För en tid sedan hade Dagen en serie om att det är många som lämnar sina församlingar. Artiklarna finns här 1,2,3,4,5. Den senaste veckan har det varit två intressanta artiklar om hur svenska församlingar jobbar med att möta de ungas situation. Läs om vad SAU:s Anders Georgsson säger och om Smyrnas satsning på unga. Jaktlund kommenterar på bloggen. Det här är en mycket viktig fråga.
En engelsk författare som skriver om detta är Stuart Murray. I den utmärkta boken Church after Christendom finns ett kapitel som handlar om varför människor lämnar församlingar. Murray presenterar där elva viktiga saker att tänka på om vi ska bygga församlingar som många vill stanna kvar i (sid 55-56). Jag tror att de gäller även i Sverige.
Vilken typ av församlingar är det som troende inte kommer att lämna. Jo, det är:
- Församlingar där Gud är i centrum och inte en pastor, verksamhet eller målsättningar.
- Församlingar som utvecklar genuin vänskap, snarare än ytlig "gemenskap" och medlemskap i en institution.
- Församlingar som är självkritiska, uppmärksamma på destruktiva relationsmönster och arbetar för en frisk relationskultur.
- Församlingar som behandlar vuxna som vuxna och inte skedmatar sina medlemmar.
- Församlingar som uppmuntrar dialog istället för monolog och deltagande istället för uppträdande.
- Församlingar som välkomnar frågor, undviker förenklade svar och bejakar en dimension av mystik i det andliga livet.
- Församlingar som uppmuntrar till att utrycka tvivel, vrede och klagan, lika väl som glädjefylld förvissning.
- Församlingar som anpassar sig till vardagslivets påfrestningar och inte ställer orealistiska krav på sina medlemmar.
- Församlingar som på ett kreativt och känsligt sätt engagerar sig i den samtida kulturen och i sociala frågor.
- Församlingar som utrustar sina medlemmar för lärjungaskap och arbete i världen utanför kyrkan.
- Församlingar som har en holistisk förståelse av missionsuppdraget och har realistiska förväntningar som gemenskaper i marginalen i en efterkristen kultur (Post-Christendom).
Sådana församlingar tror jag även kommer att vinna nya människor. Vad tror du?
Tack Jonas för tre väldigt bra bloggposter på raken. Det är intressant för mig som verkar i en annan kultur att det som måste återupptäckas ofta är så likartat. Daniel i Belgrad
SvaraRaderaJag borde väl läsa boken själv, men undrar om den presenterade listan (med elva viktigheter) verkligen visat sig få människor att stanna i församlingar. Alltså om det finns undersökningar som stöder detta. Eller är det mer en lista över bra saker som "borde" få folk att stanna (eller komma)?
SvaraRaderaRoger. Som jag uppfattar det bygger de elva punkterna på undersökningar som gjorts i England och Australien. Det är Stuart Murrays egna slutsatser av de undersökningar han läst, tror jag.
SvaraRaderaJag förstår dej och ditt sätt att hantera frågorna kring församling, dvs. det genuint frikyrkliga med stor betoning på det sociala. Jag menar, att denna församlingssyn har stora faror att bli sekteristisk, typ Knutby eller Maranata. Jag läser rätt så aktivt Maranatas tidning. Jag fascinerades tidigare av deras social-politiska patos, men jag märker det nu, att det centrala budskapet om frälsningen enligt det reformatoriska tänkandet är inte längre det viktigaste, utan det viktigaste har blivit att skapa Guds samhälle i det svenska samhället. Jag tror, att det anabaptistiska sättet att se på församlingen, är inte lösningen på att skapa levande församlingar.
SvaraRaderaJag håller med att klosterrörelser och sektrörelser kan skapa starka rörelser och församlingar med betoning på det sociala, men jag tror, att det allra viktigaste är bekännelsen och tron i förkunnelsen.
Alltså betoningen bör flyttas från människan till Gud. Jag tror mer och mer, att församlingen är den plats, där Gud talar och mindre en förening.
Är det inte så, att den anabaptistiska rörelsen är närmare den katolska klosterrörelsen än den reformatoriska rörelsen, Luther, Calvin, osv? Jag tror idag mer på reformationen än på anabaptismen som den viktiga kraften att bevara vitaliteten i församlingarna.
