Schleitheimbekännelsen

Schleitheimbekännelsen är en anabaptistisk trosbekännelse från 1527. Den har haft stor betydelse för mennoniter i alla tider. Nu finns den i ny svensk översättning av Peringe Pihlström på hans hemsida. Du hittar den här. Det är ett intressant historiskt dokument som kan utmana oss även idag.

Om du vill veta lite mer om bakgrunden till Schleitheimbekännelsen, så har jag skrivit om det här.

En engelsk översättning och en del bakgrundsmaterial finns här (på en hemsida som drivs av Mennonite Church USA).

Diskussion om dopet

Det pågår ett intressant samtal om dopet på flera olika bloggar. Det är bra att dopfrågan diskuteras. Dopet är viktigt och det är bra att konfronteras med olika synsätt. Varje församling måste också bestämma sig för hur man undervisar och praktiserar dopet i sin gemenskap.

På Barnabasbloggen har jag skrivit om min egen väg från Svenska kyrkan till baptismen i inlägget Den dagen jag döptes och för en vecka sedan skrev jag om dop och omdop. De inläggen har fått några intressanta kommentarer.

Även andra bloggar har tagit upp dopfrågan. Peringe Pihlström har skrivit ett mycket intressant inlägg med rubriken Omdop - finns det ett sånt? Det är en uppföljning på hans tidigare artikel i Dagen. Jag citerar ett avsnitt från blogginlägget:

"Vad man sällan talar om är att barndopet för baptisten kan vara stötande på ett motsvarande sätt. För den som anser att Bibelns lära sammanfogar personlig, medveten tro med dopet i vatten är tanken att ett kristet dop administreras till ett spädbarn, som saknar frivillighet eller uttryckt vilja till överlåtelse och medvetenhet om sin tro, svår att acceptera. Omdop är ett begrepp formulerat utifrån tolkningsföreträdes-tanken att man var först på plan (se 4 ovan). Eftersom de flesta svenskar som döps är spädbarn kommer baptismens troendedop att betraktas stötande, och begreppet omdop understryker detta som närmast ett skällsord i stil med Wiederteufer – återdöpare.

För baptisten finns inget omdop. Att tvingas att acceptera det begreppet är i sig nedlåtande. Dopet till Kristus är ett och sker när en trons relation uppstår i förhållande till människans Herre och Frälsare, Jesus Kristus. Detta dop kan alltså, om det sker på grund av en för individen medveten tro kallas ett baptistdop för klarhetens skull."

Anders Westman (pastor i Missionskyrkan) har liknande tankar i en artikel i Sändaren med rubriken Varken omdop eller tvångsdop. Han skriver:

"För en baptist är dopet något som hör samman med omvändelsen, oavsett om föräldrarna har praktiserat spädbarndop tidigare i ens liv — innan man själv var medveten — eller inte. För en spädbarnsdöpare är dopet en akt där Gud handlar i Faderns och Sonens och den helige Andes namn — oavsett om jag är medveten eller inte. Gud handlar.

När jag som missionspastor med baptistisk dopsyn döper någon som blivit kristen, till exempel i tonåren, är det detta som är personens dop, det är alltså inget omdop. Det är därför lika nedvärderande att tala om ”omdop” för att beskriva ett baptistiskt dop — som om jag skulle använda begreppet ”tvångsdop” för att beskriva vad ett spädbarnsdop är."

Jag håller med både Peringe och Anders.

Även Joachim Elsander har skrivit några tankar kring dopet och fått många kommentarer. På hans blogg har det blivit en intressant diskussion för och emot spädbarnsdop.

Dirk Willems - en annorlunda hjälte

En av de mest fascinerande berättelserna från 1500-talets anabaptistiska rörelse är den om Dirk Willems. Han hade blivit döpt som en ung man och varit aktiv i den anabaptistiska församlingen i sin hemstad Asperen i Holland. Året var 1569. Trycket från de katolska myndigheterna var hårt. Dirk satt fängslad ett slott i staden. Han lyckades fly genom ett fönster med hjälp av ett rep. Det var vinter och han flydde över floden på den tunna isen. En vakt från slottet hade sett honom fly och tog upp jakten. Men på väg över floden gick han genom isen och ropade på hjälp.

