lördag 31 december 2011

Gott nytt år!

Det är nyårsaftons kväll. Jag har just ätit en god nyårsmiddag med min fru. För andra året i rad firar vi nyår för oss själva. Det passar bra eftersom vi just har haft huset fullt av barn och barnbarn och dessutom varit rejält förkylda.

Jag älskar verkligen nyårsafton. Jag älskar att ta det lugnt på nyårsafton. Det är en bra dag för reflektion och eftertanke. Jag brukar inte ge några nyårslöften, men jag brukar alltid sätta upp några mål för det kommande året. Idag har jag utvärderat de mål jag satte upp förra året och formulerat några nya. Jag tror att vi regelbundet behöver utvärdera våra liv och ta ut riktningen på nytt. Nyårshelgen är ett utmärkt tillfälle att göra det. 

Jag tänker inte publicera mina personliga mål här på bloggen, men jag kan säga så mycket som att det handlar om mitt personliga liv och min vandring med Gud, om mina nära relationer i familj och församling, om min tjänst för Guds rike och om mitt arbete. Jag ser fram emot det kommande året och förväntar mig många roliga och spännande saker. Jag har förstås en del som ligger i planeringen, men det är endast Gud som vet hur det blir. Om Han vill så blir det som jag hoppas. Sen händer det säkert mycket som jag inte har planerat, både roliga överraskningar och jobbiga prövningar. Men när prövningarna kommer ska jag räkna det som glädje, även om det känns jobbigt och tänka på att man alltid kan lära sig något när man hamnar i problem (se Jak 1:2-4). 

När jag ser tillbaka på 2011 är det några händelser som sticker ut lite extra. Det har också avspeglat sig här på bloggen och här bjuder jag på några tillbakablickar: 

Året började med en fantastisk och lärorik pionjärkonferens med Michael Frost som talare. Man kan fortfarande lyssna till hans undervisning här

I juni var jag en vecka i Armeniens huvudstad Jerevan och undervisade på en missionsbibelskola. Det var en ny erfarenhet och både inspirerande och lärorikt. Det kan du läsa om här.

I juli fick jag och Kerstin äntligen göra vår resa till London. Vi skulle egentligen åkt sommaren 2005, men blev hindrade av att Kerstin fick diskbråck. Hon har fortfarande besvär med ryggen, men nu kunde vi i alla fall åka. När vi var där passade vi på att besöka All Souls Church. Det skrev jag om här.

En annan sak som hände under 2011 var att jag gick över till LCHF-kost. Det berättade jag om i en text om en revolution, eller två. Jag fortsätter med LCHF även 2012. 

Dagen har utsett församlingsplantering till årets trend inom svensk kristenhet 2011. Det tycker jag är ett bra val. Jag kanske har bidragit lite grann till det. Förutom att vara med och arrangera pionjärkonferensen med Michael Frost har jag varit med och bildat pionjärorganisationen Urban Expression Sverige. Dessutom deltog jag i det Pionjärforum som ägde rum i oktober. Och så har jag ju ordnat flera kurser om församlingsplantering. Det blir fler nästa år, kolla här

Dagen har också utsett Marcus Birro till den viktigaste kristna profilen i Sverige 2011. Det är ett intressant val och det motiveras underförstått av Carl-Henrik Jaktlund här. Med sådana krönikor som den Marcus Birro skrev i november i Expressen kan man verkligen förstå Dagens resonemang. Läs Birros krönika här. Jag uppfattar den som ett väckelserop. Dagen har också listor om årets händelser i svensk kristenhet och internationellt

Nu får vi lägga 2011 bakom oss och se fram emot vad Gud ska göra under 2012. Med dessa ord vill jag önska alla Barnabasbloggens läsare ett riktigt gott nytt år med mycket av Guds välsignelser.

Uppdatering 4/1: Idag gör Dagen en fin och personlig intervju med Marcus Birro om hans liv och väg till Gud; Nytt liv med Gud och familj och utan bakfylla för Marcus Birro. Spännande läsning!

torsdag 29 december 2011

En evangelikal bibelsyn

Förra veckans debattartikel om bibelsynen på Örebro Teologiska Högskola (ÖTH) har nu blivit besvarad i Dagen. Det är fem av ÖTH:s lärare som tillsammans skrivit en artikel med rubriken Vi har en evangelikal bibelsyn. Eftersom jag kommenterade artikeln i ett inlägg den 22 dec är det naturligt att jag följer upp med att också kommentera dagens artikel. Bibelsynen är en viktig fråga både i församlingslivet och i den teologiska utbildningen och därför är samtalet oerhört viktigt. Här kommer mitt bidrag.

Först vill jag uttrycka min glädje över att lärarna på ÖTH bekänner sig till en evangelikal bibelsyn och att de vill arbeta med en historisk-grammatisk metod och hålla fast vid Bibelns auktoritet för tro och liv. Så långt är allt väl. Begreppet "evangelikal bibelsyn" är dock lite oklart och därför vill jag ge några synpunkter och ställa några frågor. 

I artikeln hänvisar man till den amerikanska teologen George E. Ladd och hans formulering: "Bibeln är Guds ord genom människors ord i historien." Det är en bra formulering och jag instämmer i den. Jag brukar själv uttrycka det genom att säga att Bibeln är 100% Guds ord och 100% människors ord. Problemet med Ladds formulering är dock att den inte är så tydlig. En klassisk definition av evangelikal bibelsyn har vi i Lausannedeklarationen från 1974. I den står det bl.a: "Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv." Det var denna mer innehållsrika formulering som citerades av författarna till den första artikeln, men ÖTH-lärarna kommenterar inte den definitionen och skriver ingenting om hur de ser på Lausannedeklarationen. Jag tycker att det hade varit önskvärt för tydlighetens skull. Hela Lausannedeklarationen kan läsas på svenska här och på engelska här

Den kontroversiella frågan inom evangelikala kretsar är den som handlar om Bibelns ofelbarhet. En del menar att Bibeln är ofelbar endast när den talar om tro och liv. Andra menar att Bibeln är ofelbar även när den talar om historiska händelser och naturliga fenomen. Det sägs inte rakt ut i artikeln, men mitt intryck är att ÖTH-lärarna hör hemma i den första gruppen (vilket även Ladd gjorde), medan författarna till den första artikeln förmodligen hör hemma i den andra. Jag anser att begreppet evangelikal kan gälla för båda grupperna, så länge man håller fast vid att hela Bibeln är Guds ord och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv. Vi bör ha respekt för varandra när vi diskuterar och samtalar om detta. 

Själv hör jag hemma i den andra gruppen. Jag tror att Bibeln är sann även när den talar om historiska händelser och andra fakta. Det är förstås under förutsättning att man har tillgång till den ursprungliga texten (och att den är korrekt översatt och tolkad). Det finns många saker man kan tillägga för att det ska bli tydligt vad detta betyder och vad det inte betyder. Tron på Bibelns ofelbarhet blir ofta missförstådd och ibland förlöjligad. Ett försök att förklara vad tron på Bibelns ofelbarhet innebär finns i Chicago Statement on Biblical Inerrancy från 1978. Min syn ligger mycket nära formuleringarna i det dokumentet. Läs det om du är intresserad.

En sak som gör mig lite förvånad är att ÖTH-lärarna gör en skillnad mellan evangelikal och fundamentalistisk bibelsyn. Som jag ser det är det inte bibelsynen som är skillnaden mellan evangelikalism och fundamentalism.   Bibelsynen är i stort sett densamma och skillnaderna ligger på andra plan. Det har jag förklarat och argumenterat för i ett inlägg som finns här. En fråga till ÖTH-lärarna: Formulerades verkligen den evangelikala bibelsynen på ÖTH som en markering mot fundamentalismen? Kan man läsa den historien någonstans? (svaret på min fråga finns i uppdateringen nedan)

Om man tror att hela Bibeln är Guds ord och "utan fel i allt som det påstår", är även frågor om datum och författarskap viktiga. Uppgifter i bibelböckerna om författarskap och datum måste tas på allvar och gälla som trovärdiga. Om jag ska läsa Moses lag, Davids psalmer eller Jesajas profetior som Guds ord är det viktigt vem som skrev ner dem och när. Detsamma gäller för Paulus och Petrus brev. Författarens och textens auktoritet hänger samman. Frågor om datum och författarskap är förstås inte frälsningsavgörande eller centrala för den kristna trons innehåll, men de har ändå en stor betydelse för förtroendet för Bibeln som Guds ord genom människors ord i historien. Om vi inte vet (i stort sett) vilka människor det var som skrev, eller när i historien de gjorde det, hur ska vi då kunna lita på att det verkligen är Guds ord? 

Så tänker i alla fall jag. Hur tänker du?


Uppdatering 30/12: 
Idag svarar även EFK:s ledning på kritiken: Därför har vi en evangelikal bibelsyn
Något om hur den evangelikala bibelsynen på ÖTH formulerades finns i Lennart Thörns bidrag i denna pdf: Finns det en "evangelikal" exegetik? Tack till Tommy Wasserman för länken!


