fem år senare kom nr 6.
Så här såg vår familj ut sommaren 1999
 
Som unga föräldrar tog vi uppgiften på allvar och vi läste en del böcker i ämnet. Jag kan lätt lista de fem böcker som var viktigast. Det var Ross Campbells böcker Ditt barn behöver dig och Din tonåring behöver dig, Bruce Narramores Help I'm a Parent och Parenting with Love and Limits, och så förstås Alf B Svenssons Tillsammans - Att leva med barn. Idag är det svårt att komma ihåg exakt vad jag lärde av de olika böckerna, men att de här fem (och några till) formade vårt sätt att vara föräldrar och fostra våra sex barn, det är jag rätt säker på. Och lite kommer jag ihåg och det tänker jag dela med mig av här.

I grunden tror jag att föräldraskap kan sammanfattas i två saker: kärlek och gränser. Boktiteln Parenting with love and limits säger det så bra och det blev något av ett motto för oss.

torsdag 6 juni 2013

Jag bor i Sverige, men mitt hemland är himlen

Så här på nationaldagen kan man fundera lite grann på det här med medborgarskap och nationalitet. Som lärjunge till Jesus tillhör jag inte den här världen. Min lojalitet är i första hand mot Guds rike och Jesus är min herre och kung. Men jag lever i den här världen. Jag är medborgare i ett jordiskt land och har en kulturell och nationell identitet. Hur ska man få det där att gå ihop?

"Vårt hemland är himlen", skriver Paulus till församlingen i Filippi (Fil 3:20), samtidigt kunde han vara noga med att framhålla sin nationella identitet och sitt medborgarskap när det var befogat: "Jag är jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en betydande stad" (Apg 21:39). Ändå ansåg han att sådana saker egentligen var betydelselösa i Kristus: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28). Det finns en spänning mellan att leva i världen, men inte av den och det är inte alltid så lätt att hålla balansen.

På Sveriges nationaldag publicerar jag därför en av de vackraste texter jag känner till. Den skrevs ca år 200 av en okänd författare och är hämtad ur något som kallas Diognetosbrevet. Den ger god vägledning för att orientera sig i den här frågan.

"De kristna skiljer sig inte från annat folk genom nationalitet, språk eller sedvänjor. De bor ju inte i egna städer eller talar någon underlig dialekt eller har någon egendomlig livsstil. Vad de lär ut är inget påfund genom mänskliga spekulationer eller uppfinningsrikedom, och de propagerar inte för enbart mänskliga läror, som somliga gör. De bor varhelst ödet leder dem i både grekiska och utländska städer. De följer inhemska seder ifråga om kläder, mat och andra levnadsomständigheter. Men samtidigt demonstrerar de för oss sin fina och i sanning ovanliga form av medborgarskap.

De bor i sina egna fosterland men som främlingar. De delar vad de har med andra, men som främlingar måste de uthärda alla slags umbäranden. Varje utländskt land är för dem som ett fosterland och varje fosterland som ett utländskt land. De gifter sig och får barn som alla andra, men de dödar aldrig några ovälkomna barn. De delar gärna sitt bröd med andra, men inte sin bädd med otillbörliga. De är människor av kött och blod men låter sig inte behärskas av sina drifter. De tillbringar sitt liv här på jorden, men deras medborgarskap är i himlen. De lyder landets lagar, och gör t.o.m. mer än vad dessa kräver.

torsdag 30 maj 2013

Intervjuad om församlingsplantering

Med anledning av att jag börjat jobba som pionjärkonsulent i Svenska Alliansmissionen har nu tidningen Dagen gjort en stor intervju med mig. Den publiceras idag med den slagkraftiga rubriken: Kyrkan måste göra något radikalt för att inte dö ut. Nu är det förstås inte kyrkans överlevnad som är det främsta motivet för församlingsplantering, utan Guds rikes utbredande och människors frälsning, men något radikalt måste göras om vi ska lyckas med det uppdrag Herren har gett oss. Tillsammans med artikeln finns också en faktaruta med mina tio bästa råd till församlingsplanterare.

I anslutning till intervjun med mig har Dagen också besökt familjen Andreasson i Kärrtorp i Stockholm. De flyttade från Jönköping till Kärrtorp för några år sedan och är med i Alliansmissionens pionjärarbete där. Läs deras spännande berättelse här: Vi är en helt vanlig pionjärfamilj.

