söndag 29 mars 2009

Kvinnliga pastorer?!

I tisdags meddelade Dagen att Chatrine Carlson blir ny föreståndare i Jönköping Pingst. Det var ingen stor överraskning och hälsas med glädje av de flesta, skriver Carl-Henrik Jaktund. Beskedet har dock orsakat en debatt om det lämpliga i att kvinnor är pastorer och äldste. En del menar att detta är ett avfall från bibliska principer och bryter mot Guds ordning för församlingen.


Själv delar jag inte den uppfattningen. Jag menar att man på Bibelns grund kan hävda att både män och kvinnor kan tjäna församlingen som pastorer och äldste. Min övertygelse är att andliga gåvor och inte kön bör avgöra vilken tjänst man ska ha i församlingen och att Paulus begränsningar av kvinnans tjänst i 1 Kor och 1 Tim är kulturellt betingade.


Man kan naturligtvis inte godtyckligt förklara bort Bibelns ord med att det är kulturellt betingat. Det behövs väl genomtänkta riktlinjer för att avgöra vad i Bibeln som är alltid gällande principer och vad som är kulturellt. I den utmärkta boken Att läsa och förstå Bibeln av Gordon Fee och Douglas Stuart finns mycket bra vägledning för detta. Författarna presenterar sju punkter på sidorna 56-62 (tyvärr har översättaren missförtått punkt 4 och översatt den felaktigt). I det engelska orginalet How to Read the Bible for all its Worth är det sid 70-76. Det är en mycket bra bok om bibeltolkning av två evangelikala exegeter.


Jag har inte möjlighet att själv gå igenom bibeltexterna här utan hänvisar till andra som gjort det med en bibeltrogen utgångspunkt. På svenska rekommenderar jag det som Per-Axel Sverker har skrivit. Hans kompendium Man och kvinna som Guds avbild är kortfattat och lättläst.


Tidigare nämnde Gordon Fee har medverkat i boken Discovering Biblical Equality: Complementarity Without Hierarchy. På 500 sidor bearbetas frågan historiskt, exegetiskt, teologiskt och praktiskt på ett grundligt sätt av olika författare. De exegetiska texterna är lysande.


En betydligt kortare text finns här: The Role of Women in Ministry as Described in Holy Scripture. Det är ett officiellt ställningstagande (Position Paper) från det amerikanska pingstsamfundet Assemblies of God. Utifrån Nya testamentets texter försvaras att kvinnor kan tjäna som pastorer och äldste i församlingarna.


Det finns också två internationella hemsidor med ett pingstkarismatiskt perspektiv som vill uppmuntra kvinnor till att stå i ledartjänster i Guds rike. Där finns också mycket intressant material som bearbetar de bibliska frågorna. Ta en titt på God's Word to Women och International Christian Women's History Project om du är intresserad.


Alla blir kanske inte övertygade av de argument som presenteras i dessa böcker och på dessa hemsidor. Om du är tveksam hoppas jag att du tar tid att läsa och begrunda. Jag hoppas också att alla förstår att man kan tro att Bibeln är Guds sanna ord och samtidigt försvara kvinnans rätt att vara pastor och äldste i församlingen.


Därför hälsar jag också Chatrine Carlson välkommen till företåndartjänsten i Jönköping och önskar henne och församlingen Guds välsignelse.

torsdag 26 mars 2009

Anabaptistiskt nätverk - vill du vara med?

I 30 år har jag studerat anabaptismen. Den har varit ett av mina stora intressen hela mitt vuxna liv. Den anabaptistiska rörelsen föddes i Zürich 1525 och var under 1500-talet en mycket spännande och dynamisk församlingsrörelse i Europa. Anabaptismens historia är ett återkommande ämne här på Barnabasbloggen. Läs gärna det jag skrivit om Conrad Grebel, Michael Sattler, Balthasar Hubmaier, Jakob Hutter, Menno Simons och Pilgram Marpeck.