Uppdatering 12/1 2012: Roger Gustavsson och Anders Robertsson, som startade debatten om bibelsynen svarar idag i Dagen. De pekar på att ÖTH-lärarna inte svarar på hur de förhåller sig till Lausannedeklarationen. Samtalet går vidare! 


Uppdatering 18/1: Idag kom ÖTH-lärarnas slutreplik. Den 20/1 kom ett inlägg av Nils-Olov Nilsson


Mission till och från Sverige

Igår började den stora missionskonferensen Mission-Net Congress 2011 i Erfurt, Tyskland. Dagen uppmärksammar detta med flera artiklar om mission. En handlar om att antalet svenskar som reser ut som missionärer i andra länder har minskat drastiskt. En annan handlar om att det nu är dags för oss i Sverige att ta emot missionärer från andra länder.

Detta kompletteras med flera svenskars berättelser om sina missionserfarenheter. Det är korta och fina vittnesbörd från Kjell Bonerfäldt, Oskar Lindén, Birgitta Green, Agne Nordlander, Anna Jakobsson och Ingemar Holmquist. Det är många svenskar som gjort stora insatser på olika missionsfält runtom i världen. Men hur blir det i framtiden? I en intressant intervju får vi möta Josef Nsumbu, som är missionär i Sverige, utsänd från Kongo och arbetar som pastor i Missionskyrkan i Borås. Han har många kloka synpunkter. En annan som ger lite framtidsperspektiv är Martin Ström, som är en av få svenska deltagare på Mission-Net. Martin Ström är missionsledare i OM Sverige och dessutom en av församlingsledarna i Råslätts församlingsgemenskap (det är förresten jag också). Martin är bekymrad över det minskande intresset för mission i Sverige, men är ändå positiv inför framtiden och tror på ett nytt starkt svenskt missionsengagemang om än i nya former. 

Med anledning av Dagens artiklar vill jag komma med några egna funderingar.

1. Jag tror först och främst att det minskande missionsengagemanget i hänger ihop med den allmänna tillbakagången och det svaga andliga livet i svensk kristenhet. Levande församlingar och församlingsrörelser är av naturen missionerande. När övertygelsen, passionen och glöden avtar, minskar också offervilligheten och engagemanget. Det avspeglar sig både i det lokala församlingslivet och i missionen. Vi har drabbats av en inre sekularisering. 

2. Ett annat problem, som även nämns i artiklarna, är att vi i viss utsträckning förlitat oss på ekonomiska bidrag från SIDA och därför styrt om mycket av missionsarbetet till bistånd och katastrofhjälp. Det har troligen gjort det svårare att fokusera på och samla in pengar till evangelisation, lärjungaträning och församlingsplantering. Det har ibland också lett till att man har skilt på socialt och andligt arbete på ett för missionen olyckligt sätt. Missionen mår bättre när den är holistisk och bryr sig om hela människan, med både  andliga, själsliga och kroppsliga behov. 

3. Vi behöver hjälp utifrån. Josef Nsumbu är en av de missionärer som kommit till Sverige och det kommer många fler. Vi känner av en ny missionsrörelse till Sverige. I vårt lilla sammanhang på Råslätt har vi genom OM nu missionsarbetare från Taiwan, Sydafrika, Indonesien, Sydkorea, Australien, Tyskland och Västindien. De får sitt första möte med Sverige hos oss, men flera av dem kommer att gå vidare till andra sammanhang i Sverige. OM som missionsrörelse tänker fortsätta att sända svenskar ut i världen, men förbereder  sig också för att ta emot missionärer från hela världen, som ska arbeta i Sverige. Vi behöver den hjälpen. 

4. Till sist tror jag att det är viktigt att vi håller intresset för världsmissionen levande i våra församlingar. Även om Sverige är ett missionsfält med stora behov och även om många länder i världen har betydligt större och starkare kyrkor än vi har i Sverige, så har vi ett bidrag att ge. Dels som pionjärmissionärer i de delar av världen där antalet kristna är mycket lågt (t.ex. 10/40 fönstret och muslimvärlden) och dels som konsulter och rådgivare (inom t.ex teologi och ledarskap) till våra systerkyrkor i olika delar av världen. Det är viktigt att vi inte bara ser till våra egna behov, utan också till andras. Det handlar om att be, ge och gå. 

Ett av höghusen på Råslätt i Jönköping. 
Råslätt är både ett missionsfält och en bas för mission i hela världen.

Här följer några praktiska tips:

Be regelbundet för andra länder och missionsarbetet i olika samlingar och gudstjänster; be för era missionärer, alla människor, de kristna, regeringar och be för särskilda behov. Håll er informerade om vad som händer.

Ge regelbundet och mycket till missionsarbetet. I vår församling har vi bestämt att minst 25% av det vi samlar in ska gå till mission på andra platser. Det hjälper oss att hålla bra prioriteringar.

Gå ut i hela världen. Uppmuntra medlemmar att åka ut på kortare eller längre tid. Be för dem som åker och stötta dem ekonomiskt. Det kommer att ge mycket tillbaka. Vår lilla församling har sänt medlemmar till såväl Mellanöstern, Centralasien, Afrika och Stockholm. Vi missionerar på Råslätt och i hela världen. Det ska vi fortsätta med. 

Jag hoppas att även din församling vill vara en missionerande församling både lokalt och globalt.

Uppdatering 30/12: Lars-Evert Jonsson, pastor i pingstförsamlingen i Värnamo, gör idag en mycket intressant analys av det minskande missionsintresset i svensk kristenhet: Nytt missionstänk nödvändigt.


torsdag 22 december 2011

Några tankar om bibelsyn, statistik och julfirande

Två dagar före julafton tar jag en liten paus i julförberedelserna och tipsar om några intressanta artiklar i Dagen. 

Jag börjar med en intressant insändare om bibelsynen i frikyrkan. Anders Robertsson och Roger Gustavsson ifrågasätter om de församlingsrörelser som ställt sig bakom Lausannedeklarationen (EFK, SAM, Pingst, FA, LO), verkligen i praktiken håller fast vid den evangelikala bibelsynen på sina utbildningar och förlag. Fokus i artikeln ligger på Örebro Missionsskola och förlaget Libris. Tyvärr är artikeln lite otydlig eftersom det verkar som en boktitel fallit bort i inledningen. Men den är läsvärd ändå och artikelförfattarna ställer intressanta och viktiga frågor om bibelsynen inom den teologiska utbildningen. Jag känner samma oro som dem över tendensen att frikyrkliga teologer överger den traditionella synen på Bibeln som Guds sanna ord. Det blir intressant att se om det kommer något svar från Örebro Missionsskola eller EFK:s ledning. Jag förstår att teologisk utbildning i vår tid måste relatera till den historisk-kritiska metoden, men man kan ändå hålla fast vid traditionella synsätt med bevarad intellektuell integritet. Det tror i alla fall jag som är kreationist, tror på endast en Jesaja och att Daniels bok skrevs på 500-talet f.Kr. Jag tror även på att Paulus skrev pastoralbreven och Petrus det andra petrusbrevet. För mig är bibelsynen viktig. Vad tycker du? Se även Är hela Bibeln Guds ord?

Uppdatering: Roger Gustavsson ger följande info i en kommentar på Dagens hemsida: "I nedkortningen av debattartikeln vi sände in ser jag att titeln på boken vi citerar har fallit bort. Boken heter ”Uppdraget" och är en läsvärd essäsamling som publicerades 2008 i samband med Missionsskolans hundraårsjublileum."


Uppdatering 29/12: Idag svarar lärare vid Örebro Missionsskola här och jag kommenterar artikeln här

Krister Leimola växte upp på Råslätt. Han var en av de stökiga tonåringar jag träffade när jag flyttade till Råslätt för mer än 30 år sedan. Idag är han pastor och företagare och har dessutom blivit utsedd till årets mentor av Nyföretagarcentrum i Jönköping. Tillsammans med sin fru JoEllyn har han startat den karismatiska församlingen Jönköping International Church. Herren gör stora ting genom vanliga människor. Grattis till utmärkelsen Krister!

I en annan artikel basuneras det ut att det nu finns 2,18 miljarder kristna i världen. Jag tycker verkligen illa om den här sortens statistik, som räknar antalet medlemmar i världens alla kyrkor. Antalet personligt kristna är definitivt inte 2,18 miljarder. Det är naturligvtis endast Herren Jesus själv som vet vilka som verkligen är levande kristna och födda på nytt, men den här sortens statistik är enbart förvirrande. Det skulle vara intressant om Dagen kunde följa upp artikeln, med någon typ av statistik om antalet Jesuslärjungar i olika delar av världen. Det kanske är omöjligt, men ändå värt ett försök, och ur ett missionsperspektiv är det viktigt att vi vet var vi ska sätta in resurserna. Europa är definitivt ett av de områden där vi måste satsa allra mest. 

