lördag 22 september 2018

Baptistpionjären F.O. Nilsson - utvisad från Sverige

Igår var det 170 år sedan den första baptistförsamlingen bildades i Sverige. Det skedde i Vallersvik i Halland den 21 september 1848 efter att fem personer döpts i havet. Till föreståndare i den lilla församlingen valdes Fredrik Olaus Nilsson, som då var 39 år gammal. Han var pionjären för baptismen i Sverige. Idag vill jag berätta om honom. 

F.O. Nilsson föddes den 28 juli 1809 på Vendelsö vid Hallandskusten. Hans mamma dog redan när han var åtta år och hans pappa hade problem med spriten. Därför fick han tidigt hjälpa till med försörjningen. Han blev sjöman när han var 20 år och kom till New York 1830. Där hamnade efter några år i en Metodistkyrka och blev omvänd och en övertygad kristen. Han blev genast ett vittne för sin nya tro och senare även missionär bland sjömän och immigranter i det nya landet.

1839 kom han tillbaka till Sverige och predikade om Kristus i sina hemtrakter och hade god framgång. De första åren försörjde han sig på egen hand, men 1842 blev han sjömansmissionär i Göteborg med ekonomiskt understöd från ett missionssällskap i New York. Han arbetade nitiskt och många vanns för Herren.  F. O. Nilsson spred under sina tio år i Sverige ca 50000 biblar och flera miljoner traktater.

1845 träffade han i Göteborg G.W. Schröder. En svensk kapten som i Amerika blivit en kristen och baptist och nu vittnade ivrigt om sin nyvunna tro och presenterade baptisternas tro och församlingssyn. Detta gjorde starkt intryck på F.O. Nilsson. Av Schröder fick Nilsson en del skrifter i dopfrågan. Under två år studerade han dopet i Bibeln och i andra skrifter och kom till slut fram till en ny övertygelse. Han skrev senare: ”Jag var nu efter två års hård strid överbevisad om att barndopet var ett påfund av människor och att jag ännu var odöpt, och orden: ’Låt nu så ske, ty så höves oss att uppfylla all rättfärdighet’, ljöd i mina öron och jag kände det vara en gudomlig röst. Min åstundan var att få bliva döpt. Men till vem skulle jag vända mig, ty det fanns ju i hela Sveriges rike ingen, som jag kunde vända mig till.”

onsdag 12 september 2018

Ett gemensamt nationellt mål för mission och församlingsplantering

Under lång tid har antalet frikyrkoförsamlingar i Sverige minskat. Så här har utvecklingen sett ut på 2000-talet (källa: Frikyrkokartan ritas om).
Många människor har inte en kristen gemenskap i sin geografiska eller sociala närhet. Frikyrkosamfunden vill tillsammans med EFS och OM Sverige ändra på detta. Vi vill att evangeliet ska nå nya människor, att många ska bli lärjungar till Jesus och att nya församlingar och gemenskaper ska växa fram. Därför har vi nu antagit ett gemensamt mål för mission och församlingsplantering i Sverige. Målet lyder så här:

Vi vill hjälpa varandra så att våra församlingar senast 2025 planterar fler församlingar än vad som läggs ner.


I fredags presenterades det här målet vid en pressträff i Citykyrkan i Stockholm. Jag var en av de ansvariga för presentationen och jag lyfte fram några saker som är viktiga att notera.

fredag 10 augusti 2018

Typ 1-diabetiker lever kortare

Idag fick jag höra en tråkig nyhet vid frukosten. Du kanske också har hört den under dagen. Morgonekot på P1 berättade att en undersökning visar att den som har diabetes, typ 1, i genomsnitt lever betydligt kortare än den övriga befolkningen. Undersökningen är gjord av Göteborgs universitet och enligt en av forskarna är slutsatsen i korthet följande: "Flickor som får typ 1-diabetes innan tio års ålder förlorar nästan 18 levnadsår och pojkar som utvecklar typ 1-diabetes innan tio års ålder förlorar lite över 14 levnadsår" (här kan du läsa en artikel om undersökningen). Det är alltså värst för dem som fått diabetes tidigt under sitt liv.

