Därför gillar jag Barnabas

Det kan vara stor skillnad på teori och praktik. Jag kan ha en förträfflig biblisk, kristen människosyn i teorin, men ändå ha brister i mina attityder och i mitt sätt att bemöta människor i praktiken. Ibland blir man medveten om sina brister. Det finns en man i Bibeln som flera gånger har avslöjat mig och utmanat mig att tro mer på människor och honom vill jag berätta lite om idag.

Det handlar om Barnabas som första gången presenteras i Apg 4:36-37: "Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna." Barnabas utmärker sig tydligen genom att trösta och uppmuntra andra.

Nästa gång möter vi Barnabas i Apg 9:26-28. Saul har just omvänt sig och kommit till Jerusalem. Ingen annan vågade tro att Sauls omvändelse var äkta. Han hade ju förföljt församlingen. Men då grep Barnabas in. Han samtalade med Saul och tog med honom till apostlarna. Barnabas var alltid beredd att ge människor en chans.

I Apg 11 berättas det om hur hedningar för första gången kommer till tro i Antiochia i Syrien (nuvarande Antakya i södra Turkiet). I 11:22-24 kan vi läsa vad som hände. Ryktet om detta kom till Jerusalem. Apostlarna där kände antagligen sina egna begränsningar och ville inte åka dit, men de visste att Barnabas var öppen och positiv så de sände iväg honom till Antiochia istället. Lukas berättar: "När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; han var en god man, fylld av helig Ande och tro. Och åtskilliga människor vanns för Herren."

Sen ser vi att Barnabas inte hade glömt Saul, som nu hade åkt hem till Tarsos (inte så långt från Antiochia). Barnabas tänkte på att Saul behövde komma in i sin tjänst och att han skulle kunna vara till god hjälp, så han åkte och hämtade honom och såg till att han kom med i arbetet. Det var säkert Barnabas som lärde upp Saul när de arbetade tillsammans i Antiochia (Apg 11:25-26). Det var också Barnabas som var med Saul (som då kallades Paulus) på den första missionsresan (Apg 13-14) och snart blir det så att det är Paulus som blir den mest framträdande av de båda.

När de reste ut hade de med sig Johannes Markus som hjälp (Apg 13:5), men han gav av någon anledning upp och reste hem till Jerusalem (Apg 13:13). När de senare ska ut på den andra resan hände något intressant (Apg 15:36-41). Paulus ville inte ta med Markus, eftersom han hade svikit dem förra gången, men Barnabas ville ge honom en chans till. Han såg att det trots allt kunde bli en missionär av Markus. Det blev ett riktigt gräl mellan Paulus och Barnabas. "Det kom till ett så häftigt uppträde att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade över till Cypern" (Apg 15:39). Det är detta jag gillar hos Barnabas. Han är så övertygad om att han ska ge Markus en andra chans att han tar en konflikt med sin medarbetare och vän. Det är verkligen att tro det bästa om människor och det utmanar mig oerhört. Historien visar att Barnabas gjorde rätt. Markus blev senare medarbetare till Petrus (1 Pet 5:13), framgångsrik missionär och författare till ett av våra evangelier.

Vi kan tacka Barnabas för att Paulus fick en chans till och blev den han blev. Vi kan också tacka Barnabas för att Markus fick en chans till och blev den han blev. Även Paulus tog till sig Markus till slut och hade honom som medarbetare. Det kan vi se i några av de brev han skrev senare i sitt liv (Kol 4:10, Filem v24, 2 Tim 4:11: ”Ta med dig Markus hit, han är till god hjälp i mitt arbete”). Jag tror att också Paulus insåg värdet av att liksom Barnabas tro det bästa om människor och ge dem en andra chans.

Det har jag också insett och det är därför jag gillar Barnabas.