Till sist vill jag också nämna en liten insändare av Stefan Gustavsson. Han ger ett försvar för varför vi kan hävda att vi firar jul till minne av Jesu födelse. Inte för att vi tror att Jesus föddes den 25 december, utan för att vi minns hur det stora ljuset bröt in i världen när det var som allra mörkast. Även Anders Piltz har skrivit om detta i en krönika, men den har jag tyvärr bara hittat i papperstidningen. Jag hoppas att Dagen lägger upp den på hemsidan snart. 

Med de orden önskar jag alla mina läsare en riktigt god jul. Jag tänker i alla fall fira jul till minne av Jesu födelse. Hur gör du? Läs även min julbetraktelse När Gud blev människa.

onsdag 21 december 2011

En växtplats för hela livet

"Vi borde ha ett målmedvetet tänk om församlingen som en växtplats för hela livet", säger Magnus Sternegård, Equmenias barn- och ungdomskonsulent. Han intervjuas i Dagen om Equmenias nya satsning på hemsida och resursbank för att ge församlingarna verktyg till en mer genomtänkt barn- och ungdomsverksamhet. Hela materialet genomsyras av fyra saker. De är en sorts nyckelbegrepp i hela tänkandet om församlingen. De fyra är berättelser, relationer, upplevelser och delaktighet

Det tänkandet tilltalar mig. Jag tror att man fångat in några viktiga saker för en levande församling, där människor kan komma till tro, utvecklas, växa och bevaras genom hela livet. Låt mig utveckla det lite grann.

Berättelser
Den kristna församlingen byggs runt den stora berättelsen om Gud och världen. Den börjar med att Gud skapade hela världen och slutar med att allt blir återupprättat på den nya jorden. I centrum av Bibelns stora berättelse finns berättelsen om Jesus. Lukas gör anspråk på att berättelsen är tillförlitlig. Han skriver: "Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga." (Luk 1:1-4). Den stora bibliska berättelsen är församlingens budskap och grund. Där kan man inte kompromissa.

Det finns också många små berättelser. Varje människa är en berättelse och var och en av oss har något att berätta. Framför allt kan vi berätta om vår egen vandring med Gud. När de personliga berättelserna får leva i församlingens mitt visar vi på äktheten och relevansen i vår tro. Livet med Gud fungerar i vardagen och alla kan se det. 

Relationer
Den kristna församlingen är framför allt en gemenskap. Den är en gemenskap av lärjungar. Därför är det oerhört viktigt att bygga allt runt relationer. Församlingen måste vara relationsorienterad. Församlingen är inte en kyrkobyggnad, inte en verksamhet och inte en förening. Den kan förvisso ha dessa saker, men i sin kärna är den en gemenskap av lärjungar som tror på Jesus och delar sina liv med varandra i tjänst för världen. "Framför allt skall ni älska varandra hängivet", skriver Petrus till de troende (1 Petr 4:8). Jesus talar mycket om vikten av att älska varandra på ett praktiskt och synligt sätt. Han säger: "Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." (Joh 13:34). I vår kultur där ensamheten och rotlösheten är så utbredd är det helt avgörande att församlingen är en varm miljö, som präglas av vänskap och omtanke. Därför är det viktigt att satsa på relationer.

Upplevelser
Det är också viktigt att göra upplevelser. Det kan handla om upplevelser av gemenskap och fest, men framför allt handlar det om upplevelser av Gud. Den helige Ande gör den kristna tron till en personlig erfarenhet. Den kristna tron blir levande och verklig när vi upplever Guds närvaro tillsammans. Det handlar både om att uppleva hans kärlek och hans kraft. Vi ser hur detta sker gång på gång i Apostlagärningarna med början på pingstdagen då Anden utgöts över alla de troende. Uttryck som "Alla fylldes av helig Ande och började tala andra tungomål" (Apg 2:4), "Orden träffade dem i hjärtat" (2:37), "många under och tecken gjordes genom apostlarna" (2:43), de "höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje" (2:46) och "de fick alla riklig del av Guds nåd" (4:33) handlar alla om att de troende gjorde upplevelser tillsammans. Det är helt avgörande att det finns andlig verklighet i församlingen och att det får konkreta uttryck i bön, lovsång, förbön, gemenskap, profetiska tilltal, under och tecken med mera. 

Delaktighet
Det sista nyckelordet är delaktighet. I längden vill ingen få allt serverat. Man vill vara med och ta ansvar och få ha ett inflytande. Man vill helt enkelt vara delaktig. Om vi vill bygga hållbara församlingar där människor stannar kvar och växer hela livet, måste alla få känna delaktighet. Petrus skriver: "Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått" (1 Petr 4:10). Alla har gåvor och alla behövs. För att må bra och känna oss värdefulla behöver vi få vara delaktiga. Vi behöver både vara älskade och ha en meningsfull uppgift. Var och en behöver få känna att han eller hon är viktig och gör skillnad. Man stannar inte kvar i en gemenskap om man inte får vara delaktig. Paulus betonar att församlingen är Kristi kropp och skriver att Kristus "låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek." (Ef 4:16). En fungerande församling måste skapa delaktighet om människor ska stanna kvar och växa hela livet.

Detta tror jag är fyra nycklar för församlingens framtid i Sverige. Jag är glad över att Equmenia lyfter fram detta och jag hoppas att många tar vara på detta sätt att tänka. Jag tänker i alla fall göra det i mitt sammanhang.

Jag vill vara med i en församling som berättar om vad Gud har gjort och gör, som bygger nära och djupa relationer där alla känner sig hemma, där vi upplever Guds kärlek och kraft tillsammans och där alla är delaktiga och tar ansvar. I en sån församling kan man växa som kristen hela livet. En sån församling kan växa även i Sverige. Eller vad tror du?

tisdag 20 december 2011

En alternativ jul och en gåva till Somalia

Bloggaren och aktivisten Micael Grenholm intervjuas i Dagen om sin syn på julklappar och konsumtion. Micael är radikal! Och han utmanar oss alla att radikalt förändra vårt sätt att fira jul och köpa julklappar. Han har många bra synpunkter. Själv är jag inte riktigt lika radikal. Men jag försöker fira en enklare jul tillsammans med min familj. Jag försöker ge barn och barnbarn sådant som jag tycker att de behöver utan att det går till överdrift. Det är roligt att ge gåvor och glädjas tillsammans.

I vår församling har vi en tradition att under hela december samla in en julgåva till något hjälpprojekt någonstans i världen. I år ger vi till Somalihope; ett hjälparbete i somaliska flyktingläger. Det brukar bli en rejäl summa och vi hoppas på ett nytt rekord i år igen. Det är härligt när vi sporrar varandra att ge generöst.

Nog kan vi ge lite julklappar till varandra, men vi vill också ge en rejäl gåva till de allra fattigaste. Det är så jag vill fira min frälsares födelse i Betlehem. Han föddes ju fattig och utlämnad, och tillbringade sina första år som flykting. Jesus finns fortfarande hos de fattigaste.


Foto: Somaliaid

Om du vill läsa mer av Micael Grenholm kan du gå till hans blogg Hela Pingsten.

Blessed

I fredags hade vi julavslutning på Mariannelunds folkhögskola. Det har varit en härlig termin. Man blir välsignad och man har kul på Mariannelunds folkhögskola. Man lär känna Gud och man får många vänner. Fotogruppen engagerade hela skolan och gjorde ett filmprojekt. Resultatet blev riktigt bra. Så här har vi det i Mariannelund. Titta och njut. Kanske blir du välsignad!

måndag 19 december 2011

Peter Maiden om gränslöst ledarskap

OM:s internationella ledare Peter Maiden besökte Sverige i höstas. Han undervisade bland annat på en ledardag i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Temat var Gränslöst ledarskap. Nu har hans undervisning lagts ut som ljudfiler på OM:s hemsida. Jag var inte med i Linköping, men flera av mina vänner var där. Idag har jag lyssnat igenom Peter Maidens undervisning. Den gav många bra tankar om församlingens uppdrag.

Rubrikerna på de tre föreläsningarna var: 1. Forma en gemenskap som påverkar omgivningen. 2. Lev ut Guds rike i staden. 3. Ledarskap som får andra att växa.

Du kan lyssna på undervisningen här (den är på engelska utan tolkning).


måndag 12 december 2011

Att hantera konflikter

Konflikter är en del av livet. Vi hamnar alla i konflikter ibland. Det kan vara i familjen, i föreningen, i församlingen, i skolan eller på jobbet. Överallt där människor är tillsammans uppstår konflikter. Det är helt naturligt eftersom vi har olika personligheter, olika åsikter, olika behov och olika mål. Konflikter är helt enkelt oundvikliga. Och de behöver inte vara skadliga. Om man hanterar konflikter på ett bra sätt leder det till en positiv utveckling för både individerna och gemenskapen.

