torsdag 28 februari 2008

Församlingens DNA

Diskussionen om vilken väg församlingarna i Sverige ska gå pågår för fullt, bland annat i tidningen Dagen. Fokus hamnar lätt på yttre former och vi diskuterar ledarstrukturer, gudstjänstformer och bönetraditioner. Detta är viktiga saker och jag kommer att ta upp dem även på Barnabasbloggen. Men det finns något som är ännu viktigare, något som går ännu djupare och det är församlingens DNA.

Varje mänsklig kropp har ett unikt DNA som finns i varje cell. Vi kan tala om DNA även för församlingen som är Kristi kropp. Församlingens DNA måste finnas i varje cell, och i varje kroppsdel, från den minsta till den största. DNA är samma överallt. Församlingens DNA kan uttryckas på många olika sätt men det kan enkelt sammanfattas i tre punkter som börjar med bokstäverna DNA.

  • Dynamisk gudsrelation
  • Nära gemenskap
  • Apostoliskt uppdrag

Församlingens innersta kärna är tre rörelser som går i var sin riktning: uppåt, inåt och utåt. Det handlar om att älska Gud, älska varandra och älska sin granne (sin nästa). Eller som vi formulerade vårt motto i Råslätts församlingsgemenskap för ett par år sedan: närmare Gud, närmare varandra och närmare världen. Om dessa tre rörelser finns i en församling kan den fungera och växa även om de yttre strukturerna och traditionerna har sina brister. Därför kan levande församlingar se oerhört olika ut till det yttre och ändå ha ett starkt och sunt andligt liv på insidan. Man kan också finna ganska döda församlingar i de flesta sammanhang, även sådana sammanhang som har mycket nytestamentliga strukturer. Det hänger nämligen inte så mycket på de yttre strukturerna och traditionerna, utan på om det finns ett levande DNA. Så låt oss se lite närmare på vad detta innebär.

  • Dynamisk gudsrelation - Det kristna livet handlar om att lära känna Gud och ha en levande och dynamisk relation till Honom. Gud gör sig känd för oss genom Jesus och genom Skriften. Den helige Ande gör detta till en levande verklighet i våra liv. Sann tillbedjan sker i ande och sanning, säger Jesus. Gudsrelationen visar sig i den kristna gemenskapen genom bön, lovsång, hängivenhet, lydnad och bibelstudium. Jesus säger att det främsta budet är att "du skall älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft" (Mark 12:30). Denna hängivna kärlek till Gud är helt avgörande i församlingens liv. Inom Naturlig församlingsutveckling (NFU) kallas det för hängiven andlighet. När vi talar om församlingens DNA kallar vi det för dynamisk gudsrelation.
  • Nära gemenskap - Nya testamentet visar oss att församlingen är tänkt att vara en gemenskap där man delar livet med varandra i vardagen och tar hand om varandra på ett konkret och praktiskt sätt. Det ser vi i berättelsen om den första församlingen i Jerusalem (Apg 2:44-46, 4:32-35) och i Nya testamentets brev (t.ex. Kol 3:12-17, Jak 2:14-17, 1 Joh 3:16-18). I Joh 13:34-35 säger Jesus: "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." Denna innerliga, praktiska och synliga kärlek är helt avgörande för församlingens liv. Inom NFU kallas detta för kärleksfulla relationer. När vi talar om församlingens DNA kallar vi det för nära gemenskap.
  • Apostoliskt uppdrag - Församlingen har ett uppdrag i världen. Vi kan kalla uppdraget apostoliskt eftersom det är samma uppdrag som Jesus gav till apostlarna. I Joh 20:21 säger Jesus: "Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Den kristna gemenskapen finns inte i världen bara för att tillbe och ha gemenskap för sin egen skull. Den finns där för världens skull, för att liksom Jesus sprida Guds kärlek i världen och "söka det som var förlorat och rädda det" (Luk19:10). Det handlar både om att gå ut med budskapet och berätta om Jesus Kristus och att möta sociala, andliga och fysiska behov genom att göra gott mot människor som finns runtomkrikng oss. Inom NFU finns ingen direkt motsvarighet till detta, men begreppet behovsorienterad evangelisation täcker en del av det. När vi talar om församlingens DNA kallar vi det för apostoliskt uppdrag.

De här tre faktorerna, de här tre rörelserna (uppåt, inåt, utåt) är det absolut viktigaste i församlingens liv. Det är församlingens DNA. Finns det kan församlingen leva och växa, finns det inte kommer församlingen att dö. Utan DNA finns nämligen inget liv.

