Att tala med tungor - en av Andens gåvor

Med inspiration från New Wine konferensen och boken om den helige Andes århundrade börjar jag idag en serie inlägg om Andens gåvor. Det första handlar om gåvan att tala med tungor.

På pingstdagen blev lärjungarna uppfyllda av den helige Ande och "började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem" (Apg 2:4). Det här är första gången som tungomålstalande förekommer i den bibliska historien. Egentligen borde det översättas: "började tala andra språk, med de ord som Anden ingav dem". På pingstdagen började lärjungarna prisa Gud på språk som de inte hade lärt sig eller förstod. Det var ett mirakel. Det blev ett mäktigt tecken på Guds närvaro och många samlades för att lyssna. De blev förbluffade när de hörde sina egna språk talas.

Vid två ytterligare tillfällen berättar Lukas om att de som blir uppfyllda av Anden talar med tungor (Apg 10:46, 19:6), men där verkar det inte som att de som lyssnade förstod vad som sades. Förutom dessa tre texter i Apostlagärningarna nämns tungotalet bara i tre kapitel i Första Korinthierbrevet där Paulus diskuterar de problem som uppkommit i församlingen med anledning av de andliga gåvorna (1 Kor 12-14). Det är dessa texter vi måste utgå ifrån om vi vill formulera en biblisk förståelse av gåvan att tala med tungor (gåvan att tala med andra språk).

Ett bönespråk
Gåvan att tala med andra språk (tungor) är en övernaturlig förmåga att tala, tillbe och be på ett språk som man själv inte förstår eller har lärt sig. Tungotalet är framför allt en kommunikation med Gud, ett bönespråk. "Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter" (1 Kor 14:2). När man talar med tungor är förnuftet inte aktivt utan man ber med sin ande. "Ty om jag ber med tungor är det min ande som ber, medan mitt förnuft är overksamt", skriver Paulus (1 Kor 14:14). Det betyder att förnuftet kan hålla på med andra saker medan man talar med tungor (köra bil, läsa böcker, lösa matematiska problem m.m.). Det är en vanlig missuppfattning att tungotal har med extas att göra. Det är helt fel. Paulus visar tydligt att den som talar med tungor förväntas ha kontroll över sitt uppträdande. Han skriver om ordningen vid församlingens sammankomster: "Vid tungotal får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska tolka. Finns det ingen uttolkare ska tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud" (1 Kor 14:27-28). Den som talar med tungor har alltså själv kontrollen över det. Man kan börja när man vill och sluta när man vill. Man kan själv bestämma om man talar högt eller tyst.

Vi ser alltså att tungotalet har två olika funktioner. Först och främst är det ett bönespråk som hjälper den enskilde kristne i det personliga bönelivet. "Den som talar med tungor bygger upp sig själv" skriver Paulus i 1 Kor 14:4. För det andra kan tungotalet användas i gudstjänster och samlingar, men då måste det uttydas så att de som lyssnar kan förstå det som sägs så att även församlingen blir uppbyggd. Apostlagärningarnas berättelser (se ovan) pekar på att tungotalet också har en tredje funktion. Det fungerar också som ett synligt tecken på att någon blir uppfylld av den helige Ande. Jag tror inte att det är ett nödvändigt tecken och jag tror att man kan vara fylld med Anden även om man inte talar med tungor, men det är i alla fall ett viktigt tecken. En annan sak som bör påpekas är att det vanligaste är att ingen av dem som lyssnar till tungotalet förstår språket som talas,  men ibland händer i det att man talar ett språk som någon i rummet förstår. Så var det på den första pingstdagen och sådana vittnesbörd finns det gott om även i vår tid.

I församlingen
Paulus ger noggranna instruktioner för hur tungotalet ska fungera vid församlingens samlingar. Han vill inte att församlingen ska få dåligt rykte. "Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: 'Ni är galna.' " (1 Kor 14:23). Hans anvisningar i 1 Kor 14:27-28 (se ovan) kan sammanfattas i fyra punkter:

1. Många ska inte tala med tungor samtidigt, utan man ska tala en i sänder.
2. Det bör inte vara många budskap med tungor i samma samling, två eller tre räcker.
3. Ett offentligt budskap med tungor måste uttydas.
4. Finns det ingen närvarande som kan uttyda ska den som talar med tungor tiga i samlingen och endast tala till Gud.

Jag tror att vi gör väl i att följa Paulus ord även i vår tid.

Vill du tala med tungor?
Paulus uppmanar oss att söka Andens gåvor och han skriver: "Jag vill gärna att ni alla talar med tungor" (1 Kor 14:5). Samtidigt verkar han vara medveten att det inte är fallet: "Inte talar väl alla tungomål" (1 Kor 12:30). Jag känner som Paulus. Jag vill också gärna att alla talar med tungor. Det är nämligen en stor välsignelse. Och jag tror faktiskt att många, kanske rentav de flesta, kan få tala med tungor som ett privat bönespråk. Om du längtar efter den här gåvan, kan du be om den. Om du sen känner att det kommer några konstiga ord i munnen när du ber kan du ta ett steg i tro och börja tala. Det är Anden som ger orden, men det är du som måste höja rösten och tala ut orden. Det är du som bestämmer volymen. Det är ett samarbete mellan den helige Ande och den troende som ber.  De "började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem" (Apg 2:4). Och när du talar med tungor kommer du att märka att det bygger upp dig och att du blir fylld med Anden.

Det är i alla fall vad jag tror. Hur tänker du?

Här skriver jag om profetians gåva.

Artikel i Dagen den 31 oktober 2014: Nu talas i tungor inom alla samfund.