torsdag 22 juni 2017

Att bygga kyrka i världens mest sekulariserade land

Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) har ett poddradioprogram som heter Second Opinion. I senaste avsnittet fick jag vara med som gäst. Jacob Rudenstrand hade läst några blogginlägg jag skrivit om boken Church Planting in the Secular West och bjudit in mig till ett samtal om att bygga kyrka i världens mest sekulariserade land.

Blogginläggen om boken finns här:
Bokpresentation: Church Planting in the Secular West
Församlingsplantering och ekumenik
Sverige är efterkristet

Jag var ganska nervös inför inspelningen. Förra gången jag pratade i poddradio gick det nämligen inte så bra. Jag pratade fort och osammanhängande och det blev många halva meningar och omtagningar. Jag gör så ibland när jag blir för ivrig och inte vet vad jag ska säga, påstår min fru. Jag har insett att hon har rätt och därför ansträngde jag mig verkligen för att prata långsamt och tydligt den här gången. Nu har jag lyssnat på programmet och det gick faktiskt riktigt bra. Dessutom tycker jag att samtalet är intressant och att vi lyfter fram många viktiga aspekter på att vara kristen och plantera församlingar i vårt land.

Lyssna själv om du vill och kommentera gärna. Programmet finns här:
Second Opinion, avsnitt 20: Att bygga kyrka i världens mest sekulariserade land

Programmet börjar med ett intressant samtal mellan Jacob Rudenstrand och Stefan Gustavsson om några aktuella händelser där kristen tro har diskuterats i media. Intervjun med mig börjar sexton minuter in i programmet och håller på i tjugo minuter.

onsdag 7 juni 2017

Nycklar till att leva i Guds vilja

När jag var bibellärare på Mariannelunds folkhögskola undervisade jag i många olika ämnen. Något av det allra roligaste var när jag fick leda lektioner om hur Gud leder och hur det fungerar med Guds vilja. Varje termin hade jag 20 lektioner i det ämnet under två intensiva veckor i kursen BibelVäxa. Sammanlagt gjorde jag det 38 gånger och det var alltid lika roligt och spännande med mycket samtal, diskussioner, frågor, invändningar och aha-upplevelser. Det tyckte faktiskt de flesta deltagarna också. 

En gång hade jag ett seminarium om Guds vilja på Gullbrannafestivalen och då hade jag bara en timme på mig. Hur sammanfattar man tjugo lektioner på en timme? Så här blev det. 

"Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja", skriver Paulus i Ef 5:18. Bibeln uppmanar oss ofta att göra Guds vilja. Guds vilja är alltså viktig, men hur vet man vad Gud vill? Vad vill Gud med mitt liv är en viktig fråga. Det handlar både om de stora besluten i livet och om vardagsbesluten. Hur kan jag veta vad Gud vill? Hur fungerar Hans ledning? Hur ska jag kunna fatta beslut? Här presenterar jag kortfattat tolv punkter som jag tror kan vara till hjälp.

  1. Överlåt dig åt Gud. Paulus skriver om att frambära sig själv som ett levande offer (Rom 12:1-2). Be bönen ”låt din vilja ske” (Matt 6:10). Det är bara den som överlåter sig till Gud och söker Hans vilja som verkligen kan förstå den. 
  1. Håll dig till Bibeln och följ i allt Guds bud och principer. Guds vilja finns först och främst i Bibeln och Gud kommer inte att leda dig att göra något som går emot hans bud. Det finns många uppmaningar i Bibeln att hålla oss till Guds ord (se t.ex: Jos 1:8-9, Ps 1:1-3, Matt 5:19, 7:24, Matt 28:20). "Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud", sa Jesus i Joh 14:15.
  1. Be Gud om vishet när du ska fatta beslut (Jak 1:5). Be för dina planer. Gud vill leda dig.
  1. Våga gå framåt och fatta beslut. Låt inte rädslan förlama dig! Guds vilja är inte som en nål i en höstack utan som ett fält av möjligheter. Flera olika beslut kan vara inom Guds vilja. Du får vara med och välja, t.ex. om du ska gifta dig eller vem du ska gifta dig med (se 1 Kor 7:39-40). Gud säger ifrån ifall han har en specifik plan.
  1. Lita på att Gud har kontrollen och genomför sin plan på ett suveränt sätt. Allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud (Rom 8:28), även om det inte verkar så. Gud styr omständigheterna och öppnar och stänger dörrar. Acceptera dina begränsningar. Din svaghet kan vara din styrka (2 Kor 12:7-10).
  1. Lyssna till ditt inre. Den helige Ande kan tala genom dina tankar och känslor. Det är inte en hörbar röst och det måste prövas mot Bibeln, vänners råd och visheten. Jag har skrivit mer om hur det fungerar här: Att höra Guds röst
  1. Gud verkar i din vilja (Fil 2:13). Vår egen vilja och längtan är en viktig vägvisare. Detta var en försummad aspekt när jag var ung, men idag kanske många går lite väl mycket på vad man själv vill.  Den egna viljan kan faktiskt vara i konflikt med Guds vilja. det var den till och med för Jesus (Matt 26:39). Längtan kan vara en kallelse (1 Tim 3:1).
  1. Lyssna till dina vänner. Gud talar även där. Lyssna till råd (Ords 12:15, 15:22). Själv har man bara ett begränsat perspektiv och det är lätt att ta fel. Därför behöver vi alla visa rådgivare. Alla är förstås ansvariga för sina egna beslut, men det är vist att lyssna till råd.
  1. Använd ditt sunda förnuft. Tänk efter! Paulus uppmanar oss att använda förståndet när vi ska avgöra Guds vilja. I Rom 12:2 talar han om förnyelsen av våra tankar och i Ef 5:17 uppmanar han oss att förstå Guds vilja. Det är viktigt att använda sitt förstånd, speciellt i stora beslut som t.ex. om man ska gifta sig, val av livskamrat, utbildning och yrke, var man ska bo etc.
  1. Ta vara på dina gåvor och talanger. Talanger och gåvor visar vad vi ska ägna oss åt. Om Gud har gett dig en förmåga vill han att du ska använda den på något sätt. "Tjäna varandra, var och en med en nådegåva han har fått" (1 Pet 4:10).
  1. Var öppen för Guds övernaturliga tilltal. Ibland kan Gud tala genom drömmar, syner, en hörbar röst. När han gör det är det övernaturligt och tydligt. Det händer inte alla och det hör inte till vanligheterna, men vi ska vara öppna för det. Jag har skrivit mer om detta här
  1.  Sätt upp mål på både lång och kort sikt. Paulus var målinriktad och han uppmanar oss att också vara det (se 1 Kor 9:24-27, Fil 3:10-17). Sätt upp målen och planera hur du ska nå dem, men gör det ödmjukt. Det är inte fel att ha planer, men vi ska lägga dem i Guds händer och säga: ”Om Herren vill får vi leva och göra det eller det” (Jak 4:15).
Detta är en liten sammanfattning av hur jag undervisar om Guds vilja. Hur tänker du? Till sist önskar jag dig framgång i att göra Guds vilja. det är det som är det verkligt viktiga. "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk," sa Jesus (Joh 4:34)

