Under några år har det pågått ett intressant samtal om ledarskap i församlingen. Hur ska församlingen styras och hur ska beslut fattas? Vilken roll ska ledarna ha? Under mina år i församlingsgrundande arbete och församlingstjänst har jag också själv brottats med frågorna om ledarskapsstrukturer. Oavsett var vi står är vi nog överens om att det är Gud som ska styra församlingen. Kristus är huvudet för kroppen och all ledning utgår från honom. Frågan är hur Gud styr församlingen. Gör han det genom ledaren (vare sig denne kallas pastor, apostel, föreståndare eller något annat) eller gör han det genom den samlade gemenskapen? Finns det någon biblisk modell för hur man fattar beslut i en lokal församling?
Jag menar att det gör det.
I Apostlagärningarna finner vi två exempel på beslutsfattande. Det första är Apg 6:1-6 där det handlar om att avskilja nya ledare. Här ser vi att hela församlingen samlas (alla lärjungarna, v2) att ledargruppen lägger fram ett förslag som accepteras av församlingen (v5). Att det inte är ledarna utan medlemmarna som väljer ut nya ledare efter vissa angivna kriterier (v5) och att apostlarna bekräftar församlingens beslut genom att lägga händerna på de föreslagna (v6). Vad vi ser är ett samspel mellan ledarna och församlingen i beslutsfattandet.
Det andra exemplet finner vi Apg 15. Det möte som det berättas om där brukar kallas för apostlamötet i Jerusalem. Det är enligt min mening en felaktig beteckning. Det handlar snarare om ett församlingsmöte. Vid det här tillfället handlar det om att avgöra en viktig missionsteologisk fråga. Även här samlas hela församlingen (v4). Ledarskapet (apostlar och äldste) samlas separat för att utreda frågan (v6). Sedan återsamlas hela församlingen för att ta ställning och fatta beslut (v22). När hela församlingen kommer överens kan man säga ”den helige Ande och vi har beslutat” (v28). Även här ser vi alltså att det är ett samspel mellan ledarskapet och församlingen när man ska förstå Guds vilja och fatta beslut.
En tredje text som spelar stor roll för att belysa frågan om beslutsfattande i församlingen är Matt 18:15-20, en av de två texter där Jesus nämner församlingen (den andra är Matt 16:18). Här talar Jesus om hur man ska gå tillväga när en broder faller i synd. Först skall man tala med honom i enrum. Vill han inte lyssna ska man tala med honom i vittnens närvaro. Vill han fortfarande inte lyssna ska man ta upp det inför församlingen. Lyssnar han inte till församlingen ska han betraktas som en hedning eller en tullindrivare (han ska alltså betraktas som en som står utanför församlingen). Av detta kan vi dra slutsatsen att det är den samlade församlingen (församlingsmötet) som fattar det avgörande beslutet när det gäller moraliska frågor och medlemsfrågor. Jesus fortsätter med att tala om lärjungarnas auktoritet att binda och lösa och lovar att vara mitt ibland dem när de samlas för att be och samtala. Jesu ord om församlingen i Matt 18 visar på den lokala församlingens ansvar och auktoritet i beslutsfattande och de har i frikyrkans historia tagits som grund för att fatta beslut gemensamt under bön och samtal.
Dessa tre texter visar oss tydligt på församlingsmötets bibliska grund. Gud styr församlingen genom den samlade gemenskapen. Det handlar om att medlemmar och ledare ber, samtalar och fattar beslut tillsammans i så stor enhet som möjligt. Det behövs givetvis ledare i församlingen, men observera att i Nya Testamentet handlar det alltid om ett kollektivt ledarskap med kompletterande gåvor, och inte om en person som styr församlingen. Petrus skriver till ledarna i en lokal församling: ”Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden” (1 Petr 5:3). Det behövs alltså ledare med olika gåvor, men det behövs också medlemmar som får säga sin mening och ge sitt bidrag, som får vara delaktiga och ansvariga, som får fråga och ifrågasätta. Det behövs en atmosfär där var och en har något att bidra med (1 Kor 14:26) och där alla är välkomna med sitt bidrag. När så är fallet kan ledare och medlemmar tillsammans förstå Guds vilja och utforma församlingens vision.
