lördag 27 februari 2010

Cajsa Tengblad om vikten av en god självbild

Det är viktigt med en god självbild. Cajsa Tengblad berättar i Svenska Journalen om sin egen kamp i artikeln Min självbild var körd i botten. Tidningen definierar en god självbild så här:

"En människa med en bra och sund självbild vet vem hon är och vad hon vill, känner sin styrka och sina svagheter, sina möjligheter och begränsningar och har sitt värde i den hon är och inte det hon gör i första hand. En person med bra självbild vågar gå sin egen väg oavsett vad andra tänker eller tycker. En person med bra självbild ser andra och ger andra människor plats utan att själv känna sig hotad."


Det tycker jag är en bra definition. Cajsa Tengblad skriver och undervisar nu om ämnet och hon ger goda råd till en sann självbild. I sin bok Självbild ger hon tio livsstrategier, som är bra att ha med sig och tänka på. Dålig självbild är ett problem många svenskar brottas med och det hindrar oss ofta att må bra och fungera frimodigt i Guds tjänst. Det behövs kristna ledare som tar upp ämnet och hjälper unga människor att få en sund självbild. Cajsa är en god förebild.

Själv har jag tidigare skrivit om vikten av en sund självbild i inlägget Ha inte för låga tankar om dig själv. Om vi blir bättre på att uppmuntra kan vi hjälpa varandra till ett större självförtroende. Det har jag skrivit om i inlägget uppmuntra varandra varje dag!

Vad Gud har att ge

Livet är inte lätt att leva. Vi möter problem, konflikter, drabbas av sjukdom och olyckor, står inför svåra beslut, arbetslöshet, ekonomiska svårigheter eller är på flykt. Alla har vi olika situation, men livet är inte lätt för någon av oss. Så lätt blir det minus på livets konto! Men Gud erbjuder oss två gåvor som kan hjälpa oss att leva det här livet. Två gåvor som vi får gratis. Två gåvor som kan vända minus till plus.

Dessa gåvor nämns på många ställen i Bibeln. Ett av dem är Apg 2:38. Petrus predikade på den första pingstdagen. Det hade gått sju veckor sedan Jesus dog och uppstod i Jerusalem och Petrus stod på samma plats och förklarade vad som hänt. ”Denne Jesus som ni har korsfäst, har Gud uppväckt och gjort till Herre och Messias.” Åhörarna kände sig träffade och undrade vad de skulle göra. Petrus gav ett mycket koncentrerat svar. "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva." Omvänd er och låt döpa er! Vänd er till Gud. Byt livsinriktning. Vänd er till Gud och börja tro på honom. Visa det genom dopet. Då får ni förlåtelse för era synder och den helige Ande.
 
Det är dessa två gåvor som Gud ger dig för att hjälpa dig att leva.
 
Syndernas förlåtelse tar itu med det förgångna. Den renar dig från allt som varit. Du får börja om på nytt. Den första gången vi vände oss till Herren handlade det om ånger, syndabekännelse och omvändelse. Det är något som behöver göras varje dag - en daglig bekännelse och omvändelse.
 
Andens gåva tar sikte på nuet och framtiden. Den helige Andes person i ditt inre hjälper dig att leva som Gud vill och ger dig kraft att tjäna honom varje dag. Du får en personlig relation med Gud genom Anden. Den helige Anden är hjälparen som ger dig liv och kraft och hjälper dig att leva.
 
Varje troende - var och en som har vänt sig till Kristus för att tro på och följa honom har fått dessa båda gåvor. Men ibland glömmer vi bort vad vi har fått.

Förlåtelse
En del glömmer bort förlåtelsens gåva och bär på synd eller skuld som vi inte behöver bära på. Vi har svårt att tro på att Jesu blod renar oss från all synd. Kanske behöver du bekänna något. Du kanske har svikit Gud eller människor på något sätt. Kanske har du brutit mot Guds bud och gått din egen väg. Du kanske tror att du har missat Hans plan med ditt liv. Men det är inte för sent. Jesus dog för alla dina synder. Du kan få börja om idag, här och nu. Syndernas förlåtelse erbjuds dig! Du kan få uppleva befrielse från skuld och dåligt samvete. Löftet finns i 1 Joh 1:9: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.”