Mvh
Hannu från Småland
Hannu. Tack för dina synpunkter. Jag tror att man bör se anabaptismen som en gren av reformationen. Många av de anabaptistiska ledarna nådde sin övertygelse om det kristna livet och församlingen via reformationen (t.ex. genom att läsa Luther). Naturligtvis är de också mycket kritiska mot Luther, Zwingli och Calvin. Framförallt har de en annan syn på statens roll, församlingen, det kristna livet och efterföljelsen. Men jag skulle inte säga att anabaptismen ligger närmare klosterrörelsen. Den är snarare en radikalare tredje gren av reformationen.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJonas!
SvaraRaderaHelgelsetanken och praktiskt tjänande av Gud var klosterrörelsens huvudidéer. Tanken från början var inte att vara livsfrånvända helgon och något konstigt, som skulle smycka den katolska kyrkan. Inom den reformatoriska kristenheten har alltid funnits rörelser, som betonat på "helgelsen, heligt liv". Frågan är hur man relaterar helgelsen till frälsningen. Den reformatoriska kristendomen menar, att helgelsen byggs på frälsningens grund. Man vill hålla tydlig linje i att frälsningen är Guds verk till 100%. Problemet blir, när man suddar ut gränserna och då blir det i praktiken "samarbete mellan människa och Gud".
Att förenkla Luther till en antinomian är felaktigt. Man kan inte läsa ut hos honom, att man får leva hur som helst och ändå vara frälst. Den dagliga omvändelsen är ett känt begrepp i den reformatoriska kristendomen. Frälsningsförkunnelsen bör genomsyra all annan förkunnelse just för att bevara tingens rätta ordning eller hur?
Jag är själv t.ex. vapenvägrare, men har reviderat helt min syn på det. Jag menar, att 1500-talets anabaptister hade väldigt världsfrånvänd syn på samhället. Man kan inte läsa sådant ur NT, Rom 13 talar sitt tydliga språk. Vart hamnade man då i den tidiga kristenheten, när man sökte att lämna "världen"? I kloster!!
Jag tror, att vi evangelikala kristna, ska återvända till våra riktiga rötter i reformationen och inte hamna i "svärmarnas" sällskap.
Du, som är äkta pingstvän, vad säger du om Peter Halldorf och hans klosteridéer? Är han pingstvän eller orientalisk-ortodox?
Mvh
Hannu från Burseryd
Hannu. Jag tycker att det är orättvist att kalla anabaptisterna för "svärmare". Visst fanns det svärmiska inslag i den anabaptistiska rörelsen men huvuddelen av den var en genuint församlingsbyggande och missionerande rörelse.
SvaraRaderaFörgrundsgestalter som t.ex. Michael Sattler, Conrad Grebel, Balthasar Hubmaier, Menno Simons, Peter Riedemann och Pilgram Marpeck står stadigt på reformationens grundprinciper om Skriften allena som högsta auktoritet och tron allena som vägen till frälsning och helgelse. De gick längre än Luther när det gäller Skriftens auktoritet eftersom de menade att även församlingen ska organiseras efter Skriftens mönster och när det gäller tron hade de en starkare betoning på pånyttfödelsen än reformationens andra grenar. Att de betonade helgelse, efterföljelse och att tjäna Gud med sina liv gör dem knappast katolska.
Jag vet inte varför du tror att jag är en "äkta pingstvän". Jag jobbar visserligen i pingströrelsen, men har aldrig varit med i en pingstförsamling. Det är mycket stor skillnad på mig och Peter Halldorf när det gäller synen på kyrkohistoria och teologi. Själv kan jag kanske beskriva mig som evangelikal pentekostal anabaptist, medan Peter Halldorf kanske är en ortodox katolsk pingstvän (ungefär). Vad tycker du själv?
Jonas! Tack för ditt svar. Jag antog, att du tillhörde Pingströrelsen, eftersom du arbetar inom PR. Att inte tillhöra där man är aktiv, leder naturligtvis till funderingar eller hur? När du kommenterar PRs evangelistvecka, uppfattar en vanlig läsare av din blogg, att du är medlem där och att du är lärare på Mariannelund, och att du har en respektfull position inom PR. Med detta förringar jag inte dej, men i ärlighetens namn måste man dock säga, att det blir svårare och svårare veta, var olika kyrkor befinner sej teologiskt.
