Apologetik och församlingsgrundande - om betydelsen av gemenskap

Den gångna helgen var jag med på ledarkonferensen Uppdrag: Guds rike i Korskyrkan i Stockholm. Initiativtagare till konferensen var Svenska Evangeliska Alliansen och Apologia och den var ett första försök att arrangera en nationell version av European Leadership Forum (ELF), som äger rum i Polen varje vår.

Konferensen hade sjuttiofem deltagare och dessa var fördelade på tre olika spår: apologetik, samhällspåverkan och församlingsgrundande (FG). Två tredjedelar av deltagarna var med på apologetikspåret och den sista tredjedelen var fördelad på de övriga spåren. Dessutom fanns det både gemensamma samlingar för hela konferensen och valbara seminarier. Det var ett innehållsrikt program under två intensiva heldagar. Att apologetikspåret blev så dominerande på denna första ELF-konferens berodde nog delvis på att Apologia var initiativtagare till konferensen och att den engelske författaren Andy Bannister var talare i apologetikspåret. Jag fick intrycket att många kom till konferensen för att de ville lyssna på honom.

Jag och Peter Svanberg från Equmeniakyrkan hade hand om FG-spåret. Vi var den minsta gruppen av de tre. Naturligtvis hade vi hoppats på att vara fler både på konferensen som helhet och på FG-spåret, men man ska inte förakta det lilla. Det som börjar smått kan växa sig stort med tiden, och jag tycker att vi hade många bra samtal och en god gemenskap.

På tåget upp till Stockholm i fredags läste jag Joel Halldorfs ledare i Dagen där han kommenterade Black friday. Han skrev bland annat om att ingen kan stå emot trycket från den omgivande kulturen på egen hand. Vi behöver gemenskaper för att kunna leva och tänka annorlunda. Vi behöver varandra för att följa Jesus och växa i tron. Ledaren landade i att vi behöver församlingen. De tankarna snurrade i mitt huvud under hela konferensen. Konferensens tre spår är alla viktiga, men varken samhällspåverkan eller apologetik kommer att få någon bestående inverkan om det inte finns levande och dynamiska kristna gemenskaper utspridda i samhället som världens ljus och jordens salt (Matt 5:13-16).

Bokpresentation: The Making of a Leader

För en dryg månad sedan blev jag utmanad att läsa The Making of a Leader av Robert Clinton. Det är en annorlunda bok om ledarskap och den kom ut första gången 1988. Jag har dock missat den och hörde talas om den för första gången för några år sedan. Tidigare har jag inte varit så intresserad, men nu bestämde jag mig för att läsa den och det ångrar jag inte. Idag vill jag presentera boken och dela något av vad jag lärt mig av den. 

Robert Clinton är pensionerad professor i ledarskap vid Fuller Theological Seminary i Passadena, Californien. Han har ägnat hela sitt liv åt att studera hur ledare utvecklas och det är det den här boken handlar om. Bokens undertitel är Recognizing the lessons and stages of leadership development. Boken handlar alltså inte så mycket om vad det innebär att vara ledare utan mer om hur Gud formar en ledare genom hela livet. Det har varit mycket intressant och givande läsning. Och den har också blivit väldigt personlig.

Clinton menar att en ledares utveckling under en livstid i bästa fall utvecklas genom fem olika faser. 

1. Sovereign Foundations - Grunden läggs under barndomen. På ett suveränt sätt lägger Gud grunden genom att forma personlighet, familj, tidiga erfarenheter och förmågor. 
2. Inner-Life Growth - Den andra fasen börjar i regel med omvändelsen eller överlåtelsen till att tjäna Gud. Under den här fasen formas det inre livet med Gud. Fokus ligger på att lära känna Gud och börja vandra med honom. 
3. Ministry Maturing - I den tredje fasen ligger fokus på uppgiften. Ledaren kommer i funktion i sin tjänst och växer i sina gåvor. 
4. Life Maturing - Genom kriser och konflikter mognar ledaren i sin karaktär och i sin tjänst. I den fjärde fasen blir fokus ofta mer på att vara än att göra, och tjänsten flödar utifrån livet på ett nytt sätt. Enligt Clinton kan fas 3 och 4 ofta överlappa varandra. 
5. Convergence - I den femte fasen når ledaren något som Clinton kallar för konvergens. Det betyder att alla ledarens gåvor, erfarenheter och lärdomar från livet sammanflätas och ledaren når en maximal potential i sin tjänst.