Därför är det viktigt att våga prata om konflikter och hur vi hanterar dem. Den som tror att konflikter är något skadligt undviker dem till varje pris och sopar dem under mattan. Den som tror att konflikter kan vara en möjlighet att utvecklas och växa vågar gå in i dem med öppna ögon. Konflikthantering är faktiskt en del av det kristna lärjungaskapet. Jesus kallar oss att hålla fred och att skapa fred (Matt 5:9). Det kan man bara göra om man kan hantera konflikter.

Den senaste veckan har jag undervisat om konflikthantering i kursen BibelOmvärldMariannelunds folkhögskola. Vi har läst några bibeltexter i ämnet (det finns många), vi har sett att vi alla har olika invanda sätt att hantera konflikter och att vi behöver bredda vår kompetens och därigenom få fler verktyg för konflikthantering och vi har pratat om vad man ska tänka på när man genomför ett jobbigt konfliktsamtal. Det har varit inspirerande, men vi har bara skummat lite på ytan. Det finns så mycket att lära sig om detta!

Vi har alla nytta av att lära oss att hantera konflikter. Det är helt avgörande för hur det kommer att gå i våra liv och i vår tjänst. Det är särskilt viktigt för dem som står i ledarskap i församlingar och i kristen tjänst. Guds verk hindras ofta av att vi inte kan hantera våra konflikter på ett bra sätt. Därför erbjuder Mariannelunds folkhögskola en kortkurs i teamledarskap och konflikthantering för kristna ledare och andra intresserade. Den äger rum den 27-28 januari 2012. På den kursen går vi igenom samma saker som jag gått igenom i BibelOmvärld, men vi gör det mer på djupet och vi hinner med en dela annat också. Du är välkommen att vara med om du är intresserad. Mer information finns här.

Jag är också intresserad av tips på andra bra kurser i konflikthantering. Om du har varit med på någon sådan kan du väl skriva några rader i en kommentar. Tack för hjälpen.



lördag 3 december 2011

En teologi för lovsång

Jag blev kristen på 70-talet. Det var då de enkla lovsångskörerna slog igenom på allvar. Lovsånger som Vi upphöjer dig, Jesus vi tillhör dig, Du är på tronen, Herren är min starkhet och Han är kung (och många andra) har präglat min vandring med Gud.

Jag har alltid gillat att sjunga lovsånger för att tillbe Gud, men jag har nästan aldrig undervisat om lovsång. Det är lite konstigt, eftersom jag faktiskt undervisat och predikat Guds ord i mer än 30 år. Men nu har jag ändrat på det. Jag har insett att det behövs en teologi för lovsång och här vill jag dela lite av vad jag undervisade om detta tidigare i höst.

Det finns många uppmaningar i Bibeln till att lovsjunga Gud. David skriver: "Jag vill prisa Guds namn med sång och tacka och lova honom. Det behagar Herren mer än tjurar, offerdjur med horn och klövar" (Ps 69:31-32). I en annan psalm uppmanas vi: "Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung hans lov i de trognas församling" (Ps 149:1). Även i Nya testamentet finns många uppmaningar till lovsång. "Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud", skriver Hebreerbrevets författare (Hebr 13:15).

Gud gillar lovsång! Lovsång finns i hela Bibeln, från Moseböckerna till Uppenbarelseboken. Idag vill jag ta min utgångspunkt i kung Davids tid på 1000-talet före Kristus. Det var en tid som kanske mer än någon annan präglades av sång och musik.

David själv var musiker och sångare. Han skrev många lovsånger och vi har många av dem i Psaltaren. David var framför allt kung och kunde därför inte ägna sig helt och hållet åt musiken. Därför såg han till att det fanns andra som fick göra det. I Krönikerböckerna kan vi lära oss mycket om lovsångens betydelse. Här finner vi grunden för en teologi för lovsång.

1. Ständig lovsång inför Guds tron, 1 Krön 16:4-42. En stor skara musiker och sångare skulle se till att det ständigt pågick lovsång inför Guds ark. Precis som lovsången pågår i himlen utan uppehåll, vill Gud att den ska pågå här på jorden. Lovsång och tillbedjan är en viktig del av allas vår tjänst inför Gud och den ska pågå utan uppehåll.

2. Att spela i profetisk anda, 1 Krön 25:1-8. Här får vi en närmare förteckning över alla de musiker som spelade olika instrument i lovsångsteamen inför arken. Det står att de spelade i profetisk anda. Den helige Ande utrustar musiker och sångare för en andlig tjänst. Gud ger en andlig smörjelse till dem som ska leda lovsång. Så var det då och så är det även nu. Det här är en uppmuntran till alla musiker i församlingen. Och det är en utmaning till oss som inte är musiker att rätt uppskatta och värdera deras tjänst.

3. Herrens härlighet finns i lovsången, 2 Krön 5:11-14, 7:6. När Salomo invigde det tempel han hade byggt åt Herren stod lovsången i centrum. Det var flera hundra sångare och musiker (slagverk, blåsinstrument och stränginstrument) som sjöng och spelade och resultatet blev att Herrens härlighet uppfyllde templet. Herrens närvaro och härlighet kan upplevas i lovsången. Så är det även nu. Många gånger har jag upplevt Herrens härlighet när jag sjungit lovsång tillsammans med andra. Jag känner också flera som kommit till tro efter att ha berörts av Guds närvaro i musik och lovsång.

4. Lovsång är ett andligt vapen, 2 Krön 20:1-26. Nu är vi framme vid kung Joshafats tid i mitten av 800-talet f.Kr. I 2 Krön 20 finner vi en fascinerande berättelse. Fiender omringar Jerusalem och kungen söker Herren. När armén tågar ut mot fienderna går lovsångarna och musikerna i första ledet och det blir aldrig någon strid. Herren ger Israel segern genom lovsången. Platsen där det hände fick namnet Lovsångsdalen. Det här lär oss att lovsången också är ett andligt vapen i kampen mot de onda makterna. När vi lovsjunger och upphöjer Herren, proklamerar vi också att Han har makten och då sker det något i den andliga världen. Hans tron byggs upp och hans vilja sker. Gud tronar på Israels lovsånger står det i Ps 22:4.

Där har vi fyra viktiga byggstenar i en teologi för lovsång. Det finns mycket mer att säga om detta, men det här är vad jag vill lyfta fram idag. Vad tycker du om detta? Vad vill du lägga till?

Har du en teologi för lovsång? Hur står det till med lovsången i din församling?

fredag 2 december 2011

Andlig träning

Det är många som tränar. Det gör jag också. Det är bra att hålla sig i form. Det är bra att ägna lite tid åt fysisk träning. Jag löptränar varje vecka och spelar lite bollsport då och då, även om det har blivit mindre av det senare med åren.

Paulus skriver också att fysisk träning är bra. "Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt," skriver han till sin unge medarbetare Timotheos. Men han säger också till Timotheos att inte glömma bort den andliga träningen, för den är ännu viktigare. Här följer hela sammanhanget:

"Öva dig i gudsfruktan. Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på alla sätt, med sitt löfte om liv både för denna tiden och den kommande. Detta är ett ord att lita på och värt att ta till sig." (1 Tim 4:7-9)

Fysisk träning ger många vinster. Man blir piggare, friskare, gladare och fungerar bättre på många sätt. Och man lever troligen längre och bättre. Att öva sig i gudsfruktan ger också vinster, skriver Paulus, både i detta livet och i det kommande. Inte nog med att man blir piggare och gladare och troligen lever längre och bättre, dessutom har gudsfruktan ett värde för evigheten. Man samlar skatter i himlen och vinner en krans som består även i den kommande tidsåldern.

Så min utmaning till dig idag är att lägga minst lika mycket (om inte mer) energi, tid och pengar på din andliga träning som på den fysiska. Hur övar man sig i gudsfruktan? Hur kan man sköta sin andliga träning. Här kommer några tips. Du kan säkert komplettera listan med egna idéer.

1. Ta regelbundet tid för att umgås med Gud i bön och bibelläsning. Sjung lovsånger och lär dig att leva i Guds närhet vad du än gör.

2. Väx till i kunskap! Studera Bibeln. Lär dig bibeltexter utantill. Läs kristen litteratur. Lyssna till bibelundervisning.

3. Var med i en kristen gemenskap där du kan vara öppen och äkta, en gemenskap där du blir både uppmuntrad och fostrad, en gemenskap där ni vägleder och tjänar varandra.

4. Var engagerad någonstans där du arbetar ideellt för andra människors bästa.

5. Var generös och dela med dig av din tid, dina pengar och ägodelar.

6. Dela din tro, din kunskap och dina erfarenheter med andra och lär dig att lyssna på andras berättelser.

7. Bekänn dina synder och lev efter Guds bud med hjälp av den helige Andes kraft. Då kommer Andens frukt att ta form i ditt liv: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (se Gal 5:22-23).

När vi praktiserar detta regelbundet övar vi oss i gudsfruktan. Detta är inte krav, utan nåd. Du får vandra med Gud. Han vill hjälpa dig att växa. Han vill ge dig andlig träning. Han vill att du ska hålla dig i form.

Hur är det med din andliga form? Min uppmaning till dig idag är: Öva dig i gudsfruktan!