söndag 4 juni 2017

Hela Pingsten

Idag är det Pingstdagen och därför publicerar jag en predikan jag höll 2009 om det som hände  i Jerusalem den första pingsten för snart 2000 år sedan och vad det betyder för oss idag. 

Det berättas om pingstens händelser i Apostlagärningarnas andra kapitel. Det är flera saker som händer: Anden blir utgjuten, evangeliet predikas och församlingen föds. Det är lätt att missa helhetsbilden och bara se en del. Jag vill se närmare på hela kapitlet och peka på helhetsbilden: hela pingsten!

Uppfyllda av Anden (2:1-21)
Den första delen handlar om hur Anden blir utgjuten över alla lärjungarna som var samlade i Jerusalem. Det var omkring 120 personer, både kvinnor och män. De blev alla uppfyllda av Anden och talade i tungor. Det är två av Andens gåvor som speciellt betonas i texten. För det första tungotalet gåva. De talade nya språk med ord som Anden gav dem. Anden ger orden och människan talar (Apg 2:4). På pingstdagen var det språk som människorna som lyssnade kunde förstå. Så är det inte alltid. Oftast är det bara Gud som förstår. Tungotal är en kommunikation med Gud och kallas därför ibland för ett bönespråk. Men även i vår tid kan det ibland hända att någon hör sitt eget språk talas och då blir det ett speciellt tecken. Den andra gåvan som betonas i texten är gåvan att profetera. När Petrus börjar predika och citerar profeten Joel betonar han speciellt att de som blir uppfyllda av Anden i den sista tiden ska profetera. 

Min berättelse
Några månader efter att jag blivit kristen hörde jag talas om att man kunde göra en egen pinsterfarenhet. Jag började be om att uppfyllas av Andens kraft och att få tala i nya tungor. Jag längtade och bad men det hände inte så mycket. Då fick jag tag i en bok som förklarade mer konkret hur tungotalet fungerar. ”Det är den helige Ande som ger orden på ett språk du inte förstår”, skrev författaren, ”men det är du som måste ta ett trossteg och börja tala. Det är du som har volymkontrollen” (J.E. Stiles, Den helige Andes gåva, Förlaget Filadelfia 1975, min sammanfattning av budskapet). Det var helt nytt för mig. Jag hade väntat mig att jag helt automatiskt, plötsligt skulle börja tala på ett nytt språk.

måndag 29 maj 2017

Apollos hjälper församlingar att växa

I sitt första brev till församlingen i Korinth skrev Paulus så här:

"Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten" (1 Kor 3:6).

Han syftade på att det var han själv som hade planterat församlingen i Korinth, och att Apollos sedan hade kommit dit och fortsatt arbetet och hjälpt församlingen att växa. I Apostlagärningarnas artonde kapitel kan man läsa om hur detta gick till. Apg 18:1-17 handlar om Paulus i Korinth och Apg 18:24-19:1 om Apollos i Korinth (Achaia var landskapet där Korinth låg). Apollos hjälpte alltså församlingen att växa och därför har Alliansmissionens program för församlingsutveckling fått sitt namn efter honom.



Jag har varit med och skapat Apollosprocessen och skrivit ett litet häfte som presenterar den (se nedan). Vi tänker att det finns fyra områden som en församling kontinuerligt behöver jobba med. De illustreras med den här bilden. 


En församling behöver en tydlig vision, så att den vet varför den finns och vart den är på väg. En vision ger tydlighet och riktning till församlingen och jag tror att det är bra att ha en nedskriven vision. De tre cirklarna kretsar runt visionen.

En församling behöver för det andra vara medveten om vilka behov som finns, både inom församlingen och i samhället och världen runtomkring. I Apollos finns flera olika verktyg för att utvärdera församlingens nuläge och för att göra en omvärldsanalys.

tisdag 9 maj 2017

Lärjungaträningens ABC

Jag fortsätter att testa mina idéer om lärjungaskap och lärjungaträning. Igår skrev jag om lärjungaskap på fem fingrar och idag tänker jag gå vidare med att skissa på en enkel struktur för lärjungaträning. Jag kallar det för lärjungaträningens ABC. Min tanke är att den ska beskriva de fyra (eller fem) viktigaste byggstenarna för att lärjungaträning ska fungera i en lokal församling. Fokus här ligger alltså på strukturer och verktyg.

