En betraktelse av Maja Hjertberg

Denna betraktelse skickade Maja Hjertberg till mig efter att ha läst mitt inlägg om vad man kan ha i ryggsäcken . Maja är en av mina tidigare elever på BibelVäxa och BibelTjänst. Hon har skrivit en tänkvärd berättelse som jag hoppas att även andra vill läsa. Därför publicerar jag den här.

Jag går här nu...

MATT 11:28-30
"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."

Jag går här nu, med tunga, men säkra steg – för jag vet att du tar emot mig.

Redan då jag startar min vandring kan jag se och känna den kärlek som omger dig. Du är kärlek! Ljuset och värmen finns där, dit jag nu är på väg.

Så ser jag det – korset – och det utstrålar allt vad du verkar vara – en kärlek så stor att den är villig att förlåta allt dumt jag gör, gång på gång. För att du älskar mig! Med de tankarna sätter jag mig ned och tar av mig min ryggsäck. Det är tyst runtom. Jag ser upp mot det skyhöga korset – min räddning.

Så öppnar jag ryggsäcken och tar fram den första stenen. ”Här, Herre”, säger jag. ”Tack att du förlåter det här”. Jag lägger stenen vid korsets fot och plockar sen fram nästa. För varje sten hoppar hjärtat till livet, det känns lättare för varje gång.

När syndstenarna tagit slut ställer jag mig upp för att gå. Men så känner jag den varma luftströmmen genom mig ” Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”. Det får mig att titta ner i ryggsäcken. Där ligger fler stenar.

Jag tar fram den första och säger ”Här Herre, här är oron inför framtiden, tack att du tar hand om den”. Stenen lägger jag vid korset. Så tar jag fram nästa sten ”Gud, här ser du mina sårade relationer, tack att du vill upprätta dom”. Nästa sten är den sista och jag vet inte vad den betyder, men när jag lagt den vid korsets fot känns hjärtat så lätt. Jag ställer mig upp, dansar ett varv och ler upp mot korset. ”Tack, min Gud, tack”, viskar jag. För mina stenar är mottagna, de syns inte mer.

Men istället ser jag andra stenar och förvånat lyfter jag på en. Den är lättare än vad mina stenar var, och färgen är mer ljus. Jag ser frågande upp mot korset när den varma luftströmmen återigen uppfyller mig ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt, min börda är lätt”.

När jag ser på stenen igen, står min bästa väns namn där. Jag vet att hon har det jobbigt och jag har bett för henne. Nu när Gud tagit mina bördor, vill han att jag tar hans?

”Men Gud”, säger jag, ” Jag blev ju nyss av med mina bördor, jag kan väl få njuta av min lättnad till ryggsäcken fylls igen, det gör den ju alltid”. Men jag möts av tystnad och plötsligt förstår jag orden ”Ta på er mitt ok…så skall ni finna vila för er själ”. Jag lägger ner stenen i ryggsäcken och sen tar jag de andra också. De är inte så många, men säcken blir ändå full. På varje sten står ett namn på någon jag vet kan behöva extra hjälp på något sätt. Kanske klippa gräset, eller bara prata.

Men mitt hjärta känns tyngre nu, hur ska jag orka bära allt själv? ”Gud, du lovade vila för min själ, hur ska jag få vila med säcken full av stenar, med andras bördor?” Ännu en gång möts jag av tystnad, men den här gången känner jag en frid, inspiration och styrka, så jag lyfter ryggsäcken och märker genast att den inte väger alls särskilt mycket. Jag tackar Gud och tittar upp mot korset en sista gång. Tittar rakt upp mot kärleken som räddar mig, och som jag nu vill ge ut. Sen går jag därifrån med lätta steg. Jag vet att han går med mig.

Denna text är skriven av Maja Hjertberg i maj 2008