Dagen har också passat på att fråga några olika samfund hur de arbetar med församlingsplantering och vad deras representanter säger kan du läsa här.

Själv har jag varit inne på det här området i över 30 år. 1982 var jag 23 år och blev intervjuad i den lilla kristna veckotidningen Svenska Posten, som gavs ut i Jönköping. I den artikeln står det så här:

lördag 18 maj 2013

SAM - en rörelse av missionella församlingar, del 2

På SAM:s årskonferens i Gullbranna hade jag ett seminarium som handlade om SAM som en rörelse av missionella församlingar. Jag har sammanfattat första delen av seminariet här. I den sista punkten presenterade jag fem kännetecken på rörelser som förändrar världen. Det är detta jag ska skriva om idag.

Jag hämtar de fem kännetecknen från Steve Addisons utmärkta bok Movements That Change the World. Författaren har studerat olika väckelserörelser i kyrkohistorien och hämtar lärdomar som vi kan ha nytta av i vår tid. I mitt seminarium tog jag exempel ur SAM:s historia för att illustrera de olika punkterna. I det hade jag stor glädje av en annan mycket bra bok, nämligen Korset, vittnesbördet och gemenskapen - Personliga perspektiv på Svenska Alliansmissionens 150-åriga historia av Eskil Albertsson. Den är tyvärr svår att få tag i.
Här kommer nu de fem saker som enligt Steve Addison karaktäriserar rörelser som förändrar världen.

1. Passionerad tro
Varje rörelse börjar med några brinnande pionjärer. Det finns några som har en passionerad hängiven tro som smittar av sig till andra. En av det tidiga pionjärerna som satte sin prägel på väckelserörelsen i Småland var Emilie Petersen (1780-1859). Hon var en ung tysk kvinna som kom som flykting till Sverige 1814 under Napoleonkriget, tillsammans med sin man Johan Philip. De bosatte sig på godset Herrestad, utanför Värnamo. De greps av den andliga och sociala nöden hos den fattiga befolkningen och använde sina tillgångar till att bygga upp en enastående verksamhet. Emilie var den andliga ledaren och hon har gått till historien som Mormor på Herrestad. Eskil Albertsson skriver:
”Allt som kännetecknat SAM genom åren fanns redan under senare delen av 1830-talet på Herrestad: kärlek till och trohet mot Guds ord, brinnande evangelisations- och missionsiver, starkt lekmannaengagemang och praktisk kärlekstjänst.” På mormor.se kan man läsa mer om Emilie Petersen och hennes livsgärning.


fredag 17 maj 2013

SAM - en rörelse av missionella församlingar, del 1

Jag ledde två seminarier vid SAM:s årskonferens på Gullbranna gården. Det första handlade om konflikthantering och det har jag skrivit om här. Det andra hade rubriken SAM - en rörelse av missionella församlingar och det tänker jag skriva om idag.

Svenska Alliansmissionen är som namnet antyder en missionsrörelse. Vi har våra rötter i den småländska väckelsen i mitten av 1830 och i Jönköpings Traktatsällskap, som bildades 1853 och ombildades till Jönköpings Missionsförening 1860. Redan från början handlade det om mission både i Sverige och i andra länder. Sverige var ett missionsfält med stora andliga och sociala behov redan på 1800-talet och SAM:s historia är en del av den väckelserörelse som bröt fram. Idag säger vi att "mission är våra rötter, vår identitet och vår framtid" (från avsiktsförklaringen 2013).

Sverige är ett missionsfält även idag. Vi behöver en ny rörelse av missionella församlingar i ett nytt Sverige. Jag är övertygad om att SAM kan vara en del av den väckelserörelse som vi hoppas ska bryta fram i vår tid, men om det ska bli så behöver vi skärpa vårt fokus. I det här seminariet lyfte jag fram fyra områden där jag tror vi behöver ett skarpare fokus om vi ska bli en rörelse av missionella församlingar.

Fokus på Jesus
Först och främst måste vi ha fokus på Jesus. SAM är känt för att vara en rörelse med Jesus i centrum och årskonferensens tema var kort och gott Jesus - möte med mästaren. Men Jesus måste också vara modellen för hur vi ser på församlingen och missionsuppdraget. Detta betonade jag starkt i seminariet och det jag sa finns skrivet i mitt tidigare inlägg Jesus och kyrkan.

onsdag 15 maj 2013

Ordinerad till pastor inom SAM

Förbön för Jonas och Daniel (foto: Mikael Good)
 
I söndags blev jag ordinerad till pastor i Svenska Alliansmissionen. Det skedde vid avslutningsgudstjänsten på SAM:s årskonferens på Gullbrannagården. Så nu är jag alltså SAM-pastor.