Det är nu det oväntade händer. Dirk hör vaktens rop och vänder genast tillbaka. Han tar sig ut på isen och räddar sin förföljares liv. I tacksamhet vill vakten låta Dirk löpa, men han beordras från slottet att genast gripa Dirk. Dirk Willems förs tillbaka till slottet och sätts nu i förvar i en säkrare cell där han inte kan fly. Några månader senare bränns han på bål för sin tros skull. Han blev en av alla dessa martyrer på 1500-talet.

Jag kan inte låta bli att undra över Dirks snabba beslut. Vad var det som fick honom att vända tillbaka? Det måste varit ett blixtsnabbt, nästan instinktivt, beslut. Jag tror att det säger något om vad Dirk var för sorts person och vilken sorts gemenskap han tillhörde. Han levde i en gemenskap där man följde Jesus och var beredd att offra sig för andra oavsett vad det kostade. Att ge sitt liv för att rädda en annan, sin fiende, är att följa Jesus exempel. Kanske gjorde det ett sådant intryck på vakterna att de kom till tro till slut. Jag tror inte att Dirk gav sitt liv förgäves. Låt oss följa hans exempel, som han följde Jesus.

En mer detaljerad skildring finns i Martyr's Mirror (en bok med över 1150 sidor från 1660, hela boken finns här)

Dagen skriver idag om förföljelser mot kristna i vår tid. Läs om det här.

Bilden ovan är ett kopparstick från 1600-talet av Jan Luiken.

Greg Boyd om mennoniter

Jag kan inte låta bli att tipsa om det här inlägget av Greg Boyd: I Told Mennonites to "Go to Hell" (and they liked it). Med humor och insikt berättar han hur det gick till när han talade på en konferens vid Eastern Mennonite University. Greg Boyd står nära anabaptismen på många sätt. Det är uppmuntrande och intressant.

Dop och omdop

Hur ska dopet praktiseras i den lokala församlingen? Hur är relationen mellan dop och medlemskap? Det är intressanta frågor som ofta blir aktuella i ekumeniska samtal. Särskilt på det lokala planet när församlingar med olika doppraxis slås samman eller när nya församlingar planteras. Men även på riksplanet i samtalet mellan olika samfund är dopfrågan aktuell. Det är något som behandlas i Dagen idag. Peringe Pihlström (baptistpastor med hemsidan Dreems) har skrivit en debattartikeln med rubriken En dopsyn för framtidens kyrka. Pihlströms artikel följs upp på bloggen Svenska Baptisters bekännelse 1861, som fortsätter samtalet i god ton med ett inlägg om Dopet.

Båda för en mycket intressant diskussion om hur den baptistiska dopsynen ska tillämpas i vår tids ekumeniska klimat och de har mycket klokt att säga. Jag finner att min inställning är lik deras. Jag sammanfattar min syn i några punkter.

1. Jag menar att troendedop är det bibliska dopet. Omvändelse, tro och dop hör ihop. Därför ska vi endast döpa personer som av egen fri vilja tror på Jesus Kristus och vill följa honom. Om personer har blivit döpta utan personlig tro kan inte detta betraktas som ett dop i biblisk mening.

2. Därför är det för en baptist aldrig fråga om omdop. Vi måste hävda rätten (och skyldigheten) att döpa människor som kommit till tro, oavsett om de är barndöpta eller inte. Att som baptist lova att inte "döpa om" dem som är barndöpta är, som jag ser det, helt omöjligt.

3. Däremot kan och bör vi ha respekt för dem som tror på sitt barndop och lever i det. Vi kan ödmjukt respektera att det finns olika syn på dopet. Det finns många bröder och systrar i Kristus, som är födda på nytt och fyllda av Anden, men har en annan dopsyn än oss. Det måste vi leva med både i det ekumeniska samtalet och i den lokala församlingen.

4. Därför tror jag på ett öppet medlemskap och öppet nattvardsbord för alla troende som vill följa Jesus. Jag anser inte att vi i vår tid behöver knyta dop och medlemskap så starkt till varandra som tidigare generationers baptister och anabaptister gjort.

