Den 25 februari 1536 avrättades Jakob Hutter, österrikisk evangelist och församlingsledare. Efter svår tortyr brändes han på bål inför en stor folkmassa i Innsbruck.
Jakob Hutter föddes ca 1500 i Tyrolen i Österrike. Han utbildades till hattmakare i Prag och reste mycket i sitt arbete. 1529 mötte han den anabaptistiska rörelsen, greps av dess budskap och överlämnade sitt liv åt Jesus Kristus och Hans ord. Snart var han aktiv som evangelist och pastor i alpdalarna i Tyrolen. Många blev omvända och döptes och församlingar grundades. På grund av de mycket svåra förföljelserna i det katolska Österrike flydde många av de troende den 50 mil långa vägen till Mähren (i nuvarande Tjeckien), där de fann en större frihet att bygga upp sina församlingar.
Tusentals anabaptister från Centraleuropa flydde till Mähren under perioden 1525-1535. En av de större församlingarna var den som leddes av Balthasar Hubmaier i Nikolsburg. Bland anabaptisterna hade det ända från början funnits en betoning på ekonomiskt och praktiskt delande (se t.ex. här) och hos en del av anabaptisterna i Mähren föddes övertygelsen att Jesu lärjungar ska leva i egendomsgemenskap som den första församlingen i Jerusalem, och man började praktisera detta. Man tog Jesusorden helt bokstavligt: "Så är det alltså: ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger" (Luk 14:33), upphävde privat ägande och hade allting gemensamt. Jakob Hutter, som var kvar i Tyrolen, hade tät kontakt med församlingarna i Mähren och stödde denna utveckling.
Det uppstod dock problem p.g.a. dåligt ledarskap, oärlighet m.m. och kommunitetsrörelsen höll på att misslyckas redan innan den hade kommit igång. Men då kom Jakob!
Jakob Hutter kom till Mähren 1533 och tog då hand om ledarskapet i församlingen i Auspitz. Jakobs hängivenhet och apostoliska ledaregenskaper gjorde honom till räddningen för den svårt sargade kommuniteten. Genom sitt föredöme, sin undervisning och sin självklara auktoritet kunde han lägga en stabil grund för kommuniteten som redan hade flera hundra medlemmar. Under Hutters ledning grundades också flera nya kommuniteter.
Friheten i Mähren blev kortvarig. 1535 tvingades kommuniteterna att lämna sina områden och fick en tid leva i ödemarken under fruktansvärda förhållanden. Hutter begav sig då tillbaka till Tyrolen och fortsatte sitt missionsarbete där. Han fängslades tillsammans med sin hustru i november 1535 och fördes till Innsbruck. Trots fruktansvärd tortyr höll han fast vi sin tro och brändes på bål den 25 februari 1536.
I Mähren kunde lärjungarna så småningom återvända till sina hem och bygga upp kommuniteterna på nytt. När de hörde talas om Jakob Hutters martyrdöd tog de hans namn som sitt eget. Från och med nu kallades de hutteriter. På den grund som Jakob Hutter lagt började en fantastisk historia av lärjungaskap, kommunitetsliv och mission, som sträcker sig in i våra dagar. John Horsch berättar denna historia i boken Hutterian Brethren 1528-1931.
Mer om Jakob Hutter kan man läsa i GAMEO och på Jacob Hutter Homepage.
Boken Brotherly Faithfulness innehåller en kort biografi och Hutters nio brev.
Många kommuniteter runtom i världen inspireras av Hutter och hutteriterna. Här är några sådana exempel: Rocky Cape Christian Community är en ny kommunitet i Australien. Deras hemsida innehåller många artiklar och böcker att ladda ner för den som är intresserad av kommunitetsliv. Bruderhof är en internationell grupp kommuniteter med rötterna i Tyskland och Eberhard Arnolds ledarskap. Och så finns förstås kommuniteter av Hutteriter som går tillbaka ända till 1500-talet. Andra kommuniteter som praktiserar egendomsgemenskap är Reba Place Fellowship i Chicago och New Creation Christian Community i England.
Hur ser du på egendomsgemskap? Är det ett alternativ för lärjungar även i vårt land. Eller är det rentav nödvändigt att ge upp privat egendom och leva i egendomsgemenskap om man vill vara en Jesu lärjunge? Vad tänker du om detta?
Bra inlägg! Att kriga mot mammon (som Eberhard Arnold uttryckte det) är fortfarande aktuellt, kanske ännu mer idag än när Jesus, Hutter, eller Arnold levde. Längtar fortfarande efter en kristen gemenskap i Sverige som vågar ta detta krig på fullast allvar!
SvaraRaderaJag tror egendomsgemenskap är normativt för dom troende, men jag tror att egendomsgemenskap kan se lite olika ut. Paulus argumenterar för radikal ekonomisk utjämning bland Guds folk i 2 Kor 8, samtidigt som han betonar det frivilliga givandet. Men att hålla fast vid sin egendom är inte möjligt om man vill följa Jesus, man måste släppa taget, och det måste ske på ett tydligt och synligt sätt.