Jag anar att en del av mina läsare känner en viss förvåning över detta steg. För att skingra dimmorna och ge lite klarhet tänker jag i korthet berätta hur jag tänker om detta.

Jag arbetade som pastor i Råslätts församlingsgemenskap 1983-1993. Jag hade ingen färdig pastorsutbildning och församlingen var inte ansluten till något samfund, så det var aldrig akutellt med ordination. Jag kände inte heller något behov av det, utan var nöjd med att ha blivit avskiljd för uppdraget både i Jönköpings Baptistsförsamling (när de sände ut mig och Håkan Karlsson för uppdraget att plantera församling på Råslätt) och senare i den nybildade församlingen. Som jag ser det är det den lokala församlingen som kallar och avskiljer dem som ska vara pastorer.

Sen 1994 har jag varit bibellärare på Mariannelunds folkhögskola. Redan i församlingsarbetet var undervisning min viktigaste uppgift och jag har sett min tjänst i Mariannelund som en fortsättning på min pastorskallelse i ett nytt sammanhang (folkhögskolan och pingströrelsen). Jag har alltid känt en viss stolthet och en stor frimodighet i att vara pastor och bibellärare utan att ha en teologisk examen eller vara ordinerad. Guds kallelse och församlingens erkännande är vad som betyder något. Så varför ville jag nu bli ordinerad när jag klarat mig bra utan det i 30 år? Och varför blir jag som är en pentekostal (ana)baptist pastor i Svenska Alliansmissionen? Det kan man verkligen undra. Låt mig förklara hur det gick till.

onsdag 8 maj 2013

Årskonferens och konflikthantering

Det är med stor förväntan som jag åker på min första årskonferens på Gullbrannagården i Kristi nimmelsfärdshelgen. Det är Svenska Alliansmissionen (SAM) och Svenska Alliansmissionens Ungdom (SAU) som har gemensam årskonferens och temat är Jesus - möte med mästaren.

Förutom sedvanliga ombudsförhandlingar som är koncentrerade till de första dagarna, blir det gudstjänster, bibelstudier, seminarier och konsert. Det är ett späckat och intressant program. Hela programmet finns här.

Jag och Kerstin ska vara med på hela konferensen från torsdag till söndag. Vi är förstås ombud för vår församling, men jag är framför allt där i min tjänst som pionjärkonsulent inom SAM. Så för mig blir det mycket arbete. Förutom att mingla, knyta kontakter och samtala med dem som är intresserade av pionjärarbete ska jag leda två seminarier. Det ena handlar om konflikthantering (fredag kl 15) och det andra om SAM som en rörelse av missionella församlingar (lördag kl 14).

Saliga de som håller fred - stilar och verktyg för konflikthantering

På senare år har jag flera gånger lett kurser och seminarier i konflikthantering. Det har varit allt från tvådagarskurser på Mariannelunds folkhögskola till 80-minuters seminarier på konferenser. Den här gången har jag bara 50 minuter till mitt förfogande, så det blir den kortaste versionen hittills. Men det ska säkert bli bra den här gången också och jag hoppas att deltagarna får med sig något som de kan ha nytta av  i livet. Här följer en kort presentation av innehållet.

Jag tar min utgångspunkt i Matt 5:9: "Saliga de som håller fred" (bättre översatt på engelska: "Blessed are the peacemakers"), och introduktionen handlar om vikten av att inte sopa konflikter under mattan utan att hantera dem öppet och konstruktivt. Man kan se konflikter som en möjlighet för både individer och organisation att växa och utvecklas. Både lärjungaskapet och församlingslivet står och faller med hur vi hanterar konflikter. Sen har seminariet tre huvuddelar.

tisdag 30 april 2013

Bokpresentation: The Road to Missional av Michael Frost

De sista åren har vi börjat använda begreppet missionell på svenska. Vi talar alltmer om en missionell kyrka och en rörelse av missionella församlingar. Jag har tidigare skrivit om begreppets innebörd (här, här, här och här).

