Filmen Jesus Revolution och Jesusfolket - ett personligt perspektiv

Igår firade vi att det var 40 år sedan Råslätts församlingsgemenskap bildades som en egen församling. Församlingen bildades alltså 1983, men det hela startade egentligen redan 1979 då ett litet gäng på sex personer flyttade till Råslätt med visionen att starta en kristen vardagsgemenskap, som levde ut evangeliet på Råslätt. Det fanns en direkt koppling mellan den gemenskap som växte fram på Råslätt och den Jesusrörelse som var så stark på 1970-talet. Vi sex unga vuxna i 20-årsåldern som flyttade till Råslätt 1979 hade alla anknytning till kretsen runt metodistpastorn Wiggo Carlsson i Huskvarna och de Jesuskonferenser  och den lärjungaskola han arrangerade i sin kyrka. 

Förra veckan såg jag den omtalade filmen Jesus Revolution, som handlar om Jesusfolket i Kalifornien på 1970-talet. Filmen berörde mig på djupet och jag blev helt golvad av att kastas tillbaka till min egen tonårstid och en rörelse som i stor utsträckning har format mitt liv sen dess och även påverkat den gemenskap jag fortfarande lever i. Det som sticker ut i filmen är den atmosfär och kultur som präglade mycket av Jesusrörelsen. Jag tänker på passionen för Jesus, hängivenheten, enkelheten, glädjen, värmen och gemenskapen. Det är framför allt detta som berör mig när jag ser filmen, och det är inte utan att jag längtar tillbaka till den tiden. Lite nostalgi kan man ju unna sig och jag tror att filmen kan vara en viktig källa till förnyelse för oss som var med då. Vi kanske behöver komma tillbaka till den första kärleken. 

Det var inte bara Jesusrörelsen som påverkade Råslättsgemenskapen. Andra rörelser på 70-talet som formade oss var den karismatiska väckelsen, kommunitetsrörelsen, Lausannerörelsen och missionsorganisationen OM. Vår församling är fortfarande starkt präglad av dessa rörelser och det är kanske inte så konstigt att teologen och pastorn Hans Johansson kallade oss för "den sista resten av 70-talet" när han besökte oss någon gång på 90-talet. 

Men vi ska förstås inte fastna i nostalgin, utan lära av historien och se framåt. Jag hoppas på en ny Jesusväckelse i vårt land där många får möta Jesus och blir förvandlade av honom. Jag hoppas att det växer fram nya församlingar och gemenskaper som präglas av Jesusrevolutionens hängivenhet och enkelhet. I den här texten tänker jag reflektera en del omkring filmen, Jesusfolket och min egen relation till denna rörelse. 

Filmen Jesus Revolution

När man ser filmen måste man förstå att det inte är en dokumentär utan en spelfilm som är baserad på historiska händelser. "Based on a true Revolution", står det på bioduken när filmen drar igång och precis så är det. Filmen är baserad på en sann historia, men den återger inte den sanna historien. Så man måste ha ett kritiskt öga och ta dialoger och specifika händelser med en nypa salt, men det hindrar inte att filmen har mycket att ge. Jag älskar faktiskt den här typen av filmer och flera av mina favoritfilmer hör till den här genren: 

• Chariots of Fire (1981, svensk titel: Triumfens ögonblick) om olympiaden i Paris 1924 och den kristne brittiske löparen Eric Liddel som hamnar i en dramatisk samvetskonflikt mitt under tävlingarna. Filmen fick fyra Oscars. 
• Shadowlands (1993) om C.S. Lewis äktenskap och hans frus tragiska bortgång i cancer.
• Amish Grace (2010) om skolskjutningen på en Amish-skola i Pennsylvania 2006, och hur Amish församlingen överraskade världen genom att visa kärlek och förlåtelse. 
• Luther (2003) om Martin Luthers tidiga år som reformator på 1500-talet
• The Radicals (1989) om anabaptisterna på 1500-talet med utgångspunkt från Michael och Margareta Sattlers liv och tjänst (håller inte riktigt samma kvalitet som film, men är intressant på grund av sitt ämne). 

Jag behöver kanske inte tillägga att jag även gillar TV-serier som The Crown och The Chosen. 

Även om man måste ta detaljerna med en nypa salt i den här typen av filmer har de oerhört mycket att ge mig. Jag får för det första en god inblick i en annan tid och/eller kultur och de frågor människor brottades med där och då. Jag får också lära mig något om historiska personer och deras betydelse. Jag blir dessutom utmanad, inspirerad och berörd av deras exempel och livsöden, och jag blir för det fjärde motiverad att ta reda på historiska fakta, kollar upp hur det var på riktigt och hur mycket man egentligen vet. För mig landar det ofta i ett intressant studium av de historiska källorna. Det är precis dessa fyra saker som jag tar med mig från Jesus Revolution. 

