En av de mest fascinerande berättelserna från 1500-talets anabaptistiska rörelse är den om Dirk Willems. Han hade blivit döpt som en ung man och varit aktiv i den anabaptistiska församlingen i sin hemstad Asperen i Holland. Året var 1569. Trycket från de katolska myndigheterna var hårt. Dirk satt fängslad ett slott i staden. Han lyckades fly genom ett fönster med hjälp av ett rep. Det var vinter och han flydde över floden på den tunna isen. En vakt från slottet hade sett honom fly och tog upp jakten. Men på väg över floden gick han genom isen och ropade på hjälp.Det är nu det oväntade händer. Dirk hör vaktens rop och vänder genast tillbaka. Han tar sig ut på isen och räddar sin förföljares liv. I tacksamhet vill vakten låta Dirk löpa, men han beordras från slottet att genast gripa Dirk. Dirk Willems förs tillbaka till slottet och sätts nu i förvar i en säkrare cell där han inte kan fly. Några månader senare bränns han på bål för sin tros skull. Han blev en av alla dessa martyrer på 1500-talet.
Jag kan inte låta bli att undra över Dirks snabba beslut. Vad var det som fick honom att vända tillbaka? Det måste varit ett blixtsnabbt, nästan instinktivt, beslut. Jag tror att det säger något om vad Dirk var för sorts person och vilken sorts gemenskap han tillhörde. Han levde i en gemenskap där man följde Jesus och var beredd att offra sig för andra oavsett vad det kostade. Att ge sitt liv för att rädda en annan, sin fiende, är att följa Jesus exempel. Kanske gjorde det ett sådant intryck på vakterna att de kom till tro till slut. Jag tror inte att Dirk gav sitt liv förgäves. Låt oss följa hans exempel, som han följde Jesus.
En mer detaljerad skildring finns i Martyr's Mirror (en bok med över 1150 sidor från 1660, hela boken finns här)
Dagen skriver idag om förföljelser mot kristna i vår tid. Läs om det här.
Bilden ovan är ett kopparstick från 1600-talet av Jan Luiken.
Bilden ovan är ett kopparstick från 1600-talet av Jan Luiken.
Bra, tack för att du lyfter fram Willems! :)
SvaraRaderaDet här är ett stickspår, men jag undrar varför många talar om att "försöka följa Jesus", istället för att säga "följa Jesus". Som om man inte vill slå sig för bröstet, typ. Men att man följer Jesus betyder inte att man är en god människa eller något, det säger bara något om vilken gemenskap man tillhör och vilken riktning man är på väg mot. Det säger absolut ingenting om hur långt man kommit på vägen. Lärjungarna följde Jesus, men var i början idioter, svikare och Jesus-förnekare som länge inte hade någon aning om att Jesus var Messias. Först efterhand förändras dom till mer kärleksfulla och trogna människor, genom efterföljelsen. Men efterföljelsen kommer först, och karaktärsdaningen är ett resultat av att man följer Jesus.
Så jag vill slå ett kraftfullt slag för att vi vågar säga "jag följer Jesus", och inte petar in ett "försöker".
Vad tror du?
/Jonas L
www.jlundstrom.se
Tack Jonas! Din kommentar om hur jag använder "försöka" är träffande. Jag tror att det är ett sätt att vara försiktig och inte använda för stora ord. Men du har helt rätt i din kritik och jag ska tänka på hur jag uttrycker mig i fortsättningen. Jag ändrar lite i texten också.
SvaraRadera