Missionell är en översättning av det engelska missional. Ordet missional började användas för att markera att missionsperspektivet gäller även i västvärlden. En av dem som var bland de första att använda det var australiensaren Michael Frost och han har varit en av dem som varit tongivande i samtalet om det missionella. Frost var också talare på en konferens i Stockholm i jan 2011. Konferensen hade temat En missionell kyrka i ett efterkristet Sverige och den bidrog till att ge begreppet ett genomslag i Sverige. Ett referat från konferensen och en länk till alla föreläsningarna finns här.

2011 kom också boken The Road to Missional - Journey to the Center of the Church och boken. Den tar upp ungefär samma ämnen som behandlades på konferensen i Stockholm. Jag har just läst den och kan rekommendera den varmt.

Michael Frost skriver boken för att förklara vad det betyder att vara missionell. Han är bekymrad över att missional har blivit ett inneord i den kristna världen och att det används vitt och brett i alla sammanhang. Det har plötsligt blivit inne att vara missionell och många börjar att kalla sig missionella fast de inte förstår vad det handlar om. När ett ord blir populärt är det en risk att det förlorar sin specifika innebörd och det är bakgrunden till den här boken. Författaren vill helt enkelt att den kristna kyrkan ska bli missionell på riktigt och inte bara börja använda ordet.

söndag 28 april 2013

Jesus och kyrkan

Jag tror att Nya testamentet ger oss vägledning för hur församlingar ska byggas och fungera i alla tider. Det finns inte en färdig modell som gäller för alla tider, men det finns viktiga bibliska principer som alltid är giltiga.

När man söker de bibliska principerna för församlingen är det självklart att man läser om de första församlingarna i Apostlagärningarna. Jag är övertygad om att ett av syftena med Apostlagärningarna är att lära oss om församlingens liv, uppdrag och funktion. Apostlagärningarna är en viktig bok, men det är inte där vi ska börja.

Nej, när vi ska förstå Guds tanke med kyrkan måste vi börja med Jesus. Det är nämligen Jesus som är själva urmodellen, mönsterbilden, för församlingen. Det är genom att se på Jesus som vi kan förstå kyrkans kallelse och uppdrag i världen.

När Jesus möter sina lärjungar bakom stängda dörrar efter sin uppståndelse på påskdagen, säger han till dem: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er" (Joh 20:21). Det är den sändning som kyrkan står i än idag. Kyrkan är sänd till världen med samma uppdrag som Jesus.

Vad innebär detta? Låt oss läsa några texter där Jesus beskriver sitt uppdrag:

"Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." (Joh 3:17)

"Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och att förkunna ett nådens år från Herren." (Luk 4:18-19)

"Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det." (Luk 19:10)

"Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare." (Matt 9:12-13)

torsdag 4 april 2013

Jesus räddade TV-serien om Bibeln

Det här är fortsättningen på mitt tidigare inlägg där jag skrev om TV-serien The Bible som SVT har sänt i påsk. Nu har jag sett även de två sista avsnitten och är redo för en slutkommentar.

De två sista avsnitten fokuserar helt och hållet på Jesus. Hans födelse, liksom när han döptes av Johannes döparen och frestades av Satan i öknen skildras redan i slutet på avsnitt tre, men hans offentliga verksamhet, död och uppståndelse finns i avsnitt fyra och fem. Det gör att halva serien går åt till Gamla testamentet och halva serien till Nya testamentet. Jag var lite kritisk mot den första delen eftersom den hoppade över mycket av berättelsen, men det kompenseras av att berättelsen om Jesus blir väldigt fullödigt berättad. Och jag tycker att det görs bra. Jesus presenteras överlag på ett bra sätt och som jag tycker stämmer bra med hur han beskrivs i evangelierna.

Naturligvis är det tråkigt att han ser europeisk ut. Det hade varit bättre med en Jesus som såg ut som att han kom från Mellanöstern. Men i det stora hela är jag ganska nöjd med hur filmmakarna genomgående blandat skådespelare med olika färg och ursprung. En del har retat sig på att Satan är svart och liknar president Obama (det gör han faktiskt) och man kan ju undra om det finns en avsikt med det, men överlag är det genom hela serien både onda och goda bland både mörka och ljusa. I alla fall som jag uppfattar det.