5. I vår församling har vi löst det på följande sätt. Vi undervisar och praktiserar endast troendedop. Det normala är att människor som kommer till tro döps innan de blir medlemmar och de flesta i församlingen är troendedöpta. Men vi kan göra undantag för den som kommer från en barndöpande tradition och tror på sitt barndop. Det har fungerat bra i 26 år.

Det här är mina tankar om hur en baptistisk dopsyn kan praktiseras idag. Hur ser du på detta?

Bloggtips om en treenig Gud

Idag har jag läst två korta, men mycket välskrivna blogginlägg om tron på treenigheten. Det ena av skrivet av Joachim Elsander på Kolportören med rubriken Därför tror jag på en treenig Gud. Det andra är skrivet av David Nyström på Metanoia har rubriken Vad handlar treenighetsläran om?

"Det finns en trend i att ifrågasätta treenighetsläran", skriver Joachim. David har samma utgångspunkt och skriver: "Treenigheten verkar vara ett populärt ämne att diskutera på kristna bloggar. Förvånande, kan man tycka, då detta är en av de få grundläggande doktriner som alla kristna trosinriktningar bekänt sig till i alla tider."

Båda argumenterar för att uppenbarelsen om att Gud är en enda Gud, men samtidigt tre personer; Fadern, Sonen och Anden, finns redan i Nya testamentet. Jag håller med dem! Läran om att Gud är treenig är grundad i Nya testamentet och helt oumbärlig för den kristna tron. Stort tack till David och Joachim för att de höjer sina röster i denna fråga.

Treenighetsläran har ifrågasatts många gånger under historiens gång. Det skedde även i den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet. Jag har skrivit om Menno Simons och hans kamp för tron på treenigheten här.

Jesus lärde sig Guds ord utantill

Idag publicerar jag ett litet avsnitt i den lilla boken BibelMemo - en introduktion till bibelmemorering . Den får man när man köper satsen med 132 memoreringskort. I Dagen presenteras BibelMemo idag i artikeln Bibeln som i en liten ask. I Svenska journalen kan man läsa om fyra olika sätt att läsa Bibeln och ett av dem är just memorering. BibelMemo kan beställas direkt från förlaget.

När Jesus var tillsammans med sina lärjungar den sista kvällen innan han skulle korsfästas sa han många viktiga saker. Han sa bland annat: ”Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det” (Joh 15:7). Det handlar om att komma ihåg och i sitt inre bevara det Jesus har sagt. Ett verktyg för att göra detta är att memorera hans ord.

Jesus hade själv lärt sig mycket av Gamla testamentet utantill. Det ingick i hans utbildning som judisk pojke. Han hade nytta av det. När han frestades av djävulen i öknen svarade han varje gång med ett bibelcitat. Berättelsen om detta finns i Matt 4:1-11. Han svarar t ex: ”Det står skrivet: ’Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun’”.

När Jesus kom i diskussioner och konflikter i olika frågor om tron citerade han ofta från Skriften i sin argumentation. I Matt 12:7 kan vi t ex se hur han i ett samtal med fariseerna citerade från Hosea och sa: ”Om ni förstod vad som menas med ’Barmhärtighet vill jag se och inte offer’, så skulle ni inte döma oskyldiga”. Ett annat exempel är när han diskuterade uppståndelsen med några saddukeer och citerade från Andra Moseboken (Matt 22:23-33).

Jesus lät också sitt liv och sin tjänst formas av det som stod skrivet. När han stod inför korsfästelsen fick han både tröst och vägledning genom Skriftens ord. Han sa till lärjungarna: ”I natt skall ni alla komma på fall för min skull, ty det står skrivet: ’Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras’” (Matt 26:31).

Jesus visar värdet av att ha god kunskap i Guds ord och att kunna det utantill. Att känna Guds ord så väl kan hjälpa oss i många situationer, t ex när vi behöver vägledning och tröst, i samtal med människor och i den andliga kampen.

Ur BibelMemo

Jonas Melin och Otto Rimås

Foto: Tomas Karlsson