onsdag 5 mars 2014

Utvalda i Kristus

Mitt förra inlägg om kalvinism i Sverige har fått många kommentarer. Jag har bland annat blivit utmanad att förklara hur jag själv tolkar det Paulus skriver i Efesierbrevets första kapitel om att vi är utvalda och förutbestämda. Det är ett stort ämne och jag väljer att svara här i ett nytt blogginlägg. Jag är förstås medveten om att det finns olika tolkningar av den här texten, men i all ödmjukhet vill jag nu presentera vad jag tror att Paulus vill säga och samtidigt ge några argument för min tolkning. 

I den grekiska grundtexten är Ef 1:3-14 en enda lång mening Det är en lovprisning till den treenige Guden och talar om Faderns (1:3-6), Sonens (1:7-12) och Andens (1:13-14) roll i Guds frälsningsplan.
Texten handlar om alla andliga välsignelser vi har i Kristus (1:3). Nyckelordet är i honom. I honom är vi utvalda att vara heliga och förutbestämda till att få söners rätt. I honom har vi fått nåden, blivit friköpta och fått förlåtelse, i honom har vi fått den helige Ande. Allt för att Gud skall få pris och ära (1:6, 12, 14)

Frågan är då vad Paulus menar med att vi är utvalda och förutbestämda. Så här skriver han: "liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut" (Ef 1:4-5, SFB). Fokus i texten ligger på Kristus och de välsignelser vi har i honom. Det är Kristus som är den utvalde. Jag tror att Paulus tänker så här: Alla som är i Kristus delar hans utkorelse. De är utvalda i honom. Det betyder inte att Gud har utvalt vissa personer att vara i Kristus och förbigått andra. Jag tror att man missförstår vad Paulus vill säga om man tolkar det som att Gud har utvalt vissa till frälsning och inte andra. Vad han vill säga är helt enkelt att Guds frälsningsplan i Kristus låg klar redan före världens skapelse. Hans frälsningsplan handlar om Kristus och att sammanfatta allt i honom. Alla som är i Kristus är utvalda i honom till att vara heliga, alltså utvalda att vara avskilda för honom, bli lika honom och tjäna honom. Att vara utvald handlar om att ha blivit kallad till ett heligt liv, och det är denna helighet som är fokus i Efesierbrevets andra hälft.


Det Paulus säger om förutbestämmelse hänger ihop med detta. Jag tror inte att han menar att Gud har förutbestämt att vissa individer ska få tas upp som hans barn och underförstått att andra inte ska få det, utan att det handlar om att han redan från början har förutbestämt att alla som är i Kristus ska bli Guds barn och adopteras av honom. Vi behöver inte vara osäkra på vad Gud har för plan för oss. Han har förutbestämt att vi ska få söners rätt och få del av arvet som Gud har förberett (1:11). Det är en del av välsignelserna vi har i Kristus.

Den här tolkningen tycker jag för det första ger rättvisa åt texten. För det andra menar jag att den även stöds av det Paulus skriver om nåden och frälsningen i andra sammanhang, som att Gud vill att alla människor ska bli räddade (1 Tim 2:3-7) och att frälsningen hänger på människans gensvar i tro (Rom 10:9-13, 11:20-24, 2 Kor 5:17-6:2). Den stöds för det tredje av Bibelns vittnesbörd som helhet, vilket visar att Gud inte vill att någon ska gå förlorad (2 Pet 3:9, Hes 18:30-32) och att människan kan förkasta Guds vilja och stå emot Guds nåd (Luk 13:34).

Om man tolkar Paulus som att han säger att Gud har utvalt och förutbestämt vilka individer som ska bli frälsta tycker jag att man kommer i konflikt med Bibeln som helhet. Skriften måste tolka Skriften. Man kan förstås hävda att det är ett mysterium som vi inte kan förstå, och att vi bara måste acceptera att Gud har utvalt vilka som ska bli frälsta eftersom Bibeln säger det. Det är så många kalvinister tänker, men jag kan inte tänka på det sättet. Jag kan acceptera att det finns sådant som vi inte helt kan förstå (som treenigheten och inkarnationen), men däremot har jag svårt att tro på rena självmotsägelser (som att Gud älskar alla och vill att alla ska bli räddade, men har utvalt vissa och låter andra gå förlorade), när det finns en alternativ tolkning som både ger rättvisa åt texten och gör att Bibelns undervisning hänger ihop. 