Det är min övertygelse att vi som är kristna på 2000-talet har mycket att lära oss av 1500-talets anabaptister. De är på många sätt föredömen i att följa Jesus och bygga församlingar. I mitt eget liv och i den församling jag varit med och planterat och byggt upp har inflytandet från anabaptismen varit påtagligt. Det är jag mycket tacksam för.

Anabaptisterna förföljdes skoningslöst på 1500-talet av både katoliker och protestanter. Fortfarande är de ganska okända och ofta missförstådda. Genom att skriva om dem hoppas jag att de ska bli mer kända och att fler ska förstå att vi kan lära oss mycket av anabaptismen när det gäller kristen tro, lärjungaskap och församlingsliv.

Det är inte bara jag som är intresserad av anabaptismen. Därför är vi några stycken som håller på att bygga upp ett anabaptistiskt nätverk i Sverige (med förgreningar i Norge, Danmark och Finland). Tanken är att det ska vara ett löst nätverk av människor som av olika anledningar är intresserade av den historiska anabaptismen och anser att den har något att bidra med till oss som följer Jesus på 2000-talet. Vi hoppas att många vill vara med. Idag är det ca 30 personer som anmält sitt intresse. Vi tror att det kan bli fler.

Ett sådant nätverk finns sedan många år i Storbritannien. Det heter The Anabaptist Network.

Om du är intresserad av att vara med i nätverket och få information om hur det utvecklas kan du maila till mig.

Information om nätverket kommer regelbundet att publiceras på Barnabasbloggen och så småningom även genom andra kanaler.

Uppdatering 10/2 2013: Nu har nätverket en egen hemsida anabaptist.nu.

onsdag 25 mars 2009

Kommunitetshelg i Örebro - Var du där?

Det är många kristna som lockas av ett liv i gemenskap. Dagen berättar idag om en helg på Örebro Missionsskola på temat "Gemenskap i Splittringens tid". Helgen arrangerades av ÖMS och Korsvei. Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med den här gången, även om jag önskade det. Det är spännande att det redan varit två sammankomster på samma tema i år. Det är något nytt på gång! Håkan Arenius kallar det för en dold väckelse.


Jag har skrivit mycket om att leva i gemenskap här på Barnabasbloggen. Delvis utifrån vår erfarenhet i Råslätts församlingsgemenskap (se tex här).


Nu undrar jag om det är några av er som var med den gångna helgen i Örebro och kan berätta hur det var? Har ni skrivit eller läst några blogginlägg ni kan tipsa om? Eller kan ni berätta i en kommentar här på bloggen? Jag är mycket nyfiken.

lördag 21 mars 2009

Pilgram Marpeck

Pilgram Marpeck var en betydelsefull ledare inom den anabaptistiska rörelsen. Han är inte lika känd som t.ex. Hubmaier, Sattler och Simons. Men Marpeck är utan tvekan en av dem jag gillar mest av 1500-talets anabaptister. Jag har just läst en nyutgiven biografi om hans liv (se bilden).


Pilgram Marpeck föddes i den Österrikiska staden Rattenberg ca 1495. Han utbildade sig till gruvingenjör och 1525 blev han utnämnd till ansvarig för gruvorna i Rattenberg. Vid ungefär samma tid kom han fram till en evangelisk övertygelse. Han attraherades också av den anabaptistiska rörelsen. Som ansvarig för gruvorna skulle Marpeck rapportera om olagliga religiösa samlingar till myndigheterna. Detta gjorde att han sa upp sin tjänst och lämnade Rattenberg i januari 1528.

Strax efteråt döptes han och snart avskiljdes han också som äldste av en församling i Mähren (i nuvarande Tjeckien). Han tjänade den anabaptistiska rörelsen fram till sin död 1556. Under alla år kombinerade han sitt arbete som ingenjör med sitt andliga ledarskap och sitt teologiska författarskap.


Sen Marpeck blivit anabaptist var han den första tiden anställd som stadsingenjör i Strasbourg (1528-1532). Den sista delen av sitt liv arbetade han i Augsburg (1544-1556). De tolv åren däremellan var han huvudsakligen verksam i Mähren, Österrike och Schweiz.