Hur styr Gud sin församling, del 2, handlar om kollektivt ledarskap och del 3 om ett tjänande ledarskap.
Väldigt bra och viktigt text! Tillämpar ni själva konsensus-beslutsfattande i din församling?
SvaraRaderaJag tycker samtidigt det är olyckligt att du talar så mycket om "ledarna". I Matt 18 nämns inga speciella funktioner och i dom andra texterna så är det begrepp som "äldste", "apostlar" osv som förekommer. Varför klumpa ihop allt under rubriken "ledare", i synnerhet som vårt ord "ledare" i regel innefattar beslutsfattande auktoritet? Det är exta olyckligt med uttrycket "ledarna och församlingen", som om äldste tex inte var vanliga medlemmar i församlingen.
Nu blev det väl kritiskt kanske, min huvudpoäng är att det var en jättebra och viktig text och en undran hur ni tillämpar detta?
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Tack Jonas, för din kommentar. Jag håller med om att ledarna är vanliga medlemmar och en del av församlingen. Det jag vill få fram är att det är den samlade församlingen som fattar beslut tillsammans med sina ledare.
SvaraRaderaVi har en konsensus-modell i vår församling. Församlingsmöten varje månad där vi samtalar, ber och beslutar i alla stora frågor. Det är lite svårt att beskriva precis hur det går till i olika typer av beslut. Jag ska fundera lite på om jag kan skriva ner det, men konsensus är målet och idealet i alla olika grupper i församlingen. Vi har väl tanken att om man samtalar, ber, lyssnar till varandra och till Gud så når man fram till enhet.
Vi har valt att använda ordet ledare i vår församling, därför att vi tycker att det är neutralt och inte har några religiösa eller auktoritära belastningar. Det används i alla möjliga sammanhang och på olika sätt och man kan fylla det med ett innehåll som stämmer överens med Jesus' tjänande ledarskap. Det är inte en titel utan en funktion och alla är ledare på något sätt. Jag tycker att församlingsledare är en bra översättning av episkopos. Det viktiga är kanske inte vilka ord man använder, utan hur det fungerar i praktiken och vilket innehåll man ger det.
Tror du det finns en risk att konsensus blir förtryckande, att det uppstår en press att inte vara den som säger emot och därmed stoppar ett beslut? Hur många är ni i er församling? Fattar ni viktiga beslut även om ett fåtal är emot?
SvaraRaderaJuridiskt sett är församlingen en förening med drygt 100 medlemmar. Vi strävar efter konsensus och tar tid för att samtala och lyssna, men i praktiken tar vi ibland beslut genom omröstning och ibland kanske inte alla är överens ens i ett viktigt beslut. Konsensus är enklare i mindre grupper (husförsamlingar, ledargrupper etc). Jag tror att ifall man inte kommer överens och ändå måste fatta ett beslut är det avgörande att alla känner sig hörda i alla fall. Då kan man lättare acceptera att det inte alltid blir som man själv tycker. Det kanske verkar rörigt det här men det är nog ungefär så här det fungerar.
SvaraRaderaViktiga frågor att diskutera. Men jag tror att du glömmer bort vissa andra perspektiv. I det sk apostlamötet i Apg 15 så ser vi förvisso ett exempel på ett kollektivt beslut, men vi ser också att Jakob intar en särställning och ger vad som kan tolkas som ett avgörande ord i sammanhanget. Att Jakob hade en särställning i Jerusalemförsamlingen är också tydligt i Galaterbrevet två där PAulus talar om män som kom "från Jakob", snarare än att säga att de kom från Jerusalemförsamlingen. Jakobs särställning ska nog inte enbart kopplas till apostlaskapet, utan han ser ut att ha varit vad vi idag kanske skulle kalla "föreståndare".