Anden
Andra har missat det här med Andens gåva. De vet att Gud har förlåtit dem deras synder, men har inte upptäckt att Han också ger dem kraft att leva i seger över synden. 
Det är som att ha fått två paket på sin födelsedag, öppna det första och bli så glad och överväldigad att man glömmer det andra. Till slut kommer man inte ens ihåg att det fanns ett andra paket. Men en dag finner man det igen och det blir en stor glädje. På samma sätt har varje kristen fått Andens gåva, även om alla kanske inte har upptäckt vad Han betyder. Idag kan du få lära känna den helige Ande och få erfara vad Hans kraft betyder i ditt liv. 
Någon tänker kanske: ”Jag har upplevt Anden, men det var längesen. Var är Han nu?” När det gäller den helige Ande går det inte att leva på gamla upplevelser. Egentligen handlar det inte så mycket om upplevelser alls, utan det handlar om en daglig vandring av bekännelse, överlåtelse, uppfyllelse och förnyelse. Vi behöver uppfyllas mer och mer av Anden varje dag. Det kan du be om idag.
 
Jesus är grunden
Att få syndernas förlåtelse och Andens gåva är möjligt därför att Jesus Kristus gick den svåra vägen och dog på korset för din och min skull och uppstod igen på tredje dagen. Han bar våra synder i sin egen kropp. Han uppstod med kraft, steg upp till himlen och sände Anden till oss. Den kraft Anden ger oss är uppståndelsekraften. Vi uppstår till ett nytt liv. Grunden för båda gåvorna är Jesu död och uppståndelse.

På livets konto står det minus. Vi står alla med en skuld inför Gud. Vi står utan hopp inför framtiden. Det är som att få ett kontoutdrag där det står minus en miljon. Förlåtelsen betyder att det blir plus minus noll. Skulden är utplånad. Någon annan, nämligen Jesus har betalat hela min skuld. Jag får börja om från början. Jesus betalade skulden på korset.

Andens gåva gör det till plus på kontot. Du får resurser, stora resurser, gudomliga resurser att leva livet rätt, i en personlig relation med Gud, liv, kraft, glädje! Det blir plus minst en miljon på livets konto!

Allt du behöver göra är att vända dig till Gud, bekänna dina synder och tro på det han har gjort. Vänd dig till honom med tomma händer och ta emot det han vill ge. Och låt sedan döpa dig som ett tecken på vad som har hänt (om du inte har gjort det tidigare).

torsdag 25 februari 2010

Följ med och se!

Ibland ställer människor frågor om den kristna tron. Jag vet ofta hur jag ska svara, men det är inte alltid de blir övertygade av mina svar. För det mesta räcker det inte med bra argument. Man vill veta om det fungerar i praktiken och om det håller att leva på. Man vill upptäcka själv.

Då är det skönt att det finns ett annat sätt att svara. Vi ser det två gånger i Johannesevangeliets första kapitel. Jesus får en fråga om var han bor och svarar: "Följ med och se!" (Joh 1:39). Strax efteråt frågar Natanael om något gott kan komma från Nasaret och Filippos ger samma svar: "Följ med och se!" (Joh 1:46). I båda fallen ledde det till att den som följde med och såg, också kom till tro på Jesus och blev en lärjunge.

"Följ med och se!" Vilket härligt svar. Det är något som vi bör kunna säga till människor vi möter. När de är nyfikna på Gud, Jesus och den kristna tron, kan vi säga "följ med och se" och bjuda in dem till gemenskap. Förhoppningsvis har våra liv och våra gemenskaper en sådan äkthet, kvalitet och gudsnärvaro att Jesus är synlig i vår gemenskap. Ingen kan se Gud, men om vi älskar varandra blir Gud synlig i vår gemenskap. "Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss" (1 Joh 4:12).

Jag är med i en församling som heter Råslätts församlingsgemenskap. Igår hade vi årsmöte (vi är organiserade som en förening). Vi beslutade oss för att ha ett tema under 2010 och att det temat ska genomsyra mycket av det vi gör under. Årets tema är som du kanske anar: Följ med och se!