Idén om församlingens DNA är hämtad från boken Organic Church - Growing Faith Where Life Happens av Neil Cole, 2005. Där beskrivs DNA som Divine truth, Nurturing relationships och Apostolic Mission och har i stort sett samma innehåll som jag beskrivit ovan med min svenska översättning av begreppen.

lördag 23 februari 2008

Därför gillar jag Barnabas

Det kan vara stor skillnad på teori och praktik. Jag kan ha en förträfflig biblisk, kristen människosyn i teorin, men ändå ha brister i mina attityder och i mitt sätt att bemöta människor i praktiken. Ibland blir man medveten om sina brister. Det finns en man i Bibeln som flera gånger har avslöjat mig och utmanat mig att tro mer på människor och honom vill jag berätta lite om idag.

Det handlar om Barnabas som första gången presenteras i Apg 4:36-37: "Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna." Barnabas utmärker sig tydligen genom att trösta och uppmuntra andra.

Nästa gång möter vi Barnabas i Apg 9:26-28. Saul har just omvänt sig och kommit till Jerusalem. Ingen annan vågade tro att Sauls omvändelse var äkta. Han hade ju förföljt församlingen. Men då grep Barnabas in. Han samtalade med Saul och tog med honom till apostlarna. Barnabas var alltid beredd att ge människor en chans.

I Apg 11 berättas det om hur hedningar för första gången kommer till tro i Antiochia i Syrien (nuvarande Antakya i södra Turkiet). I 11:22-24 kan vi läsa vad som hände. Ryktet om detta kom till Jerusalem. Apostlarna där kände antagligen sina egna begränsningar och ville inte åka dit, men de visste att Barnabas var öppen och positiv så de sände iväg honom till Antiochia istället. Lukas berättar: "När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; han var en god man, fylld av helig Ande och tro. Och åtskilliga människor vanns för Herren."

Sen ser vi att Barnabas inte hade glömt Saul, som nu hade åkt hem till Tarsos (inte så långt från Antiochia). Barnabas tänkte på att Saul behövde komma in i sin tjänst och att han skulle kunna vara till god hjälp, så han åkte och hämtade honom och såg till att han kom med i arbetet. Det var säkert Barnabas som lärde upp Saul när de arbetade tillsammans i Antiochia (Apg 11:25-26). Det var också Barnabas som var med Saul (som då kallades Paulus) på den första missionsresan (Apg 13-14) och snart blir det så att det är Paulus som blir den mest framträdande av de båda.

När de reste ut hade de med sig Johannes Markus som hjälp (Apg 13:5), men han gav av någon anledning upp och reste hem till Jerusalem (Apg 13:13). När de senare ska ut på den andra resan hände något intressant (Apg 15:36-41). Paulus ville inte ta med Markus, eftersom han hade svikit dem förra gången, men Barnabas ville ge honom en chans till. Han såg att det trots allt kunde bli en missionär av Markus. Det blev ett riktigt gräl mellan Paulus och Barnabas. "Det kom till ett så häftigt uppträde att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade över till Cypern" (Apg 15:39). Det är detta jag gillar hos Barnabas. Han är så övertygad om att han ska ge Markus en andra chans att han tar en konflikt med sin medarbetare och vän. Det är verkligen att tro det bästa om människor och det utmanar mig oerhört. Historien visar att Barnabas gjorde rätt. Markus blev senare medarbetare till Petrus (1 Pet 5:13), framgångsrik missionär och författare till ett av våra evangelier.

Vi kan tacka Barnabas för att Paulus fick en chans till och blev den han blev. Vi kan också tacka Barnabas för att Markus fick en chans till och blev den han blev. Även Paulus tog till sig Markus till slut och hade honom som medarbetare. Det kan vi se i några av de brev han skrev senare i sitt liv (Kol 4:10, Filem v24, 2 Tim 4:11: ”Ta med dig Markus hit, han är till god hjälp i mitt arbete”). Jag tror att också Paulus insåg värdet av att liksom Barnabas tro det bästa om människor och ge dem en andra chans.

Det har jag också insett och det är därför jag gillar Barnabas.

fredag 22 februari 2008

Det handlar om Jesus

Jag kan inte skriva om kristen tro utan att skriva om Jesus.
Jag kan inte skriva om lärjungaskap utan att skriva om Jesus.
Jag kan inte skriva om församlingen och dess uppdrag utan att skriva om Jesus.