SvaraRaderaI ljuset av NTs olika perspektiv på ledarskapsfrågor är det också logiskt att vi får tre stora strukturer för beslutsfattande och styrning: det episkopala (hierarkisk), presbyteriansk (representativ) och kongregationalistisk (demokratisk). Vad jag saknade i ditt inlägg var det bibliska stödet och bakgrunden till det episkopala, föreståndarrollen.
Välkommen till Barnabasbloggen! Jag gissar att du är ny här. Tack för din kommentar. Det är viktiga och intressanta perspektiv. Personligen ser jag inte att det finns något nytestamentligt stöd för ett episkopalt styrelsesätt eller föreståndarrollen som ett enmansledarskap. Begreppet episkopos (föreståndare/ledare) är i Nya testamentet synonymt med presbyteros (äldste)och de förekommer alltid som en grupp ledare i den lokala församlingen (Apg 14:23, 20:17,28, Fil 1:1, Titus 1:5-9). Visst kan en av ledarna vara mer framträdande än andra (som t.ex. Jakob i Jerusalem), men det är ändå ett gemensamt kollektivt äldsteskap i grunden. Som jag ser det har inte heller apostlarna auktoritet över församlingarna i någon hierarkisk struktur, utan de är tjänare som tjänar församlingarna och vädjar till dem att följa Guds ord. Att så är fallet framgår t.ex. av hur Paulus skriver, vädjar och undervisar i sina församlingsbrev. Jag ska återkomma senare med ett längre blogginlägg om hur jag ser på den lokala församlingens ledarskap och hur man ska förstå Nya testamentets texter om detta.
SvaraRaderaJag känner till begreppen episkopos och presbyteros och att de i pastoralbreven framträder som närmast synonymer. Men jag tror att du, vilket är mycket vanligt, gör för mycket "lära" av det mönster av ledarskap du tycker dig se i NT. Det slags församlingsledarskap som kommer till genom Paulus församlingsplanterande verksamhet är u klart ad hoc-betonat och inte alls byggt på en klar idé om att "kollektivt ledarskap" skulle vara någon sorts gudomlig norm för församlingen. Paulus bygger på en gammal judisk tradition av "äldste" och insätter i ledarskap dem som bäst kan hantera det ansvaret. I pastoralbreven, som ju är senare texter, vilket inte minst den alltmer utvecklade begreppsapparaten kring ledarskapet visar, börjar ledarskapet att formaliseras mer, även om de praktiska behoven fortfarande verkar vara det grundläggande.
SvaraRaderaAtt inte apostlarna har auktoritet över församlingarna måste ju också vara en saning med modifikation. Vist, Paulus "vädjar", men han vädjar ju inte som vilken tjomme som helst. I grunden ligger den gudomliga kallelsen och Kristi auktoritet, att säga nej till Paulus ledarskap är ju att säga nej till Kristus själv. "Vädjandet" ska nog mer ses som ett uttryck för hur Gud utövar inflytande över sitt folk, genom att locka, dra, vädja och så vidare snarare än att befalla (även om ju det också sker lite nu och då).
Min poäng är att det inte finns ett entydigt mönster av "kollektivt ledarskap" i NT, även om det helt klart är i samklang med det kristna livets egalitära och relationella karaktär. I NT är karaktären på ledarskapet viktigare än kollektivitet som sådan, ett kollektiv med dålig karaktär utgör ett sämre ledarskap än en förhållandevis tydlig föreståndare med god karaktär.
En anonym kristen
Tack för din kommentar. Jag har skrivit ett nytt inlägg om kollektivt ledarskap som delvis kommenterar det du skriver. Jag återkommer med fler tankar om ledarskapet i församlingen inom kort.
SvaraRaderaTack Jonas för en mycket bra och viktig genomgång.
SvaraRaderaRent praktiskt har vi problem med att få de yngre till församlingsmötena, men det handlar mer om frågor kring hur vi formar det hela och när vi har dem osv. Nu är jag peppad att ta tag i det hela igen!