Det tror vi att många ska göra.

Råslätt är en mångkulturell höghusförort. På sådana platser behöver Guds kärlek bli synlig genom kristna gemenskaper. Dagen skriver om Hammarkullen i Göteborg. Vill du veta hur livet i en höghusförort ser ut? Följ med och se!

fredag 19 februari 2010

Dagens subjektiva bedömning av 00-talet

Idag försöker tidningen Dagen sammanfatta 00-talet (Det uttrycket har jag nog inte använt tidigare). På två hela uppslag gör tidningen en imponerande presentation av den svenska kristenhetens viktigaste personer och händelser under det gångna årtiondet. Vi får veta vilka tio personer som påverkat kristenheten mest under 00-talet, vilka som påverkat synen på kristenheten mest, vilka som är de viktigaste händelserna inom kristenheten och de viktigaste ekumeniska händelserna. Vi får också veta att 00-talet var ekumeniskt revolutionerande och vi får del av en tidslinje med många händelser uppräknade.

Det är mycket intressant läsning. Men jag undrar vem som har gjort bedömningarna och valt ut händelser och personer. Det hela verkar mycket godtyckligt och naturligtvis väldigt subjektivt. Det är förstås inte möjligt att välja så att alla blir nöjda, men Dagen borde åtminstone tala om vem som gjort urvalet och inte presentera det som fakta.

Det är mycket jag har synpunkter på, men det tänker jag inte gå igenom här. Jag uppmanar dig att läsa och fundera själv. Några reflektioner bjuder jag dock på.

Listan med de tio mest inflytelserika personerna är väldigt medelålders. Jag tror inte att dessa personer är de som påverkat folket mellan 15 och 40 mest.

I tidslinjen verkar det väldigt viktigt med biskopsutnämningar i Svenska kyrkan. Det tycker jag är ganska ointressant. Jag tycker det var betydligt viktigare att samfundsledarna gjorde ett gemensamt uttalande om behovet av nya församlingar och församlingsplantering i april 2008, men det tog Dagen inte ens med. Inte heller nämns alla de pionjärkonferenser som arrangerats av det ekumeniska nätverket för församlingsgrundande. Det är en stor brist. Men allt beror på vilket perspektiv man har.

KG Hammar toppar listan över mest inflytelserika personen. Intressant att en företrädare för den nya kristendomen får den platsen. Men som sagt, man kan ju diskutera om det stämmer. Det beror på var man befinner sig. I mina kretsar har varken KG Hammar eller Ulf Ekman speciellt stort inflytande.

Thomas Österberg kommenterar 00-talet på ledarplats här.

Några som inte finns med på listan över de mest inflytelserika är mina kollegor på Mariannelunds folkhögskola, Otto och Lena Rimås. Detta trots att 366000 personer har lyssnat på deras andakter på internet. Deras böcker kan man hitta på förlaget LOR production. Där kan du också göra som många andra och lyssna på veckans andakt.

torsdag 18 februari 2010

En ny kristendom

Kyrka bjöd på nyandliga övningar berättar Dagen idag. Det blir allt tydligare att Svenska kyrkan öppnar sig mer och mer för nyandliga fenomen. I höstas skrev Dagen om Oneness blessing Onenessmässan i Engelbrektskyrkan (här, här, här och här). Båda exemplen kommer från Stockholm och Stockholmsbiskopen Eva Brunne ser inget problem med detta. För henne är dialog och religionsblandning tydligen samma sak.

Jag håller med det Lars Johansson säger i Dagens artikel: "Bjuder man in till övningar i kyrkan som syftar till bland annat ett möte med sina tidigare liv har man passerat gränsen. Dialog är en helt annan sak, man kan ju till och med gå i dialog med en satanist i kyrkan och få ett mycket spännande samtal, men när det handlar om utövande tror jag man ska vara mycket försiktig."