SvaraRaderaNu tillhör du inte PR, men så vitt jag vet, Peter Halldorf tillhör PR. Hans teologi stämmer INTE med klassisk ortodox pingst-teologi. Det blir oerhört förvirrande, när äldstebröderna i Linköpings Sion, försvarar honom.
Du får rätta mej, men jag uppfattar kristenheten i Sverige generellt sett FÖRVIRRAD och man låter INDIVIDUALISMEN blomstra. Rätt och fel tillhör det förflutna, när man var för hård och intolerant.
PR och andra kyrkor skulle må väl, om man samlades till "kyrkomöten" och drog fram riktlinjer för tro och liv, som skulle vara auktoritet och vägledande. Där skulle man slå fast, vad PR är och vad den ICKE ÄR. Inte för att såra någon, utan ge signal inåt och utåt.
Att använda ordet anabaptism är frånstötande, eftersom bibeln erkänner bara ett dop, omdop är obibliskt. Sedan själva dopfrågan är en annan. Jag tycker, att du kan kalla dej baptist, hellre än anabaptist.
Jag reagerar vidare på frågan om frälsningen och helgelsen. De flesta reformatoriska kristna erkänner helgelsens nödvändighet. Jag är reformärt, jag tror på människans totala syndafördärv, människans totala oförmåga , Guds utkorelse till frälsning, samtidigt tror jag att Gud vill, att alla ska bli frälsta. Bibeln målar upp en rätt så dyster bild om människan i hennes fallna tillstånd. Den tvära motsatsen kom med den andre Adam, dvs. Kristus.
Jag är rädd för att människorna i vår tid ännu mer tror på människans godhet, att vi har blivit humanare och godare och snällare. Detta påverkar även den kristna kyrkan. De centrala frågorna i den kristna tron är våra relationer till Gud Fadern, till Jesus Kristus och till medmänniskan. I vårt samhälle och i kyrkorna talar man mycket om våra relationer till medmänniskor, och även ateister och humanister har inget att vända emot dessa diskussioner, fast de inte vet, var de har fått sin etik ifrån. Våra bedömningar är väldigt subjektiva, i för sej inte helt fel. Det viktiga är att lyfta blicken upp till Gud Fader och Jesus Kristus. Vad säger Han och vad är Hans bedömning? Bibeln, Guds Ord, ger fingervisning.
Jag kan inte skriva mer om det här, det kunde man prata hur länge som helst.
Jag har skrivit väl innan om faran att överbetona på den sociala gemenskapen i församlingen. Numera tror jag mer på att församlingen är den plats, där Gud talar genom sitt Ord och sakramenten.
Min önskan är att man ska restaurera och förnya gudstjänstlivet i de kristna församlingarna. Trenden är tyvärr åt andra hållet. Mindre förkunnelse, mindre bibelord, mer annan verksamhet i stället för predikan. Församlingens verksamhet omfattar olika grenar, men det mest fundamentala är församlingens gemensamma kontinuerliga gudstjänster, där predikan är den viktigaste delen. Så var det vid reformationen och under folkväckelsen ända till våra dagar.
Glad Påsk!
Hannu från Burseryd
Hannu! Jag ber om ursäkt för att jag är lite förvirrande när det gäller min identitet. Det är inte så rörigt egentligen. Den församling jag är med i är ansluten till EFK och SAM. Både EFK och SAM står mycket nära pingströrelsen. Jag tycker att det är positivt att vi förstår att vi är överens i de centrala frågorna och kan arbeta tillsammans.
SvaraRaderaJag kan gärna kalla mig baptist och gör det ibland. Baptister och anabaptister har samma dopsyn. Ingen av dem erkänner barndop och ingen av dem praktiserar omdop. Beteckningen anabaptist kommer från rörelsens fiender eftersom de ansåg att de praktiserade omdop. Jag använder ordet anabaptist om mig själv därför att jag vill anknyta till den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet. Men jag är inte så petig med beteckningar. Framför allt försöker jag vara en troende, en lärjunge och en broder.
Jag önskar dig en glad påsk!
Jonas! Jag önskar dej Glad Påsk, Herren Jesus Kristus är UPPSTÅNDEN och Han lever IDAG sitter på Gud Faderns högra sida och ber för oss!
SvaraRaderaHannu från Burseryd