Jag är i och för sig inte så förvånad. Det är ju helt logiskt att den som är sjuk lever kortare än den som är frisk och diabetes är en mycket allvarlig  sjukdom. Jag har typ 1-diabetes, men jag fick det ganska sent, när jag var 37 år gammal, och nu har jag levt med sjukdomen i drygt 22 år. Jag hoppas på att få leva många år till och gör mitt bästa för att sköta min diabetes på bästa sätt. Som diabetiker kan man nämligen själv påverka sin hälsa och sin livslängd (om man inte dör av något annat, förstås).

När man får typ 1-diabetes, så upphör kroppen att producera insulin. Insulin är ett livsnödvändigt hormon, som produceras i bukspottskörteln och tar hand om det socker som bildas i blodet när man äter och omvandlar det till energi. Om man inte har något insulin får man högt blodsocker, vilket skadar kroppen på många olika sätt. Utan insulin överlever man inte länge. En typ 1-diabetiker måste själv se till att det kommer insulin till blodet och man gör det med hjälp av sprutor eller med en pump.

Hos en frisk person producerar kroppen automatiskt lagom mycket insulin för att ta hand om det man äter. Som diabetiker måste jag själv uppskatta hur mycket insulin jag behöver för varje måltid. Det är en ständig balansgång. Om jag tar för lite insulin får jag högt blodsocker och det är inte bra i längden, utan sliter på kroppen och kan leda till allvarliga biverkningar. Om jag tar för mycket insulin kan jag få lågt blodsocker, vilket kan leda till att jag får en insulinkänning. Då kan man bli förvirrad och snurrig och i värsta fall hamnar man i insulinkoma. Det är ett livshotande tillstånd av medvetslöshet. När blodsockret är för lågt måste man snabbt få i sig socker. För att undvika känningar måste jag alltid ha druvsocker till hands. Jag har alltid druvsockerpaket i fickan och i ryggsäcken.

Jag måste alltid tänka på att jag har diabetes. Jag måste alltid hålla koll på blodsockret. Är det högt eller lågt? Det är en ständig balansgång och det är det som är det jobbigaste med den här sjukdomen. Man får aldrig glömma att den finns där.

Jag tar i regel mellan fem och åtta insulinsprutor per dag. Dessutom måste jag hålla kolla på hur blodsockret ligger. I viss utsträckning kan jag känna om det är högt eller lågt, men jag behöver kolla också. Sen ett par år tillbaka har jag en sensor på armen (se bilden) som jag kan skanna av och följa min blodsockerkurva kontinuerligt. Tidigare tog jag flera blodprov per dag istället. Forskningen om diabetes tar hela tiden fram nya och bättre hjälpmedel och sensorn är en enorm förbättring, som har gjort livet med diabetes mycket enklare. De som får diabetes nuförtiden har alltså mycket bättre förutsättningar än dem som fått det längre tillbaka i tiden. 


tisdag 7 augusti 2018

Bokpresentation - The Global Gospel

Idag vill jag presentera en bok som jag har läst i sommar. Det är en bok som verkligen har lärt mig mycket nytt och som jag tror att många pastorer, missionärer, evangelister och teologer skulle ha nytta av att läsa. Det är boken The Global Gospel - Achieving Missional Impact in Our MultiCultural World av Werner Mischke (Adlibris). Den handlar om hur man kan presentera evangeliet i kulturer som är präglade av skam/heder, det vill säga de flesta kulturer i världen, utom de västerländska.

Vår västerländska kultur är mer präglad av skuld och skuldfrihet och det märks också i vår teologi och i hur vi presenterar evangeliet. Vi pratar väldigt mycket om synd och skuld, men nästan inte alls om synd och skam. Böcker om kristen teologi och  kristen tro tar i regel inte ens upp begreppet skam, trots att det är mycket betydelsefullt i Bibeln.