Till detta kan man tillägga att det rådde stor enighet om den här förståelsen under kyrkans 300 första år. Det är förstås inte avgörande, men det borde ha en viss betydelse. De tidiga kyrkofäderna var överens om att Gud i sin nåd gett människan en möjlighet att fritt ta emot eller förkasta Guds erbjudande om frälsning. (Se Early Christian Doctrines av J.N.D. Kelly och God's Strategy in Human History av Roger Forster och Paul Marston.)

Den bok som jag framför allt stöder mig på i den här tolkningen är ovan nämnda God’s Strategy in Human History av Roger Forster och Paul Marston . Den är på 296 sidor och  innehåller en exegetisk del som behandlar bland annat Ef 1 och Rom 9, en del med ordstudier som behandlar viktiga begrepp och en kortare kyrkohistorisk del som visar på de tidiga kyrkofädernas enighet i frågan och hur Augustinus kommer med ett annat synsätt.

Jag har också ett par kommentarer som stöder den här tolkningen av Ef 1. Det är Wesley Adams i Full Life Bible Commentary on The New Testament och Klyne Snodgrass i Ephesians, The NIV Application Commentary. Jag är alltså inte helt ensam om den här tolkningen. 

Det är så jag tolkar Ef 1. Du kanske inte håller med mig, eller så gör du det...


40 kommentarer:

  1. Utväljelse 1.

    Tack för din exeges av Ef 1:3-14 och dina argument för din syn på utväljelsen. Först och främst vill jag påminna oss alla om att frågorna om utväljelse och predestination inte är enhetsfrågor för kyrkan. Vi kan alltså ha olika uppfattningar om detta och ändå får vi älska och respektera varandra och samarbete för evangeliet tillsammans. Dock är det viktiga frågor som vi bör samtala om och jag tycker att det är mycket bra att du gör just detta här, och på ett seriöst sätt dessutom. Jag kan inte i detta inlägg interagera med alla dina argument men återkommer gärna i senare kommentarer om en diskussion uppstår. Mitt inlägg var för långt för att publicera så jag gör det i flera separata poster. Hoppas att det är ok.

    Om jag förstår dig rätt så tror du egentligen inte på utväljelse alls, även om du använder odet här eftersom det står i texten. Du skulle nog helst inte, till skillnad från Paulus, alls tala om urtväljelse när du ska beskriva frälsningen i Kristus. Begreppet utväljelse ställer mest till problem för dig vilket förklarar varför det i din framställning måste transformeras till att betyda ”Guds frälsningsplan” i en mycket allmän mening istället för Guds selektion av ett folk bland alla folk som är den egentliga innebörden av termen utväljelse och den teologi om utväljelse som möter oss genom hela bibeln. Du skriver: "Vad han vill säga är helt enkelt att Guds frälsningsplan i Kristus låg klar redan före världens skapelse”. Människors individuella frälsningen framstår i din text som något som ligger i människors egen hand, ”frälsningen hänger på människans gensvar i tro” som du skriver. Alltså verkar människans tro och beslut vara det grundläggande i din frälsningsteologi, inte Guds nådesinitiativ som föregår människans tro och beslut.

    Guds initiativ i din framställning rör sig alltså mer på ett allmänt plan där Gud antas ha fattat ett generellt beslut om frälsning i Kristus som inte gäller någon människa specifikt utan alla människor rent allmänt ”i Kristus”. Det är för dig Kristus som är utvald och människor blir utvalda när de i tro förenas med honom, vilket ju tömmer utväljelsen på allt innehåll i relation till Guds folk. Ungefär så uppfattar jag din syn som du har presenterat. Men jag uppfattar inte att det är vare sig Paulus budskap i Ef 1 och inte heller ser jag hur det harmonierar med NTs undervisning om utväljelse och predestination i andra texter. Texten säger klart och tydligt att Gud har utvalt ”oss” i honom. Objektet för Guds utväljelse sägs alltså inte vara Kristus utan de människor som Gud har utvalt att i Kristus bli frälsta. Att vi är utvalda ”i Kristus” bör därför förmodligen förstås i ljuset av vad Kristus har gjort för oss genom sin död och uppståndelse, det är i och genom hans verk som frälsningen har gjorts möjlig, och i den meningen finns ingen utväljelse utan Kristus. Vi kan jämföra med Petrus ord i 1 Pet 1:20 där vi får veta att Kristus som Guds lamm vars dyrbara blod friköpt oss ”var utsedd redan före världens skapelse”.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns märkligt att du uttalar dig om vad jag egentligen tror eller skulle vilja tala om. Det är bättre om vi håller diskussionen till det jag har skrivit. Jag talar gärna om utväljelse eftersom det är ett viktigt bibliskt tema, men jag tolkar inte utväljelsen på samma sätt som du. Jag tror inte på en villkorslös utväljelse av individer till frälsning, däremot tror jag på ett utvalt folk i både GT och NT. "Oss" handlar om "oss" kyrkan. Vi är utvalda "i Kristus", vi är hans utvalda folk.