Det kommer du att ha glädje av.

tisdag 29 november 2011

Nätverket Anabaptist - kärnvärderingar

Nu har vi tagit fram en svensk översättning av de kärnvärderingar som ligger till grund för Nätverket Anabaptist. Det engelska originalet från The Anabaptist Network finns här. Om du vill veta mer om nätverket finns det information här.

Kärnvärderingarna är inte en trosbekännelse, utan en sammanfattning av det arv som vi vill föra vidare. Vi tycker att kärnvärderingarna på ett utmärkt sätt definierar vad anabaptism är i vår tid. Vi vill använda dem som en språngbräda och som en definition att utgå ifrån.

1. Jesus är vår förebild, lärare, vän, frälsare och Herre. Han är källan till vårt liv och den centrala referenspunkten för vår tro och vår livsstil. Han är också utgångspunkten för vår förståelse av församlingen och vårt engagemang i samhället. Vi är fast beslutna att både följa Jesus och att tillbe honom.
2. Jesus är centrum i Guds uppenbarelse. Vi tror på ett Jesuscentrerat förhållningssätt till Bibeln och den kristna gemenskapen som det primära sammanhanget för att läsa Bibeln och urskilja och tillämpa dess budskap för lärjungaskap.
3. Den västerländska kulturen håller sakta på att lämna kristendomens era, i vilken kyrkan och staten tillsammans styrde över ett samhälle där så gott som alla antogs vara kristna. Detta arrangemang hade möjligen vissa positiva effekter för värderingar och institutioner, men kristendoms-eran förvanskade evangeliet och marginaliserade Jesus. Som ett resultat av detta är den västerländska kyrkan idag dåligt rustad för mission i en efterkristen kultur. När vi reflekterar över detta vill vi lära av erfarenheter och perspektiv från rörelser som anabaptismen, som förkastade ”kristendomssystemets” värderingar och strävade efter alternativa sätt att tänka och handla.
4. Kyrkan har ofta sammankopplats med status, överflöd och makt. För efterföljare till Jesus är detta olyckligt och det skadar vårt vittnesbörd. Vi vill istället vara sårbara och utforska nya sätt att vara goda nyheter för de fattiga, maktlösa och förföljda. Vi är medvetna om att sådant lärjungaskap väcker motstånd som kan leda till lidande och ibland även till martyrskap.
5. Församlingar är kallade att vara överlåtna gemenskaper för lärjungaskap och mission. De ska vara platser där man bygger vänskap, är ansvariga inför varandra och där många stämmor hörs. När vi äter tillsammans och delar brödet och vinet, upprätthåller vi hoppet och söker Guds rike tillsammans. Vi är överlåtna till att forma och utveckla sådana församlingar där både unga och gamla värdesätts, ledarskapet är konsultativt, uppgifter är relaterade till gåvor snarare än till kön och dopet är för troende.
6. Andlighet och ekonomi hänger ihop. I en individualistisk och konsumtionsinriktad kultur och i en värld där ekonomisk orättvisa är rådande, strävar vi efter att leva enkelt, dela med oss generöst, visa omsorg om skapelsen och arbeta för rättvisa.
7. Fred hör till evangeliets kärna. Som efterföljare till Jesus i en splittrad och våldsam värld är vi inriktade på att finna ickevåldsalternativ och på att lära oss skapa fred mellan människor, mellan och inom församlingar, i samhället och mellan nationer.

söndag 13 november 2011

Konsert med AnnaMaria


foto: Otto Rimås

Den här helgen är det återträff på Mariannelunds folkhögskola. På lördagsförmiddagen var det konsert i folkhögskolans aula. AnnaMaria Bergqvist sjöng sina egna sånger och talade till nuvarande och tidigare kursdeltagare.

AnnaMaria vikarierar som bibellärare i Mariannelund den här terminen. Och det är verkligen lärare hon är. När hon sjunger är det inte för att underhålla, utan för att undervisa. Hon har ett budskap och hon kan kommunicera. Det var helt enkelt en fantastiskt bra konsert. Med hjälp av duktiga musiker och sångare framfördes sånger från AnnaMarias debutalbum Landa i din kärlek. AnnaMaria tog oss med på en resa genom sitt liv och berättade om sina egna erfarenheter av motgångar, svårigheter och Guds ledning och hjälp genom livet. Budskapet handlade om att hålla fast vid tron på Gud genom allt och följa den längtan han har lagt i ditt hjärta. AnnaMarias enkla och tydliga texter går rakt in i hjärtat och det märks att publiken blir berörd. Jag gillar särskilt titelspåret Landa i din kärlek med många guldkorn i texten. Andra härliga låtar är den ösiga Han kallar dig idag, stillsamma balladen Jag vill dig bara väl och lovsången I mitt hjärta som sätter fokus på Jesus död och uppståndelse.

I konserten vävs tal och sång samman så att det blir ett tilltal från Gud. Under eftermiddagen är det många som vittnar om att budskapet gått fram och berört. Konserten bärs av integritet och äkthet. Eller som någon sa: " Det märks att hon tror på det hon sjunger".

Det var en bra start på en härlig helg. Tack AnnaMaria!

fredag 11 november 2011

Helade från reumatism!

Dagen presenterar idag två fina berättelser om att Jesus botar sjuka i Sverige idag. De handlar om Torsten Franc, Stockholm och Elisabeth Källner, Eksjö. Båda har blivit helade från reumatism. Det är uppmuntrande att Dagen lyfter fram berättelser om vad Gud gör i vårt land. Vi behöver mer sånt!

söndag 6 november 2011

Hopp om livet

Det är söndagskväll. Jag har just kommit hem från dagens gudstjänst. Idag handlade det naturligtvis om det kristna hoppet, hoppet om evigt liv. Håkan Karlsson predikade och frågade sig vad som händer när man dör. Svaret handlade om himlen, uppståndelsen och det eviga livet. Jesus sa: "Den som tror på mig skall leva om han än dör" (Joh 11:25b). Det är ett budskap som behöver spridas, men hur ska man få människor att tro på det. Det är förstås den helige Ande som övertygar människor, men som hans medarbetare har vi också ett ansvar.

Tidigare i veckan var jag i Skåne på styrelsemöte med Pionjärmissionen. Det var jag och ett gäng pastorer och vi hade ett knappt dygn tillsammans med gemenskap, bön och samtal. Från flera håll fick vi höra uppmuntrande berättelser om människor som kommit till tro på Jesus. Ofta i samband med att det också skett under och tecken. Precis som på Bibelns tid kan under och tecken hjälpa människor att tro.

Vi konstaterade också att även när det sker under och tecken i större skala finns det ingen garanti för att många kommer till tro. Precis som på Bibelns tid kan även de som får se ett under med sina egna ögon hålla fast vid sin otro. Tänk på vad som hände när Jesus hade uppväckt Lasaros från de döda. Många av judarna kom till tro, men andra gick och rapporterade det som hänt till fariseerna (Joh 11:45-46). Översteprästerna och fariseerna bestämde sig för att döda Jesus (Joh 11:53) och även Lasaros (Joh 12:10-11). Under och tecken är viktiga. De är en god hjälp för att människor ska komma till tro, men de är ingen garanti för att det blir väckelse. Jag tror att det finns två saker som är ännu viktigare.

Det ena är att budskapet om Jesus och Guds rike predikas och förklaras klart och tydligt. Evangeliet är en Guds kraft till räddning för var och en som tror. Det är kraft i själva budskapet om Jesus, hans död och uppståndelse, hans kraft att förlåta och befria här och nu och hans eviga rike. Det är viktigt att vi presenterar budskapet på ett sätt så att vår tids människor kan förstå det och relatera det till sina problem och sina behov.

Det andra är kärleken. Kärleken i den kristna gemenskapen är egentligen det allra viktigaste och det som kommer att övertyga människor om att vi har med Gud att göra. Utan kärlek kommer vi inte långt även om vi har både under och tecken och ett klart budskap. Låt mig påminna om vad Jesus sa: "Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek" (Joh 13:34-35). Kärleken är alltså det avgörande beviset! En kärleksfull gemenskap gör att Gud blir synlig (se 1 Joh 4:12). Paulus betonar också att kärleken är det absolut viktigaste i en kristen församling och i den kristnes liv. Han skriver: "Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting" (1 Kor 13:2).

Jag tror att det finns hopp för Sverige. Det finns hopp för att många människor ska komma till tro på Jesus och få ett evigt liv. Men om det ska ske behöver vi som tror på honom ta vårt ansvar och för det första leva i en kärleksfull gemenskap med varandra och älska varandra och alla andra. För det andra behöver vi presentera evangeliet klart och tydligt så att människor kan förstå det. För det tredje behöver vi få se Guds kraft verksam genom under och tecken. Om detta sker finns det hopp för Sverige. Låt oss be och arbeta för detta!

Det finns hopp om livet!

Läs gärna Dagens artiklar om himmel och helvete här och här.

lördag 5 november 2011

Uppförandekod för samhällsengagerade

Kristen tro får sociala och politiska konsekvenser. Så har det alltid varit och så bör det vara. Vi är kallade att vara salt och ljus i världen och det betyder att vi bör ta ansvar för det samhälle vi lever i. Men hur ska vi göra det? Det viktigaste är att leva ut Guds rikes livstil som en alternativ gemenskap i en mörk värld. Att vara "en stad uppe på ett berg", som Jesus uttryckte det (Matt 5:14). Men det kan också handla om opinionsbildning, aktioner, partipolitiskt arbete och mycket annat.

Detta tas upp i en debattartikel i Dagen idag. Det är en mycket välskriven artikel där författarna bland annat skriver att vi kristna är kallade att "både ge radikal kritik av vårt omgivande samhälle och vara konstruktiva medborgare... Speciellt ska vi visa omsorg om marginaliserade människor och utmana orättvisor och förtryck." Artikeln ger också flera historiska exempel på hur kristna påverkat samhällsutvecklingen i en positiv riktning.

Artikelförfattarna (bland dem Stefan Gustavsson) kommer från den Europeiska Evangeliska Alliansen, som har tagit fram en uppförandekod för kristet samhällsengagemang och en sociopolitisk arbetsmetod för att vägleda kristna i det sociala och politiska arbetet. Båda dokumenten är mycket läsvärda. De ger bra och konkret vägledning inom ett mycket svårt område. Jag rekommenderar dem varmt och tror att många kommer att få god hjälp för sitt engagemang i olika samhällsfrågor. Du hittar dokumenten här.

onsdag 2 november 2011

Bokpresentation: Against Calvinism

Den teologiska diskussionen mellan kalvinism och arminianism är ständigt aktuell. Den handlar om hur man ska förstå förhållandet mellan Guds suveränitet och människans frihet, eller förhållandet mellan förutbestämmelse och fri vilja om man så vill. Jag har tidigare beskrivit konflikten här.

Idag vill jag presentera en nyutkommen bok i ämnet. Det har titeln Against Calvinism och är skriven av den amerikanske teologen Roger E. Olson. Han har tidigare skrivit Arminian Theology - Myths and Realities i samma ämne. Den har jag presenterat här.

Roger E. Olson är en ledande företrädare för arminianismen. I den tidigare boken har han förklarat och försvarat arminiansk teologi på ett förträffligt sätt. Nu följer han upp detta med att skriva en hel bok på 200 sidor för att argumentera mot kalvinismen. Är det verkligen nödvändigt? Ja, svarar Olson, och pekar på att det finns en stark och växande kalvinistisk strömning bland evangelikaler i USA. Det är till dessa unga radikala kalvinister han vänder sig i den här boken. I Sverige har vi inte riktigt samma situation. Kalvinismen är ganska svag i vårt land, men debatten är ändå relevant och intressant även för svenska läsare.

Boken diskuterar fyra av kalvinismens huvudteser. Det är de fyra punkter där konflikten med arminianismen syns tydligast. De fyra punkterna är 1) Guds suveränitet innebär att han har fullständig kontroll på allt som sker. Allt är förutbestämt av Gud. Inget kan ske som inte han har planerat och bestämt. 2) Gud har villkorslöst utvalt vilka som ska bli frälsta. Gud har utvalt en del till frälsning, och han låter andra gå evigt förlorade. Det är ingenting hos människan som avgör detta, utan endast Guds beslut. 3) Jesus dog inte för alla människor utan endast för de utvalda och genom sin död vann han deras frälsning för evigt. 4) Guds nåd är effektiv och oemotståndlig. Gud räddar av nåd och människan kan inte säga nej eller förkasta Guds nåd. Dem som Gud ger sin nåd blir frälsta.

Olson analyserar de fyra punkterna i fyra olika kaptiel. Kapitelrubrikerna ger en fingervisning om vad han kommer fram till:

Yes to God's Sovereignty, No to Divine Determinism

Yes to Election, No to Double Predestination

Yes to Atonement, No to Limited Atonement/Particular Redemption

Yes to Grace, No to Irresistable Grace/Monergism

Naturligtvis diskuterar författaren relevanta bibeltexter, men det här är inte en exegetisk bok i första hand. Olsons specialområde är historisk teologi och det är inom det området boken har sin styrka. Författaren går igenom hur ledande kalvinistiska teologer och pastorer har tolkat bibeltexter och förklarat de olika huvudpunkterna i kalvinistisk teologi. De som får den mest ingående granskningen är Jean Calvin (1509-1564), Jonathan Edwards (1703-1758), Loraine Boettner (1901-1990), R.C. Sproul (född 1939) och John Piper (född 1946). Det är en mycket grundlig metod, men det gör också att många saker upprepas flera gånger. Boken kunde gjorts kortare och mer koncentrerad.

Olson vill visa att kalvinistisk teologi inte förstår bibeltexterna på rätt sätt. Han vill också visa att en konsekvent kalvinism gör Gud ytterst ansvarig för synd och ondska, och att på så sätt Guds kärlek och godhet kan ifrågasättas. Han argumenterar grundligt och övertygande. Det här är en bok att brottas med för både kalvinister och arminianer. Det är en debattbok av högsta klass. En styrka hos Olson är att han verkligen anstränger sig för att vara rättvis i sin beskrivning av sin meningsmotståndare. Något han också får beröm för i bokens förord, som är skrivet av kalvinisten Michael Horton. Michael Horton har skrivit boken For Calvinism. I den är det Roger E. Olson som skrivit förordet. De två böckerna hänger ihop. Debatten lär fortsätta.

Det här är en bok jag rekommenderar till pastorer och andra teologiskt intresserade.

Relaterade ämnen: Dagen presenterar den 3/11 en enkät som frågat svenska pastorer om deras syn på helvetet och kommenterar den på ledarplats.

tisdag 1 november 2011

Margret Hottinger från Zollikon

Den första anabaptistiska församlingen bildades i den lilla byn Zollikon några kilometer utanför Zürich. Redan dagarna efter att det första dopet ägde rum inne i Zürich den 21 januari 1525 grundades församlingen i Zollikon av George Blaurock och några till som var med i Zürich. I Zollikon fanns det ett stort andligt intresse bland bönder och hantverkare. De hade nära kontakt med den radikala gruppen runt Conrad Grebel i Zürich och följde intresserat utvecklingen. Direkt efter det första dopet var det naturligt för ledarna där att bege sig till den lilla byn. Redan under den första veckan döptes runt trettio personer. En av dem var bonden Jakob Hottinger, som också blev en av den nya församlingens ledare.

Hottinger var en stor släkt i Zollikon och många av dem blev engagerade i den nya rörelsen. 31 olika personer med namnet Hottinger förekommer i protokoll från rättegångar och förhör med anabaptister. En av dem var Jakobs dotter Margret. Hon döptes några veckor efter Jakob och fick en framträdande roll i den anabaptistiska rörelsen. Många kvinnor var flitiga evangelister, som spred budskapet från hem till hem, när de arbetade tillsammans med andra kvinnor. Margret fick vittne om sig att vara frimodig och oförfärad, och verkar dessutom ha fungerat i en profetisk gåva. Församlingen i Zollikon sattes under hårt tryck direkt och upplöstes ganska fort, men Margret fortsatte att vittna om sin tro så mycket det gick. I november 1525 arresterades hon tillsammans med flera andra anabaptistiska ledare, bland dem Conrad Grebel, Felix Mantz och Michael Sattler.

Margret vägrade att förneka sin tro. Hon vill inte ändra sin syn på dopet om hon inte blev överbevisad från Skriften. Efter några månader sattes hon tillsammans med de andra i fängelsetornet i Zürich, utan möjlighet att ta emot besök och med endast vatten och bröd som föda. De skulle sitta kvar där tills de hade dött. Efter att ha suttit fängslad i ett halvår gav Margret upp och gick med på att erkänna barndopet och hon släpptes. Hon verkar dock inte ha varit helt färdig med anabaptismen utan tog snart upp verksamheten igen. Redan efter ett par månader hade hon begett sig till grannstaden St Gallen och blivit en framträdande person ibland anabaptisterna där. Hon fick vittnesbördet om sig att hon levde ett disciplinerat liv och hade med Gud att göra. Det var många som tog intryck av henne och följde hennes ledarskap.

Vi vet inte riktigt var Margret Hottinger befann sig 1527-1530 och inte heller vad hon sysslade med. Den anabaptistiska rörelsen fanns kvar i Schweiz, men hade tvingats under jorden. 1530 dyker hon dock upp i rättegångsprotokollen igen. Tillsammans med sin far Jakob, sin bror Felix och några andra hade Margret bestämt sig för att lämna Schweiz och fly till Mähren (ett landskap i nuvarande Tjeckien), där det var större frihet för anabaptisterna. Tyvärr blev de arresterade på vägen dit. Margret blev avrättad tillsammans med sin far i Ravensburg (i det nutida Österrike). Jakob blev halshöggen och Margret dränktes. Mitt under avrättningen blev hon uppdragen och erbjuden att bli räddad genom att avsäga sig sin tro. Margret svarade: "Aldrig i livet. Varför drog ni upp mig? Köttet var nästan besegrat." Då fullbordades avrättningen och Margret Hottinger blev martyr. Efter fem år av kampfylld och uppoffrande tjänst fick hon förenas med sin älskade Herre. Hon var en av de många okända kvinnliga evangelister som verkade i den anabaptistiska rörelsen.