SvaraRadera/Jonas Lundström
Att ge sitt liv till Kristus innebär samtidigt ett överlåtande av allt; alltså är det inte alls märkligt att våra materiella egendomar från den stunden vi bekänt Jesus som Herre nu också tillfaller honom. Församlingen är Kristi kropp, och jag tycker mig se att tanken i NT är just detta att inget nu längre är personlig egendom utan allt är allas liksom vi alla är ett i Kristus.
SvaraRaderaEtt direkt resultat av Andens utgjutande på pingstdagen var ju att lärjungarna började praktisera gemensamt ägande.
Jo, men det verkar inte som egendomsgemenskapen praktiserades i hela NT. Annars hade väl insamlingen till församlingen i Jerusalem inte behövt göras? Dvs om alla redan gett bort allt va de ägde. Inte heller behövde det komma förmaningar till de som är rika att vara generösa som finns på sina ställen.
SvaraRaderaTomas. Jag tror du har för snäv syn på "egendomsgemenskap". Egendomsgemenskap är helt enkelt koinonia som sträcker sig även till ägandet. Det vi äger tillhör efter dopet allt Guds folk och dom fattiga. Jag tycker det är omöjligt utifrån NT att argumentera för att koinoina/gemenskap skulle vara något som stoppar vid det privata ägandets portar. Insamlingen till Jerusalem-församlingen är just ett exempel på egendomsgemenskap; "det är en fråga om jämvikt, nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist".
SvaraRaderaNär det gäller uppmaningar till dom rika att vara generösa så antar jag att du syftar på 1 Tim 6. Min hypotes är att "dom rika i världen" här inte syftar på troende, utan icke-troende.
Som jag ser det är det oförenligt med efterföljelse att hålla fast vid sin rikedom.
Jag rekommenderar Justo Gonzalez bok "Faith and Wealth" (typ) där han argumenterar för att den syn på ägande var den helt dominerande dom första tre hundra åren av kyrkans historia.
/Jonas
Längtar ibland efter egendomsgemenskap, fullt ut!
SvaraRaderaTack för alla kommentarer! Jag tror att ekonomiskt delande och en gemenskap som också innefattar pengar och ägodelar är normativt för församlingen. Att vara lärjunge innebär att försaka allt! Hur detta i praktiken utformas kan variera. Man kan upphäva privat ägande och ha gemensam kassa som hutteriterna, eller man kan göra som mennoniterna och ha personligt ägande och förvaltarskap, men betona vikten av delande och praktisk och ekonomisk omsorg "så att ingen tillåts lida nöd". Själva försöker vi leva på mennonitsättet, men jag attraheras av tanken på fullständig egendomsgemenskap och jag hoppas att fler församlingar och kommuniteter i Sverige ska våga ta det steget. Det skulle vara ett starkt vittnesbörd om Guds rike. Känner ni till några sådana gemenskaper i Sverige?
SvaraRaderaDet är ju intressant att ni har en definition av egendomsgemenskap som faktiskt gör det möjligt för alla kristna att leva efter den. Tyvärr medverkar definitionen till en del språkförbistring då den vedertagna definitionen skulle jag gissa är den snäva definition som jag utgick ifrån. Tex. hittade jag den på en blogg av en kommunist: "..att upphäva privategendomen och ersätta den med egendomsgemenskap." samt i på en hemsida för ett kloster:
SvaraRadera"därför lägger en klostersyster allt vad hon har och är i den gemensamma potten att brukas efter de behov som uppstår."
Intressant påpekande Tomas. Du har rätt i att det blir lite språkförbistring här. Begreppet egendomsgemenskap betyder ju vanligtvis det som du kallar för den snäva definitionen och det är så det tolkas och praktiseras av hutteriter. I den snäva betydelsen tror inte jag att egendomsgemenskap är normativt. Men berättelsen i Apostlagärningarna antyder också att egendomsgemenskapen i Jerusalem var en pågående och frivillig pocess (Apg 2:44-45, 4:32-37, 5:3-4). Denna egendomsgemenskap i Jerusalem var inget tillfälligt experiment. Även de nytestamentliga breven visar på gemenskapens ekonomiska dimension och detta praktiserades i församlingarna runt Medelhavet under de första århundradena. Tertullianus skrev runt år 200 "Vi har allting gemensamt, utom våra fruar". Ekonomiskt delande och praktisk omsorg kan organiseras på olika sätt men det behöver vara konkret och verkligt och inte bara handla om attityder.
SvaraRaderaHej! Mycket intressant blogg. Tack!
SvaraRaderaÄmnet i det här inlägget handlar om egendomsgemenskap. Det finns en tolkning av Apostlagärningarna som ofta lärs ut vid olika bibelinstitut som säger att ett av den urkristna församlingens stora misstag var just att de sålde allt och delade med sig efter som var och en behövde. Har för mig att tolkningen är speciellt framgångsrik i USA och andra amerikanskt influerade stater, där man ofta betonar framgångsteologi. Jag hittar dock inget i Skriften som ger stöd åt en dylik tolkning. Kanske finns någon här som kan ge en förklaring till synsättet?