      Radera
    2. Ok. Sorry om jag uttryckte mig som om jag kunde läsa dina tankar. Det kan jag förstås inte. Svårt att se hur det här folket kan vara utvalt om det inte berör individer. Blir vi inte kallade och frälsta som individer? Om det är så att vi genom vår gen tro liksom ansluter oss till utväljelsen, ja då är ju utväljelsen, att Gud väljer, gjord om intet. Det var det jag var ute efter. Vem har utvalt vem? Men jag håller helt med dig om att man ska vara försiktig med att tillskriva varandra saker som om vi kunde läsa varandras tankar. Jag ska tänka på det.

      Radera
  2. Utväljelse 2.

    Märkligt frånvarande i din text är hela det bibliska utväljelsetemat som sådant. När Paulus i Ef 1 skriver om utväljelse är det naturligtvis i kontinuitet med det stora temat om utväljelse som löper som en röd tråd i hela GT. Om vi inte har den bakgrunden med oss riskerar vi att missa vad Paulus vill säga. En definition av utväljelse i GT kan vara ”Gud i sin suveräna nåd utväljer sitt folk och sina tjänare”. Den definitionen tror jag att du kan ställa upp på. Utan utväljelse skulle det inte bli någonting av berättelserna i GT, allt har sitt ursprung i att Gud i sin suveräna nåd utväljer människor, inte i att människor söker honom. Gud är hela världens Skapare och Gud men han utväljer ett specifikt folk bland alla folk att bli hans eget folk. Vi följer detta tema från det att Gud utväljer avgudadyrkaren Abraham från Ur i Kaldén och sedan utväljer Isak, inte Ismael, och sen Jakob, inte Esau och sedan Jakobs tolv söner som blir Israel. Gud befriar Israels barn ur Egypten och förklarar att de är hans utvalda folk. Endast Israel är Guds eget folk, egendomsfolket, under GTs tid. Gud lät under hela denna era - från ca 1800 f.Kr till Andens utgjutande på pingstdagen i början av 30-talet f.Kr. - alla andra folk gå sina egna vägar tills ”tiden var inne” då han sände sin Son som världens frälsare (Luk, 24:47; Apg 14:16, 17:30-31; Rom:2:12, Ef 2:12.

    Alltså:

    Endast förbundsfolket Israel var under GT:s tid Guds eget folk som han handlade med på ett särskilt sätt.

    Alla andra folk fick ”gå sina egna vägar”, och var alltså inte inkluderade i Guds frälsande handlande och Guds folk (”utan hopp och utan Gud i världen” som Paulus beskriver det i Ef 2:12).

    Även om Israel som sådant var Guds utvalda folk i GT tillhörde dock inte varje individ Guds folk i dess djupaste mening. Många i Israel avföll från Herren, gjorde uppror, följde andra gudar och dömdes av Gud. Men Gud höll suveränt sin hand över sitt folk så att det alltid fanns de som verkligen tillhörde honom, Gud hade så att säga alltid ett ”Israel i Israel” (Rom 9:6ff). Denna av nåd utvalda grupp brukar kallas av Paulus för ”kvarlevan” eller ”en rest utvald av nåd” (Rom 11:2-6). Återigen är det utväljelsen som är grunden för detta folks existens, inte deras egen tro eller beslut. Guds initiativ kommer alltid först.
    En nytestamentlig definition av utväljelse kan vara: "Gud i sin suveräna nåd har innan världens grund blev lagd utvalt ett folk till frälsning i och genom Jesus Kristus”. Utväljelse i NT är alltså grundläggande samma sak som i GT: det är Gud som utväljer och kallar sitt folk. Två skillnader är dock värda att lägga märke till.

