Peter Ridemanns trosbekännelse

Peter Ridemann levde 1506-1556. Han föddes i Schlesien (idag sydvästra Polen, men då ett tyskt område) och utbildades till skomakare. Som ung man kom han till de österrikiska alperna och där mötte han den anabaptistiska rörelsen, kom till tro på Jesus och blev döpt.

Redan 23 år gammal blev han utsedd till en Ordets tjänare. Snart blev han arresterad och han satt i fängelse i tre år. Det var i fängelset han upptäckte sin gåva att skriva. Under den första fångenskapen skrev han en trosbekännelse för att försvara och förklara sin tro. Den är på 80 sidor och finns tillgänglig på nätet under titeln Love is like Fire.

1532 blev han fri och flydde till Mähren (i nuvarande Tjeckien). Där förenade han sig med den församlingsrörelse som kom att ledas av Jakob Hutter (den gren av anabaptismen som senare kallas hutteriter). Där gifte han sig med Katarina. Efter något år blev han utsänd på missionsresa. Ganska snart blev han arresterad igen och fick sitta fyra år i fängelse.

Några månader efter hemkomsten från den andra fångenskapen reste han ut på en ny missionsresa, för att predika evangeliet och styrka församlingarna. Denna gången reste han till Tyskland och han döpte många. För tredje gången blev han arresterad och fick sitta i fängelse. Den här gången blev det två år. Det var under denna perioden 1540-1542 som han skrev sitt mest betydelsefulla verk; en omfattande trosbekännelse på ca 215 sidor. Det är faktiskt den enda genomarbetade och heltäckande trosbekännelsen skriven av en anabaptist under 1500-talet. Än idag hämtar många inspiration ur denna bok, som finns utgiven på engelska med titeln Confession of Faith. Den har dessutom fungerat som trosbekännelse för hutteriterna under mer än 400 år.

Jag har Ridemanns Confession of Faith i min bokhylla. Det är många år sedan jag läste den första gången, men de sista veckorna har jag bläddrat lite i den igen. Den är mycket intressant. Hela trosbekännelsen är som sagt på ca 215 sidor. Ca 80 sidor handlar om trosläran, resten ca 135 sidor, handlar om det praktiska kristna livet. Det är typiskt för en anabaptist att inte bara betona läran utan också ge en stark betoning åt hur en församling ska fungera och hur en kristen ska leva. Trosbekännelsen behandlar både lära och liv.

Boken börjar med en systematisk genomgång av den apostoliska trosbekännelsen. Här visar Ridemann att han håller fast vid och bekänner sig till den kristna tron så som den formulerades i fornkyrkan. Han visar tydligt att han tror på att Jesus är Gud och att Gud är treenig. Det är i den praktiska delen om församlingen och lärjungaskapet som Ridemann och anabaptismen tydligt skiljer sig från andra kristna traditioner. Det är också värt att notera att Ridemann betonar vikten av både rätt lära och rätt liv. Även innehållet i tron är viktigt för anabaptismen, inte bara hur man lever. Jag vill citera ett par korta avsnitt om frälsningen (i egen översättning):

"Vi tror på Jesus Kristus: att hela vår frälsning och återlösning är i honom, att han har stillat Faderns vrede och att det är genom honom som Gud blir försonad med världen, som Paulus säger, 'Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig själv, och tillräknar dem inte längre deras synder' (2 Kor 5:19). Det är alltså genom honom vi är försonade med Gud, och det finns inget annat namn genom vilket vi kan få välsignelse än Jesu Kristi nasareens namn." (sid 34)

"Men vi bekänner att Kristus är vår rättfärdighet och vår godhet, för han själv verkar i oss den rättfärdighet och godhet genom vilken vi kan få del av Guds kärlek och behaga honom. För vi har ingen godhet, förutom den godhet som han ensam verkar i oss, även om många påstår att vi söker att bli goda genom våra egna gärningar. Till det säger vi 'Nej', för vi vet att allt vårt eget verk inte är något annat än synd och orättfärdighet." (sid 35-36)

Efter att ha blivit frigiven igen 1542 återvände Peter Ridemann till sin församling i Mähren. Den tjänade han troget genom svårigheter och förföljelser till sin död fjorton år senare i Slovakien. Peter Ridemann betraktas tillsammans med Jakob Hutter som hutteriternas grundare.

Läs mer om Peter Ridemann i GAMEO och på Björn Olav Hansens blogg.

Anabaptismen och Pingstväckelsen

Ibland har jag fått frågan om man kan se 1500-talets Anabaptism som en föregångare till Pingstväckelsen. Jag har varit lite osäker på hur jag ska svara. Det finns många paralleller, men hur karismatisk var egentligen Anabaptismen? Hur mycket av Andens verk och Andens gåvor finns det exempel på i dess historia? Jag har länge tänkt att jag ska försöka finna svaret på detta men har inte hittat mycket skrivet om det. Nu har jag äntligen hittat en del och börjar så smått urskilja det intressanta svaret.

I boken Biblical Interpretation in the Anabaptist tradition skriver Stuart Murray om Anabaptismen och Anden. Han har också skrivit om det på nätet i en artikel som heter Anabaptism as a Charismatic Movement.