Många aspekter av Jesus kommer fram: hans undervsning, hans under och tecken, hans konflikt med makthavarna och den traditionella religionen. Jag uppskattar att hans ställningstagande för ickevåld och kärlek till fiender och ockupanter är så tydligt i filmen. Jesus är en skarp kontrast i en annars mycket våldsam och hänsynslös värld.

tisdag 2 april 2013

Ropet från höghusförorten

 
Evangeliet har en adressat. Det är ett "glädjebud till de fattiga", säger Jesus (Luk 4:18). Jesus riktade sig särskilt till människor som levde i marginalen och genom hela Bibeln visar Gud sin särskilda omsorg om de fattiga och utsatta. Var finns de fattiga i Sverige idag? Var finns de marginaliserade? Var finns de som lever i utanförskap? Utan tvekan finns de framför allt bland dem som bor och lever i de höghusförorter som byggdes under miljonprogrammet på 70-talet. Namn som Rinkeby, Rosengård och Råslätt illustrerar vad jag talar om. Samtidigt som dessa områden är den största utmaningen för svensk kristenhet är de också troligen de mest försummade och de mest bortglömda.

Andelen evangeliskt kristna är relativt låg i dessa mångkulturella bostadsområden. I en del av dem finns det levande församlingar, men de är få och små och de kämpar för sin överlevnad. Det skulle behövas många fler. Jag anser att höghusförorterna är den största utmaningen när det gäller församlingsplantering i Sverige.

För det första är det nödvändigt med en lokal kristen gemenskap i varje förort. Människorna som lever där måste få en möjlighet att se Guds rike i funktion. Ordet måste bli kött där man bor. Även om dessa förorter hör till stora städer lever många av invånarna väldigt lokalt. Därför måste evangeliet (och de kristna) flytta in och dela livsvillkoren. Precis som Jesus gjorde när han kom till jorden och blev människa.

För det andra är dessa platser en otrolig och unik blandning av språk, kulturer och religioner. På Råslätt där jag hör hemma finns det 50 språk och de flesta av världens religioner. Detta gör att församlingar i dessa områden måste vara mångkulturella och internationella på ett medvetet och genomtänkt sätt. Det skapar speciella svårigheter, men också fantastiska möjligheter. I kulturer och sammanhang där religion är offentlig och Jesus inte är känd är det lättare att samtala om tro och prata om Jesus utan att det blir pinsamt och besvärande. Höghusförorterna är ofta sådana platser där det är lätt att prata tro och religion.

söndag 31 mars 2013

TV-serien om Bibeln

Nu har jag sett de tre första avsnitten av den amerikanska TV-serien The Bible, som sänds av SVT i påsk. Den består av fem avsnitt och berättar Bibelns historia från början till slut. Här kommer nu några reflektioner.

Varje avsnitt är på en och en halv timme, så nu har jag alltså sett fyra och en halv timmar och det har tagit mig från skapelsen till att Jesus just har börjat sin verksamhet. Det är med blandade känslor jag nu summerar intrycken.

Det finns en del som är bra. Jag gillar idén med att presentera hela Bibelns historia på film. Det behövs i vår tid, när många hellre ser filmen än läser boken. Det är bra att få hela berättelsen i ett svep. Det är många som inte har grepp om hur berättelsen hänger ihop och därför har svårt att sätta in de olika bibelberättelserna i sitt historiska sammanhang. Filmen kan vara en hjälp att förstå det historiska sammanhanget. Jag gillar även greppet att börja med Noa och låta honom berätta om skapelsen och syndafallet. Abrahams kallelse blir också presenterad på ett bra sätt och jag uppskattar beskrivningen av episoden med de tre männen som kommer och hälsar på Abraham. Precis som i bibeltexten är det först lite oklart vilka de är, men efter ett tag förstår man att det är två änglar och Herren själv (se 1 Mos 18-19). När de två änglarna kommer till Sodom spårar dock berättelsen ur. Plötsligt drar änglarna sina svärd och blir värsta ninjakrigare och en av TV-seriens stora svagheter avslöjar sig: de många extra våldscenerna som saknar belägg i bibeltexten. Bibelns berättelse är tillräckligt våldsam ändå och det är helt onödigt att lägga till saker till berättelsen. Man måste ju ändå ta bort sådant som finns med, så varför då lägga till sånt som inte finns? Ändå kryddas filmen gång på gång med extra våldscener, ofta långa och utdragna.