    1. Det nya gudsfolket är universellt, det består av människor från alla folk. Den etniska, nationella och geografiska nivån i gudsfolket försvinner alltså i Kristus (Rom 1:5). En annan skillnad mot GT är att:

    2. utväljelsen i NT är helt sammanvävd med predestinationen, som helt enkelt betyder ”att bestämma på förhand”. Ibland är utväljelse och predestination synonyma begrepp, som i Ef 1:4-5. ”På förhand” anknyter klart och tydligt till Guds beslut ”innan världens grund blev lagd”, alltså innan någonting existerade. Därigenom rotas frälsningen i Guds nådesvilja, ingenting annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. På bloggen skriver jag bara korta texter eftersom jag vill att att många ska läsa och lära. Därför koncentrerade jag den här texten på Ef 1 och hade inte möjlighet att behandla utväljelsetemat i hela Bibeln eller tolkningen av Rom 8:29-30. Du bad om min exeges av Ef 1:4-5 och det fick du. För att skriva om de andra ämnena måste jag läsa på en del och det har jag inte tid med just nu, men kanske senare. Båda dessa ämnen behandlas dock mycket ingående i boken God's Strategy in Human History (se inlägget), så jag får hänvisa till den.

      Radera
    2. Jag förstår, men du refererade ju till andra bibelsammanhang som du menade stöttade din tolkning. Men inte dem som handlar om utväljelse och predestination. Det tror jag är ett misstag. Det var det jag var ute efter. Men självklart kan man inte få med allt. Det här är stora frågor och jag har bara skrapat på ytan i mina inlägg fast det är många, för många, ord. Du kanske skulle läsa lite annan litteratur än den här boken du refererar till. Exegeter som Moo, Hohner och O'Brien kan du kolla upp om du är intresserad. Här är för övrigt John Pipers recension av God's Strategy... Kan kanske vara av intresse:http://www.desiringgod.org/articles/a-critical-review-of-gods-strategy-in-human-history

      Radera
  3. Utväljelse 3.

    NTs undervisning om utväljelse presenteras aldrig som ett problem. Tvärtom, utväljelsen ger alltid anledning till lovprisning och glädje. Hela sammanhanget i Ef 1:3-14 är ju doxologi; lovsång och förundran över den treenige Gudens frälsning. Den villkorslösa utväljelsen och predestinationen skapar en oerhörd trygghet hos Guds folk. Vi som har kommit till tro på Jesus Kristus får vila i att vår tro ytterst sett inte hänger på vårt eget beslut eller ens vår egen tro (som är en gåva), utan på Guds goda vilja och nåd som förekommer oss och vår respons. För skröpliga syndare som inser sina egna tendenser till uppror, otro och olydnad mot Gud är detta oerhört trösterikt. Gud har makt att både frälsa och bevara mig trots min djupt liggande impuls att ständigt fly från honom.

    Utväljelsen ger också visshet och frimodighet inför kyrkans stora uppdrag, missionsbefallningen. Genom evangeliets predikan verkar Guds Ande tro och omvändelse och skapar Gud ett eget folk bland alla folk. Missionsbefallningen handlar alltså inte om att vi med hjälp av logik, marknadsföring, tvång, övertalning, sentimentalitet (listan kan göras lång) ska försöka övertyga människor om evangeliets förträfflighet, och därigenom ”få med dem på vägen". Frälsningen är ett Guds suveräna verk i varje individs liv, det är Gud själv som genom evangeliet kallar människor till tro. Vår roll är att i trofasthet så ut evangeliet överallt och vittna om Guds nåd i ord och handling. Resultaten får vi lämna i Guds hand, han som i sin suveräna nåd kallar människor till sig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du skriver "Den villkorslösa utväljelsen och predestinationen skapar en oerhörd trygghet hos Guds folk." Kan den inte också skapa en enorm otrygghet? Tänk om jag inte är utvald. Det är frågan jag ofta får av dem som tvivlar på sin frälsning.

