Mitt förra inlägg om hur Gud styr sin församling har framkallat några intressanta kommentarer. Jag följer upp samtalet med att skriva lite mer om ledarskap i församlingen. Det kanske kan bli en serie.
Det finns många olika sätt att organisera ledarskapet i den lokala församlingen. Nya testamentet ger inte en helt tydlig bild av hur ledarskapet såg ut i församlingarna under det första århundradet och därför finns flera olika modeller. Texterna kan förstås på olika sätt och man kan dessutom ha olika uppfattning om i vilken utsträckning Nya testamentet ger oss en mönsterbild när det gäller ledarstrukturer.
Många förespråkar idag ett enmansledarskap med en stark ledare i församlingen. Denna syn är speciellt vanlig i en del karismatiska sammanhang som t.ex. Livets ord, trosrörelsen och den ny-apostoliska rörelsen.
Jag hör till dem som menar att Nya testamentet ger en mönsterbild för församlingen och att det finns vissa riktlinjer för församlingens ledarskap. En av dessa principer tror jag är att församlingen ska ledas av en ledargrupp. Det bör vara ett kollektivt ledarskap, ett teamledarskap.
Den bibliska grunden för teamledarskap
Alla församlingar vi lär känna i Nya testamentet leds av ett kollektivt ledarskap. I Jerusalem är det först de tolv apostlarna (Apg 6:1-6) och lite senare även de äldste (Apg 11:27-30, 15:4) som leder församlingen. I Antiokia var det en grupp profeter och lärare som ledde församlingen (Apg 13:1-3). Under den första missionsresan utsåg Paulus och Barnabas äldste (plural) i varje församling (Apg 14:23). Församlingen i Efesos leddes av en stor grupp som kallades både äldste (presbyteros, Apg 20:17), ledare (episkopos) och herdar (Apg 20:28). I Filipperbrevet 1:1 skriver Paulus till församlingen och nämner särskilt församlingsledarna (episkopos) i plural. Ingenstans i Nya testamentet ser vi något enmansledarskap. Församlingarna leds alltid av ett ledarteam. Ibland kan en person ha en mer framträdande roll på grund av sin erfarenhet eller sina gåvor (som t.ex. Petrus i apostlakretsen, Jakob i Jerusalem och Barnabas i Antiokia) men i grunden är ledarskapet gemensamt. Även i andra texter där ledarskapet bara nämns i förbifarten anar man ledargruppen (1 Kor 16:15-18, 1 Thess 5:12-13, Hebr 13:17, Jak 5:14). Enmansledarskap (en biskop eller föreståndare i varje församling) börjar växa fram runt år 100, men i Nya testamentet finns det inte.
Praktiska fördelar med ett kollektivt ledarskap
Den engelske pingstteologen David Petts nämner i sin utmärkta bok Body Builders - Gifts to make God's people grow följande sju praktiska fördelar med ett kollektivt ledarskap i den lokala församlingen.
- Olika gåvor kompletterar varandra - en person har inte alla gåvor i en ledargrupp kan ledarnas olika gåvor komplettera varandra.
- Trygghet och balans - ett kollektivt ledarskap ger en balanserad tjänst och hindrar en ensidig betoning.
- Variation i personlighetstyper - Det behövs olika personlighetstyper i ett ledarteam och människor relaterar bra till olika personer.
- Effektivitet - När flera jobbar tillsammans kan man få mer uträttat om det är bra organiserat.
- Delat ansvar - Ansvarsbördan att leda en församling är för stor för en person och det är bättre att bära den tillsammans
- Kontinuitet - Med enmansledarskap blir det ibland ett tomrum när ledaren flyttar. Med kollektivt ledarskap är det lättare att ha kontinuitet när någon lämnar.
- Gud får äran - Med enmansledarskap får lätt ledaren äran om kyrkan är framgångsrik. Med ett kollektivt ledarskap är det mer troligt att Gud får äran.