Pilgram Marpeck var ganska unik med sin betoning på dialog, balans och enhet. Begrepp som inte stod högt i kurs på 1500-talet och som ofta var en bristvara även hos anabaptisterna. Marpeck försökte finna en medlande position som kunde skapa enhet mellan de olika grenarna inom anabaptismen. Han strävade också efter att ha en dialog med reformatorer som Martin Bucer i Strasbourg och spiritualister som Hans Bunderlin och Caspar Schwenkfeld.

Ämnen han ofta återkom till i dessa samtal och i sina skrifter var: 1) förhållandet mellan det yttre och det inre i det andliga livet, 2) förhållandet mellan det gamla och det nya förbundet, 3) den kristna friheten i relation till lagiskhet och tvång och 4) vikten av att sätta kärleken främst. Marpeck har mycket viktigt att säga i dessa frågor.

Man har kallat Pilgram Marpeck för något så ovanligt som en ekumenisk anabaptist. Här kan du läsa ett par av hans skrifter: A Clear Refutation och Exposé of the Babylonian Whore.

Mer om Marpeck finns att läsa i Wikipedia och i GAMEO.

Stuart Murray om den stora kyrkflykten

För en tid sedan hade Dagen en serie om att det är många som lämnar sina församlingar. Artiklarna finns här 1,2,3,4,5. Den senaste veckan har det varit två intressanta artiklar om hur svenska församlingar jobbar med att möta de ungas situation. Läs om vad SAU:s Anders Georgsson säger och om Smyrnas satsning på unga. Jaktlund kommenterar på bloggen. Det här är en mycket viktig fråga.

En engelsk författare som skriver om detta är Stuart Murray. I den utmärkta boken Church after Christendom finns ett kapitel som handlar om varför människor lämnar församlingar. Murray presenterar där elva viktiga saker att tänka på om vi ska bygga församlingar som många vill stanna kvar i (sid 55-56). Jag tror att de gäller även i Sverige.
Vilken typ av församlingar är det som troende inte kommer att lämna. Jo, det är:

  • Församlingar där Gud är i centrum och inte en pastor, verksamhet eller målsättningar.
  • Församlingar som utvecklar genuin vänskap, snarare än ytlig "gemenskap" och medlemskap i en institution.
  • Församlingar som är självkritiska, uppmärksamma på destruktiva relationsmönster och arbetar för en frisk relationskultur.
  • Församlingar som behandlar vuxna som vuxna och inte skedmatar sina medlemmar.
  • Församlingar som uppmuntrar dialog istället för monolog och deltagande istället för uppträdande.
  • Församlingar som välkomnar frågor, undviker förenklade svar och bejakar en dimension av mystik i det andliga livet.
  • Församlingar som uppmuntrar till att utrycka tvivel, vrede och klagan, lika väl som glädjefylld förvissning.
  • Församlingar som anpassar sig till vardagslivets påfrestningar och inte ställer orealistiska krav på sina medlemmar.
  • Församlingar som på ett kreativt och känsligt sätt engagerar sig i den samtida kulturen och i sociala frågor.
  • Församlingar som utrustar sina medlemmar för lärjungaskap och arbete i världen utanför kyrkan.
  • Församlingar som har en holistisk förståelse av missionsuppdraget och har realistiska förväntningar som gemenskaper i marginalen i en efterkristen kultur (Post-Christendom).

Sådana församlingar tror jag även kommer att vinna nya människor. Vad tror du?

fredag 20 mars 2009

Church after Christendom

Dagen berättar idag att den anglikanske biskopen Graham Cray har besökt Oasrörelsens möte i Sverige. I flera böcker jag läst det senaste året hänvisas till Graham Cray och hans tänkande om nya sätt att vara kyrka. Ett citat från hans bok The Mission Shaped Church har faktiskt följ med mig det senaste året:


"Start with the Church and the mission will probably get lost. Start with mission and it is likely that the Church will be found."