      Radera
    2. Jo, visst kan den göra det. Om den skiljs från sin kontext - doxologi och försäkran om Guds nåd - till att bli en spekulation. Men vår trygghet i frälsningen ska inte bero på idéer om predestination utan enbart i att vi vilar i tro på Kristi död och uppståndelse. Det är dit vi måste peka människor som är oroliga över denna fråga. Men ett större problem är kanske ändå människor som känner att deras egen tro inte räcker till och som försöker bära Gud snarare än att bli burna av Gud. Där har läran om utväljelse en plats, om den behandlas rätt. Allt kan missbrukas. Kan inte bibelns budskap om Guds dom och fördömelse också skapa osäkerhet? Men ändå måste vi hantera det budskapet, inte göra om det eller låtsas som det inte finns. På samma sätt med utväljelsen. Men lite förvånad ändå att du får frågor om utväljelsen av människor som tvivlar på sin frälsning, ingen förkunnar väl utväljelse i detta land?

      Radera
  4. Utväljelse 4.

    Gud jobbar alltså inte spontant eller slumpmässigt i historien utan i enlighet med en plan som han har gjort upp innan han skapade världen. Referenser till Guds plan finns lite överallt i bibeln. Ibland heter det ”Guds plan”, ibland hans ”rådslut”. Och ibland hans ”beslut”. Om vi begränsar oss till NT kan vi nämna Ef 1:4, 5, 9, 10, 11; Rom 8:28ff, 2 Tim 1:9. Många fler texter skulle dock kunna nämnas. Guds plan är också bakgrunden till uttryck som ”när tiden var inne sände han sin Son”. Gud iscensätter sin eviga plan i historien utifrån den plan och tanke som han har haft på förhand. Och i fokus för denna plan står utväljelsen av ett folk i Kristus. Helt grundläggande är att detta är Guds plan, människor har ingen del i hur denna plan utformas och människors respons följer på Guds nåd och initiativ, det är inte villkoret för Guds frälsning. Utväljelsen är således villkorslös, helt igenom ett nådesbeslut som Gud har fattat inom sig själv.

    Det här inlägget har redan blivit alldeles för långt, men vad som saknades i ditt inlägg, Jonas, var en jämförelse med andra texter där Paulus skriver om utväljelse och predestination. Inter minst saknades paradtexten i Rom 8:28ff. En jämförelse med denna text kan hjälpa oss att komma åt innebörden i efesierbrevstexten eftersom båda texterna behandlar predestinationen. Om vår tolkning av Ef 1 inte hänger ihop med denna text är det något fel på vår tolkning, och vice versa. Där sägs det att Gud för en grupp människor (sammanhanget gör klart att det är de som tror på Jesus Kristus) låter ”allt samverka till det bästa”. Och denna grupp människor är ”kallade efter hans beslut”. Detta beslut är rimligtvis samma beslut som beskrivs i Ef 1:4 och som där beskrivs som utväljelse. Sedan följer en frälsningsordning där denna grupp människor är med i varje steg. Logiken är att om man är med i ett steg är man med i alla.

    Det första steget där är ”dem som han i förväg har känt”. SFB översätter här helt korrekt grekiskans proginosko som ”i förväg känt” snarare än ”förutvetat”. Den kunskap som här knuts till Gud är inte en sorts registrerande och objektiv kunskap på förhand om vilka som ska sätta tro till Kristus, utan är det folk som Gud har utvalt i nåd. Alla dessa, har Gud bestämt att ”forma efter hans Sons bild”. I 8:30 beskriver Paulus samma steg med orden ”dem som han har förutbestämt har han också kallat”. Och kallelsen är det andra steget i denna frälsningsordning. Med andra ord, om man har blivit kallad genom evangeliet (här förstått som en kallelse som effektuerar frälsningserbjudandet, inte bara ställer fram ett erbjudande i allmänhet) tillhör man gruppen som sägs ha blivit förutbestämd, eller har blivit ”i förväg känd” av Gud.

    Alla som har kommit till tro på Kristus får alltså ta till sig detta och vara trygga och vissa om att frälsningen vilar på Guds nåd och vilja, inte på min egen skröpliga tro. Och här får vi också veta att alla dessa som har kallats genom evangeliet har ”förklarats rättfärdiga”. Förmodligen använder Paulus här rättfärdiggörelsen som en sammanfattande term för hela frälsningen - alla som kommit till tro på Kristus är frikända från all skuld, förlåtna och fullt ut accepterade av Gud. Och det sista steget är frälsningens fullkomnande där vi förhärligas.