A - Andligt föräldraskap

Lärjungaträning bygger framför allt på personliga relationer där andliga fäder och mödrar tar sig an människor och investerar av sin tid och sitt engagemang. Ett exempel från Nya testamentet är Paulus som var en andlig far åt Timotheos. Vi behöver utmana kristna att vara andliga fäder och mödrar och våga ta ansvar för nykristna, unga och andra som behöver lärjungaträning och stöd. Ibland fungerar detta spontant och utan särskilda strukturer. Genom åren har jag sett flera goda exempel på andligt föräldraskap i min egen församling och i andra sammanhang.  Det kan också vara bra att skapa strukturer för andligt föräldraskap och det tror jag att vi behöver bli bättre på.

Ett alternativ är att man skapar en struktur där man tränar mentorer som vägleder andra i en personlig lärjungaträning. Genom en sådan struktur får man många att bli andliga föräldrar och alla som vill kan få en mentor för sitt lärjungaskap. Här kan man skapa en struktur där den som har en mentor med tiden även blir mentor åt andra. På så sätt kan lärjungaträning multipliceras, så att alla lärjungar själva gör lärjungar. 

Ett annat alternativ är att använda sig av lite större grupper på 4-6 personer där en person vägleder och investerar i de övriga deltagarna. Fördelen med detta kan vara att det blir en kombination av andligt föräldraskap och den dynamik som uppstår i en grupp. En modell för detta kallas Life on Life Missional Discipleship och presenteras i boken Insourcing av Randy Pope.

B - Bibelstudium och bön

Lärjungaskap är grundat i Bibeln, som är Guds ord. Vi kan inte träna lärjungar utan att ha bibelstudium och bibelundervisning. I missionsbefallningen finns uppdraget att göra lärjungar genom att undervisa om alla de bud som Jesus har gett oss (Matt 28:19-20). Jesus undervisade, förklarade och ställde frågor. Paulus undervisade och skrev brev. Jakob, Petrus och Johannes gjorde detsamma. Av detta kan vi dra slutsatsen att bibelundervisning är en betydelsefull aspekt av att träna lärjungar. Läraren behövs, samtidigt som alla kristna har den helige Ande och kan läsa Bibeln och höra Gud. Alla kan också vara lärare med tiden och vägleda någon annan (se t.ex. Kol 3:16, Heb 5:12). Det behövs en sund balans mellan lärarens roll och den enskildes ansvar.

måndag 8 maj 2017

Lärjungaskap på fem fingrar

I mitt förra inlägg gjorde jag ett försök att skapa en enkel definition av lärjungaskap och bad om respons. Jag har fått många olika synpunkter och förslag och det är jag mycket tacksam för. Med hjälp av all input har jag nu utvecklat min definition.

Jag har valt att hålla isär begreppen lärjungaskap och lärjungaträning. De är förstås nära sammanlänkade men jag ser en poäng i att hålla isär dem. Min definition av lärjungaskap handlar om vad det är att vara lärjunge till Jesus. När jag talar om lärjungaträning handlar det om hur man hjälper människor att växa sitt lärjungaskap.

Så här ser min definition ut nu. Lärjungaskap handlar om att följa Jesus. Det är fem viktiga saker som vi behöver förstå när det gäller lärjungaskap och därför innehåller min definition fem punkter. Dessa kan illustreras på handens fem fingrar.

Tummen står för grunden. Den har kontakt med alla de andra fingrarna. Alla delar i lärjungaskapet måste bygga på grunden. Grunden är evangeliet om Jesus Kristus, hans person, liv, undervisning, död, uppståndelse och himmelsfärd. Det är viktigt att vi förstår att allt börjar med Jesus och det han har gjort för oss. Lärjungaskap bygger inte på vad vi ska göra, utan på vad han har gjort. Han har dött och uppstått för oss och vi blir rättfärdiga och accepterade av Gud genom tron på honom. Om vi inte har grunden rätt kan lärjungaskap bli bara egna ansträngningar, krav och lagiskhet. Då blir det inte bra.

Pekfingret pekar ut målet. Lärjungaskapets mål är att formas till att bli lik Jesus och att bära frukt. Det betyder att våra liv både enskilt och gemensamt ska göra skillnad. Lärjungaskapets mål är också att Guds rike ska bli mer och mer synligt genom den kristna gemenskapen.

torsdag 4 maj 2017

En definition av lärjungaskap

Det pratas mycket om lärjungaträning nuförtiden. Det är i och för sig inget nytt. När jag var ung och nykristen på 1970-talet talades det också mycket om lärjungaskap och lärjungaträning och vi gjorde det i praktiken. Det är ett ämne som är ständigt aktuellt. Många verkar vara överens om att det är viktigt att göra lärjungar, men det är inte alltid så tydligt vad vi menar med lärjungaskap eller hur man i praktiken tränar lärjungar. För att råda bot på denna brist har jag börjat skissa på ett enkelt material för lärjungaskap och lärjungaträning. Det är därför jag skriver det här inlägget.

Först och främst behöver jag en definition av vad lärjungaskap är för något. Jag vill hitta en enkel och tydlig definition som får med det viktigaste och samtidigt är lätt att komma ihåg och ge vidare till andra. Jag har en idé som jag nu vill testa och få respons på.

Det här är mitt förslag på en enkel definition av lärjungaskap.

Grunden - Evangeliet om Jesus Kristus (Jesu person, liv, död och uppståndelse).

Kärnan - Gemenskap med Jesus Kristus och hans folk (att älska Gud, varandra och andra)

Vägen - Lydnad för alla de bud som Jesus har gett oss.

Kraften - Den helige Ande ger den kraft och hjälp vi behöver för att vara lärjungar.

Målet - Att bli lik Jesus och bära frukt.

Vad tycker du om detta sätt att beskriva lärjungaskap? Saknas något viktigt? Är det för komplicerat? Kan något tas bort?

Har du en annan definition som du tycker är bättre?

Jag är tacksam för alla synpunkter och tips. Vi behöver hjälpa varandra att uppfylla missionsbefallningen och göra lärjungar.