Jag fann det på sidan 143 i The Forgotten Ways av Alan Hirsch.


Pelle Hörnmark nämnde Graham Cray och citerade samma text i sitt inledningsanförande på evangelistveckan. För mig som har brottats med frågorna om församlingen i 30 år är det en nyttig påminnelse att fokus måste vara på uppdraget och inte på kyrkan. Fokusera på uppdraget, så kommer du troligen att hitta nya sätt att vara kyrka under tiden!

Vi behöver givetvis ändå samtala både om församlingens uppdrag och dess sätt att fungera. En som gör det på ett fantastiskt bra och stimulerande sätt är engelsmannen Stuart Murray. Jag har precis läst hans bok Church after Christendom för andra gången. Murray är baptist och jobbar med församlingsplantering och utbildning av församlingsplanterare i olika sammanhang. Hans bok har många hänvisningar till Graham Cray och Fresh Expressions. Själv leder han ett nätverk som planterar församlingar i storstäder. Det heter Urban Expression.


Stuart Murrays utgångspunkt är att vi lever "after Christendom". Med Christendom menar han den tid i Europa då kyrkan dominerat samhället, kulturen och lagstiftningen (ungefär från 400-talet till 1900-talet). Han utvecklar detta mer ingående i boken Post-Christendom. På engelska är det en skillnad mellan orden Christianity som syftar på den kristna tron och Christendom som mer syftar på ett kyrkosystem med en maktkyrka som styr samhället uppifrån. Det är svårt att hitta en bra svensk översättning för Christendom.


Stuart Murray menar att för oss i Västeuropa räcker det inte med att fundera på vad det innebär att vara kyrka i en postmodern kultur. Det är ännu viktigare att fundera på vad det innebär att vara kyrka "after Christendom". "Kristendomsgiftet" genomsyrar så mycket av hur vi tänker och handlar som kristna och som församlingar. Det sitter i ryggmärgen och utan att vi är medvetna om det för vi det vidare. Och det hindrar oss att lyckas med vårt uppdrag. Vi får församlingar som inte är goda miljöer och som inte vinner nya människor. I boken Church after Christendom försöker Stuart Murray visa oss vad detta kristendomsgift är och hur vi ska få bort det. Boken innehåller oerhört mycket som är tillämpbart även i Sverige. Jag rekommenderar den varmt till alla som brottas med frågan om hur kyrkan ska fungera på 2000-talet!

Stuart Murray besöker Sverige den 21-22 april. Det finns möjlighet att höra honom tala om Urban Expression på Betel i Bromma på kvällen onsdagen den 22 april. På tisdagen är han i Malmö.

torsdag 12 mars 2009

Tron utan gärningar är död

I vår husförsamling håller vi på att samtala om Jakobs brev. Förra veckan pratade vi om Jakob 2:14-26. Det blev ett givande samtal. Jakob skriver bl.a: "Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död." och fortsätter lite senare: "Ni ser att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro."

Många tycker att det är svårt att förstå vad Jakob menar. Speciellt med tanke att det verkar stå i motsättning till det Paulus skriver i Galaterbrevet och Romarbrevet (Se t.ex. Rom 3:19-4:12 och Gal 2:15-3:14). Paulus skriver: "Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet. Så prisar också David den människa salig som Gud räknar som rättfärdig oberoende av hennes gärningar" (Rom 4:5-6).

Att människan blir rättfärdig genom tro utan gärningar, är ju något av den lutherska reformationens hörnsten och Jakobs ord låter nästan som en villolära i mångas öron. T.o.m. Martin Luther själv hade svårt att förstå Jakobs brev.

Står Jakob och Paulus i motsats till varandra? Hur ska man förstå det de skriver? Jag tror att det är två saker som är viktiga att förstå.