    SvaraRadera
  5. Utväljelse 5.

    Lägg märke till att denna frälsningsordning presenteras som en obrytbar kedja. Och lägg märke till att allt har sin grund i Guds utväljelse och slutar i vårt förhärligande. Och är man med i ett steg är man med i alla. Om inte utväljelse är en något partikulärt så är alternativet universalism. För alla som har kallats, enligt denna text, kommer att förhärligas. Och alla som har kallats och förhärligas har blivit kallade ”efter Guds beslut”, dvs allt är rotat i Guds utväljelse och förutbestämmelse, Och återigen är det insatt i ett sammanhang av doxologi och förundran över Guds nåd.

    Till sist några kommentarer till de problem som frågorna om utväljelse och predestination kan ställa till med när vi inte betraktar dem i ljuset av förundran över Guds nåd och istället gör dem till problem som vi ska försöka lösa med hjälp av logik och tankemöda.

    Utväljelsen är en ”till-syvende-og-sidst-sanning. Att en del får problem med utväljelsen beror på att man inte ser den i sitt rätta sammanhang, så som den har uppenbarats för oss. Vi uppmuntras ingenstans i bibeln att sitta och fundera över en abstrakt lära om utväljelse och predestination. Vi uppmuntras istället att kasta oss på Guds nåd i Kristus, att hålla oss till korset. När vi gör det får vi veta att vår frälsning ytterst sett vilar på Guds beslut. När allt är sagt och gjort, till syvende og sidst, så är allt i Guds hand, även vår egen frälsning. Det innebär trygghet och vila.

    Gud är inte skyldig någon frälsning. Många som reagerar på utväljelsen gör det utifrån tanken att Gud vore orättvis som inte frälser alla. Men det är att bortse från människans synd och skuld inför en helig Gud. Gud är inte skyldig människan någonting annat än rättvisa, vilket innebär dom och fördömelse för alla utan undantag. Det är själva bakgrunden till evangeliet. Att Gud frälser ett folk i Kristus beror endast på hans barmhärtighet och nåd. Att människor har levt precis som de har velat och att de får stå till svars för det är inte ett utslag för orättvisa hos Gud, tvärtom det är rättvisa.

    Bibeln lär bara en utväljelse till frälsning, inte en utväljelse till fördömelse. Många som reagerar mot bibelns undervisning om utväljelse gör det utifrån en idé om att Gud skulle ligger bakom människors fördömelse såväl som andras frälsning, och det på precis samma sätt. Det här är idén om ”dubbel predestination”, alltså att Gud har förutbestämt en grupp till frälsning och en annan till fördömelse och det är inget man kan göra åt det. Det är sant att vissa inom den reformerta traditionen tror på dubbel predestination men även när de gör det så gör de en tydlig distinktion mellan utväljelsen och fördömelsen. Man trycker på att relationen mellan utväljelsen och fördömelsen är asymmetrisk. Gud har aktivt fattat ett val att frälsa ett folk i Kristus, han tillåter passivt andra att bli kvar i sin synd och sedan stå ansvariga för den.

    För oss som tror på ”enkel predestination” är denna asymmetri ännu tydligare. Gud har fattat ett positivt beslut om att frälsa människor i och genom Kristus. Alla som slutgiltigt blir fördömda blir det på grund av deras egen synd. Det är alltså helt och hållet deras egen skuld, inte Guds. Evangeliet går ut till alla och bibeln säger att Gud inte har sin glädje i den ogudaktiges död (Hes 18) och att han vill att alla människor ska bli frälsta. Vi accepterar därför en paradox här och motstår frestelsen att skapa ett logiskt system som kastar en skugga över Guds godhet.

    SvaraRadera
  6. Utväljelse 6.

    Alla som söker frälsning i Kristus tas emot av Gud. NT är översållat med löften från Gud om att han tar emot alla som söker frälsning i Kristus. Som Paulus skriver i Rom 10:13: ”Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst”. Ett bibelord att hålla sig till i detta sammanhang är Jesu ord i Johannes 6:37. Där knyts utväljelsen och vår förtröstan på Jesus ihop. En bild som belyser detta är: Tänk dig att korset är så stort att det rymmer en dörr. Ovanför den dörren finns en skylt med orden: ”Var och en som tror på honom ska ha evigt liv” (Joh 3:16). Som gensvar på denna inbjudan till frälsning kliver du genom dörren och hamnar på andra sidan. Där ser du att det finns ännu en skylt, där står det: ”Utvalda innan världens grund blev lagd”. Du får alltså ta till dig den tryggheten och glädjen när du har gått igenom dörren, du inser att Guds beslut på något sätt låg före ditt eget. Och det är till vår tröst!