Så långt David Petts. Jag tycker att det ligger en del i det han säger, även om man förstås kan säga att bilden är förenklad. Petts menar också att det kan vara stor variation i hur man utformar ledarskapet och att det kan finnas olika ansvar och auktoritet inom ett ledarteam. Hans poäng, och min poäng i det här inlägget, är dock att ledarskapet i grunden är gemensamt och att det finns stora risker med ett starkt enmansledarskap. Tanken att församlingen ska ledas av en stark pastor/apostel som i princip fattar besluten själv tror jag är en feltolkning av den apostoliska tjänsten. Eddie Hyatt skriver om fem vanliga och populära missuppattningar av apostelns tjänst här .
Alan Hirsch har skrivit en artikel i Leadership Journal om de fem ledargåvorna i Ef 4:11. Den kan du läsa här. Här kan du följa diskussionen på hans blogg i samma ämne.
Alan Hirsch har en artikel om de femfaldiga ledarskapsgåvorna här
SvaraRaderaKanske relevant för den här diskussionen om teamledarskap.
Tack Tomas för tipset. Jag har lagt in länken i mitt inlägg.
SvaraRaderaJag tycker det är sunt att markera mot enmansledarskapet som du gör. Samtidigt är jag dock fortfarande frågande till varför man ska klumpa ihop NT:s apostlar, profeter, äldste, diakoner, evangelister, lärare mfl under rubriken "ledare". Ibland behöver vi förstås systematisera skriftens undervisning, men vi bör göra det vaksamt. I det här fallet tror jag fortfarande risken är överhängande att vi när vi gör på detta sättet läser in mycket av samtidens ledar-koncept i bibeltexterna. Församlingen delas in i ledare-följare, när det eg. är så att endast Jesus är vår ledare, vårt huvud. Det vore bättre att prata om en mängd roller, funktioner och gåvor.
SvaraRaderaI vissa församlingar verkar också bibelmaterialet peka mot att det tex inte fanns några "äldste" (tex Korinth, jfr också Apg 14:23).
/Jonas Lundström
Vilken bra analys!
SvaraRaderaIntressanta inlägg. Många av oss grubblar på dessa frågor. Har rört mig både i centralstyrda odemokratiska fösamlingar och den svenska sirapsmodellen. Har kanske kommit fram till att ingen av dessa modeller har bättre eller sämre skydd mot dåliga ledare. D.v.s. maktmänniskor med grumliga motiv verkar klättra upp på "toppen" (om man nu ser ledarskap som att vara på toppen) i båda system.
SvaraRaderaHar du läst boken om Australienska pingströrelsens "omvändelse" från traditionella demokratiska församlingar till det s.k. apostoliska ledarskapet (5 tjänstegåvorna)?
"Den apostoliska revolutionen".
Bara nyfiken. Jag står på planket och förespråkar ingen "sida" just nu.
mvh
Daniel
Här är ytterligare ett inlägg om ledarskap och församlingen av Sam Metcalf.
SvaraRaderaNågra frågor jag har utifrån kommentarerna här:
- Finns det en (eller flera) ledarskapsgåvor? Vad tror ni? Hur fungerar dessa i så fall i ett sammanhang man beslutar med konsensus-regeln?
- Om vi inte kan lita att en person fattar alla beslut, kan vi då lita på att en person inte stoppar alla försök att fatta beslut? Jag kan inte se att det senare är mycket bättre än det förra.
Tomas. Angående den sista frågan så skulle jag svara definitivt "nej", det kan vi inte lita på. Och detta är som jag ser det styrkan. Inga förändringar genomförs innan alla har enats om dessa förändringar (man måste förstås utgå från praxis). Om en person eller en grupp vill genomdriva en förändring så är det upp till dom att visa dom andra att detta är det bästa beslutet. På så sätt går man framåt endast i enighet.
SvaraRadera/Jonas Lundström
Jonas L, visst låter det fint att man bara går fram i enighet. Vad gör man då när inget beslut kan fattas? När det aldrig uppstår enighet. Förutsätter inte konsensusbeslut antingen en liten eller en väldigt homogen grupp med människor? Där åsiktsspridningen inte är så stor eller där den andliga mognaden är relativt hög.