1. Paulus och Jakob skriver till olika situationer.

För det första är det tydligt att Paulus och Jakob skriver till olika situationer. Paulus skriver till församlingar som hotas av lagiskhet. Han bemöter grupper som menar att det inte räcker att tro på Jesus, utan man måste också följa Mose lags alla föreskrifter för att bli rättfärdig och få evigt liv. Jakob däremot skriver till församlingar som hotas av en död och tom trosbekännelse. Han tar itu med människor som tycks mena att bara man har den rätta tron spelar det ingen roll hur man lever eller om man delar med sig och visar kärlek. Man blir ju frälst genom tro, utan gärningar.

2. Paulus och Jakob använder orden olika.

Paulus och Jakob använder samma ord, men de använder dem med olika betydelser.

Tro. När Paulus skriver om tro, menar han en levande och verksam tro. När Jakob skriver om tro menar han en teoretisk, intellektuell tro .

Gärningar. När Paulus skriver om gärningar syftar han på laggärningar och tänker framför allt på frågan om en lärjunge till Jesus måste följa Mose lags alla föreskrifter för att bli rättfärdig inför Gud. När Jakob skriver om gärningar syftar han på kärlekens gärningar, att ge mat åt den hungrige, kläder åt den nakne och rum åt den hemlöse.

Bli rättfärdig. När Paulus skriver om att bli rättfärdig handlar det om hur en människa blir förlåten och frikänd inför Guds domstol. Alltså huvudfrågan är: Hur blir en människa förklarad icke-skyldig inför Gud? När Jakob skriver om att bli rättfärdig handlar det om hur det visar sig att en människa är/blir rättfärdig inför människor och den yttersta domen. Huvudfrågan är alltså: Hur blir det bevisat att en människa är rättfärdig?

Att detta är en riktig tolkning ser man av hur de båda författarna använder berättelsen om Abraham. Paulus fokuserar på 1 Mos 15:6 då Abraham trodde på Guds löfte och räknades som rättfärdig. Jakob å andra sidan fokuserar på berättelsen i 1 Mos 22 när Abraham offrar Isak ca trettio år senare. Det är där Abrahams rättfärdighet bevisas genom hans lydnad (vilket Jakob är intresserad av), även om Abraham räknades som rättfärdig genom tro långt tidigare (vilket Paulus är intresserad av). Jakob summerar: "Så uppfylldes skriftens ord: Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig, och han kallades Guds vän" (Jak 2:23).

Paulus och Jakob är överens

Jakob vill alltså tala om för oss att en levande tro alltid visar sig i gärningar. Gör den inte det är tron död och kan inte ge rättfärdighet eller frälsning. Paulus håller med om detta. Det ser vi när han skriver: "I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek" (Gal 5:6).

Intressanta inlägg och samtal om tro och gärningar finns också på Kolportören och hos Anton.

Förhållandet mellan tro och gärningar aktualiseras också av händelserna runt bla personer som Todd Bentley, Caroline Krook och "Anna". I dessa helt olika berättelser kan man fundera över vad som är trons gärningar. Hur tänker du om detta?

söndag 8 mars 2009

Distanskurs - Nya församlingar för en ny tid

För ungefär ett år sedan gjorde tio svenska samfundsledare ett gemensamt uttalande om behovet av församlingsplantering i Sverige. Dagen publicerade texten. Idag pågår många nyplanteringar över hela landet. Richard Hultmar har en översiktskarta med ett trettiotal nyplanteringar på sin blogg.


Jag känner till några som inte finns med på kartan. En av dem är Tjugofyrakyrkan, som precis har börjat samla och förbereda ett team. Det är uppmuntrande att det är mycket på gång!


Nicklas och Lydia Mörling har tagit initiativ till Tjugofyrakyrkan. De studerar nu på den distansutbildning i församlingsplantering som vi driver på Mariannelunds folkhögskola. Det är en flexibel utbildning som är skräddarsydd för dig som är engagerad i en församlingsplantering eller i en "omplantering" av en gammal församling. Den passar särskilt bra för den som är ledare, pastor, evangelist eller medarbetare i ett församlingsgrundande team.

Både Jesus och Paulus utbildade församlingsplanterare. Deras utbildningsmodell var att utbilda på fältet. Jesus' lärjungar och Paulus' medarbetare fick sin träning genom att vara i aktiv tjänst och lära genom en kombination av praktik och teori i nära gemenskap med varandra och med sin handledare.