De flesta kulturerna i världen är skamkulturer. Det gäller även kulturerna i Mellanöstern där Bibeln skrevs. Bibeln är därför full av referenser till begrepp som skam och heder, men för en västerländsk läsare är det lätt att missa. Den här boken har öppnat mina ögon och hjälpt mig att upptäcka nya saker när jag läser min Bibel. Alla som vill förmedla evangeliet till människor som är formade av skam/heder har nytta av att läsa den här boken.  Det traditionella sättet att presentera evangeliet i juridiska termer med betoning på synd och skuld, fungerar inte så bra i sammanhang där skuld inte förstås korrekt. Då behövs det andra modeller som mer fokuserar på hur Jesus befriar från synd och skam och det får man del av i den här boken. Att förstå skam/heder blir mer och mer viktigt även i Sverige. Dels därför att vi lever i ett mångkulturellt samhälle med människor från alla världens hörn, och dels därför att även den svenska kulturen, särskilt ungdomskulturen, förändras och blir mer präglad av skam och mindre av skuld. Ett intressant tecken på detta är den norska TV-serien Skam.

måndag 6 augusti 2018

Det finns en plats för dig

Varje fredag publicerar Jönköpings-Posten en kort betraktelse över en av den kommande söndagens bibeltexter. Det är präster och pastorer i Jönköpingsregionen som skriver och i fredags var det jag som fick möjligheten. Jag valde att skriva om 1 Kor 12:12-26, som var söndagens episteltext. Det ska vara en väldigt kort text i tidningen och det fanns inte utrymme att utveckla tankarna så mycket. Det kunde jag dock göra när jag predikade om samma text igår i Råslätts församlingsgemenskaps gudstjänst. Nedan kan du läsa min betraktelse i JP. 

Har du känt att du inte passar in? Att du inte behövs? I en av söndagens texter skriver Paulus om en gemenskap där det finns plats för alla och där alla har en uppgift. Det handlar om den kristna församlingen och i den här texten liknar Paulus församlingen vid en kropp, där de som är med i gemenskapen är olika kroppsdelar. I en mänsklig kropp har olika kroppsdelar olika funktioner. Det är likadant i församlingskroppen. Vi har alla olika uppgifter, alla behövs och det finns plats för var och en. För att vi ska klara våra uppgifter har Gud gett oss olika gåvor eller förmågor, skriver Paulus. Kapitlet som dagens text finns i både börjar och slutar med en uppräkning av sådana gåvor.

Jag vill peka på ett par saker i den här texten. Det första handlar om hur man kommer in i kroppen (församlingen). ”Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka” (1 Kor 12:13). Paulus skriver att man kommer in i kroppen genom att döpas med Anden. För Paulus är detta troligen en omskrivning för att bli född på nytt. När en människa kommer till tro på Jesus Kristus, kommer den helige Ande in i hennes liv och hon blir införlivad i Kristi kropp. Dopet i vatten är ett yttre tecken på detta inre dop i Anden, och därför finns det ett nära samband mellan dop och församlingstillhörighet. Notera att etniska och sociala skiljelinjer är upplösta i Paulus vision av församlingen. Församlingen är tänkt att vara en mångkulturell gemenskap, som består av dem som är förenade med Jesus Kristus.

Det är så det borde vara, men det fungerar inte alltid som det ska. Paulus pekar på två felaktiga attityder som kan bryta ner gemenskapen. Å ena sidan finns det en del som ser ner på sig själva. ”Om foten säger: ’Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen’, så hör den likafullt till kroppen” (1 Kor 12:15). Även den som tillhör församlingen kan känna sig värdelös och utanför. Man kanske har skamkänslor eller känner att man inte har en meningsfull uppgift.

Å andra sidan kan det finnas några som ser ner på andra och tycker att de inte behövs. ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’ ” (1 Kor 12:21). Här handlar det om en högmodig och överlägsen attityd, som gör att andra stöts bort och känner sig värdelösa.  

Paulus tar itu med problemen genom att uppmuntra dem som känner sig värdelösa och undervisa dem som ser ner på andra. Han skriver att ”de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga”. Gud ger speciell ära till dem som verkar oviktiga, och det ska vi också göra, så att gemenskapen håller ihop och alla har omsorg om varandra. I en sån gemenskap kan även du passa in. Där finns det en plats och en uppgift för dig. Du är välkommen till Guds församling!



onsdag 18 juli 2018

Stengrunden - en själavårdsbok

För några veckor sedan skrev jag om morfars bror Bo Giertz och hans betydelse. Hans viktigaste och mest lästa bok är Stengrunden, som kom ut första gången 1941. Den har översatts till många språk och trycks i ständigt nya upplagor. Nu har jag läst igenom den igen och här kommer en kort presentation av denna fängslande roman och därtill några kommentarer.