SvaraRaderaTomas. En grupp har alltid en historia och en viss praxis. Om man inte kan uppnå enighet om en förändrad praxis så får man fortsätta med praktiken som man hade den innan.
SvaraRaderaSen kan man ha en väldigt spridning i åsikter, tex i vilken riktning man vill att gruppen ska gå. Det behöver inte bli ett hot. Jag tycker detta ger större utrymme för olika uppfattningar, inte tvärtom.
När det gäller gruppens storlek så ligger det något i det, därav mina frågor till Jonas på hans förra post. Gruppen bör inte vara större än att alla kan vara unikt delaktiga i ett samtal (1 Kor 14:26-), alternativt att man lever så nära varandra att olika synsätt kommer fram bra ändå.
/Jonas
"Om man inte kan uppnå enighet om en förändrad praxis så får man fortsätta med praktiken som man hade den innan. "... Fast, då är man kanske inte eniga om att fortsätta praxis? Blir inte det ett problem? För mig låter detta som samma problem som vid majoritetsbeslut. Ingen större skillnad. Utom möjligen att man blir tvungen att bearbeta frågan grundligare för att uppnå enighet. Nåja,jag är faktiskt ganska positiv till konsensusregeln även om jag inte ser den som given ur biblen. 1 Kor 14 kan jag inte se som något som handlar om att fatta beslut, möjligen ger den rätten till alla att uttala vad de tror är Guds vilja.
SvaraRaderaNej, det tycker jag inte. Skillnaden är att processen ses som pågående, man bejakar att det tar tid, samtal och efterforskning för att komma till enighet. När en person eller en grupp, även om dom är inflytelserika, får en tanke så måste denna tanke prövas i gemenskapen, vilket kan ta tid. Lång tid ibland. I en demokrati ingår det i systemet att minoriteten (om det vill säg väl...) måste vika sig för majoriteten. Fart och effektivitet betonas på bekostnad av relationer och gemenskap.
SvaraRaderaOm inte konsensus är biblisk, hur ser du på dom texter Jonas redovisade i sin förra post? (Mt 18, Apg 6, Apg 15 mfl)
/Jonas
Jonas L, du har rätt. Jag skulle väl sagt att konensus inte är normativt i bibeln (i mitt tycke) dvs. beslut fattas även på andra sätt. Alla beslut fattas inte på basis av konsensus.
SvaraRaderaKan du i så fall nämna någon text där man kör över en minoritet och där detta framställs som något positivt? För mig är dom normerande texterna inte minst det Jesus sagt om (frånvaron av) makt-positioner bland lärlingar (Mk 10 m par.+ Mt 23). I Guds folk har ingen person eller grupp rätt att styra och bestämma över dom andra (jfr med 1 Pet 5).
SvaraRadera/Jonas
Naturligtvis har du rätt Jonas. Något sådant ställe finns inte. Gott ledarskap kör inte över någon. Varför tror du förmaningarna i 1 Pet behövs ifall alla beslut fattas med konsensusregeln? Det låter mer som att ledarna uppmuntras att ta hand om "fåren" inte fösa runt dem hur som helst.
SvaraRaderaFörmaningen i 1 Pet 5 till gamlingarna, tillsammans med Jesus förmaning till lärlingarna, gavs för att det fanns en lockelse för apostlarna och gamligarna att uppträdade som ledare ("herrar"), som människor med beslutsfattande auktoritet. Hade man lyssnat mer på dessa förmaningar så hade vi sluppit Ignatius, biskopar, påvar och Konstantin (men nu går vi från ämnet, kanske).
SvaraRaderaAtt fatta beslut på sedvanligt sätt (majoritetsstyre, i bästa fall), är inte det att köra över någon? Hur skulle du beskriva det i så fall?
Jonas, jag argumenterar inte för majoritetsstyre med mina inlägg. Fast, att lyssna till alla olika åsikter, låta alla göra sin röst hörd och sedan rösta innebär väl inte nödvändigtvis att man kör över minoriteten?
