tisdag 30 april 2013

Bokpresentation: The Road to Missional av Michael Frost

De sista åren har vi börjat använda begreppet missionell på svenska. Vi talar alltmer om en missionell kyrka och en rörelse av missionella församlingar. Jag har tidigare skrivit om begreppets innebörd (här, här, här och här).

Missionell är en översättning av det engelska missional. Ordet missional började användas för att markera att missionsperspektivet gäller även i västvärlden. En av dem som var bland de första att använda det var australiensaren Michael Frost och han har varit en av dem som varit tongivande i samtalet om det missionella. Frost var också talare på en konferens i Stockholm i jan 2011. Konferensen hade temat En missionell kyrka i ett efterkristet Sverige och den bidrog till att ge begreppet ett genomslag i Sverige. Ett referat från konferensen och en länk till alla föreläsningarna finns här.

2011 kom också boken The Road to Missional - Journey to the Center of the Church och boken. Den tar upp ungefär samma ämnen som behandlades på konferensen i Stockholm. Jag har just läst den och kan rekommendera den varmt.

Michael Frost skriver boken för att förklara vad det betyder att vara missionell. Han är bekymrad över att missional har blivit ett inneord i den kristna världen och att det används vitt och brett i alla sammanhang. Det har plötsligt blivit inne att vara missionell och många börjar att kalla sig missionella fast de inte förstår vad det handlar om. När ett ord blir populärt är det en risk att det förlorar sin specifika innebörd och det är bakgrunden till den här boken. Författaren vill helt enkelt att den kristna kyrkan ska bli missionell på riktigt och inte bara börja använda ordet.

söndag 28 april 2013

Jesus och kyrkan

Jag tror att Nya testamentet ger oss vägledning för hur församlingar ska byggas och fungera i alla tider. Det finns inte en färdig modell som gäller för alla tider, men det finns viktiga bibliska principer som alltid är giltiga.

När man söker de bibliska principerna för församlingen är det självklart att man läser om de första församlingarna i Apostlagärningarna. Jag är övertygad om att ett av syftena med Apostlagärningarna är att lära oss om församlingens liv, uppdrag och funktion. Apostlagärningarna är en viktig bok, men det är inte där vi ska börja.

Nej, när vi ska förstå Guds tanke med kyrkan måste vi börja med Jesus. Det är nämligen Jesus som är själva urmodellen, mönsterbilden, för församlingen. Det är genom att se på Jesus som vi kan förstå kyrkans kallelse och uppdrag i världen.

När Jesus möter sina lärjungar bakom stängda dörrar efter sin uppståndelse på påskdagen, säger han till dem: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er" (Joh 20:21). Det är den sändning som kyrkan står i än idag. Kyrkan är sänd till världen med samma uppdrag som Jesus.

Vad innebär detta? Låt oss läsa några texter där Jesus beskriver sitt uppdrag:

"Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." (Joh 3:17)

"Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och att förkunna ett nådens år från Herren." (Luk 4:18-19)

"Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det." (Luk 19:10)

"Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare." (Matt 9:12-13)

torsdag 4 april 2013

Jesus räddade TV-serien om Bibeln

Det här är fortsättningen på mitt tidigare inlägg där jag skrev om TV-serien The Bible som SVT har sänt i påsk. Nu har jag sett även de två sista avsnitten och är redo för en slutkommentar.

De två sista avsnitten fokuserar helt och hållet på Jesus. Hans födelse, liksom när han döptes av Johannes döparen och frestades av Satan i öknen skildras redan i slutet på avsnitt tre, men hans offentliga verksamhet, död och uppståndelse finns i avsnitt fyra och fem. Det gör att halva serien går åt till Gamla testamentet och halva serien till Nya testamentet. Jag var lite kritisk mot den första delen eftersom den hoppade över mycket av berättelsen, men det kompenseras av att berättelsen om Jesus blir väldigt fullödigt berättad. Och jag tycker att det görs bra. Jesus presenteras överlag på ett bra sätt och som jag tycker stämmer bra med hur han beskrivs i evangelierna.

Naturligvis är det tråkigt att han ser europeisk ut. Det hade varit bättre med en Jesus som såg ut som att han kom från Mellanöstern. Men i det stora hela är jag ganska nöjd med hur filmmakarna genomgående blandat skådespelare med olika färg och ursprung. En del har retat sig på att Satan är svart och liknar president Obama (det gör han faktiskt) och man kan ju undra om det finns en avsikt med det, men överlag är det genom hela serien både onda och goda bland både mörka och ljusa. I alla fall som jag uppfattar det.

Många aspekter av Jesus kommer fram: hans undervsning, hans under och tecken, hans konflikt med makthavarna och den traditionella religionen. Jag uppskattar att hans ställningstagande för ickevåld och kärlek till fiender och ockupanter är så tydligt i filmen. Jesus är en skarp kontrast i en annars mycket våldsam och hänsynslös värld.

tisdag 2 april 2013

Ropet från höghusförorten

 
Evangeliet har en adressat. Det är ett "glädjebud till de fattiga", säger Jesus (Luk 4:18). Jesus riktade sig särskilt till människor som levde i marginalen och genom hela Bibeln visar Gud sin särskilda omsorg om de fattiga och utsatta. Var finns de fattiga i Sverige idag? Var finns de marginaliserade? Var finns de som lever i utanförskap? Utan tvekan finns de framför allt bland dem som bor och lever i de höghusförorter som byggdes under miljonprogrammet på 70-talet. Namn som Rinkeby, Rosengård och Råslätt illustrerar vad jag talar om. Samtidigt som dessa områden är den största utmaningen för svensk kristenhet är de också troligen de mest försummade och de mest bortglömda.

Andelen evangeliskt kristna är relativt låg i dessa mångkulturella bostadsområden. I en del av dem finns det levande församlingar, men de är få och små och de kämpar för sin överlevnad. Det skulle behövas många fler. Jag anser att höghusförorterna är den största utmaningen när det gäller församlingsplantering i Sverige.

För det första är det nödvändigt med en lokal kristen gemenskap i varje förort. Människorna som lever där måste få en möjlighet att se Guds rike i funktion. Ordet måste bli kött där man bor. Även om dessa förorter hör till stora städer lever många av invånarna väldigt lokalt. Därför måste evangeliet (och de kristna) flytta in och dela livsvillkoren. Precis som Jesus gjorde när han kom till jorden och blev människa.

För det andra är dessa platser en otrolig och unik blandning av språk, kulturer och religioner. På Råslätt där jag hör hemma finns det 50 språk och de flesta av världens religioner. Detta gör att församlingar i dessa områden måste vara mångkulturella och internationella på ett medvetet och genomtänkt sätt. Det skapar speciella svårigheter, men också fantastiska möjligheter. I kulturer och sammanhang där religion är offentlig och Jesus inte är känd är det lättare att samtala om tro och prata om Jesus utan att det blir pinsamt och besvärande. Höghusförorterna är ofta sådana platser där det är lätt att prata tro och religion.