Boken har underrubriken "En själavårdsbok" och det är vad den är. Bo Giertz ger själavård och undervisar om kristen tro genom att skriva en historisk roman, och han gör det bra. Det är därför Stengrunden är så älskad och fortfarande läses av många.

Handlingen utspelar sig i en landsbygdsförsamling i Linköpings stift någonstans i gränslandet mellan Småland och Östergötland. Platsen kallas i boken för Ödesjö och vi får följa tre olika unga präster som kommer till prästgården i Ödesjö för sin första prästtjänst. Den första episoden utspelar sig runt 1810 under upplysningstiden och vi får möta den unge prästen Henrik Savonius, som drabbas av den pietistiska väckelsen. Den andra episoden utspelar sig under frikyrklighetens genombrottstid runt 1880 och då får vi möta pastor Fridfeldt. Han får brottas med både dopfrågan och försoningsfrågan i sina möten med baptister och missionsförbundare. Den tredje episoden utspelar sig runt 1940, då den unge prästen Gösta Torvik brottas med liberalteologin och frågan ifall man kan lita på Bibeln. Alla tre prästerna grips av väckelsen och Bo Giertz ger själavård och undervisar om kristen tro ur ett lutherskt perspektiv genom att låta de unga prästerna ställas inför olika problem bland sina församlingsbor och dessutom gå igenom egna troskriser. Det återkommande problemet är synden som ligger som en stengrund i hjärtat. Hur man än kämpar med att få bort synderna ur sitt liv, finns stengrunden alltid kvar. Synden blir man inte av med så lätt. Hur ska man då kunna bli frälst? Det är det som är boken stora fråga och det är det som titeln syftar på.

tisdag 17 juli 2018

Guds rike - riket på G

Nu har jag semester. Det är en välbehövlig tid av avkoppling och återhämtning. Av olika skäl måste jag och Kerstin tillbringa det mesta av semestern på hemmaplan. Vad gör man då? Ja, man kan till exempel lyssna på undervisning från Hönökonferensen och det har vi gjort de senaste dagarna. Det är en välsignelse att man kan följa flera av sommarens kristna konferenser via nätet, även om man inte har möjlighet att åka hemifrån.

Idag vill jag särskilt rekommendera Mikael Tellbes undervisning vid årets Hönökonferens. Under rubriken Guds rike - riket på G har Tellbe haft sex bibelstudier där han gått igenom Nya testamentets undervisning om Guds rike. Han gör det systematiskt, grundligt och mycket bra. De två första fokuserar på evangelierna, det tredje på Apostlagärningarna, det fjärde på Paulus brev (särskilt 1 Kor), det femte handlar om missionsuppdraget och fokuserar inte på någon speciell bibelbok och det sista studiet fokuserar på Uppenbarelseboken. Studierna ger alltså en god översikt över större delen av Nya testamentet och vad det säger om Guds rike. I det första studiet ges dessutom en god introduktion till gudsrikestankens bakgrund i Gamla testamentet. Mikael Tellbe har gedigen kunskap i ämnet och studierna kryddas med bakgrundsfakta och historiska referenser.

Rubrikerna för de sex studierna är:

  1. Jesus och Guds rike (9/7)
  2. Lärjungarna och Guds rike (10/7)
  3. Guds folk och Guds rike (11/7)
  4. Församlingen och Guds rike (12/7)
  5. Uppdraget och Guds rike (13/7)
  6. Framtiden och Guds rike (14/7)
Tellbes undervisning stämmer väl överens med hur jag brukar tala om Guds rike och jag anar att vi båda har tagit intryck från samma teologer, inte minst George Eldon Ladd, som skrev en banbrytande bok om Guds rike redan samma år som jag föddes. 

I det tredje studiet tar Tellbe även upp den kontroversiella frågan om Israels plats i Guds plan och han verkar ha ungefär samma syn som jag presenterar i mitt blogginlägg i ämnet: Israels plats i Guds plan - en reflektion