Uppdatering: Den 8 maj 2017 presenterade jag en ny version av denna definition: Lärjungaskap på fem fingrar.

onsdag 3 maj 2017

H3-metoden för bibelsamtal

Jag är med i en husförsamling. Vi träffas varje onsdagskväll i någons hem. En vanlig kväll består av
fika, gemenskap, lovsång, bibelsamtal och bön. Att få ett bibelsamtal att fungera bra och givande är alltid en utmaning. Vi har utvecklat en metod som vi använder. Jag kallar den för H3-metoden.

Vi går igenom en bibelbok i taget och samtalar om ett kapitel i veckan. Vi läste först igenom Johannesevangeliet och nu håller vi på med Apostlagärningarna. Det är en styrka att det är Bibeln vi läser tillsammans och inte någon annan bok. Vi får möta bibelordet direkt och det är lätt för nya att komma in i det. Det kräver inte heller så mycket förberedelser av deltagarna. Så här går det till:

Vi börjar med att läsa hela kapitlet högt tillsammans. Någon har förberett sig för att leda samtalet. De flesta har läst texten i förväg och funderat lite över den.

Ofta börjar samtalsledaren med att säga: "Vad har talat till er när vi har läst den här texten?" Någon tar upp en tanke eller en fråga och sen är samtalet igång. För att hålla rätt fokus i samtalet har vi H3-metoden till hjälp. Vi vill nämligen att bibeltexten varje vecka ska ge oss något för hjärtat, något för huvudet och något för händerna.

Idén med H3 kommer från Niklas Bjernhagen som var ansvarig för församlingens bibelskola för ett par år sedan. Numera är han pastor i Borensbergs baptistförsamling (EFK). Så här skrev Niklas i bibelskolans material för vårterminen 2015.

söndag 30 april 2017

En Gud för hela livet

I torsdags lyssnade jag till den norske pastorn Egil Svartdahl. Han talade på SAM:s fortbildning för pastorer på Mullsjö folkhögskola. Ämnet var att skicka vidare till nästa generation och han tog upp en del av det han skrivit om i sin bok Ge det vidare - En församling för alla generationer. Det var en mycket bra och innehållsrik dag med många utmaningar, speciellt till oss äldre ledare. Jag rekommenderar dig att läsa boken!

Egil började med att betona att Gud är en Gud för alla generationer och att han är en Gud för hela livet. Bland annat läste han Psalm 71 i Psaltaren och den har jag levt på sen i torsdags. Här är några verser som talat till mig speciellt:

Du är mitt hopp, o Herre, min Gud,
min trygghet ända från min ungdom.
Från min första stund har du varit mitt stöd,
från moderlivet min styrka,
jag sjunger ständigt ditt lov. (5-6)

Stöt inte bort mig på min ålderdom,
överge mig inte när krafterna sviker. (9)

Gud, från min ungdom har du fostrat mig, 
och ännu förkunnar jag dina under. 
Överge mig inte, o Gud, 
när jag är gammal och mitt hår har grånat,
låt mig förkunna din kraft för nya släkten. (17-18)

torsdag 20 april 2017

Vapenfri tjänst i Kållered

För 40 år sedan var jag 18 år. Det var allmän värnplikt i Sverige och på den tiden blev alla unga män inkallade att göra lumpen. Det fanns i stort sett inga undantag. Alla skulle ta sin plats i det militära försvaret. Det gick att söka vapenfri tjänst, men för att få det var man tvungen att bevisa att man hade en allvarlig personlig övertygelse och skulle få djup samvetsnöd ifall man dödade någon. Den här veckan är det exakt 40 år sedan jag skickade in min ansökan. Så här såg den ut (namn och personnummer är överstruket eftersom bilden ligger på hemsidan vägra döda):



Det var inte så enkelt att få ansökan godkänd. Jag blev kallad till en intervju med en psykolog som skulle bedöma min övertygelse och min samvetsnöd. Intervjun tog två timmar och frågorna var många och svåra. Frågorna handlade om min barndom, mina föräldrar, min tro, mina intressen, mitt engagemang, min personlighet och till slut kom också frågorna om hur jag skulle agera i olika situationer. Skulle jag bruka våld för att försvara mig själv, för att stoppa en terrorist, för att sätta stopp för Hitler eller för att krossa apartheid i Sydafrika? Hur såg jag på att försvara landet mot invasion?

onsdag 12 april 2017

Bokpresentation: Nya sätt att vara kyrka

Häromveckan talade jag på en dag för församlingsledare och hade ett seminarium om nya sätt att vara kyrka. Då använde jag bland annat tankar från den bok jag vill tipsa om idag.

Jag har tidigare skrivit (här) om att jag har fått mycket inspiration från Fresh Expressions of Church i England. Sen en tid tillbaka lanseras Fresh Expressions i Sverige under devisen "Nya sätt att vara kyrka". Projektledare i Sverige är Björn Gusmark och Tin Mörk och hittills är det främst inom EFS och Svenska kyrkan som "Nya sätt" har fått fäste. På sikt hoppas man dock att det ska bli mer ekumeniskt, precis som det är i England. Som jag tidigare har skrivit tror jag att frikyrkorna har mycket att läsa av Fresh Expressions när det gäller församlingsplantering och nya sätt att vara kyrka.

Därför är det en stor glädje att presentera Björn Gusmarks nya bok i ämnet. Den har fått titeln Nya sätt att vara kyrka och är en utmärkt och kortfattad presentation av grundtankarna inom Fresh Expressions för en svensk publik.

En stor fördel med den här boken är att den är på bara 60 sidor. den är lättläst och kan spridas till många. Jag blir imponerad av att Gusmark lyckas med att säga så mycket på så få sidor.

Boken är indelad i tre delar med rubrikerna Vad? Varför? och Hur? Den första delen förklarar vad "Nya sätt" handlar om och vad som kännetecknar nya sätt att vara kyrka. Det finns fem tydliga kännetecken för att en gemenskap ska kunna räknas in i Nya sätt:

onsdag 15 mars 2017

Det är vår i Andens rike

Jag sitter på tåget på väg hem till Jönköping och jag är glad. Under de senaste dagarna har jag sett så många vårtecken. Det är inte bara det att det är mitten på mars, solen skiner och ljuset kommer tillbaka. Det är också vår i Andens rike. Jag ser vårtecken i kristenheten. Det är så mycket gott som sker i nya och gamla kyrkor och samfund.