Att detta förekommer i Svenska kyrkan är inte alls förvånande. Det har varit uppenbart en längre tid att vi har två konkurrerande typer av kristen tro i vårt land. Å ena sidan finns den gamla kristendomen, det man ofta kallar för klassisk kristen tro, som håller fast vid de gamla trosbekännelserna från fornkyrkan. Å andra sidan har vi den nya kristendomen, som omformulerar och omvandlar den kristna trons innehåll.

För några år sedan kom boken En ny kristendom för en ny värld på svenska (Verbum 2005). Den är skriven av den amerikanske biskopen John Shelby Spong. Den fullständiga titeln är En ny kristendom för en ny värld : om den traditionella trons död och födelsen av en ny tro. Det är tydligt vad det handlar om. Jag läste boken på engelska för några år sedan. Spong är en av de viktigaste företrädarna för den nya kristendomen. Han säger i boken att det är fem gamla trossatser som kyrkan måste överge i vår tid: 1) tron att Bibeln är Guds inspirerade ord, 2) tron att Jesus blev född av en biologisk jungfru, 3) tron att Jesus död på korset åstadkom försoning mellan Gud och människa, 4) tron på Jesus kroppsliga uppståndelse och 5) tron på Jesus fysiska återkomst och den yttersta domen. Istället förespråkar Spong en kristendom vars kärna är en gränslös kärlek som omfattar alla människor och alla religioner.
.
Prästen Marianne Blom ger en utförlig och positiv presentation av Spongs nya kristendom på hemsidan existentiell-tro.net. På hemsidan EFS idag finns Spongs egna tankar efter ett besök i Sverige och en mer kritisk granskning.

Den nya kristendomen har många företrädare i Sverige. Förespråkarna finns särskilt bland biskopar och präster i Svenska kyrkan och det börjar alltmer se ut som att Svenska kyrkan blir den nya kristendomens samfund. Det är få som är så frispråkiga som Spong, men hans inflytande syns tydligt. Det är många som delar hans åsikter och angriper just de fem trossatser som Spong säger ska bort. Att blanda inslag från olika religioner och se alla religioner som vägar till Gud blir också allt vanligare. De som står för klassisk kristen tro verkar sitta allt trängre.

Det är svårt att säga vad som kommer att hända i framtiden. Men jag tror att det är dags att ta Judas ord på allvar: "Mina kära, i min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning känner jag mig tvungen att sända er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga" (Judas brev, vers 3). Nu är det tid att stå upp för tron på Jesus Kristus, såsom han är omvittnad i Nya testamentet och i den apostoliska trosbekännelsen. Någon ny kristendom behöver vi inte! Inte heller några nyandliga övningar! Men det är bra med dialog med människor av annan tro, både på nätet och IRL.

Elisabeth Sandlund skriver en bra kommentar om detta här.

Sportlovsläsning om lite av varje: några boktips


Den här veckan är det sportlov. Jag är hemma och har tid att läsa några böcker. Jag älskar böcker. Att sätta sig i soffan med en god bok är både avkoppling och intellektuell stimulans. Nya lärdomar, utmanande perspektiv, spännande erfarenheter och egna reflektioner blandas och leder till att jag växer och utvecklas både som lärjunge och som lärare. Här är något av det jag läser just nu.

Historiska romaner är ett stimulerande sätt att ta till sig kunskap om gångna tider och människor. Myron Augsburgers nya roman om Menno Simons; The Fugitive: Menno Simons, Spiritual Leader in The Free Church Movement, är en verklig pärla. Den håller samma höga klass som hans tidigare historiska romaner Pilgrim Aflame (om Michael Sattler) och The Broken Chalice (om Soetgen van den Heute). De ger alla en fin känsla för de andliga strömningarna på 1500-talet och en bra bild av anabaptismens framväxt. Jag rekommenderar varmt den nya romanen om Menno Simons.


Mennoniterna Alan Kreider, Eleanor Kreider och Paulus Widaja har skrivit en alldeles fantastisk bok med titeln A Culture of Peace - God's Vision for the Church. Författarna går igenom det bibliska materialet om fred och frid och visar hur starkt detta motiv är i Nya testamentets vision av församlingen. De ger också praktisk vägledning i hur detta kan forma församlingens liv i vardagen. Här bearbetas frågor om tillbedjan, gemenskap, konflikthantering, arbetslivet, våld och ickevåld, fredsarbete, krig, evangelisation och mycket mer. Den här boken ger ett perspektiv som ofta saknas i det svenska samtalet om framtidens kyrka. Därför hoppas jag att den blir översatt till svenska. Tänk dig att varje lokal församling i Sverige var "A Culture of Peace". Det är ett mål värt att be och arbeta för! En längre presentation av boken och författarna finns här.







Så till ett helt annat ämne. Jag har nyligen upptäckt författaren Paul Alexander. Han är pastor inom Assemblies of God, professor i teologi och etik vid Azuza Pacific University och grundare av organisationen Pentecostals and Charismatics for Peace and Justice. Han kom ut med ett par böcker 2009 och den ena har jag nyligen läst. Den heter Signs & Wonders - Why Pentecostalism is the World's Fastest Growing Faith. Titeln kanske inte attraherar alla som läser den här bloggen, men boken är mycket läsvärd. Paul Alexander pekar inte bara på pingstväckelsens starka sidor utan bearbetar även de svårigheter och problem som karismatiska rörelser ofta brottas med. Och han gör det på ett mycket konstruktivt sätt och slutsatserna är ibland oväntade. En längre recension av boken finns här.

Paul Alexander är en pingstvän som står nära anabaptismen och har påverkats mycket av mennoniter och deras syn på fred och rättvisa. Så den sista boken jag vill rekommendera idag knyter ihop de tre övriga och bearbetar fredsfrågan inom det amerikanska pingstsamfundet Assemblies of God. Detta är en bok baserad på författarens doktorsavhandling och den är mycket lärorik.
Den heter Peace to War - Shifting Allegiances in the Assemblies of God och handlar om hur Assemblies of God gick från att vara en pacifistisk fredskyrka till att stödja militarism och USA:s krig.

En föreläsning han höll i Belgien 2001 finns här: Spirit Empowered Peacemaking: Toward A Pentecostal Peace Fellowship. Föreläsningen presenterades vid EPCRAs konferens och är mycket läsvärd. Den är en uppgörelse med den militarism som ofta förekommer i pingstkarismatiska sammanhang och pekar på den starka avståndstagandet från krig, nationalism, våld och vapenbruk som fanns i pingstväckelsens tidiga historia. Den försöker också formulera en pentekostal teologi för fred och föreslår bildandet av en pingstkarismatisk fredsorganisation. Detta blev senare förverkligat genom bildandet av PCJP.

Detta är något av det jag läser på sportlovet. Jag hoppas att du tycker att något av detta verkar intressant. Vad läser du just nu?

måndag 15 februari 2010

Andens gåvor i en sund praktik

Jag tror att vi behöver Andens gåvor. Jag drogs in i den karismatiska förnyelsen när jag var tonåring på 70-talet. Tungotal, profetiska budskap, helande och andra andliga gåvor har varit en del av min erfarenhet som kristen sedan dess. Detta som ibland kallas för "den karismatiska dimensionen" är något församlingen behöver i vår tid.

Samtidigt är detta något som ofta skapar konflikter och problem, inte minst därför att dessa gåvor ibland missbrukas eller missuppfattas. Ibland har jag varit frestad att lägga ner alltihop, bara för att det finns så stora risker och jag har sett så mycket missbruk. Men svaret på missbruk är inte att sluta bruka dessa gåvor, utan att bruka dem på rätt sätt. Det har blivit lite av min mission att stå får sund undervisning och sund praktik när det gäller Andens gåvor. På en av bibelkurserna jag jobbar med har jag ett ämne som heter karismatisk tjänst och där tar jag upp detta både teoretiskt och praktiskt.

Hanteras varsamt
På en låda med sprängämnen står det ofta "hanteras varsamt". Explosiva ämnen kan göra mycket nytta när de används på rätt sätt, men de kan också göra mycket skada när de används fel. På samma sätt är det med Andens kraft och gåvor. Det finns en liten etikett som säger "hanteras varsamt". De kan nämligen ställa till en hel del skada om de används på fel sätt. En församling utan kraft gör inte så mycket skada när den går vilse. En församling med mycket kraft kan göra mycket skada.

Därför är det viktigt med balans mellan de olika polerna. Det är speciellt två olika par av motpoler som jag tror är viktiga att hålla i "spänt läge" när det gäller Andens gåvor. (I boken Spänt läge används bilden av motpolerna som stolpar med en lina emellan. Det är bara om stolparna hålls i "spänt läge" som man kan gå på linan. Det är en bra bild.)

Öppenhet och prövning
Det första paret är öppenhet och prövning. Å ena sidan ska vi vara öppna för Andens gåvor, å andra sidan måste vi pröva allt. Paulus håller detta i perfekt balans i 1 Thess 5:19-21. Han skriver: "Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra". En del av oss är väldigt öppna, tror på nästan allt vi hör och ifrågasätter ingenting. Andra är mycket skeptiska, ställer kritiska frågor och granskar allt noga innan de tror på det. Båda sidorna behövs! Släck inte anden, men pröva allt! Det värsta som kan hända är att de öppna och de prövande inte kan hålla ihop, utan delar på sig och bildar två olika församlingar. Då blir det en församling i varje dike. Vi har sett det hända många gånger och det är inte bra. Nej, vi behöver både öppenhet och prövning i samma gemenskap!

Tro och kärlek
Det andra paret att hålla i balans är tro och kärlek. Andens gåvor fungerar genom tro. Du behöver ta ett trossteg för att tala i tungor, profetera eller be om helande. Det är inte en slump att en av de rörelser som betonar Andens gåvor kallas för trosrörelsen. John Wimber brukade säga att tro stavas RISK. När du vill fungera i Andens gåvor måste du gå i tro och ta risker. Du vet ju inte vad som kommer att hända och du gör dig beroende av Gud. Men tro måste också balanseras med kärlek. Paulus skriver att Andens gåvor utan kärlek är tomt och meningslöst: "Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting" (1 Kor 13:1-2). Kärlek är nödvändigt både hos den som utövar gåvorna och i den gemenskap där de används. Det är lättare att våga ta risker om man vet att man är älskad även om det blir fel.

Att hålla balans (spänt läge) mellan öppenhet och prövning och mellan tro och kärlek tror jag är en av nycklarna till en sund användning av Andens gåvor i församlingen. Vad tror du?

torsdag 11 februari 2010

Församlingsliv i praktiken

Idag vill jag helt kort kommentera några artiklar i Dagen som berör församlingens tro och liv i praktiken.

Jag börjar med den nu högaktuella dopfrågan som jag berört i tre tidigare inlägg (här, här och här).

Troendedop ska inte vara krav för medlemskap skriver Zidon Kristensson från Bjärnums Pingstförsamling. Han berättar kortfattat hur man resonerade när man införde ett öppet medlemskap i församlingen. Det kan verka inkonsekvent från ett baptistiskt perspektiv, men ur ett himmelskt perspektiv finns det en viss logik. Hans resonemang påminner om hur vi tänkte när vi grundade Råslätts församlingsgemenskap för snart 30 år sedan.

Dopets innebörd måste predikas tydligt igen skriver Margret Sundin, pastor i Citykyrkan i Örkelljunga. Hennes vittnesbörd är mycket intressant och hon utmanar oss att tala om dopets betydelse på ett tydligare sätt. Artikeln inleds så här: "Dopet är en lydnadshandling där människan gensvarar på Herrens tilltal om omvändelse och dop på egen övertygelse och bekännelse. I dopet gensvarar så Gud på människans handling i tro." Det kan man kalla klassisk baptism!

Dopet är i första hand en teologisk fråga, men även en praktisk. Det märks tydligt i samtalet om det nya kyrkosamfundet med baptister, metodister och missionare. Dagen har flera intressanta artiklar om detta här, här och här.