Källor:



Man kan också läsa om Jakob och Margret Hottinger här.

måndag 24 oktober 2011

Trubbel och väckelse hos Amish

Dagen berättar den tragiska nyheten om att tre amishmän i Ohio gripits för attacker på andra amishmän. Amish är en konservativ kristen folkgrupp som har sina rötter i anabaptismen. Tyvärr har amishkulturen blivit ett regelstyrt och lagiskt sammanhang. Men det finns andlig förnyelse och genuin Jesusväckelse även ibland amishfolket. Den här underbara dokumentären av BBC finns på youtube och berättar om två amishfamiljer som börjat läsa Bibeln på engelska, tro på Jesus, uppleva hans verk och vittna om honom för sina grannar. De får stora problem för att de gör det. Dokumentären är uppdelad i sex avsnitt på tio minuter vardera och ger en fin inblick i amishkulturen och ett starkt vittnesbörd om evangeliets befriande kraft.



Fortsättningen av dokumentären finns här.

Två år senare besökte BBC familjerna igen och gjorde en ny dokumentär om hur det gick för dem. Även den finns på youtube i fyra 15-minuters avsnitt. Den heter Leaving Amish Paradise och finns här.




Uppdatering om nyheten den 13/1 2012.
Uppdatering den 20/4 2012.

lördag 22 oktober 2011

Nytt utseende

Som du ser har Barnabasbloggen fått ett nytt utseende. Bloggen har sett likadan ut sen jag började blogga i februari 2008 och nu var det verkligen dags för en förändring. Den gamla mallen fungerade inte så bra längre och den såg gammal ut. Jag är inte så intresserad av att jobba med layout och design så det måste vara enkelt. Jag hittade en annan mall hos blogspot som jag tycker fungerar. Det var enkelt att byta.

Det är förstås viktigt att det är snyggt och överskådligt. Dessutom måste bloggen vara lätt att läsa och lätt att navigera på. Men det viktigaste är ju det jag skriver. Jag tänker fortsätta att dela mina tankar på Barnabasbloggen och hoppas att många vill fortsätta läsa.

Jag har Barnabas som förebild i mitt skrivande.

Vad tycker du om Barnabasbloggens nya utseende? Vad tycker du jag ska skriva om i framtiden? Har du några andra tips till mig? Jag vill gärna höra från mina läsare.

fredag 21 oktober 2011

Hoppet om Guds rike

Idag tar tidningen Dagen upp frågan om Jesus återkomst i flera artiklar. Man frågar sig varför vi i den svenska kristenheten talar så lite om att Jesus ska komma tillbaka. Tror vi inte på det? Väntar vi inte längre på hans återkomst? Agne Nordlander och Liselotte J Andersson intervjuas i längre artiklar. En rad pastorer ger korta svar på hur de undervisar om ämnet. Även pingstpastorerna Sten-Gunnar Hedin och Jack-Tommy Ardenfors blir intervjuade i en artikel. Alla verkar överens om att vi talar för lite om att Jesus ska komma tillbaka och upprätta Guds rike och försöker förklara varför det blivit så. Det är intressanta och läsvärda artiklar.

Det är mycket viktigt att vi undervisar om det kristna hoppet och Jesus återkomst. Han måste ju komma tillbaka och göra färdigt det han började här på jorden. Det blir inte klart förrän ondskan är fullständigt besegrad och vi får vandra på "en ny jord där rättfärdighet bor" (2 Petr 3:13). Det är det som ska ske när Jesus kommer tillbaka. Jag undervisar ganska mycket om detta, eftersom det är ett av mina ämnen på Mariannelunds folkhögskola. Om du vill läsa något matnyttigt om det kristna hoppet kan jag rekommendera Surprised by hope av N.T. Wright.

Hoppet om att Guds rike ska komma i framtiden ger också motivation för att vittna om Guds rike här och nu. Jesus lär oss ju att be att Guds rike ska komma och att Guds vilja ska ske här på jorden. Det kan vi göra genom att engagera oss för den värld vi lever genom att arbeta för fred, och rättvisa, ta ansvar för skapelsen, bekämpa fattigdom och förtryck, sprida evangeliet om Jesus och Guds rike och plantera församlingar. Om allt detta handlar vår nya kurs BibelOmvärld och nu har eleverna som går den startat en blogg för att sprida budskapet. Välkommen till BibelOmvärlds blogg.

En viktig aspekt på Guds rike är att verka för fred. Saliga är de som skapar fred, säger Jesus (Matt 5:9), Guds rike är rättfärdighet och fred och glädje i den helige Ande, skriver Paulus (Rom 14:17). Dagen har intervjuat den palestinske pastorn Alex Awad, som är på Sverigebesök. "Vi är kallade att älska vår nästa och vår fiende", säger han. Det är viktigt att vi lyssnar till våra palestinska bröder och systrar och deras erfarenheter. Alex Awad är en evangelikal profil i Jerusalem och han arbetar för fred i det heliga landet. En annan organisation som verkar för detta är Pentecostals and Charismatics för Peace and Justice, som håller på att producera en film om pingstvänner i Palestina. Här är en liten försmak:

Pentecostals in Palestine - 6 minute trailer


Det är viktigt att arbeta för en hållbar och rättvis fred i det heliga landet. "Som evangelikal skulle jag önska att alla evangelikaler fördubblade sina insatser för fred och rättvisa i det heliga landet. Jag ber om detta oavsett vad ni tror om de bibliska profetiorna. Vi är inte kallade att uppfylla profetior. Det gör Gud i sin tid. Vi är kallade att älska både vår nästa och vår fiende och leva i fred med dem", säger Alex Awad. Jag tror att vi ska lyssna på honom.

Så låt oss sprida budskapet om att Jesus ska komma tillbaka för att döma världen och regera i sitt rike. Låt oss redan nu leva ut det riket och vittna om den freden. Låt oss verka för fred med Gud, mellan människor, i familjer, i samhället och mellan folk och nationer. "Blessed are the peacemakers."

"Han (Jesus) som vittnar om detta säger: 'Ja, jag kommer snart'. Amen, kom, Herre Jesus" (Upp 22:20).

torsdag 20 oktober 2011

Skilsmässa och omgifte i kyrkan


Jag har brottats mycket med frågorna om skilsmässa och omgifte. Hur ska man förstå Jesus och Paulus mycket strikta undervisning om skilsmässa och omgifte och hur ska man tillämpa den i vår komplicerade situation där så många är skilda och omgifta? Jag har alltid tolkat Jesus som mycket restriktiv i dessa frågor. Min syn har formats av böcker som Jesus and Divorce av William Heth och Gordon Wenham och The Divorce Myth av Carl Laney. Samtidigt har jag haft svårt att tillämpa undervisningen i praktiken, utan hänvisat till Guds nåd för att vara lite generösare än Jesus och Paulus verkar vara.

Nu har jag läst en bok som utmanat mig att tänka om. Det är den jag vill presentera idag: Skilsmässa och omgifte i kyrkan av David Instone-Brewer. Den är helt ny på svenska och är den första boken som ges ut av det nystartade förlaget Evangelie.

David Instone-Brewer är en engelsk baptistpastor och akademiker som specialicerat sig på den judiska litteraturen på Nya testamentets tid. Det är i ljuset av denna forskning som han ger nya perspektiv på hur man ska förstå det Jesus och Paulus säger om skilsmässa och omgifte. Han menar att man måste förstå vilka olika uppfattningar som fanns bland rabbiner och skriftlärda på Jesus tid för att uppfatta det han säger på rätt sätt. Genom en övertygande och detaljerad argumentation kommer Instone-Brewer fram till att skillnaden mellan GT och NT inte är så stor i dessa frågor. Han menar att både Jesus och Paulus godkänner de fyra skäl till skilsmässa som finns i GT och att de accepterar omgifte efter en giltig skilsmässa. Han ger också en mycket bra undervisning om vad ett äktenskap är och vad vigsellöftena innebär. Man kan säga att han får teori och praktik att mötas på ett mycket tilltalande sätt. Buden blir begripliga och möjliga att tillämpa i verkligheten. Hans argument är värda att begrundas. Jag hoppas att du blir intresserad av att läsa boken.

Jag har i alla fall fått något att fundera på. Nu ska jag studera frågan vidare och kanske läsa om någon av de gamla böckerna. Jag är mycket tacksam för att den här boken kommit ut på svenska och att jag har läst den. Den ger hopp för äktenskapet, och även för den som gått igenom en skilsmässa. Boken rekommenderas varmt!