Under den gångna helgen var jag på Liljeholmens folkhögskola i Rimforsa och var med på M4, som är en teamträning för församlingsplanterande team. Den här gången var det tolv team samlade och de kom från fyra olika sammanhang: EFK, EFS, SAM och Equmeniakyrkan. Det var uppmuntrande att se den missionsiver, hängivenhet och offervillighet som finns hos dessa pionjärer. När jag möter sådana människor förstår jag att det finns hopp för Sverige. Gud har inte glömt vårt land. Han verkar, människor kommer till tro och nya församlingar växer fram på många olika platser.

Läs mer om M4: M4 EuropeM4 Sverige.

Igår och idag har jag varit på utbildningsdagar för NFU-handledare i Stockholm. De arrangerades av det ekumeniska Nätverket för församlingsutveckling (NäFU). Det var ett femtiotal deltagare från flera olika sammanhang: Pingst, EFS, EFK, SAM, Equmeniakyrkan, Svenska kyrkan och Adventistsamfundet. Handledardagarna var lika inspirerande som att träffa församlingsplanterarna i M4. Det var så mycket hängivenhet, missionsiver, evangelisationsfokus, vittnesbörd om omvändelser, lyssnande till Gud, bön och profetiska tilltal. Gud
rör sig i både nya och gamla sammanhang.  Speciellt roligt var det att lyssna till Björn Gusmark och Tin Mörk (från Svenska kyrkan och EFS), när de berätta om Nya sätt att vara kyrka, som hämtar sin inspiration från Fresh Expressions i England, som jag skrivit om tidigare. Björns inspirerande bok kan beställas på Nya Musik i Jönköping. Det finns så många vårtecken!


måndag 13 mars 2017

Guds fostran genom prövningar

"Gud är inte i första hand intresserad av din bekvämlighet, utan av din helighet."

Vissa saker glömmer man aldrig. När jag var 18 år hörde jag en undervisning som har följt med mig hela livet. Nu är det 40 år sedan och jag kommer fortfarande ihåg det. Det var på en konferens i Filadelfiakyrkan i Örebro påsken 1977. Om jag inte minns fel så var det den amerikanske bibelläraren Paul Petrie som talade över ämnet andlig mognad med utgångspunkt i Israels folks ökenvandring. Förra veckan predikade jag själv om detta i Allianskyrkan i Nässjö och då blev jag påmind om hur undervisningen från 1977 har påverkat hela mitt liv.

Det handlar om hur Gud fostrar sitt folk genom prövningar. Gud ledde sitt folk hela tiden (2 Mos 13:21-22), Han förde dem genom havet (2 Mos 14) och de prisade hans stora makt i en härlig lovsång (2 Mos 15) och sen ledde Gud dem in i olika svårigheter (prövningar) för att testa deras tro och bekännelse och lära dem att lita på honom (1 Mos 15:22-26, 16:1-3, 17:1-7). Paulus tar upp den här berättelsen i 1 Kor 10:1-13 och skriver att den är nedtecknad för att vi ska lära oss något av den. Så här avslutas det avsnittet:

Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. (1 Kor 13:11-13)

Jag tror att det fungerar likadant för oss idag, som det gjorde för Israels folk i öknen. Gud fostrar oss genom prövningar. Han prövar vår bekännelse och vår lovsång. Ena dagen sjunger jag lovsång om att Gud regerar och har all makt. Några dagar senare hamnar jag i svårigheter och problem på något sätt och då prövar Gud om jag verkligen tror på det jag sjöng. Ena dagen får jag undervisning om att Andens frukt är tålamod och bestämmer mig för att bli mer tålmodig. Några dagar senare är det någon som irriterar mig och jag tappar tålamodet. Gud låter mig prövas för att visa mig på min brist och hjälpa mig att förändras. Gud kan alltså leda oss in i svårigheter och problem för att fostra oss och lära oss något. Men glöm inte löftena i 1 Kor 10:13. Gud är trofast. Han ska inte låta oss prövas över förmåga, även om det kanske kan kännas så ibland. Han har alltid en utväg i beredskap, så att vi kan komma igenom prövningen. Det fanns alltid en lösning på problemen för Israels folk och det finns det alltid även för oss.

onsdag 22 februari 2017

Sverige är efterkristet

Idag fortsätter jag med ytterligare en av mina lärdomar från boken Church Planting in the Secular West, som jag tidigare presenterat här.

På sidorna 186-193 skriver författaren Stefan Paas om de många utmaningarna som finns för kyrkan i "Post"-tiden. Vi använder ofta ord som börjar med post för att beskriva vår tid och bland alla dessa uttryck är begreppen post-Christendom och postmodernism de mest populära bland dem som jobbar med församlingsplantering och nya sätt att vara kyrka i västvärlden. Begreppet post-Christendom är svårt att översätta till svenska, men ett begrepp som jag använt tidigare är efterkristendomstiden. Liksom Stefan Paas tror jag att det är mycket viktigt för oss att förstå vilka utmaningar det innebär att vara kristen och kyrka i en kultur som är både postmodern och post-Christendom. Det intressanta är att Stefan Paas lyfter fram ett tredje "post", som han menar att missionsstrateger och församlingsplanterare ofta missar helt och hållet, och det är att stora delar av Europa också är post-Christian. Detta gäller inte minst Sverige.

tisdag 21 februari 2017

Församlingsplantering och ekumenik

Igår presenterade jag boken Church Planting in the Secular West. Idag skriver jag om en av mina lärdomar från boken.