Det är välkänt att Anabaptismen talar mycket om Anden. Det är troligen den rörelse på 1500-talet som talar och skriver mest om Andens verk. Betoningen ligger på att bli född på nytt av Anden och få kraft att leva ett nytt liv. Erfarenheten av Anden är viktig. Det är tydligt att deras betoning låg på att erfarenheten av Anden ger kraft till ett heligt liv och inte på karismatiska fenomen. Men de karismatiska gåvorna finns där även om de är svåra att upptäcka eftersom senare tiders Mennoniter och Hutteriter ofta tonat ner den karismatiska sidan hos Anabaptismen.

Stuart Murray pekar på några olika saker. Det var inte bara extrema grupper som upplevde karismatiska fenomen, utan många av de mest respekterade ledarna rapporterar om sådana. Flera av medlemmarna i den första församlingen i Zürich hade syner (t.ex. Grebel, Mantz och Blaurock). Hans Hut hade profetiska drömmar och visioner. Jakob Hutter hade en övernaturlig dimension i sin tjänst och menar att under och tecken bekräftade hans kallelse. I ett brev 1535 skriver han att Gud "har gett mig sin välsignelse. Han har gjort sitt ord levande i mig och i många av dem till vilka jag har proklamerat Hans vilja och bekräftat ordet genom sin helige Andes verk med mäktiga under och tecken."

Jakob Hutter och egendomsgemenskap

Den 25 februari 1536 avrättades Jakob Hutter, österrikisk evangelist och församlingsledare. Efter svår tortyr brändes han på bål inför en stor folkmassa i Innsbruck.

Jakob Hutter föddes ca 1500 i Tyrolen i Österrike. Han utbildades till hattmakare i Prag och reste mycket i sitt arbete. 1529 mötte han den anabaptistiska rörelsen, greps av dess budskap och överlämnade sitt liv åt Jesus Kristus och Hans ord. Snart var han aktiv som evangelist och pastor i alpdalarna i Tyrolen. Många blev omvända och döptes och församlingar grundades. På grund av de mycket svåra förföljelserna i det katolska Österrike flydde många av de troende den 50 mil långa vägen till Mähren (i nuvarande Tjeckien), där de fann en större frihet att bygga upp sina församlingar.

Tusentals anabaptister från Centraleuropa flydde till Mähren under perioden 1525-1535. En av de större församlingarna var den som leddes av Balthasar Hubmaier i Nikolsburg. Bland anabaptisterna hade det ända från början funnits en betoning på ekonomiskt och praktiskt delande (se t.ex. här) och hos en del av anabaptisterna i Mähren föddes övertygelsen att Jesu lärjungar ska leva i egendomsgemenskap som den första församlingen i Jerusalem, och man började praktisera detta. Man tog Jesusorden helt bokstavligt: "Så är det alltså: ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger" (Luk 14:33), upphävde privat ägande och hade allting gemensamt. Jakob Hutter, som var kvar i Tyrolen, hade tät kontakt med församlingarna i Mähren och stödde denna utveckling.

Det uppstod dock problem p.g.a. dåligt ledarskap, oärlighet m.m. och kommunitetsrörelsen höll på att misslyckas redan innan den hade kommit igång. Men då kom Jakob!

Jakob Hutter kom till Mähren 1533 och tog då hand om ledarskapet i församlingen i Auspitz. Jakobs hängivenhet och apostoliska ledaregenskaper gjorde honom till räddningen för den svårt sargade kommuniteten. Genom sitt föredöme, sin undervisning och sin självklara auktoritet kunde han lägga en stabil grund för kommuniteten som redan hade flera hundra medlemmar. Under Hutters ledning grundades också flera nya kommuniteter.

Friheten i Mähren blev kortvarig. 1535 tvingades kommuniteterna att lämna sina områden och fick en tid leva i ödemarken under fruktansvärda förhållanden. Hutter begav sig då tillbaka till Tyrolen och fortsatte sitt missionsarbete där. Han fängslades tillsammans med sin hustru i november 1535 och fördes till Innsbruck. Trots fruktansvärd tortyr höll han fast vi sin tro och brändes på bål den 25 februari 1536.
 

I Mähren kunde lärjungarna så småningom återvända till sina hem och bygga upp kommuniteterna på nytt. När de hörde talas om Jakob Hutters martyrdöd tog de hans namn som sitt eget. Från och med nu kallades de hutteriter. På den grund som Jakob Hutter lagt började en fantastisk historia av lärjungaskap, kommunitetsliv och mission, som sträcker sig in i våra dagar. John Horsch berättar denna historia i boken Hutterian Brethren 1528-1931.

Mer om Jakob Hutter kan man läsa i GAMEO och på Jacob Hutter Homepage.

Boken Brotherly Faithfulness innehåller en kort biografi och Hutters nio brev.

Många kommuniteter runtom i världen inspireras av Hutter och hutteriterna. Här är några sådana exempel: Rocky Cape Christian Community är en ny kommunitet i Australien. Deras hemsida innehåller många artiklar och böcker att ladda ner för den som är intresserad av kommunitetsliv. Bruderhof är en internationell grupp kommuniteter med rötterna i Tyskland och Eberhard Arnolds ledarskap. Och så finns förstås kommuniteter av Hutteriter som går tillbaka ända till 1500-talet. Andra kommuniteter som praktiserar egendomsgemenskap är Reba Place Fellowship i Chicago och New Creation Christian Community i England.

Hur ser du på egendomsgemskap? Är det ett alternativ för lärjungar även i vårt land. Eller är det rentav nödvändigt att ge upp privat egendom och leva i egendomsgemenskap om man vill vara en Jesu lärjunge? Vad tänker du om detta?