Efter detta mönster har vi format en fältbaserad utbildning som integrerar teori och praktik på ett meningsfullt sätt. Grundtanken är att börja i den praktiska erfarenheten, gå vidare till den teoretiska och teologiska bearbetningen och sen landa i praktiken; det praktiska arbetet på fältet och i församlingsplanteringen. Grundmönstret ser alltså ut så här: praktik – teori – praktik. Detta grundmönster blir väldigt tydligt i en inlärningscirkel där man kombinerar fyra sätt att lära. Utbildningen eftersträvar ett integrerat lärande baserat på att kursdeltagaren får:

1. Göra egna erfarenheter och upplevelser i en pionjärsituation.

2. Göra fältstudier och observationer i pionjärarbetet och reflektera omkring dessa.

3. Utveckla sitt eget tänkande genom föreläsningar, litteraturstudier, samtal och skrivande

4. Utveckla praktiska färdigheter genom praktiskt arbete och eget ansvar i pionjärarbetet

Genom att på detta sätt integrera praktik och teori i hela utbildningen formar vi teologiskt reflekterande praktiker som kan plantera församlingar i Sverige. Vi tror också att de genom denna utbildning kommer att utvecklas i personlig mognad, praktiska färdigheter och teologisk förståelse och därigenom bli bättre skickade att förverkliga sin kallelse.

Låter det spännande? Hör gärna av dig om du vill veta mer. Du eller någon du känner kanske kan ha nytta av en sån utbildning!

Kursen finns beskriven på skolans hemsida och om du vill ha hela studiehandledningen kan du beställa den från skolan eller från mig via mail. Det är jag som är ansvarig lärare för kursen.

fredag 6 mars 2009

Evangelistveckans tredje dag

På torsdagsmorgonen var det lite mindre folk i Pingstkyrkan i Jönköping. Många deltar i evangelistveckan bara en eller två dagar och det verkar som om många redan har åkt hem. Men kyrkan är stor och det är fortfarande ganska mycket folk även om det är glesare i bänkarna. Kanske är evangelistveckans format lite tröttande för de flesta. Det är många olika talare som predikar och undervisar i storgrupp utan att det finns någon organiserad möjlighet till respons och samtal. Det är samtalen jag saknar mest de här dagarna.

Den tredje dagen fick vi i alla fall lyssna till tre duktiga talare. Cathrin Karlsson talade om andlig hunger vid förmiddagens nattvardsgudstjänst. Personligt och Jesuscentrerat delade hon sina tankar om gudslängtan och överlåtelse. Jaktlund skriver om detta här.

Marcus Ardenfors talade uppfordrande om lärjungaträning som vår viktigaste uppgift. Något som han menar att vi ofta försummat i våra församlingar. "Vi talar väldigt mycket om ledarskap och väldigt lite om lärjungaskap. Vi har inte tränat lärjungar, vi har bara gjort gudstjänster. Nu är det dags för lärjungaträning." På ett personligt och praktiskt sätt gav Marcus oss goda tips för hur vi ska lyckas med detta. Läs mer här.


Kl 15 var kyrkan helt fylld igen, men nu var det en helt annan och betydligt äldre publik än tidigare. Mitt intryck är att kyrkfolket i Jönköping kommit till Pingstkyrkan för att lyssna till prästen Hans Weichbrodt. Ämnet var Jesu återkomst och tidens tecken. Något som det tydligen var längesedan man talade om på evangelistveckan. Denna pingströrelsens hjärtefråga har hamnat i periferin på senare tid och när man ska lyfta fram den tar man en präst i Svenska kyrkan till hjälp. Mycket intressant och troligen ett tecken på att frågan är känslig.