En annan mer praktisk fråga är vilken tid man samlas till gudstjänst. I Pingstkyrkan i Jönköping har man testat söndag kl 16 under några söndagar. Andra församlingar har under längre tid haft sina gudstjänster på söndagseftermiddagen med goda resultat. Jag är en av dem som intervjuas i Dagens artikel, eftersom vi bytte från söndag kl 10 till söndag kl 16 redan 1992. Det berättas också om en församling som har gått tillbaka till förmiddagsmöte, efter att ha testat eftermiddagen en tid. Nu hör jag inte alls till dem som menar att en församling måste ha en gemensam gudstjänst varje vecka, men om man nu har det bör det vara på en tid som passar de människor man vill ska komma. Och då tror jag eftermiddag är bättre än förmiddag för de flesta. Carl-Henrik Jaktlund kommenterar ämnet här.

Församlingsliv är inte att samlas i kyrkan på söndagar, utan framför allt att dela livet i vardagen. Dagen har ett reportage om att ett liv i kommunitet lockar allt fler. Den gångna helgen var det en sammankomst i Göteborg för kristna kommuniteter och vardagsgemenskaper. Tyvärr kunde jag inte vara med i år, men via artikeln kan du hitta flera bloggare som var där.

Jakob Palm skriver om kyrkans kommunikationsproblem och utmanar till ett liv i gemenskap. Han skriver: "Kyrkan måste bli bättre på att kommunicera sin tvådelade natur. Hon måste visa samhället och människan att hon bryr sig utan att förlora sin integritet. I stället för samhällspolitiska kompromisser så krävs det fler "martyrer" som vågar ta tag i de svåra frågorna. Om kyrkan ska kunna erbjuda människan frälsning så måste hon ju vara ett alternativ till det samhälle som människan lever i, inte samma sak."

Thomas Österberg skriver om kyrkans situation i västvärlden i sin ledarkrönika. Hans text anknyter till flera av ovanstående ämnen. Jag hoppas att du finner något som är intressant och utmanande att läsa! Men kom ihåg att det inte är teorierna utan praktiken som räknas! Bli ordets görare, inte bara hörare!

måndag 8 februari 2010

Schleitheimbekännelsen

Schleitheimbekännelsen är en anabaptistisk trosbekännelse från 1527. Den har haft stor betydelse för mennoniter i alla tider. Nu finns den i ny svensk översättning av Peringe Pihlström på hans hemsida. Du hittar den här. Det är ett intressant historiskt dokument som kan utmana oss även idag.

Om du vill veta lite mer om bakgrunden till Schleitheimbekännelsen, så har jag skrivit om det här.

En engelsk översättning och en del bakgrundsmaterial finns här (på en hemsida som drivs av Mennonite Church USA).

fredag 5 februari 2010

Diskussion om dopet

Det pågår ett intressant samtal om dopet på flera olika bloggar. Det är bra att dopfrågan diskuteras. Dopet är viktigt och det är bra att konfronteras med olika synsätt. Varje församling måste också bestämma sig för hur man undervisar och praktiserar dopet i sin gemenskap.

På Barnabasbloggen har jag skrivit om min egen väg från Svenska kyrkan till baptismen i inlägget Den dagen jag döptes och för en vecka sedan skrev jag om dop och omdop. De inläggen har fått några intressanta kommentarer.

Även andra bloggar har tagit upp dopfrågan. Peringe Pihlström har skrivit ett mycket intressant inlägg med rubriken Omdop - finns det ett sånt? Det är en uppföljning på hans tidigare artikel i Dagen. Jag citerar ett avsnitt från blogginlägget:

"Vad man sällan talar om är att barndopet för baptisten kan vara stötande på ett motsvarande sätt. För den som anser att Bibelns lära sammanfogar personlig, medveten tro med dopet i vatten är tanken att ett kristet dop administreras till ett spädbarn, som saknar frivillighet eller uttryckt vilja till överlåtelse och medvetenhet om sin tro, svår att acceptera. Omdop är ett begrepp formulerat utifrån tolkningsföreträdes-tanken att man var först på plan (se 4 ovan). Eftersom de flesta svenskar som döps är spädbarn kommer baptismens troendedop att betraktas stötande, och begreppet omdop understryker detta som närmast ett skällsord i stil med Wiederteufer – återdöpare.