    Allt är inte uppenbarat för oss. Vi måste acceptera att det finns mysterier och paradoxer i tron, saker vi inte kan få ordning på intellektuellt. Guds treenighet, Kristi två naturer är två exempel på det. Gud har inte uppenbarat allt som finns att veta om tillvaron och det måste vi acceptera. 5 Mos 29:29. Exakt hur polerna Guds suveränitet och mänskligt ansvar förhåller sig till varandra är helt enkelt inte uppenbarat för oss. Det tillhör det som är fördolt, det tillhör Gud. Vi måste någonstans släppa viljan att veta allt. Vi får istället glädja oss över det Gud har uppenbarat och lämna det andra åt Gud. Gud har i centrum av historien ställt fram Kristi kors och erbjuder genom evangeliet frälsning för alla som vill ta emot. DÄR måste vårt fokus ligga, både för vår egen frälsning och för alla andras.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en intressant bild, men om den ska vara trogen mot det Paulus skriver borde det stå "Utvalda i Kristus innan världens grund blev lagd", och då blir kanske betydelsen en helt annan. Sen håller jag förstås med om att initiativet kommer från Gud och att frälsningen helt och hållet vilar på Guds nåd och Kristi verk. Jag tror på utväljelse, men inte på villkorslös utväljelse. Jag tror på nåden, men inte på att den är oemotståndlig.

      Radera
    2. Självklart ska det stå "utvalda i Kristus", det finns ingen utväljelse utan Kristus, och det finns ingen frälsning utan honom. Men betydelsen blir inte en helt annan eftersom det fortfarande är folket som är objektet för utväljelsen. Frågan är vad vi lägger i begrepp som "Guds initiativ" och "Guds nåd". Den reformatoriska teologin är här radikal och tillskriver inte människan någonting. Frälsningen är Guds initiativ och verk, helt och hållet. Nåd innebär att Gud gör allt. Om inte nåden vore oemotståndlig - även om själva ordet kan vara lite missvissande - så skulle ingen syndare bli frälst, utifrån hur jag ser det. På grund av vår radikala fallenhet. Jag tror att Gud måste övervinna allt vårt motstånd mot honom genom Anden, annars kommer vi inte till honom.

      Radera
    3. En sak till. Paulus nämner inte alltid Kristus när han talar om troende som utvalda. Se: Rom 8:33, Kol 3:12, 1 Tess 1:4-5, 2 Tess 2:13, 2 Tim 2:10, Tit 1:11. Så helt opaulinskt var nog inte min bild ovan, även om inte Kristus nämndes. MEN, det är klart att utväljelsen är i Kristus, utan honom finns ingen frälsning överhuvudtaget. Ett sammanhang väl värt att beakta är 2 Tim 1:9:

      "Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet".

      Detta är en ganska fullödig syn på utväljelsen. Den ligger till grund för frälsningen, den är Guds beslut och Guds nåd, den vilar inte på något hos människan - således villkorslös - och den kommer till uttryck i en kallelse genom evangeliet som för människan till tro och frälsning.

      Radera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  8. Jonas Q

    Håller med om mycket av vad du skriver men har ett par kommentarer. Tycker t ex att du formulerar dig lite oklart i följande stycke, där du kommenterar προγινώσκω i R 8:29.

    ”Det första steget där är ”dem som han i förväg har känt”. SFB översätter här helt korrekt grekiskans proginosko som ”i förväg känt” snarare än ”förutvetat”. Den kunskap som här knuts till Gud är inte en sorts registrerande och objektiv kunskap på förhand om vilka som ska sätta tro till Kristus, utan är det folk som Gud har utvalt i nåd. Alla dessa, har Gud bestämt att ”forma efter hans Sons bild”