SvaraRaderaTomas och Jonas. Kul att följa ert intressanta samtal. Det är väl dags att jag själv bidrar med några synpunkter. Jag tror inte att man kan dra för långtgående slutsatser av NT:s texter när det gäller beslutsfattande i församlingen. Min poäng i mitt första inlägg var att hela församlingen fattar beslut tillsammans med sina ledare. Ledarna med sina olika gåvor har en viktig roll men det är också viktigt med delaktighet och att hela församlingen är involverad. Hur besluten fattas i praktiken tror jag kan variera beroende på sammanhang. För mig är konsensus ett mål, men inte en regel. Låt mig förklara. Beslutsfattandet bygger på att vi är en gemenskap av lärjungar som vill göra Guds vilja. Vi har Jesus som Herre och vill följa honom. Samtidigt vet vi att vi alla har brister och kan göra felbedömningar. Därför är det en trygghet att fatta beslut tillsammans och lyssna till Anden tillsammans. Men jag tror inte att det funkar praktiskt att ha en regel som ger vetorätt åt en enskild person.
SvaraRaderaI den beslutsprocessen har ledargåvorna en viktig funktion: en lärare förklarar bibliska principer, en profet får ett visdomsord, en herde vårdar om de svaga, en apostel ser kanske till helheten och till de nya fälten. Samtidigt kan vem som helst bidra med insikt och tankar. För oss är konsensus grundmodellen i församlingsmöten, husförsamlingar, ledargrupper av olika slag, styrelsen m.m. Vi försöker att undvika omröstning. Konsensus förutsätter också en villighet att lyssna och att underordna sig. Konsensus funkar rätt bra i mindre grupper, men är inte alltid så praktiskt i ett större sammanhang. Då tror jag ibland det måste bli majoritetsbeslut (Ibland kan inte beslutet vänta), och ibland kan man överlåta beslut åt en ledargrupp.
I en gemenskap som våran (med runt 100 vuxna och en massa barn), som har second-hand butik, förskola, och församlingsarbete med sammanlagt 14 anställda och mycket ideellt arbete kan förstås inte alla beslut tas på församlingsmöten, utan tas så nära den berörda verksamheten som möjligt. Hos oss är det dock så att det är församlingsmötet som är det "högsta beslutande mötet" som alla andra verksamheter och grupper ansvarar inför, även församlingsledningen.
Daniel, Jag har tyvärr inte läst "Den apostoliska revolutionen" ordentligt. Bara bläddrat i den och försökt hänga med i diskussionen.
Daniel: Var hittar man förebilder för ett "apostoliskt" ledarskap i bibeln? Är det utifrån Paulus relation till de församlingar han varit med att grunda? Eller är det främst från GT?
SvaraRaderaInteressant diskusjon!
SvaraRaderaJeg tenker at før vi diskutterer lederskap eller ikke og konsensus eller demokrati, behøver vi å se litt nærmere på menighetens natur:
Skal menigheten være institusjonell eller ikke?
Det er vanskelig etter min mening å tenke seg en institusjonell menighet uten et tradisjonelt lederskap og en viss form for demokrati.
En ikke-institusjonell menighet derimot, uten egen eiendom, og som ikke er en juridisk person, behøver verken å ha lederskap eller demokrati. Der vil konsensus i gruppen være tilstrekkelig.
Jeg mener at det er denne type menighet vi finner i Bibelen.
Typisk for en institusjonell menighet er at den har et eget navn, type Filadelfia. Bibelens menigheter hadde ikke egne navn.
No name but Jesus! No leader but Jesus! "No name" og "no leader"-menigheter har ingen annen identitet enn Jesus.
Hej Jonas! Tack för en bra artikel... Jag skrev precis en blog om ledarskap utifrån att annat perspektiv men håller med i det mesta med dig!!! God bless, John
SvaraRaderaHei, Jonas M
SvaraRaderaDu skriver:
"Alla församlingar vi lär känna i Nya testamentet leds av ett kollektivt ledarskap."
Jeg er uenig. Det står ikke i NT at lærerne og profetene som nevnes i Antiokia var ledere, heller ikke at de var et kollektivt lederskap. Det står bare at de var lærere og profeter.