Stefan Paas menar att i en sekulariserad kultur, där kunskapen om kristen tro är mycket låg eller i det närmaste obefintlig är det extra viktigt att tänka på att inte dra upp konflikter mellan kristna kyrkor offentligt. Våra interna diskussioner är i det närmaste obegripliga för utomstående och splittring mellan kristna kyrkor minskar intresset för evangeliet och den kristna tron.

Det här är en skarp kontrast mot hur vi har missionerat i Europa under tidigare århundraden. från 1500-talet till början av 1900-talet har all frikyrklig och inomkyrklig missionsverksamhet utgått från den kristna kulturen och kristendomens starka ställning i samhället. Den givna motståndaren har varit namnkristendom, traditionskristendom eller det man ansett vara en död kristendom. Därför har man alltid utgått ifrån att man måste beskriva sig själv utifrån vad som skiljer en från andra kyrkor och samfund. Därför har det varit viktigt att offentligt deklarera vad som var fel med andra kyrkor och varför den egna kyrkan var den bästa. Så har det varit i de flesta rörelser från reformationens olika grenar på 1500-talet till pingströrelsens framväxt på 1900-talet. Det fungerade i en kristen kultur, men Stefan Paas menar att vi inte kan fortsätta på det sättet i en sekulariserad kultur. Vi måste inse att vår motståndare nu inte längre är "död kristendom" utan vår tids nya läror, som t.ex. materialism, nyliberalism och sekularism.

"In a highly secularized context it is extremely damaging for the mission of the church if Christian leaders fight each other in public over issues that no non-Christian understands." (sid 109)

Hur kan man då tillämpa detta när man planterar en ny församling. Stefan Paas ger några konkreta förslag:

måndag 20 februari 2017

Bokpresentation: Church Planting in the Secular West

Ibland läser man en bok som verkligen skakar om. Idag ska jag presentera en sådan. Det är Church Planting in the Secular West - Learning from the European Experience av den holländske teologen och församlingsplanteraren Stefan Paas. Det här är en bok som gav mig mycket att tänka på och jag vill verkligen rekommendera den till alla som jobbar med mission och församlingsplantering i det sekulariserade Västeuropa. Boken är utgiven i USA och riktar sig främst till amerikaner som är intresserade av mission i Europa. Den är utgiven av Eerdmans förlag och ingår i The Gospel and our Culture Series, vars syfte presenteras så här: A series to foster the missional encounter of the gospel with North American culture.

Den här boken handlar dock helt och hållet om Europa, och fokuserar särskilt på Tyskland, Holland och Storbritannien, eftersom det är dessa länder författaren har mest koll på. Väldigt mycket i den är också relevant för Sverige, även om vårt land förmodligen är ännu mer sekulariserat än de andra tre. Det är ändå mycket jag känner igen och jag blir påmind om hur speciellt det är att vara kristen i en sekulariserad kultur.

Det intressanta med boken är den är kritisk till en del tänkesätt och praktiker som är vanliga inom församlingsplantering. Den vrider och vänder på varje sten och kommer ofta med oväntade och överraskande perspektiv. Jag blir omväxlande utmanad, provocerad och inspirerad.

måndag 13 februari 2017

Bokpresentation: Är Bibeln intolerant? ...

Kan man lita på Bibeln? Det är en fråga som måste besvaras i varje ny generation. Därför är jag glad att Credoakademin har gett ut en bok om Bibeln för 2000-talets postmoderna läsare. Boken är skriven av Amy Orr-Ewing, som är direktor för Oxford Center for Christian Apologetics, och har den långa titeln Är Bibeln intolerant? Förtryckande? Sexistisk? Homofobisk? Förlegad? Irrelevant? 

I den här boken svarar Amy Orr-Ewing på de tio vanligaste frågorna om Bibeln. På engelska heter boken Why Trust the Bible? Det är en mer korrekt beskrivning av vad boken handlar om, eftersom de tio frågorna som besvaras i boken inte är samma frågor som i den svenska titeln. Kapitelrubrikerna återger de tio frågorna och är en bra beskrivning bokens innehåll. 
  1. Är det inte bara en tolkningsfråga?
  2. Kan man veta någonting om historien?
  3. Är Bibelns handskrifter tillförlitliga?
  4. Är innehållet i handskrifterna tillförlitligt?
  5. Hur är det med kanon?
  6. Hur förhåller det sig till andra heliga böcker?
  7. Är Bibeln sexistisk?
  8. Men alla krig då?
  9. Är inte Bibelns syn på sex förlegad?
  10. Hur kan jag veta? 
Jag skulle säga att det bara är i den avslutande delen som frågorna i titeln berörs, men jag tycker inte att alla behandlas systematiskt och därför känns den svenska titeln missvisande. Som köpare blev jag allt lite besviken där, men det förtar inte glädjen över att läsa denna utmärkta bok.

Jag uppskattar att den börjar med en diskussion om ett par frågor som är särskilt aktuella i en postmodern kontext, nämligen om språkets natur och om man överhuvudtaget kan veta något om historien. Sen är det några kapitel med mer klassisk argumentation om handskrifter, innehåll och kanon. De sista kapitlen tar upp några etiska frågor som är speciellt brännande i vår tid; jämlikhet mellan könen, krig och sexualetik. Diskussionen är överlag upplysande och välgrundad, även om jag inte håller med om allt.



Författaren Amy Orr-Ewing

På sidan 107 i boken berättas om en händelse i Sverige som inträffade ungefär samtidigt som boken skrevs på engelska (2005). Tyvärr blir det inte riktigt korrekt. Författaren citerar Joseph Ratzinger, som valdes till påve i den katolska kyrkan 2005. Han hade sagt i en intervju att en svensk protestantisk präst, som predikade om homosexualitet hade blivit satt i en månads fängelse. Det syftar säkerligen på pingstpastor Åke Green, som dömdes till en månads fängelse i tingsrätten, men friades av både hovrätten och högsta domstolen. Han blev alltså aldrig satt i fängelse och det hade varit bra om det svenska förlaget hade lagt in en korrigerande not här. Rätt ska vara rätt! 

