Så här på nationaldagen kan man fundera lite grann på det här med medborgarskap och nationalitet. Som lärjunge till Jesus tillhör jag inte den här världen. Min lojalitet är i första hand mot Guds rike och Jesus är min herre och kung. Men jag lever i den här världen. Jag är medborgare i ett jordiskt land och har en kulturell och nationell identitet. Hur ska man få det där att gå ihop?
"Vårt hemland är himlen", skriver Paulus till församlingen i Filippi (Fil 3:20), samtidigt kunde han vara noga med att framhålla sin nationella identitet och sitt medborgarskap när det var befogat: "Jag är jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en betydande stad" (Apg 21:39). Ändå ansåg han att sådana saker egentligen var betydelselösa i Kristus: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28). Det finns en spänning mellan att leva i världen, men inte av den och det är inte alltid så lätt att hålla balansen.
På Sveriges nationaldag publicerar jag därför en av de vackraste texter jag känner till. Den skrevs ca år 200 av en okänd författare och är hämtad ur något som kallas Diognetosbrevet. Den ger god vägledning för att orientera sig i den här frågan.
"De kristna skiljer sig inte från annat folk genom nationalitet, språk eller sedvänjor. De bor ju inte i egna städer eller talar någon underlig dialekt eller har någon egendomlig livsstil. Vad de lär ut är inget påfund genom mänskliga spekulationer eller uppfinningsrikedom, och de propagerar inte för enbart mänskliga läror, som somliga gör. De bor varhelst ödet leder dem i både grekiska och utländska städer. De följer inhemska seder ifråga om kläder, mat och andra levnadsomständigheter. Men samtidigt demonstrerar de för oss sin fina och i sanning ovanliga form av medborgarskap.
De bor i sina egna fosterland men som främlingar. De delar vad de har med andra, men som främlingar måste de uthärda alla slags umbäranden. Varje utländskt land är för dem som ett fosterland och varje fosterland som ett utländskt land. De gifter sig och får barn som alla andra, men de dödar aldrig några ovälkomna barn. De delar gärna sitt bröd med andra, men inte sin bädd med otillbörliga. De är människor av kött och blod men låter sig inte behärskas av sina drifter. De tillbringar sitt liv här på jorden, men deras medborgarskap är i himlen. De lyder landets lagar, och gör t.o.m. mer än vad dessa kräver.
De älskar alla men förföljs av alla. När de, därför att ingen känner dem, fördöms och dödas, kallar de detta att 'vinna sitt liv'. De är fattiga men gör ändå många rika, de saknar allt men har ändå överflöd på allt. De förnedras, men just därigenom vinner de ära. När de hånas och förtalas, välsignar de dem som vill dem illa. De behandlas oförskämt men uppträder själva hövligt mot andra. Fast de gör gott, blir de straffade som brottslingar, men när de får utstå straff, gläds de som om de fått nytt liv. Både judar och greker betraktar dem som främlingar och förföljer dem, fast de inte kan ge något skäl till varför de hatar dem.
För att uttrycka saken kort - som själen förhåller sig till kroppen, så förhåller sig de kristna till världen. Själen finns i hela kroppen, och de kristna finns i alla städer världen runt. Själen finns i kroppen, men är ingen kroppsdel. De kristna finns i världen men är inte av världen."
Så långt Diognetosbrevet. Jag tycker texten är både inspirerande och utmanande.
Och hur du än känner inför att det idag är Sveriges nationaldag föreslår jag att du tar en stund att be för Sverige. Be att Guds rike ska komma, att Guds församling ska växa både i mognad och antal, och att många människor som bor i Sverige ska lära känna Jesus och följa honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar