fredag 30 augusti 2019

Se på himlens fåglar, del 2

I min förra text berättade jag om mitt nya intresse för fågelskådning. Här kommer nu de tre sista punkterna i min predikan om vad Bibeln säger att vi kan lär oss av fåglarna. 


3. Bekymra er inte
Det är lätt att bekymra sig för framtiden, för mat, kläder och pengar. Detta talar Jesus om i Lukasevangeliet tolfte kapitel.  "Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta, eller för er kropp, vad ni ska klä er med", säger han (Luk 12:22) och fortsätter sedan. ”Se på korparna. De varken sår eller skördar, de har varken förråd eller lada, ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna” (Luk 12:24). Gud försörjer korparna och ser till att de får vad de behöver. De arbetar inte, sår inte och skördar inte. På samma sätt ska Gud ta hand om oss, så vi behöver inte bekymra oss för morgondagen. Vi är mer värda än fåglarna.     
           
Detta betyder inte att vi inte ska arbeta för att försörja oss, planera för framtiden, så och skörda. Korparna gör det Gud har skapat dem för och han tar hand om dem. Om vi gör det han har skapat oss till kommer han att ta hand om oss. Vi ska arbeta för att försörja oss (se t.ex. Ef 4:28, 1 Thess 4:11-12, 2 Thess 3:10), men vi ska inte bekymra oss för mat och kläder. Det är det som är poängen.

I vers 31 säger Jesus att det är om vi söker Guds rike, som han också ska ge oss allt vi behöver. Det finns ett villkor för löftet. Han säger inte att Gud ska ta hand om oss vad vi än gör, utan att han ska ta hand om oss ifall vi söker Guds rike och gör hans vilja. Här är det också viktigt att betona att detta är ett löfte till gemenskapen. Det gäller oss tillsammans, inte bara individuellt. Gud tar hand om oss som gemenskap och vi ska ta hand om varandra. Det är inte bara jag och Jesus. Att leva i en gemenskap ger trygghet inför framtiden. Vi vet att vi har en Gud som tar hand om oss och en familj som ställer upp. Därför behöver vi inte bekymra oss. 



Gud tar hand om gråsparvarna, foto: pixabay

måndag 26 augusti 2019

Se på himlens fåglar, del 1

Efter ett långt sommaruppehåll är det dags att börja blogga igen.Jag har lagt 60-årskrisen bakom mig (den skrev jag om och bearbetade i våras) och nu ser jag framåt istället. Om Gud vill så får jag leva och tjäna honom många år till. Ett sett att hantera livets gång är att skaffa nya intressen och i år har jag och Kerstin gjort det. Vi har blivit fågelskådare. Under sommaren har vi vandrat omkring i naturreservaten i Jönköpingstrakten och skådat fåglar. Det har varit väldigt roligt. Jag har upplevt den helande kraften i naturen på ett nytt sätt och det är väldigt bra för relationen att hitta ett nytt gemensamt intresse när man varit gifta i 40 år.

Sen är det ju faktiskt så att Jesus uppmanade människorna att titta på fåglarna. "Se på himlens fåglar", sa han (Matt 6:26) och det har jag gjort i sommar.

En stork skulle jag gärna vilja se, foto pixabay

Job säger att Gud talar till oss genom djuren och fåglarna. "Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar" (Job 12:7). Bibeln talar på många ställen om vad vi kan lära av fåglarna och min första predikan efter sommaren handlade om detta. I predikan tog jag upp fem olika lärdomar. Här presenterar jag de två första. Fler kommer senare.

1. Förstå den rätta tiden
"Till och med hägern i skyn vet sin bestämda tid, turturduvan och svalan vet när de ska återvända. Men mitt folk känner inte till vad Herren kräver" (Jer 8:7). Folkbibeln har stork istället för häger och lägger till trana. Hursomhelst handlar det om att fåglarna känner in tiden. De vet när det är dags att flytta. Men Jeremia klagar på att Guds folk inte förstår vad Gud kräver, vad Gud vill. Fåglarna vet vad Gud vill och gör det i rätt tid. På samma sätt bör vi läsa av tiden och förstå tiden. Förstå när det är rätt tid att göra saker, säga saker, ändra på saker. Förstå att göra Guds vilja i rätt tid.

fredag 28 juni 2019

Bokpresentation: Bekänna färg

Diskussionen om hur kyrkan ska förhålla sig till samkönade relationer är het. Frågan har diskuterats intensivt under många år och när Libris gav ut antologin Välkomna varandra under hösten 2017 togs ett nytt steg. Tidigare rådde det en relativt stor enighet inom de mer evangelikala sammanhangen om att hålla fast vid en traditionell syn på äktenskapet, men på senare tid har flera röster höjts för att fullt ut bejaka samkönade relationer även i dessa sammanhang. Välkomna varandra hör till dessa röster vilket tydligt signalerades i bokens undertitel - Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan.

Under våren 2019 kom så antologin Bekänna färg – Kyrka och hbtq i en regnsbågsfärgad värld, utgiven av Apologia och Svenska Evangeliska Alliansen och med Olof Edsinger och Ray Baker som redaktörer. Bokens ärende är att ödmjukt och respektfullt förklara och försvara den traditionella synen på äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna. Den är delvis ett svar på Välkomna varandra, även om Bekänna färg är bredare och tar upp flera ämnen som inte behandlas i den första boken. Jag har läst båda böckerna med stort intresse och jag tycker att den som verkligen vill förstå den här diskussionen bör läsa båda två, oavsett vilken grundsyn man har. Det blir ett bättre samtal om man verkligen förstår meningsmotståndarens argument. 

fredag 21 juni 2019

Berättelser ur mitt liv - psykisk ohälsa

Imorgon fyller jag 60 år och därför håller jag på att dela berättelser ur mitt liv. Jag har tidigare skrivit om apologetik på gymnasiet, en sommar i Frankrike, att vara pappa till sex barn, att läsa Francis Schaeffer och att leva i gemenskap. Idag vill jag berätta något om en annan faktor i livet, nämligen psykisk ohälsa. 

På olika sätt har mitt liv berörts av psykisk ohälsa sen jag var i trettioårsåldern. Det har ibland varit ganska tungt, men framför allt har det lärt mig väldigt mycket. Livet är inte enkelt och det är ofta prövningarna som får oss att växa och lära oss nya saker. Mötet med psykisk ohälsa gjorde att jag  brottades mycket med förhållandet mellan kristen tro och psykologi och jag omvärderade en hel del av mina tidigare uppfattningar. Detta ledde till att jag mer förstod värdet av psykologi och psykoterapi och att även kristna kunde få god hjälp av sådan behandling. Innan dess trodde jag att det mesta kunde lösas med förbön, inre helande och själavård.

När jag brottas med något går jag alltid till Bibeln och söker svar. Jag tror ju att Bibeln är Guds ord och att Gud har talat där. Bibeln är det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv, och jag skulle inte kunna acceptera en psykologisk teori eller psykoterapeutisk behandling som går emot den bibliska människosynen. Därför var det viktigt för mig att gå till botten med frågorna och söka hållbara svar. Under ett par år läste, studerade, samtalade och grubblade jag över det här och jag landade till slut i ett nytt förhållningssätt. Det resulterade bland annat i en predikoserie som jag höll 1990, när jag var 31 år. Det är förstås längesedan, men jag tycker fortfarande att denna undervisning håller, även om jag förstås har lärt mig mycket mer i ämnet sen dess. Predikoserien tar upp tre ämnen som ligger nära frågan om psykisk ohälsa, nämligen känslor, vrede och förlåtelse. Jag har kommit tillbaka till dessa teman i många sammanhang genom åren och också publicerat dessa predikningar som inlägg här på Barnabasbloggen. Psykisk ohälsa har aldrig varit något huvudtema för mig, men det har länge funnits där i bakgrunden och jag har en del att säga om det när jag får chansen.

Läs mina texter om du är intresserad:

Bibeln och våra känslor

Att hantera sin vrede

Ett annat sätt att se på förlåtelse

torsdag 20 juni 2019

Berättelser ur mitt liv - att leva i gemenskap

Nu är det bara två dagar kvar till min 60-årsdag. Bearbetningen fortsätter och här kommer ytterligare en berättelse ur mitt liv. Idag vill jag berätta om en vision som har präglat mitt liv, kanske mer än något annat. Visionen av att leva i en gemenskap som den första församlingen i Jerusalem (se Apg 2:41-47, 4:32-35).

När jag var tonåring fångades jag av drömmen om att leva i gemenskap. Jag läste om kristna kollektiv, storfamiljer och kommuniteter runtom i världen och i Sverige. På 1970-talet fanns det mycket mer sådant än vad det finns nu. Jag slukade böcker som t.ex. Gemenskap i en söndrad värld (1976) av Dave och Neta Jackson (Living Together in a World Falling Apart). Den boken om fem kristna kommuniteter i USA satte djupa spår i mitt liv. Jag ville på något sätt leva i gemenskap, i en kristen kommunitet där man delade livet i vardagen.

Mitt första gemenskapsexperiment var när jag gick sista året på gymnasiet. Vi hade en bönegrupp och fem av oss bestämde sig för att tillsammans flytta till lägenheter på Torpa i Jönköping och dela livet mer intensivt. Jag delade en etta med Olle och vi hade gemensam ekonomi hela året. Anki, Annica och Kerstin bodde alldeles i närheten. Vi åt middag tillsammans flera dagar i veckan och hade regelbundna samlingar med bön och bibelläsning. Det var en bra första erfarenhet av att dela livet både andligt och praktiskt och det varade i ett år. När jag och Olle tog studenten skingrades gemenskapen.

Min andra erfarenhet av att leva i gemenskap kom direkt efter gymnasiet när jag gjorde vapenfri tjänst. Det året bodde jag tillsammans med ett tiotal andra killar i en paviljong (eller snarare barack) i Västra Frölunda. De flesta var kristna och det blev något av ett kristet kollektiv där vi delade livet, samtalade, bad och studerade Bibeln tillsammans. Det var en tid som satte spår i oss som var med.

Efter dessa två ettåriga experiment fyllde jag 20 år och var redo för att satsa ordentligt. Då flyttade jag till bostadsområdet Råslätt utanför Jönköping och var med och startade den gemenskap som jag fortfarande lever i fyrtio år senare. Hur kunde det bli så?

 
Råslätt består av 30 färgglada höghus och 5 500 invånare från hela världen. 

söndag 16 juni 2019

Ett stort hus med många kärl – en balanserad syn på synd i församlingen


De flesta håller nog med om att den som kallar sig kristen och är med i en kristen gemenskap inte kan leva hur som helst eller tro på vad som helst. Det måste finnas vissa kriterier för att få vara medlem i en församling. Den stora frågan är dock hur dessa kriterier ska formuleras och den frågan väcker många följdfrågor: 
  • Ska det vara en hög tröskel eller en låg tröskel för att bli medlem i församlingen?
  • Hur gör man ifall medlemmar inte lever i överensstämmelse med församlingens tro och värderingar? Ska de få vara med ändå, eller ska de vara tvungna att lämna gemenskapen?
  • Alla är syndare, men betyder det att vi ska acceptera hur mycket synd som helst i församlingen-
  • Församlingen är kallad att vara helig och ren, men betyder det att vi inte ska tolerera någon synd hos medlemmarna i församlingen?

Det här är frågor som kristna har brottats med i tvåtusen år och det har inte varit lätt för kristna rörelser och församlingar att hålla balansen. Ibland har det blivit alldeles för hårt och man har uteslutit människor ur församlingen för minsta lilla felsteg. Ibland har det blivit alldeles för mjukt och människor har fått vara med i församlingen oavsett hur de lever eller vad de tror på. Det verkar som att vi pendlar från det ena diket till det andra och har svårt att hålla oss på vägen. I den här texten vill jag undersöka om Bibeln kan ge oss någon vägledning i den här frågan. Finns det en biblisk modell som hjälper oss att hålla balansen, så att vi varken blir för smala eller för breda? Finns det en biblisk grund för att tolerera ett visst mått av synd i församlingen, utan att acceptera allt? Jag menar att det gör det.


Augustinus felaktiga bibeltolkning

Innan jag presenterar den bibliska grunden vill jag dock peka på ett bibelargument som inte håller måttet. Det kommer från kyrkofadern Augustinus (354-430), som redan på 400-talet debatterade frågan om syndens och syndarens plats i kyrkan. Under hans tid blev kristendomen statsreligion i det romerska imperiet och Augustinus försvarade idén om att kyrkan skulle omfatta hela folket. På andra sidan i debatten stod donatisterna, som menade att kyrkan skulle bestå endast av dem som verkligen levde som kristna och därför förespråkade högre krav för medlemskap. För att försvara idén om att alla skulle få vara medlemmar i kyrkan tog Augustinus till en kreativ omtolkning av en av Jesus liknelser, nämligen den om åkern och ogräset i Matt 13:24-30.

torsdag 6 juni 2019

Berättelser ur mitt liv - Att läsa Francis Schaeffer

60-årsdagen närmar sig med stormsteg och jag fortsätter att bearbeta detta genom att skriva berättelser ur mitt liv. Här kommer den fjärde delen.

En av de personer som har påverkat mig allra mest är förmodligen Francis Schaffer. Jag träffade honom aldrig, men jag läste många av hans böcker när jag var ung (16-22 ungefär) och jag kan inte bortse ifrån att de satte djupa spår. Här tänker jag dela med mig lite av vad jag lärde mig genom att läsa Francis Schaeffer.

Francis Schaffer var amerikan och  levde från 1912 till 1984. Han brukar räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika kristna tänkare och jämförs ibland med C.S Lewis och Billy Graham. Han var en reformert teolog och pastor, som kom till Europa som missionär efter andra världskriget. I Schweiz byggde han och hans fru Edith upp en kristen kommunitet vid namn L'Abri (skydd). Det blev en plats dit tusentals människor kom för att studera och diskutera den kristna trons sanningsanspråk. Idag finns det l'abri-gemenskaper på många platser i världen. Från början av 1980-talet till 2013 fanns det även ett nordiskt  L'Abri i Mölle i Skåne. Själv besökte jag aldrig L'Abri i Schweiz, men jag påverkades av det som hände där.

Häromdagen letade jag igenom mitt bibliotek för att hitta alla böcker av Schaeffer som jag läst. Det blev en rejäl hög (se bilden nedan), även om det var någon titel jag inte hittade: