torsdag 7 juni 2012

Ulf Ekman, biskopar och Bibeln

Nu rör det på sig i den svenska kristenheten. Dagen berättar att Ulf Ekman tagit bladet från munnen och öppet förespråkar ett biskopsämbete, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Bloggen Aletheia tog upp Ekmans föredrag redan för ett par veckor sedan (här och här, även länkar till föredraget), men nu har nyheten alltså nått Dagen och diskussionen om biskopsämbetet är i full gång. Hur ska man tänka om biskopar? Vad säger Bibeln om detta? Det är givetvis frågor för Barnabasbloggen, så här kommer mina tankar om detta. 

Frågan om biskopsämbetet berör flera olika områden; det handlar både om synen på Bibelns auktoritet och synen på kyrkohistorien och traditionen, det handlar om församlingssyn och om ledarskapssyn. Jag ska försöka att ge en kortfattad översikt av hur jag ser på detta och varför jag tror att det är viktiga frågor. 

I Nya testamentet möter vi en dynamisk och missionerande församlingsrörelse med mycket enkla strukturer. Lokala församlingar uppstår på plats efter plats när evangeliet sprids av lärjungar eller kringresande missionärer. Församlingarna leds av lokala ledargrupper som kallas äldste (presbyteros) eller församlingsledare/föreståndare (episkopos). I Nya testamentet används dessa termer synonymt för att beskriva den lokala församlingens ledare (om detta har jag tidigare skrivit här). Vi får inte så mycket information om församlingarnas inre organisation och den kunde av allt att döma variera från plats till plats, utifrån kulturella faktorer och olika behov, men bilden vi får är att de lokala församlingarna var självstyrande och att det inte fanns någon hierarkisk kyrkoorganisation som kontrollerade eller styrde församlingarna. Tvärtom var det Kristus som var huvudet för kroppen och han ledde församlingarna genom sin Ande och sitt ord. Det fanns även kringresande tjänster som t.ex apostlar, profeter och evangelister som tjänade flera församlingar över ett större område, men de tycks inte ha haft auktoritet över församlingarna i någon hierarkisk organisation, utan istället ha tjänat församlingarna och vädjat till församlingarna utifrån sina gåvor och sin vishet (det ser man bland annat i Paulus brev).  Tvärtom verkar det ha varit församlingarnas uppgift att pröva apostlarna och profeterna (se Upp 2:2). 

Från ca år 100 e.Kr börjar en långsam och gradvis förändring av dessa förhållanden. Det börjar med att enmansledarskapet växer fram. I varje församling blir det en föreståndare/biskop som har det yttersta ansvaret och auktoritet över de äldste. Med tiden får biskoparna i de större städerna också auktoritet över församlingarna i kringliggande städer. Till slut blir det ett hierarkiskt system där biskopen i Rom får det yttersta ansvaret för hela kyrkan. Det motiveras med att aposteln Petrus var den förste "biskopen" i Rom. Ett av skälen till denna utveckling var att man ville skydda kyrkan mot villoläror. Biskoparnas uppgift var att slå vakt om kyrkans rätta lära. Biskoparna ansågs vara apostlarnas efterträdare. 


Den avgörande frågan är hur man ska se på denna utveckling. Är det en gudagiven kyrkostruktur som växer fram under ledning av den helige Ande, vilket de historiska kyrkorna menar (och nu även Ulf Ekman), eller är det ett olyckligt avsteg från den enkla församlingsordningen som vi finner i Nya testamentet, vilket är den traditionella uppfattningen hos de flesta frikyrkorörelser genom historien?

Det är här vi kommer till helt olika slutsatser, jag och Ulf Ekman. Jag tror definitivt på det senare. Det gör jag av flera skäl. Här nämner jag några:

1. Jag tror att Nya testamentet ger en mönsterbild för församlingen i alla tider. Allt vi behöver finns där, även de ledarskapsprinciper och ledartjänster församlingen behöver (se här och här). Ytterst handlar det om Bibelns auktoritet i församlingsfrågor. 

2. Jesus motsätter sig ett hierarkiskt ledarskap och pekar ut en helt annan väg för ledarna i församlingen (det har jag skrivit om här).

3. Vad jag kan se finns det inga historiska belägg för att biskopar skyddar mot avfall och villoläror. Tvärtom verkar episkopala kyrkor ha haft ganska lätt för att släppa in villoläror och maktmissbruk, i alla fall ur ett historiskt perspektiv. Villoläror och avarter  drabbar naturligtvis alla typer av kyrkor och rörelser (så även under Nya testamentets tid), men jag ser ingenting som tyder på att ett biskopsämbete skulle vara ett skydd. Inte heller är de pingstsamfund i världen som är episkopala (har biskopar) mer dynamiska, renläriga eller levande än de som är kongregationalistiska (har självstyrande lokalförsamlingar utan överstyrelse eller biskopar), som den svenska. 

De flesta frikyrkorörelserna i Sverige har varit kongregationalistiska med tydlig betoning på den lokala församlingens frihet. Inte minst Pingströrelsen har betonat detta och gör det fortfarande genom sitt samfundsnamn Pingst - fria församlingar i samverkan. Idag kan man dock skönja en viss dragning åt det episkopala hållet. En del vill ha samfundsledare som snarare fungerar som biskopar, än missionsföreståndare. Det är inte bara Ulf Ekman som höjer rösten för detta, även om han är mest tydlig. Det har även märkts lite grann i diskussionerna om kyrkoledarens roll i det nya samfundet Gemensam framtid och det finns faktiskt även lite tendenser inom Pingströrelsen till starkare centralstyrning. Hos en del pastorer kan jag se en bristande medvetenhet om den teologiska motiveringen för kongregationalism och en längtan efter en stark central ledning. Jag hoppas uppriktigt sagt att vi slipper biskopar i de svenska frikyrkorna, och motsätter mig absolut att vi går in under svenska kyrkans biskopar eller under påven (eller ortodoxa biskopar för den delen). 

Jag tror inte att framtiden för Guds folk är att samlas i en institutionell kyrka med biskopsämbete och påve, utan i en organisk, enkel, nätverkande och mer flytande kyrka, som är en dynamisk missionsrörelse ledd av Kristus, genom hans Ande och hans ord. 

Det är så jag ser det. Hur tänker du?

Uppdatering 8/6: Idag intervjuas Pingsts missionsföreståndare Pelle Hörnmark i Dagen. Han ser inget behov av biskopar i framtidens pingströrelse. Det är glädjande, men Pelle ger tyvärr inte någon bra teologisk och biblisk grund för detta utan hänvisar mer till traditionen inom Pingst. Erling Medefjord ger också intressanta perspektiv på frågan i artikeln Petrusämbetet räddar inte Europa

I två andra artiklar om kristet ledarskap intervjuas Magnus Malm, Mikael Celinder och Owe Kennerberg om den förändrade ledarrollen i kyrkan. Mycket läsvärt!

Uppdatering 13/6: Idag gör Dagen en uppföljare på biskopsfrågan och låter två olika åsikter komma till tals. På den ena sidan står undertecknad och på den andra prästen Peter Bexell. Intressant läsning, om jag får säga det själv. Det finns även en insändare av Sven Nyberg.

15 kommentarer:

  1. Det är fritt fram att ladda ner och sprida föredraget. Jag har copyrighten på ljudklippet och det ligger på min server.

    MP3 (32mb): http://polaritet.se/blogg/petrus_ulf.mp3

    Ogg Vorbis (9mb, lättare att mejla men vissa ljudspelare klarar inte formatet): http://polaritet.se/blogg/ulf_ekman_bjarka-saby_maj_2012_affirming_the_papal_office.ogg

    SvaraRadera
  2. Mycket bra skrivet Jonas! Jag kan skriva under på alltihop. Jag tror att det är viktig att vi börjar upptäcka vad de olika bibliska begreppen egentligen innebär när man börjar skala av århundraden av kyrkotraditioner. Det gäller i väldigt hög grad begreppet "episkopos".

    SvaraRadera
  3. Dette var godt å lese!! Helt i tråd med slik jeg forstår Bibelen, og slik de frikirkelige bevegelser har forstått det.

    SvaraRadera
  4. Väl skrivet! Ledarskap har en förmåga att formaliseras. Funktionen blir ett ämbete. Tjänsten hierarki.

    SvaraRadera
  5. Tack Jonas för den här artikeln! Du redogör tydligt för biskopsämbetet i relation till Nya Testamentet

    SvaraRadera
  6. Tack Jonas! Gud välsigne dig!