Alltihop handlar nämligen om Jesus; att tro på Jesus, att följa Jesus, att leva med Jesus varje dag och att dela Jesus med andra. Det är inte konstigt att Paulus skriver att Jesus Kristus är grunden för församlingen. Till de troende i Korinth skriver han så här om församlingen: "Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus" (1 Kor 3:11).

På Barnabasbloggen tänker jag presentera viktiga bibliska principer för församlingen och det här är den första: Jesus Kristus är församlingens grund. Allt utgår från honom och det har faktiskt stor betydelse.
Det är hans liv och gärningar som visar oss vem Gud är och hur vi själva ska leva. Det är hans undervisning som ska forma våra liv och våra värderingar. Det är hans död och uppståndelse som försonar oss med Gud, räddar oss och ger oss evigt liv. Det är hans liv i oss som förvandlar oss nu och ger oss kraft att varje dag dela hans liv med andra. Kort sagt: det handlar om Jesus från början till slut. Med Runar Eldebo vill jag säga: "tillbaka till Jesus".

Det finns bara en väg för kristenheten i Sverige om vi vill vända trenden och nå ut till människorna som lever runtomkring oss och den går tillbaka till Jesus. Det finns ingen annan grund än Jesus Kristus.

Hur kan det då komma sig att en del påstår att det är apostlarna (eller apostelns tjänst) som är församlingens grund eller att det är Petrus som är klippan på vilken Jesus bygger församlingen?

Dessa missuppfattningar beror på feltolkning av ett par bibeltexter. Dels handlar det om Ef 2:20 där Paulus enligt Bibel 2000 skriver att församlingen är "den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten." Folkbibeln översätter istället så här: "Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv". Jag tror att det är folkbibeln som fångar vad Paulus vill säga. Det är inte apostlarna och profeterna som är grunden, utan det är de som har lagt grunden. Grunden är Jesus Kristus och det är apostlarna och profeterna som har lagt den grunden genom att förmedla berättelserna om Jesus och uppenbarelsen om honom.

Den andra texten som missförstås är Matt 16:16-20 där Jesus säger att han ska bygga sin församling på klippan. Är det verkligen Petrus som är klippan som församlingen ska byggas på? När man läser Bibel 2000 kan man få känslan att det är det Jesus menar. Han säger: "du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka" (Matt 16:18). Folkbibeln översätter mer korrekt: "Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling", och då anar man att Jesu ord är en ordlek som bygger på Petrus' namn. Det grekiska ordet petros betyder sten eller klippblock och petra betyder klippa. Petrus är visserligen en viktig person, men han är inte klippan församlingen byggs på. Klippan är Jesus Kristus själv om vilken Petrus just har bekänt: "Du är Messias, den levande Gudens son" (16:16). Eddie Hyatt skriver om Ef 2:20 och Matt 16:18 och det kan du läsa här.

Så jag avslutar med att gå tillbaka till vad Paulus skriver i 1 Kor 3:11: "Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus." Menno Simons (1496-1561) är en av mina historiska förebilder. På Barnabasbloggen kommer du framöver att få veta mer om honom och andra troshjältar som gått före. Menno hade 1 Kor 3:11 som sitt valspråk och han skrev den texten på försättsbladet i alla sina böcker. Det finns ingen annan grund! Det handlar bara om Jesus.

Barnabas - en förebild

I Apostlagärningarna berättas om Barnabas. Han är en person som spelar en viktig roll i den tidiga församlingens historia, men han hamnar lite i skuggan av Petrus och Paulus. Men Barnabas är en person som inspirerar och utmanar och därför tar jag honom som min förebild när jag nu startar en blogg om kristen tro, lärjungaskap, församlingsgemenskap och mission. Barnabas var en som uppmuntrade andra och var beredd att ge dem en andra chans (Apg 9:26-27, 15:37-39), "han var en god man, fylld av helig Ande och tro" (Apg 11:24) och han fungerade både som profet och lärare i församlingen i Antiokia (Apg 13:1, 15:35), och som apostel när han reste ut och planterade församlingar tillsammans med Paulus.

På Barnabasbloggen vill jag delta i samtalet om den kristna tron och vad det innebär att följa Jesus idag. Mitt största intresse kommer att vara församlingen och dess uppdrag i världen. Jag vill dela mina tankar om hur församlingen ska fungera i vår tid och hur den ska lyckas med sitt uppdrag.
Jag hoppas att några vill läsa det jag skriver och kanske delta i samtalet.