Jag noterar också att Amy Orr-Ewing håller på att doktorera om Dorothy Sayers författarskap. Det tycker jag är intressant. Dorothy Sayers var både apologet och en framstående deckarförfattare och jag gillar hennes böcker om Lord Peter Wimsey.

fredag 27 januari 2017

Det här med Adam och Eva

Det har pågått en intensiv debatt om Adam och Eva under några veckor. Det började med en ledare av Stefan Swärd i Världen idag, fortsatte med många inlägg och kommentarer på hans blogg, och flera artiklar i tidningen Dagen och på andra platser. Den här diskussionen har flera olika dimensioner och det är några olika frågor som kommit upp. Jag har inte kommenterat det här tidigare, men känner att det nu är dags att skriva något.

Den första frågan som diskuteras är ifall Adam och Eva verkligen har funnits som historiska personer, eller kanske snarare om Bibeln verkligen säger att Adam och Eva var historiska personer. De andra frågorna som diskuteras är ifall detta är en viktig fråga för den kristna tron och hur stor frihet för olika uppfattningar man kan tillåta på evangelikala teologiska utbildningar (och underförstått i evangelikala samfund). Här kommer några reflektioner från mig i dessa ämnen.

Olika synsätt
Debatten visar att det finns åtminstone fyra olika synsätt på detta bland bibeltroende kristna i Sverige.

(Med bibeltroende menar jag kristna som tror att Bibeln är Guds ord och instämmer i Lausannedeklarationens formulering: "Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.")

Något förenklat kan man beskriva det så här:

  1. Ungjordskreationism. Man tror att Gud skapade jorden och allt som finns på den genom direkta skapelsehandlingar på kort tid för inte så länge sedan och att Adam och Eva är historiska personer. 
  2. Gammaljordskreationism. Man tror att jorden skapades för mycket länge sedan och är mycket gammal, men att Gud grep in och skapade växter, djur och människor genom direkta skapelsehandlingar på kort tid för inte så länge sedan. Adam och Eva är historiska personer. 
  3. Teistisk evolution med historisk Adam och Eva. Man tror att Gud har skapat jorden för mycket länge sedan och att Gud har styrt evolutionen och skapat allt som finns genom den. Vi ett givet tillfälle grep Gud in och skapade de första människorna Adam och Eva och hela människosläktet kommer från dem. 
  4. Teistisk evolution utan historisk Adam och Eva. Man tror att Gud har skapat jorden för mycket länge sedan och att Gud har styrt evolutionen och skapat allt som finns och även människan genom den. Adam och Eva är inte historiska personer utan symboler eller arketyper för de första människorna och det som hände dem.  

Jag anser att det är viktigt att respektera att dessa olika uppfattningar finns och är möjliga alternativ. Även om jag har en egen övertygelse om vad som är sant vill jag visa respekt för den som tänker annorlunda. Jag tänker också att vi i teologisk utbildning behöver möta olika synsätt och att det bör finnas utrymme för olika synsätt i denna fråga både bland lärare, studenter och pastorer. Debatten har varit intressant, men den har också varit onödigt polemisk och skapat i mitt tycke onödiga motsättningar.

Min syn

lördag 21 januari 2017

Conrad Grebel och anabaptismens första dop i Zürich 1525

Den 21 januari 1525 föddes den anabaptistiska rörelsen i Zürich. Idag är det 492 år sedan. Det tycker jag att man ska minnas och därför  publicerar jag den här texten om bakgrunden till händelserna i januari 1525. Detta borde all känna till!


Under 1525 framträdde den anabaptistiska rörelsen som en självständig gren av protestantiska reformationen. Ett viktigt datum var den 21 januari 1525 då det första troendedopet ägde rum i Zürich och en församling av troende och döpta lärjungar formades.

En av dem som var med vid det tillfället var Conrad Grebel. Han var då ungefär 27 år gammal och hade inte långt kvar av sitt liv på jorden. Han var en av pionjärerna.

Conrad Grebel föddes i Zürich 1498 och var son till en av stadens ledande män. Han fick en bra utbildning och studerade vid universiteten i Basel, Wien och Paris. På grund av ekonomiska och personliga problem avbröt Conrad sina studier 1520 och flyttade hem till Zürich.

I Zürich var Ulrich Zwingli den ledande prästen och han hade börjat sitt evangeliska program för att reformera kyrkan i staden. Conrad Grebel anslöt sig till kretsen runt Zwingli, som bestod av lokala pastorer och unga akademiker. De studerade Bibeln på grundspråken och annan klassisk litteratur. Zwinglis inflytande och Grebels egen bibelläsning ledde fram till en personlig omvändelse och kursändring under våren 1522. Conrad Grebel blev en hängiven lärjunge till Jesus. I februari samma år hade han gift sig.

Zwingli genomförde förändringarna i kyrkan gradvis och långsamt i samarbete med stadens styrelse. En del av hans lärjungar tyckte att det gick för långsamt. I oktober 1523 blev konflikten tydlig. Då började Conrad Grebel tillsammans med en del andra samlas för att studera Bibeln, be och samtala om hur man skulle gå vidare. Man läste även böcker och häften som skrivits av andra radikala reformatorer. I den lilla gruppen formades övertygelser som sedan blev bärande i den anabaptistiska rörelsen. Genom flera bevarade brev vet vi en del om vad Conrad Grebel och hans vänner tänkte. Ett brev skrevs till Thomas Müntzer i september 1524. Grebel hade läst något av det Müntzer hade skrivit och nu sökte han kontakt med honom. Brevet nådde aldrig fram, utan kom tillbaka och därför finns det bevarat. Brevet är ganska kort och alla ståndpunkter är inte så väl utvecklade men man ser vad det är som är på gång i den lilla gruppen i Zürich.

lördag 7 januari 2017

Pietismen och anabaptismen

I mitt förra inlägg presenterade jag boken Reclaiming Pietism och skrev bland annat att det finns likheter mellan pietismen och anabaptismen. Idag vill jag tipsa om sex artiklar som försöker att reda ut det komplicerade förhållandet mellan dessa båda kristna rörelser.