Du skriver:
"Under den första missionsresan utsåg Paulus och Barnabas äldste (plural) i varje församling."
Jeg er uenig i "utsåg" og "varje". Så langt jeg vet, er det greske ordet for "utsåg" det samme ordet som ble brukt ved demokratiske valg. Man kan derfor si at Paulus og Barnabas tok initiativ til, eller motiverte menighetene til, å velge eldste. Det var ikke Paulus og Barnabas som bestemte hvem som skulle være eldste.
Man må diskutere om det var "varje" menighet, altså hver menighet i alle byer. Vers 22 sier at de to misjonærene kom til en by som het Antiokia (det var to byer som het Antiokia, la meg kalle denne byen for Antiokia II), vers 23 sier at det ble valgt eldste i hver menighet, vers 24 sier at misjonærene dro videre. Man kan altså lese det slik: På denne misjonsreisen var det kun i Antiokia II at misjonærene fikk i gang eldstevalg i hver menighet i byen.
I dette temaet må man løse "problemet" med husmenighetene som Paulus hilser til. Hvem var i tilfelle ledere der? Og hvilke titler hadde de? Paulus hilser for eksempel til Priska og Akvillas og menigheten som samles i deres hus. Hvem var biskop (episkopos) i den menigheten? Hvorfor hilser Paulus til Priska og Akvillas, men ikke til biskopen i samme menighet? Mener Paulus at husvertene Priska og Akvillas er viktigere enn biskopen? Var ikke biskopen til stede når menigheten holdt samlinger? Nei, jeg tror løsningen er slik: Husvert = biskop.
Du skriver:
"Församlingen i Efesos leddes av en stor grupp som kallades både äldste (presbyteros, Apg 20:17), ledare (episkopos) och herdar (Apg 20:28)."
Du mener altså at eldste = presbyteros = prest = biskop = episkopos = hyrde = pastor. Ja, helt enig. Men hilsningene til Paulus viser at vi må ta med enda et ord i ligningen: Husvert.
En hyrde åpner sitt hjem (er husvert slik Priska og Akvillas var) og samler en flokk. Den som samler flokken hjemme, kan fort tro at man skal være en leder for flokken og bestemme over den, men det skal man ikke være. Derfor sier Peter at hyrder ikke skal bestemme over andre (være herrer).
I de områdene hvor husvert-tjenesten gikk av seg selv, var det ikke behov for å velge husverter. Men i Antiokia II hadde de ferske kristne sett hvordan de to misjonærene på en fæl måte hadde blitt kastet ut av byen. Det fristet ikke å åpne hjemmene sine for kristne samlinger, da ville de selv bli utsatt for forfølgelse. Kanskje sier Barnabas og Paulus i Antiokia II: "Folkens, det er viktig å holde samlinger, vi oppforderer dere til å velge noen personer som tar ansvar for å samle hver sin flokk."
Man bør legge merke til at i denne teksten er ordet menighet i bruk før man velger eldste. Eldste er ikke obligatorisk for å kalle noe en menighet. Det er nok med "Der to eller tre er samlet i mitt navn." Man bør også legge merke til at eldste står i flertall ved hver menighet. Altså kan man anta at i hver flokk i Antiokia II var det gjerne flere husverter og at man byttet på hvilket hjem man møttes i.
Når det gjelder konsensus-spørsmålet som noen mener er umulig, så mener jeg man bør se på menigheten som en venneflokk. Det er ingen som sier i en venneflokk: "Konsensus er umulig, derfor må vi velge et fast lederskap for venneflokken."
I en vennefleokk kan man strekke seg til å si at på nyttårsaften kan vi godt ha en festkomité som kan få lov til å bestemme litt. Men ingen vil ha faste ledere som skal bestemme eller "lede" venneflokken på generell basis, altså hver eneste gang den samles for å spise pizza, gå en tur, reise på ferie eller se fotball på TV. Dessverre er det slik i menighetslivet er i dag. Hver eneste uke, kanskje flere dager i uken, møtes menigheten, og det er ledere over alt. Man kan ikke tenke seg en menighet, en husgruppe, en samling, uten ledere. Man kan heller ikke tenke seg å møtes uten et program. Sagt på en annen måte: Man kan ikke tenke seg å være venner?
