Hubmaiers inflytande

Baltasar Hubmaier (vars livshistoria jag presenterat här) fick genom sitt omfattande författarskap ett stort inflytande på den anabaptistiska rörelsen. Han skrev ett tjugotal böcker och småskrifter. Hans motto var ”sanningen är odödlig” och de orden fanns i varje bok han skrev. Hans böcker behandlar flera olika ämnen och i flera av dem skilde han sig från anabaptismens huvudfåra. Men jag börjar med de områden där han var överens med de övriga.

Om religionsfrihet
Hubmaiers första bok kom 1524. Alltså efter att han anslutit sig till reformationen, men före anabaptismens genombrott. Bokens titel var ”Om kättare och de som bränner dem”. Det var den första boken på 1500-talet som argumenterade för fullständig religionsfrihet. Hubmaier menade att staten inte hade någon rätt att styra medborgarnas religionsutövning och argumenterade även för rätten att vara ateist. Det var i denna skrift han formulerade sitt motto. Man kan visserligen avrätta och bränna sanningens budbärare, men man kan inte döda sanningen: ”Sanningen är odödlig”.

Om dopet, församlingen och broderlig förmaning
Större delen av sitt författarskap ägnade Hubmaier åt frågorna om dopet, församlingen, församlingsfostran och nattvarden. I dessa frågor var han överens med övriga anabaptister och särskilt hans första bok om dopet hade avgörande betydelse och präglade anabaptismens dopsyn. Bokens titel var "Om det kristna dopet av troende" och den gavs ut på sommaren 1525. Hubmaier är mycket skarp som exeget och bibelutläggare och lägger fram sina argument på ett logiskt och övertygande sätt. Boken gavs ut i ny svensk översättning 1977.

Troendedopet hänger samman både med församlingssynen och synen på ömsesidig fostran. När man döps bekänner man sin tro på Kristus och överlåter sig till församlingen och till att leva som en lärjunge. Genom dopet ger man också bröderna och systrarna i församlingen rätt att tillrättavisa och förmana ifall man skulle begå synd. I Hubmaiers katekes från 1527 finns följande avsnitt (min översättning):

Fråga: Vilket är doplöftet?

Svar: Dopet är en överlåtelse som man gör inför Gud, offentligt och muntligt inför församlingen, genom vilken man avsäger sig Satan och alla hans tankar och gärningar. Man förbinder sig även genom dopet att man hädanefter ska sätta all sin tro och sitt hopp endast i Gud, och att man ska leva sitt liv i enlighet med det gudomliga Ordet, i kraften från vår herre Jesus Kristus. Och om man inte skulle göra detta så lovar man genom dopet att man ivrigt önskar ta emot broderlig förmaning från församlingen och hennes medlemmar.

Fråga: Vilken auktoritet har församlingens medlemmar över varandra?

Svar: Den auktoritet som finns i broderlig förmaning.

Fråga: Vad är broderlig förmaning?

Svar: Den som ser sin broder synda går till honom i kärlek och förmanar honom broderligt och stilla att han skall upphöra med sådan synd. Om han gör detta har han vunnit hans själ. Om han inte gör detta tar han med två eller tre vittnen och förmanar honom inför dem ännu en gång. Om han lyssnar till honom är det hela avslutat, om inte talar han om det för församlingen. Denna kallar fram honom och förmanar honom en tredje gång. Om han nu överger sin synd har han räddat sin själ.

Fråga: Varifrån har församlingen denna auktoritet?

Svar: Från Kristi bud, när han sa till sina lärjungar: "Allt ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden ska vara löst i himlen."

Fråga: Men vilken rätt har en broder att använda denna auktoritet mot en annan?

Svar: Från doplöftet genom vilket man överlåter sig till församlingen och alla hennes medlemmar i enlighet med Kristi ord.

Om den fria viljan
Medan Luther och Zwingli trodde på förutbestämmelse hävdade Hubmaier bestämt att människan har en fri vilja och kan förkasta eller ta emot Guds erbjudande om frälsning. "Genom sin tilldragande vilja vill Gud dra alla människor till frälsningen, men valet lämnas till människan, eftersom Gud vill att hon ska komma utan tvång...", skriver han. Och vidare: "Den som förnekar människans fria vilja och påstår att 'fri vilja' bara är en tom och meningslös term utan innehåll, han gör Gud till en tyrann. Han anklagar Gud för orättvisa och ger de onda många skäl att stanna kvar i sina synder." Anabaptisterna i allmänhet var överens med Hubmaier i denna syn på den fria viljan.

Om svärdet, ederna och att vara i statlig tjänst
På några viktiga punkter skilde sig dock Hubmaier från majoriteten av anabaptisterna och distanserade sig från Grebels och Sattlers ståndpunkter. Det är tre punkter i Schleitheimbekännelsen som han inte kan stämma in i, nämligen om avskiljandet från världen (4), svärdet (6) och ederna (7). Hubmaier tycker att Schleitheim går för långt i sitt krav på att avskilja sig från världen. Enligt Hubmaier har staten Guds uppdrag att bära svärdet och straffa förbrytare, och då kan också en kristen vara soldat, domare eller styresman i statens tjänst. I boken "Om svärdet" (1527) argumenterar Hubmaier för denna hållning och hans församling i Mähren skakades om av diskussionerna i dessa frågor. Själv blev Hubmaier fängslad och brändes på bål i Wien den 10 mars 1528.

Trots att han stod lite vid sidan av anabaptismens huvudlinje fick Hubmaiers teologiska tänkande ett stort inflytande, särskilt på hutteriterna i Mähren. Han stod mitt emellan den mer radikala anabaptisten Michael Sattler och den schweiziske reformatorn Ulrich Zwingli, och blev på så sätt en föregångare till senare tiders baptister i England och Amerika.

Citaten ur Hubmaiers skrifter är hämtade från boken Anabaptism in Outline.