För baptisten finns inget omdop. Att tvingas att acceptera det begreppet är i sig nedlåtande. Dopet till Kristus är ett och sker när en trons relation uppstår i förhållande till människans Herre och Frälsare, Jesus Kristus. Detta dop kan alltså, om det sker på grund av en för individen medveten tro kallas ett baptistdop för klarhetens skull.
"

Anders Westman (pastor i Missionskyrkan) har liknande tankar i en artikel i Sändaren med rubriken Varken omdop eller tvångsdop. Han skriver:

"För en baptist är dopet något som hör samman med omvändelsen, oavsett om föräldrarna har praktiserat spädbarndop tidigare i ens liv — innan man själv var medveten — eller inte. För en spädbarnsdöpare är dopet en akt där Gud handlar i Faderns och Sonens och den helige Andes namn — oavsett om jag är medveten eller inte. Gud handlar.

När jag som missionspastor med baptistisk dopsyn döper någon som blivit kristen, till exempel i tonåren, är det detta som är personens dop, det är alltså inget omdop. Det är därför lika nedvärderande att tala om ”omdop” för att beskriva ett baptistiskt dop — som om jag skulle använda begreppet ”tvångsdop” för att beskriva vad ett spädbarnsdop är."

Jag håller med både Peringe och Anders.

Även Joachim Elsander har skrivit några tankar kring dopet och fått många kommentarer. På hans blogg har det blivit en intressant diskussion för och emot spädbarnsdop.

torsdag 4 februari 2010

Dirk Willems - en annorlunda hjälte

En av de mest fascinerande berättelserna från 1500-talets anabaptistiska rörelse är den om Dirk Willems. Han hade blivit döpt som en ung man och varit aktiv i den anabaptistiska församlingen i sin hemstad Asperen i Holland. Året var 1569. Trycket från de katolska myndigheterna var hårt. Dirk satt fängslad ett slott i staden. Han lyckades fly genom ett fönster med hjälp av ett rep. Det var vinter och han flydde över floden på den tunna isen. En vakt från slottet hade sett honom fly och tog upp jakten. Men på väg över floden gick han genom isen och ropade på hjälp.

Det är nu det oväntade händer. Dirk hör vaktens rop och vänder genast tillbaka. Han tar sig ut på isen och räddar sin förföljares liv. I tacksamhet vill vakten låta Dirk löpa, men han beordras från slottet att genast gripa Dirk. Dirk Willems förs tillbaka till slottet och sätts nu i förvar i en säkrare cell där han inte kan fly. Några månader senare bränns han på bål för sin tros skull. Han blev en av alla dessa martyrer på 1500-talet.

Jag kan inte låta bli att undra över Dirks snabba beslut. Vad var det som fick honom att vända tillbaka? Det måste varit ett blixtsnabbt, nästan instinktivt, beslut. Jag tror att det säger något om vad Dirk var för sorts person och vilken sorts gemenskap han tillhörde. Han levde i en gemenskap där man följde Jesus och var beredd att offra sig för andra oavsett vad det kostade. Att ge sitt liv för att rädda en annan, sin fiende, är att följa Jesus exempel. Kanske gjorde det ett sådant intryck på vakterna att de kom till tro till slut. Jag tror inte att Dirk gav sitt liv förgäves. Låt oss följa hans exempel, som han följde Jesus.

En mer detaljerad skildring finns i Martyr's Mirror (en bok med över 1150 sidor från 1660, hela boken finns här)

Dagen skriver idag om förföljelser mot kristna i vår tid. Läs om det här.

Bilden ovan är ett kopparstick från 1600-talet av Jan Luiken.

onsdag 3 februari 2010

Greg Boyd om mennoniter

Jag kan inte låta bli att tipsa om det här inlägget av Greg Boyd: I Told Mennonites to "Go to Hell" (and they liked it). Med humor och insikt berättar han hur det gick till när han talade på en konferens vid Eastern Mennonite University. Greg Boyd står nära anabaptismen på många sätt. Det är uppmuntrande och intressant.