Den dagen jag döptes

Idag är det min dopdag. Jag döptes den 11 januari 1976. Jag var då 16 år. Det är 34 år sedan men jag minns det som igår. Det var en av de viktigaste dagarna i mitt liv, och den hade föregåtts av en lång kamp.

Jag hade förstås blivit barndöpt redan när jag var ett par månader gammal. Min pappa är präst i Svenska kyrkan och barndopet var en självklarhet när jag växte upp. När jag var 15 mötte jag Jesus och började följa honom. Ganska snart började jag fundera över dopet och det blev en avgörande fråga. Det blev en lång process och en tuff kamp. Men efter att ha studerat Bibeln, läst ett antal böcker och diskuterat med människor från olika sammanhang kom jag fram till att jag inte trodde på mitt barndop. Jag var alltså inte döpt och då måste jag förstås bli döpt. Det var lite dramatiskt att tala om för mina föräldrar att jag förkastade barndopet, tänkte lämna Svenska kyrkan och låta döpa mig i Baptistkyrkan. Men de respekterade det och det var inga problem, även om en och annan i stan höjde på ögonbrynen när det blev känt att prästens son hade blivit döpt i Baptistkyrkan. Det har jag aldrig ångrat!

Idag 34 år senare är jag lika övertygad om att tro och dop hör ihop. Nya testamentet visar att omvändelse, tro och dop hänger samman. Ett dop, utan tro hos den som blir döpt är inget riktigt dop, och det utesluter dop av små barn. Jag är baptist (anabaptist), men har respekt för att andra tänker annorlunda. Här vill jag dock helt kort peka på några bibeltexter som hade avgörande betydelse för mig på vägen fram till en baptistisk övertygelse.

Apg 2:38: Petrus svarade: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva."

Petrus uppmaning till folkskaran i Jerusalem gäller alla människor. Omvändelse och dop hör ihop!

1 Petr 3:21: På motsvarande sätt räddas ni nu av vattnet i dopet, som inte innebär att kroppen görs ren från smuts utan att man med gott uppsåt vänder sig till Gud. Och ni räddas genom att Jesus Kristus har uppstått.

Dopet är enligt Petrus en medveten handling där man vänder sig till Gud med ett rent samvete. Man låter döpa sig därför att man har kommit till tro på Jesus Kristus. Dopet är människans gensvar på Guds erbjudande om räddning och nytt liv. Därför ska man inte döpa små barn!

Kol 2:11-12: I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen - det är omskärelsen genom Kristus - när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda.

Paulus säger tydligt att det är genom tron som dopet har sin verkan. Om man inte har en tro när man döps gör dopet ingen skillnad. Det är omvändelse och tro som är det avgörande. Dopet är ett yttre tecken på den andliga verkligheten.

Gal 3:26-27: Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus.

Här visar Paulus också att dop och tro hör ihop. Den här texten har egentligen ingen avgörande betydelse i diskussionen om barndop och troendedop, men för mig fick den en psykologisk betydelse. När jag var nykristen var jag på ett bibelstudium med en präst i Svenska kyrkan. Han sa att han ville ändra ordningen i texten så att dopet kom före tron, för som det står nu är den ett bra argument för baptisterna. Jag blev upprörd över hans inställning till Bibeln. Han ville hellre ändra i texten än att böja sig för den. Det var en av de saker som bidrog till att jag började fundera över dopet.

Min väg från Svenska kyrkan till baptismen via brottningen med dopfrågan gör att jag känner mycket stark samhörighet med 1500-talets anabaptister (tex: Grebel, Hubmaier och Sattler) och 1850-talets svenska baptistpionjärer (tex: F.O. Nilsson och Anders Wiberg). Därför känns det viktigt att minnas att det idag är den dag då jag döptes för 34 år sedan.