Det är som sagt mycket av Bibelns historia som inte kommer med i TV-serien. Man måste med nödvändigt korta ner den och däför gör berättelsen långa hopp. Vi får följa Abraham, men sen hoppar den över Isak, Jakob, Josef och hans bröder. Istället flyttas vi direkt till Moses tid. Efter uttåget ur Egypten hoppar filmen över hela den 40-åriga ökenvandringen. Efter erövringen av Jeriko är vi strax mitt i domartiden där allt fokus ligger på Simson. Och sen är vi plötsigt framme vid att Saul blir kung. Israels första kungar Saul och David blir ganska väl skildrade, men när Salomo fötts hoppar berättelsen snabbt 400 år fram i tiden till Nebukadnessars erövring av Jerusalem och den babyloniska fångenskapen. Daniels liv skildras ingående och sen kommer återvändandet till Jerusalem och sen hoppar vi blixtsnabbt till händelserna kring Jesus födelse. Det går fort, men hänger ändå ihop och man får helhetsbilden och det är bra. Man kan förstås ha synpunkter på urvalet av vilka personer och händelser som skildras, men det måste ju göras. Men det är klart att det är en brist att många mycket viktiga karaktärer som Jakob, Josef, Salomo, Elia, Elisa och Jesaja mer eller mindre plockas bort ur berättelsen. Och det hade varit bra att ta med några av de betydelselfulla kvinnorna som t.ex. Rut och Ester. Man kan få känslan att det är möjligheten att skapa häftiga actionscener som delvis styrt urvalet. Jag hade föredragit fler personporträtt och färre våldscener.

fredag 29 mars 2013

Jesus idag - sex timmar och sju ord på korset


Idag är det långfredag. Ett ganska tråkigt namn på en minnesvärd dag. På engelska heter den här dagen Good Friday och det låter ju lite bättre. Hur som helst är det den dagen vi särskilt minns att Jesus Kristus led och dog på ett kors, på en kulle utanför Jerusalem i april ca år 30.

Det är intressant att läsa de fyra evangeliernas berättelser om Jesu korsfästelse. De kompletterar varandra och tillsammans ger de en klar bild av vad som hände. Idag vill jag speciellt se på de ord Jesus talade när han hängde på korset. Han sa sju olika saker. Lukas berättar om tre, Johannes om tre andra, Matteus och Markus om ett.

Markus informerar oss om att Jesus korsfästes vid niotiden på förmiddagen (Mark 15:25). Under de första timmarna gör Jesus tre uttalanden som gäller människor omkring honom. Han ber för dem som korsfäster honom. Han samtalar med rövaren som hänger på korset bredvid, och talar med Maria och Johannes. Mellan klockan tolv och tre lägrar sig ett kompakt mörker över hela jorden och det är tyst. Klockan tre på eftermiddagen ropar Jesus först ut sitt lidande i två uttalanden och sen sin seger. Därefter ger han upp andan. Vi ska nu se närmare på Jesu ord på korset och vad de kan lära oss.

Fader, förlåt dem (Luk 23:34)
Först ber Jesus för dem som korsfäster honom: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” När han hänger på korset är Jesus verkligen den självutgivande kärleken personifierad. Trots sitt lidande och sina smärtor orkar han tänka på dem som korsfäster honom och han ber för dem. Han uppfyller själv sitt bud från Matt 5:44: ”Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.”


När man inte längre kan göra något annat kan man i alla fall be. Jesus bad och han blev bönhörd. På pingstdagen kom tusentals människor till tro på Jesus, blev döpta och fick syndernas förlåtelse. Det var säkert många av dem som varit med och skrikit ”korsfäst honom”. Den romerske officeren förstod att Jesus var Guds Son (Mark 15:39), och många av soldaterna kom säkert till tro senare. På korset la Jesus grunden för bönesvaret, när Han dog för allas synder. Han bar synderna även för dem som korsfäste honom.

Löftet till rövaren (Luk 23:43)
Två rövare korsfästes samtidigt som Jesus, en på varje sida. Till att börja med hånade de honom båda två, men en av dem förstod snart att Jesus inte var en vanlig man och där på korset började han tro på Jesus. Hans ord till den andre rövaren visar djupet i hans insikt (23:40-41). Han ser sin egen skuld, han förstår att Jesus är skuldfri, att Jesus är Gud och att Han är kung i ett rike som ska komma och rövaren ber en mycket ödmjuk bön: ”Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike.” Jesu svar är fantastiskt: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.”