    SvaraRadera
  7. Jonas, och ni andra!
    Att det i varje församlingsmöte på dagordningen finns en punkt som heter: Övriga frågor,
    Är det för er en självklarhet?
    /Stig

    SvaraRadera
  8. Det finns två artiklar i boken Om kyrkans grund (http://libris.kb.se/bib/8421447) som är skriva av Bertil Gärtner som handlar om kyrkan och ämbetet i Nya Testamentet. Rekommenderar dem!

    SvaraRadera
  9. Väl skriven artikel! Tror också mer på en organisk församling utifrån apostlagärningarna.

    SvaraRadera
  10. Sista striden?
    Det är många som kommenterar de senaste händelserna i den kristna världen och den bekymmersamma situationen. Jag har själv bidragit något, bl.a. på min egen blogg. Dock är det inte så många i ledarskapet, i varje fall inte i pingst, som tyckt något ännu. Om man bortser från Pelle Hörnmark, och det är osäkert vad han tyckte också.

    http://aletheia.se/
    http://www.dagen.se/opinion/debatt/petrusambetet-raddar-inte-europa/
    Du kan läsa om olika ståndpunkter på Alethea och Erling Medfjords artikel i Dagen.

    Att kristenhetens ledarskap är inne i en kris är uppenbart när inte heller Pelle Hörnmark, för pingsts räkning inte heller vara tydlig gent emot Ulf Ekman och hans dragning mot katolisismen.
    Ulf Ekman har börjat höja handen och peka – mot Rom. Mångas favoritpastor har därmed redovisat en ny färdriktning och frågan är, skall vi följa honom? Kan vi lita på våra ledares andliga omdöme och tacka nej, i trohet mot honom som har kallat dem.

    När man läser Erling Medefjord och andras klara redovisning om katolsk tro, med dess konsekvenser, förstår man att vårt unga pastorsgarde har svårt att veta på vilket ben man skall stå. När sedan Pelle Hörnmark lite dunkelt talar om framtiden får dom det ännnu svårare.

    Kan vi hoppas på att Pelle Hörnmark ska hjälpa våra samfundspastorer i Pingst och i andra sammanhang i en för dem knepig situation? Men för det krävs att han själv ser vägen.

    http://stig-melin.blogspot.se/

    SvaraRadera
  11. Väl skrivet! Håller absolut med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Våra ledare skulle ha reagerat genast när diskussionen om "biskopar" kom upp Varför inte? Sådana händelser som vi nu har varit med om kommer att skada Guds rike mycket, eftersom själva grunden församlingen ifrågasätts.

      Har några fått ansvar att tala för Pingst så är det väl just nu de behövs. Man behöver inte vänta och se hur vindarna blåser. Pingst har en tydlig teologi, Ordet till 100 procent, inga traditioner skall styra verksamheten.

      Vi har rätt att kräva av dem som fått förtroende att leda PFFS att de skall stå upp för det som gällde då samfundet bildades, inget smygande med nya läror och obegripliga relationer till RKK. Vad sedan varje församling gör är upp till dessa.

      Djävulen älskar säkert när vi tvingas "bråka" om sådant i stället för att vinna människor. Ännu värre vore det om vi bara lät det passera och inte vågar ta diskussionen.

      Radera
  12. Hej "Barnabas"! Hittade din blogg av en tillfällighet...
    Jag är präst i Svenska kyrkan och brottas också med denna fråga.
    Lunds stifts biskop Antje Jackelén gjorde en gång en triangel med fingrarna, där spetsen pekade uppåt:
    - Så ska det inte vara, sa hon och fällde triangeln framåt...
    - Vi som har ledande roller i kyrkan går längst fram och banar väg för Gudsfolket, fortsatte biskopen.
    Kanske måste det vara en kvinna som vågar fälla hierarkin längs med marken!
    Pax et bonum från Karlskrona, Helene F Sturefelt, som även återfinns på http://helenesturefelt.blogspot.com

    SvaraRadera
  13. Hej Helene! Kul att du hittade Barnabasbloggen. Jag brukar faktiskt också fälla triangeln så att spetsen pekar åt sidan och betona att ledaren går före och visar vägen. Det är en bra bild.

    SvaraRadera
  14. Finns det anledning att reflektera över hur Dagens chefredaktör Daniel Grahn ser på ekumeniken. Jag har kommenterat på min blog

    http://stig-melin.blogspot.se/

    SvaraRadera