Här är några andra som rekommenderar den!

”Boken ger en sund undervisning i ett svårt och känsligt ämne och landar i ett budskap som känns både bibliskt och kärleksfullt.”

Carl-Erik Sahlberg, teol dr, präst i S:ta Clara Kyrka

”Dr. Instone-Brewer lyfter upp äktenskapet samtidigt som han skänker hopp till dem vars äktenskap har havererat.”

Pamela Sjödin-Campbell, leg. Psykoterapeut

”Kristna … får här hjälp på ett trovärdigt sätt och utmanas att hantera frågor som rör skilsmässa mitt i ett samhälle som allt mer liknar det Paulus levde i.”

Lars-Göran Sundberg, lektor på Johannelunds teologiska högskola

”Detta är en bok i bästa evangelikal-reformatorisk anda!”

Per-Axel Sverker, teol. dr., bibellärare

Dagen berättar idag om att frågan om vigselrätten blir aktuell i årets kyrkomöte här, här och här.

David Nyström har tidigare presenterat David Instone-Brewers forskning på sin blogg här.

Författaren själv har sammanfattat bokens innehåll i en artikel i Christianity Today. Den artikeln hittar du här.

fredag 14 oktober 2011

Kan man tro på Bibeln?


I två artiklar i Dagen avhandlas ämnet bibelsyn. "På några år har frikyrkofolkets bibelsyn ändrats markant. Från en konservativ till en mer liberal", skriver tidningen på förstasidan. Det är möjligt att så är fallet och det är oroande. Det är viktigt att ta upp frågan.

Den längre artikeln har rubriken Gick Jesus verkligen på vattnet? Den innehåller en del intressant och bra, men också en del som är mycket märkligt. Journalisten Gabriella Mellergårdh jämför tre olika sätt att förhålla sig till Bibeln, den fundamentalistiska, den evangelikala och den liberala, men beskrivningen av de tre är så missvisande att man blir förvånad. Både i artikeln och den efterföljande faktarutan kommer de mest märkliga och motsägelsefulla påståenden om både fundamentalister och evangelikaler. Det är grova generaliseringar och rena felaktigheter. Fundamentalister påstås helt korrekt tro att Bibeln är Guds ord och absolut sann. Det tror även de flesta evangelikaler. Evangelikaler påstås helt korrekt tro att Bibeln är 100% Guds ord och 100% människors ord. Vilken fundamentalist skulle ha förnekat det? Jag har inte tid att precisera kritiken här och nu, men på bloggen Nehushtan finns en rejäl genomgång av hela artikeln här. Jag hänvisar till den och delar i mycket det som skrivs där. Torsten Åhman blir intervjuad i artikeln och han har lagt ut ett par föredrag på sin blogg där han mer utförligt presenterar sin bibelsyn. Den blev nog lite otydligt i artikeln, tror jag.

Faktarutan i Dagenartikeln anger Wikipedia som källa. Är det verkligen möjligt? Använder den kristna tidningen Dagen Wikipedia som källa för att definiera olika bibelsyner? Inte konstigt att det blir tokigt. Det finns betydligt mer tillförlitliga källor.

I den andra artikeln intervjuas teologen Mikael Tellbe. Min förhoppning är att kyrkan ska vakna, säger han och ger uttryck för en längtan att frikyrkan återigen ska bli en bibelläsande och bibeltroende rörelse. Det hoppas jag också ska ske. Bibelsynen är avgörande för den kristna kyrkans framtid i vårt land.

Jag har tidigare presenterat min bibelsyn i inlägget Är hela Bibeln Guds ord?

Uppdatering 20/10 2011

Efter att jag haft en dialog med artikelförfattaren Gabriella Mellergård vill jag göra ett förtydligande av vad jag ser som brister i artikeln.

Det största problemet är att artikeln försöker jämföra fundamentalistisk och evangelikal bibelsyn. Det är nämligen inte bibelsynen som är skillnaden mellan fundamentalismen och evangelikalismen. De har i stort sett samma bibelsyn. Skillnaden ligger snarare i hur man förhåller sig till vetenskap, forskning, kultur, andra kristna och det omgivande samhället. Jag tycker att artikeln hade varit bättre om den bara jämfört evangelikal och liberal bibelsyn. Fundamentalist är inte mycket mer än ett skällsord och de fundamentalister som beskrivs i artiklen tror jag inte finns i verkligheten (utom möjligen i små och obskyra sekter). Låt mig illustrera vad jag menar.
I artikeln står det: "till exempel skulle fundamentalisten säga att Bibeln är Guds ord och absolut sann."

Det är väl även en god beskrivning även av evangelikal bibelsyn som den definieras i Lausannedeklarationen och Kapstadsöverenskommelsen.

Artikeln fortsätter: "Mittfåran, där många frikyrkliga befinner sig, är den evangelikala bibelsynen som menar att Bibeln är en skrift inspirerad av Gud, en helig skrift och rättesnöre, men skriven av människor."

Det är väl en bra formulering även om ordet "men" är olyckligt. Det borde stått "och skriven av människor". Inte heller detta är något som skiljer sig från klassiska fundamentalister. De trodde inte på mekanisk diktamen, utan på att människor skrev inspirerade av Gud. Problemet är att artikeln antyder att det är en skillnad och att fundamentalisten inte tror detta.

De principer som Torsten Åhman sen utvecklar för bibeltolkningen är mycket bra, men det är fel att antyda att det är en annan bibelsyn än den sk fundamentalistiska. När han säger: "Jag tror att Bibeln är skriven under gudomlig inspiration och ledning, men inte på ett mekaniskt sätt." så anar man att han menar att det finns någon som tror att inspirationen skett på ett mekaniskt sätt, troligen den sk fundamentalisten. Seriösa teologer inom den ursprungliga fundamentalismen förnekade mekanisk diktamen. Det är något som meningsmotståndarna ofta anklagar de bokstavstroende för, men det är inte vad de tror på. Åhman distanserar sig från en tänkt meningsmotståndare som inte finns.

Så till faktarutans beskrivning av olika bibelsyner. Jag citerar:

"Fundamentalistisk:
Bibeln är Guds ord i samma mening som om Gud själv hade författat och skrivit ned texten. Därmed blir Bibeln korrekt in i minsta detalj, med reservation för att översättare eller avskrivare gjort misstag. Den som har denna bibelsyn kan kallas bokstavstroende.
De kristna som har en fundamentalistisk bibelsyn är kritiska till större delen av bibelvetenskapen, avvisar textkritiken och tar inte hänsyn till poetiska omskrivningar, metaforer och symbolik i texten.

Evangelikal:
Bibeln är till 100 procent Guds ord och till 100 procent människors ord - samtidigt. Bibeln är inspirerad av Gud, men samtidigt påverkad av de människor som skrivit ned texten. Det kan därför finnas felaktigheter i enskilda detaljer, men Gud har genom sin Ande påverkat textens hela tillkomsthistoria, och står bakom den helt och hållet.
Den som har denna bibelsyn beskriver gärna sig själv som bibeltroende."

Skillnaden mellan de två är väldigt konstruerad. Skillnaden ligger egentligen inte i bibelsynen utan i förhållandet till bibelvetenskap och textkritik: Båda tror att Bibeln är 100% Guds ord. Båda tror att Bibeln är skriven av människor. Båda tror att Bibeln är helt sann och tillförlitlig. Internationellt sett tror många (troligen de flesta) evangelikala teologer och ledare att Bibeln är helt och hållet sann, även i detaljer, eftersom den är Guds ord (givetvis med reservation för misstag i avskrifter). Därför är det fel att säga att fundamentalister tror att Bibeln är helt sann medan evangelikaler tror att den kan innehålla fel i enskilda detaljer. Att författarna påverkat texten medför inte att den måste innehålla fel! I Sverige finns det nog en högre procent av evangelikala teologer som inte håller fast vid Bibelns ofelbarhet (Jag vet inte säkert om Åhman och Tellbe gör det). Man kan formulera Bibelns ofelbarhet på olika sätt, men i grunden handlar det om att den är sann och pålitlig i allt som den undervisar och vill förmedla. Lausannedeklarationen säger det rätt tydligt: "Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv." Jag tror att många evangelikaler även i Sverige håller fast vid den formuleringen. Det gör i alla fall jag.

Att påstå att fundamentalister inte tar hänsyn till poetiska omskrivningar, metaforer och symbolik är helt felaktigt. Det kanske gäller någon sekt någonstans, men inte sk fundamentalister i allmänhet. Här har vi återigen den klassiska karikatyren som inte finns i verkligheten.

Så mitt förslag är att vi släpper begreppet fundamentalist helt och hållet när vi diskuterar bibelsyn. Det fyller ingen funktion eftersom beskrivningen av fundamentalisten är en sk "straw man". Det handlar om evangelikal eller liberal bibelsyn, ingenting annat. Det finns förstås gradskillnader inom både det evangelikala och det liberala fältet, men det är en annan sak. Det är så jag ser det.