Artiklarna är skrivna av Chris Gehrz (bilden), som är professor i historia vid Bethel University, St Paul, Minnesota. Han har också en webbsida som heter The Pietist Schoolman och det är där jag hittat artiklarna.

(Bethel University beskriver sig som evangelikal, baptistisk och pietistisk och har sina rötter hos svenska baptister som emigrerade till Amerika på 1800-talet. Det står nära baptistsamfundet Converge Worldwide, som samarbetar med EFK i Sverige.)

Som jag skrev i förra inlägget har många en mycket negativ bild av pietismen, så negativ att ordet pietist i den engelskspråkiga världen till och med används som ett nedvärderande skällsord. Gehrz börjar med att visa att denna bild även florerar bland anabaptister och att ett par anabaptistiska historiker  i mitten av 1900-talet bidrog till att skapa den negativa bilden. Här följer en kortfattad presentation av sex mycket läsvärda artiklar. Du hittar artiklarna via länkarna nedan.

1. The Anabaptist Vision. Den första artikeln handlar om Harold Benders berömda föreläsning om anabaptismen från 1943. I den tecknade han även pietismen som en motsats till anabaptismen. (Jag har själv skrivit om denna föreläsning här: The Anabaptist Vision.)

2. The Friedmann Thesis. Den andra artikeln handlar om Benders medarbetare Robert Friedmann, som utvecklade tesen om att anabaptismen och pietismen var varandras motsatser och beskrev pietismen mycket negativt. Så här skrev Friedmann bland annat: "Pietism in the larger sense is a quiet conventicle-Christianity which is primarily concerned with the inner experience of salvation and only secondarily with the expression of love toward the brotherhood, and not at all in a radical world transformation." 

torsdag 5 januari 2017

Bokpresentation: Reclaiming Pietism

Det finns många intressanta väckelserörelser i kyrkans historia. En av dem är pietismen, som uppstod i Tyskland i slutet av 1600-talet och växte sig stark i bland annat Sverige under 1700-talet. Faktum är att i stort sett hela den svenska frikyrkorörelsen har sina rötter i pietismen och därför är den särskilt intressant för oss som lever och verkar i Sverige. Idag tänker jag presentera en bok som berättar om pietismen och försöker att återupprätta dess rykte. Den heter Reclaiming Pietism - Retrieving an Evangelical Tradition och är skriven av de två amerikanska teologerna Roger E. Olson och Christian T. Collins Winn.

I Sverige har pietismen inte något dåligt rykte och de flesta som använder begreppet vet vad det syftar på. I den engelsktalande världen är det annorlunda. Där har ordet pietist blivit ett nedvärderande skällsord, som används för att beskriva personer som till exempel världsfrånvända, självupptagna, individualistiska, känslosamma, lagiska, självrättfärdiga och allmänt ointresserade av mission och socialt engagemang. Ett typiskt exempel på detta är Michael Frost. I den annars utmärkta boken The Road to Missional skapar han en kontrast mellan missionella och pietistiska kristna. Så här skrev jag i min recension av boken:

Till sist vill jag också ge en kritisk kommentar. I det fjärde kapitlet skapar Frost en kontrast mellan missionella lärjungar och kristna som är självupptagna, självrättfärdiga och lagiska. Han gör en skarp karikatyr av de senare och den är säkert sann i vissa sammanhang. Det olyckliga är att han kallar dessa lagiska och självrättfärdiga lärjungar för pietister. Pietismen var en genuin väckelserörelse i Europa på 1600- och 1700-talen. Hela den svenska folkväckelsen har sina rötter i pietismen. Visst kunde pietismen vara både lagisk och självrättfärdig ibland, men det har hänt i de flesta väckelserörelser och att använda ordet pietist som ett negativt skällsord känns både onödigt och orättvist. Jag vill bevara ordet pietist som något positivt och vackert. Michael Frost slår ett slag för att ordet missional ska få behålla sin ursprungliga betydelse. Jag vill slå ett slag för att ordet pietist också ska få behålla sin ursprungliga positiva betydelse.

måndag 2 januari 2017

Bokpresentation: Christ in our midst

Nu har det alltså börjat; 2017. Det år då vi ska minnas att det är 500 år sedan reformationen började i Europa. Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg och det är den händelse som anses ha startat de händelser som ritade om kyrkokartan i Europa. Med tiden fick reformationen flera olika grenar, och jag är som de flesta vet mest intresserad av den frikyrkliga grenen, som brukar kallas anabaptismen. Jag kommer alltså att använda reformationsåret 2017 till att skriva och tala om anabaptismen och jag börjar direkt med att presentera en bok jag just har läst. Den handlar om en av den anabaptistiska rörelsens viktigaste profiler och teologer under 1500-talet, nämligen Pilgram Marpeck. Lägg det namnet på minnet!

Boken heter Christ In Our Midst - Incarnation, Church and Discipleship in the Theology of Pilgram Marpeck och är skriven av mennoniten Neal Blough, som är professor i kyrkohistoria vid Faculté Libre de Théologie Évangélique utanför Paris.

Pilgram Marpeck är utan tvekan en av den tidiga anabaptismens mest intressant och kreativa teologiska tänkare. I den här boken får man en noggrann genomgång av hur hans teologi utvecklades och formades i dialog med bland annat Martin Luther. Marpeck var inte främmande från att ta intryck av andra och han har lånat en del från Luther. För den som gillar kyrkohistoria och teologi är det mycket intressant läsning. Marpecks teologi kretsar kring inkarnationen, kristologin och treenigheten och vad dessa får för konsekvenser för församlingslivet och lärjungaskapet. Bokens sista kapitel handlar om Marpecks relevans för kyrkan och teologin i vår tid.