1. Filmen ger för det första en utmärkt inblick i 1970-talets ungdomskultur och de stämningar som rådde i den tidiga Jesusrörelsen. Även om filmen utspelar sig i USA finns det stora likheter med det som hände i Sverige och jag känner igen mig. Beskrivningen av hängivenheten, äktheten, enkelheten, bönen, lovsången och gudsnärvaron är mycket trovärdig. Jag tror att de som inte var med på den tiden kan inspireras av att lära känna denna rörelse, som även berörde vårt land. 
2. 
   Jag hade inte någon bra koll på Lonnie Frisbee tidigare (bilden) och filmen har verkligen öppnat mina ögon för honom och hans betydelse i både USA och Sverige, först för den tidiga Jesusrörelsen och sen för Vineyard. Greg och Cathe Lauri är också nya bekantskaper för mig. Däremot hade jag ganska bra koll på Chuck Smith (pastor i Calvary Chapel) och på rockbandet Love Song, vars musik är soundtrack till filmen (underbara låtar förresten, och ett av mina favoritband från den tiden). 
3. Det finns mycket i filmen Jesus Revolution som inspirerar och utmanar. Jag blir till exempel påmind om att många unga människor söker efter rätt saker, men på fel ställe och blir berörd av att de är som får utan herde. Jag blir inspirerad av att Jesus kan förvandla och använda de mest trasiga och jag blir skakad av att de etablerade församlingarna inte var beredda att förändras och släppa in nya människor. Chuck Smiths sätt att öppna Calvary Chapel för Jesusfolket hörde jag talas om redan när jag var tonåring. Calvary Chapel blev ett begrepp bland oss som var unga då. Tyvärr var den församlingen ganska unik, och var finns de församlingar idag som är beredda att förändras för att skapa plats för unga människor? Jag tror att filmen kan fungera som en varningsklocka för många församlingsledare. 
4. Filmen ger förstås inte hela bilden av historien och det har motiverat mig att ta reda på historiska fakta, särskilt om Lonnie Frisbee. Filmen antyder att det fanns problem och konflikter, men säger inte så mycket om detta. Det finns mycket att hämta på nätet för den som vill veta mer, och jag vill särskilt rekommendera en dokumentär på Youtube FRISBEE - The life and death of a hippie preacher och en intervju med Lonnie Frisbees dåvarande fru Connie, som konstigt nog inte kontaktades av filmteamet innan filmen spelades in, trots att hon är en av karaktärerna i filmen. Pascal Andreassons artikel om Lonnie Frisbee ger också värdefull information, liksom Torbjörn Freijs bok om Vineyards historia i Sverige (Vinrankan). Verkligheten är ofta mer komplicerad än fiktionen, och så även i det här fallet. 

Min rekommendation är alltså att du ska se filmen och låta dig inspireras och utmanas av den och den rörelse den berättar om. Men var samtidigt medveten om att det är en spelfilm och att den inte berättar hela sanningen. Om du har båda dessa tankar i huvudet samtidigt tror jag att du kan få ut mycket av den. 

Jag och Jesusfolket

Den första generationen Jesusfolk var födda åren runt 1950. Vi som var födda i slutet av 50-talet blev på något sätt den andra generationen. Lonnie Frisbee föddes nästan på dagen tio år före mig och jag var bara 12 år när han predikade i Jönköping 1971 och var inte med då. 

Jag berördes istället av Jesusrörelsen under den senare delen av 70-talet när den hade utvecklats (och kanske mognat) och mer blivit en del av den karismatiska förnyelsen. Jag och mitt gäng hörde till exempel aldrig till Jesushuset i Jönköping, men vi gick dit på deras möten ibland, särskilt när de hade någon intressant talare på besök. Jag och några vänner åkte också på Jesusfolkets sommarkonferenser på Jutatorpet i södra Småland. I slutet av 70-talet var nog Jesusrörelsen i Sverige inte så mycket en hippierörelse, utan främst en rörelse bland frikyrkliga och svenskkyrkliga ungdomar, som mötte Jesus och gav sina liv till honom. Jag berördes starkt av Jesusrörelsens andra våg och var definitivt en del av den, men jag tror inte att jag då skulle sagt att jag tillhörde Jesusfolket.   

Jag mötte Jesus i november 1974 och det förvandlade mitt liv (det har jag berättat om här). Jag var då 15 år och min första kontakt med Jesusfolket från USA var ungefär tre månader senare (bilden på mig är tagen vid den tiden). Det var på en konsert i Erik Dahlbergsgymnasiets aula med Jamie Owens, Barry McGuire och Second Chapter of Acts, som var på turné genom Sverige. Jag blev helt tagen av musiken, vittnesbörden, förkunnelsen och enkelheten hos dessa Jesuslärjungar, som stod barfota på scenen i jeans och t-shirt och berättade om vad Jesus hade gjort i deras liv. Det var vid den här tiden jag började drömma om en kristen gemenskap som levde enligt mönstret i Apostlagärningarnas andra kapitel och det är utan tvekan så att det finns en koppling mellan mitt möte med Jesusfolket och den visionen. Det ledde fram till att jag fyra år senare flyttade till Råslätt för att förverkliga den drömmen. Men det är en annan historia.