Hans Weichbrodt gjorde det bra, positivt, ödmjukt och balanserat, även om jag givetvis gärna skulle vilja diskutera en del tolkningar med honom. I högt tempo talade han om Antikrist, Andeutgjutelse, Israel, missionsuppdraget, enhet och mycket mer. Hoppet om Jesu återkomst är en viktig del av den kristna tron. Det får vi inte tappa bort. Jaktlunds referat finns här, här och här.


Efter tre dagar på evangelistveckan är jag ganska mör. Idag samtalade jag med mina elever i BibelTjänst om intrycken från veckan. Det var blandat. En del hade fått med sig mycket gott, andra var tveksamma. "Mycket pepp och lite mat", som någon uttryckte det. En annan frågade: "Hur ska det gå med pingströrelsen om det är så lite innehåll på ledarkonferenserna?" Det är en befogad fråga.

Till sist vill jag tacka Pingstförsamlingen i Jönköping för en väl organiserad konferens. Tack för varmt mottagande, god service, fika och mat, härlig musik, god stämning och mycket god undervisning. Ni är ett härligt gäng.

Men jag tycker att det finns en del att ändra på i formatet inför nästa års evangelistvecka. Försök att skapa tillfällen för samtal och respons. Om ni kallar en utländsk talare, ta någon som verkligen har något viktigt att säga. Försök att skapa en bättre balans mellan innehåll och inspiration. Det är i alla fall vad jag och mina elever skulle önska.

Dagen summerar evangelistveckan här och här.

Mattias Eveborn har startat en blogg och skriver ett tänkvärt och analyserande inlägg om evangelistveckan. Jag rekommenderar dig att läsa hans funderingar och följa hans blogg.

onsdag 4 mars 2009

Evangelistveckans andra dag

Den andra dagen på evangelistveckan var inte riktigt lika bra som den första. Dagens huvudtalare var Ron Woods från USA. Han är en ung pingstpastor från Oklahoma och han predikar med hög röst och stor entusiasm. Tyvärr höll inte innehållet samma höga nivå.

Hans första seminarium om trosfyllt ledarskap var helt OK. Med berättelsen om David och Goliat som utgångspunkt talade Ron Woods om vikten av att ha ett tänkande fyllt av tro, öppet för nya idéer och präglat av mod och beslutsamhet. Den helige Ande vill visa oss nya sätt att vara kyrka i vår tid. Sanningen förändras inte, men traditionerna måste förändras. Han hade mycket bra att säga, men de exempel han gav på nytänkande var mycket traditionella och inte speciellt nya. Det handlade mest om att sända gudstjänster via länk eller satellit och ha kyrkan på en nattklubb. Jag tror att vi behöver tänka betydligt mer nytt än så. Jaktlunds referat av undervisningen finns här.

Ron Woods andra framträdande idag hade rubriken passionerad predikan. Det vill jag helst glömma. Det påminde mig om den gamla historien om predikanten som skrev; "svag argumentation, höj rösten" i sitt manuskript. Med hög röst proklamerade Woods: "Preach the word, preach with passion, preach with conviction", med lite olika utvikningar och varianter i en dryg halvtimme. Det var ingen bibelförklaring och ingen analys. Min fråga är: Är det verkligen meningsfullt att flera hundra pastorer och ledare sitter och lyssnar till detta? Jaktlund har en lite mer positiv vinkling på detta seminarium här och funderar vidare över meningen med Woods besök här.

Vi fick också lyssna till undervisning av två av församlingens egna pastorer, Linda Stenmark och Sam Wohlin. Det presenterades som en dialogpredikan, men var snarare två korta självständiga budskap utan dialog. Linda pratade om att bli som barn och Sam om att tillbe Gud. De skötte sig bra! Särskilt roligt att man släpper fram unga talare som Linda. Men det är inte lätt när de blir presenterade som två av Sveriges bästa predikanter. Från en sån introduktion kan man bara falla neråt och mötesledare borde avstå från sådana överord. Mer om dessa talare finns här och här.