Konsensus-prinsippet betyr ikke at alle skal være enige om å gjøre det samme hele tiden. Overført på en venneflokk: Tre personer i venneflokken vil se TV, to personer vil spille fotball ute.
Når man lager en moderne menighet, med barnehager, ansatte, butikker osv, får man problemer med konsensus-prinsippet. Men hvorfor må barnehager ligge under en menighetsparaply?
Are och Sjur! Tack för era kommentarer. Jag uppskattar verkligen ert perspektiv på de här frågorna. Jag håller med om att församlingen är en gemenskap och inte en förening eller organisation. Det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg med rubriken "Vad är en församling?". Den församling jag är med i är verkligen en gemenskap av vänner, ett nätverk av husförsamlingar, lärjungar som delar livet med varandra i vardagen. Gemenskapen har ett namn och en juridisk form för att hantera ekonomi och verksamhet men församlingen är mycket mer än föreningen. Som jag ser det är det en fördel att församlingen gemensamt tar ansvar för det gemensamma arbetet och då behövs en juridisk form. Den juridiska formen är dock bara ett verktyg. Det skulle vara intressant att veta mer om hur autonoma husförsamlingar fungerar och hur de når ut i sin omgivning. Jag känner inte till så många i Sverige.
SvaraRaderaNär jag använder ordet ledare menar jag inte personer som styr eller bestämmer över andra. Jag använder ordet ledare som ett samlingsord för de olika ledargåvor och tjänster som nämns i NT (apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare, äldste, ledare, föreståndare m.m.). Jag ser dessa funktioner som tjänare. De är föredömen, tjänar, uppmuntrar och hjälper lärjungarna att växa, men har inte makt över dem. Det är viktigt att vi hämtar våra ledarideal från Jesus. Det finns ingen annan Herre än Jesus. Men Jesus ger också ledargåvor till sin församling.
Jonas,
SvaraRaderaHadde du skrevet: "Men Jesus gir også tjenergaver til sin menighet", så hadde det vært mer i samsvar med hvordan jeg leser Bibelen. Av en eller annen grunn overfokuserer vi på "leder", mens Bibelen "overfokuserer" på tjener.
Jeg tror at det er en av kirkens verste sykdommer å gjøre nettopp det: Å fokusere på lederskap i stedet for tjenerskap.
Du skrev:
"Det skulle vara intressant att veta mer om hur autonoma husförsamlingar fungerar och hur de når ut i sin omgivning."
Vår menighet fungerer som en gjeng med venner som kommer sammen regelmessig. Måten vi når ut til våre omgivelser på, er slik:
Da jeg startet husmenigheten, gikk jeg til narkomiljøet (de narkomane) i Sandefjord, og spurte om noen ville være med. Jeg fikk med én kvinne.
Så har det utviklet seg videre derfra. De narkomane som blir med, er ivrige etter å få med flere. Nå er vi et par-tre personer med tradisjonell kirkelig bakgrunn, men de aller fleste har ikke det.
Å nå ut til sine omgivelser er enkelt: Dann et enkelt fellesskap som forkynner evangeliet for fattige.
Tack Are för din respons. Det är intressant att höra om hur ni har det i er husförsamling. Jag följer din blogg också. Jag håller med om att det är bättre att säga tjänargåvor. Men jag tycker att man kan säga ledare ibland också om man fyller det med ett bibliskt innehåll. Vad jag menar med det har jag försökt förklara i mitt nya blogginlägg.
SvaraRaderaJonas,
SvaraRaderaJeg kan tenke meg at det kan virke dogmatisk og puritansk, kanskje fanatisk å forsøke å dra en skarp linje mellom lederskap og tjenerskap. I dette spørsmålet er jeg ute på en reise, jeg har i noen år nå utforsket et territorium. Jeg opplever at det gir mening både teologisk og i praksis (i vår husmenighet) å gjøre denne differensieringen.
Jeg ser fram til å lese ditt nye blogginnlegg.