För mig var dagens höjdpunkt Niklas Hallmans sång och recitation av sin text Barfota kung. En så Jesuscentrerad text satt verkligen perfekt. Jag känner att det behövs mer av Jesus och mer om att följa Jesus i evangelistveckan. Hallmans refräng lyder:

Jag vill följa dina fotsteg
om än vägen blir tung,
så skall jag ära min barfotakung

Låten finns på skivan Smyckad från 2007 och här finner du hela texten. Morgondagens tema är förresten efterföljelse så det kanske blir som jag önskar.

Till sist ett par noteringar i marginalen.

När första mötet började idag kl 10 hälsade Pelle Hörnmark oss välkomna till Guds hus. Hur kan en pingstpastor kalla en byggnad av sten och trä för Guds hus? Det är för mig helt obegripligt.

Varför måste mötesledarna ständigt tala om för oss hur fantastiskt allting är. Det är fantastiska möten och fantastiska talare. Allt är fantastiskt hela tiden. Är de rädda för att vi inte fattar hur fantastiskt det är om de inte talar om det för oss? Se upp med den interna jargongen och låt besökarna själva avgöra hur bra det är. Det klarar vi!

Dagen har tyvärr ingen artikel om evangelistveckans andra dag. Däremot har Dagen en mycket intressant intervju med Charismas redaktör J Lee Grady.

tisdag 3 mars 2009

Evangelistveckans första dag

Idag började den årliga evangelistveckan i Pingstkyrkan i Jönköping. Det är en tredagars konferens som samlar församlingsanställda, bibelskoleelever och andra intresserade från södra halvan av Sverige. Det är mycket folk och den stora kyrkan är nästan fullsatt. Årets tema är brinnande hjärtan och Dagen presenterar årets konferens här. Eftersom jag jobbar på en av pingströrelsens folkhögskolor brukar jag åka till evangelistveckan med mina klasser. I år kan jag faktiskt vara med alla tre dagarna.

Den första dagen fick vi bl.a. lyssna till Pelle Hörnmark, Magnus Persson och Niklas Piensoho. Det är tre duktiga och inspirerande talare. Carl-Henrik Jaktlund har refererat deras undervisning på sin blogg (1,2,3,4) och i Dagen. Det jag slås av är att pingströrelsen är inne i en tid av omprövning och nytänkande. Vi söker nya sätt att vara kyrka och nå ut med vårt budskap. Alla talare betonade att uppdraget att vinna människor för Guds rike är det viktigaste av allt. Det är fokus på missionsuppdraget i årets konferens.

Särskilt Magnus Persson har en enastående förmåga att avslöja våra brister och peka ut nya vägar att gå. Han gör det dessutom med både avväpnande humor och profetisk skärpa. United Öresundskyrkan som han är med och leder i Malmö är en växande församling som når nya människor. Nya församlingar kan se ut på olika sätt och United har ett spännande koncept.

Pingströrelsens församlingar söker nya sätt att vara kyrka och nya sätt att nå ut i Sverige. Det är verkligen på tiden. Det är mycket som behöver förändras om vi ska lyckas med vårt uppdrag. Det ger mig hopp att det nu sker mycket nytänkande och förändringsarbete. Samtidigt finns det ett par saker som oroar mig i det jag har hört idag.

Det första är att det fortfarande finns mycket kvar av tänkandet "Hur ska vi få människor att komma till kyrkan?". Vår församlingssyn är mycket kyrko- och gudstjänstcentrerad och det tror jag behöver förändras. Det borde handla mer om hur kyrkan ska gå ut till människorna än om att människorna ska komma till oss. Vi behöver ett mer missionellt tänkande i pingströrelsen.

Det andra som oroar mig är den starka betoningen på pastorn eller föreståndaren som den som leder församlingen. Det blev speciellt tydligt i Niklas Piensohos undervisning idag. Jag håller med om att det är helt avgörande med bra församlingsledare, men jag tror på teamledarskap där alla tjänstegåvorna är i funktion. I Nya testamentet leds församlingarna kollektivt (se tidigare inlägg här). Min uppfattning är att Niklas la alldeles för stor betoning på föreståndaren som församlingens ledare. Jag hoppas jag kan diskutera det med honom imorgon.