    För det första kan προγινώσκω mycket väl översättas med ”förutvetat” eller ”i förväg känt till”. Vine’s skriver t ex, Foreknow, Foreknowledge:
    "to know before" (pro, "before," ginosko, "to know"), is used
    (a) of Divine knowledge, concerning
    (1) Christ, 1Pe 1:20, RV, "foreknown" (AV, "foreordained");
    (2) Israel as God's earthly people, Rom 11:2;
    (3) believers, Rom 8:29; "the foreknowledge" of God is the basis of His foreordaining counsels;

    Då handlar alltså ”första steget” om att Gud i förväg känt till eller vetat, d v s underförstått, vilka som skulle komma till tro. Det behöver naturligtvis inte utesluta att han även har känt dem, d v s en mer subjektiv kunskap, eftersom Gud är evig s a s. Denna har dock sin utgångspunkt i den objektiva kunskapen som kan ligga i betydelsen av προγινώσκω.

    Vet inte riktigt vad du syftar på när du skriver; ”utan är det folk som Gud har utvalt i nåd”. Menar du att kunskapen avser detta folk? Håller med om att det i slutändan handlar om dem men det låter som att du menar att προγινώσκω här skulle betyda utvälja, utkora eller förutbestämma men det kan det ju inte göra. Paulus skriver (SFB);
    ”Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder”.

    Att i förväg känna eller känna till kan ju inte betyda detsamma som förutbestämma. I så fall skulle Paulus här säga; ”De han i förväg förutbestämt har han förutbestämt…”, vilket är helt orimligt. Nej, jag menar alltså att vad han vill säga är; dem han i förväg har känt till (att de skulle komma till tro och som han därför har känt som sina), dem har han förutbestämt (προορίζω) till att formas efter hans Sons bild etc. D v s versen talar egentligen inte om förutbestämmelse av vilka som kommer till tro, utan endast om att de som kommer till tro är förutbestämda till det som följer; kallelse, rättfärdiggörelse och förhärligande.

    Som sagt jag är osäker på om vi är överens om detta men det kanske vi är?

    SvaraRadera
  9. Godet skriver: ”Uttrycket dem vilka han förut känt, lägger till grund för detta individuella utkorelsebeslut, en handling av vetande (så Krysostomus, Hieronymus, Neander, Tholuck, Meyer, Philippi, Weiss, Luther). Ordet känna har i verkligheten aldrig i den h. Skrift den rent sedliga betydelsen älska eller av kärlek utvälja. Man behöver blott undersöka de ställen som blivit anförda till förmån för en sådan betydelse, och i synnerhet dem, som avse det sammansatta verbet förut känna, för att faststlå att, till och med där, varest bibetydelsen älska eller utvälja anknyter till bruket av detta verb, likväl begreppet känna i ordets egentliga bemärkelse städse är och förbliver den grundläggande användningen av ordet…
    Varpå syftar detta förutvetande?... dem vilka han har förutsett, att de skulle bli hans genom tron, d v s genom nådens mottagande. Att tolkningen är gammal är ej bevis för dess ogiltighet…
    Korteligen: objektet för Guds förutvetande är de kommande troendes tro; objektet för deras förutbestämmelse är deras fullständiga härlighet”.

    Och C-O Rosenius: ”Johannes skriver ”Jesus visste från begynnelsen vilka som inte trodde” och således även vilka som däremot skulle tro. Sådana hade han även redan sett i himmelen saliga och därför redan tecknat dem i sin bok såsom sina, älskat dem och bestämt dem för sin eviga salighet. Ordet förut känt eller förut vetat kan aldrig beteckna detsamma som utsett, utkorat eller förutbestämt; ty utom det att ordet proginoskein icke kan betyda annat än förut veta, säger det sig självt att aposteln icke kunde i detta sammanhang bruka tvenne ord i en och samma mening så att betydelsen skulle bliva: vilka han har utkorat, dem har han utkorat…
    Ordet förut känt betyder således endast, att Gud har i sin eviga allvetenhet förut känt, vilka som skulle anamma och följa nåden, och dessa har han därför ock redan förutbestämt att de skulle vara lika hans Sons bild…
    Och då Kristus gråter över Jerusalem, säger han: ”Jag har velat församla dina barn o s v, men ni har inte velat”. Så säger Herren: Jag har velat men ni har inte velat. Han säger inte: Jag har inte velat i avseende på alla.”

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Christian för ditt bidrag till tolkningen av Rom 8:29. Om jag förstår dig rätt resonerar du som en god arminian och jag tror inte att Jonas Q håller med dig.

      Radera
    2. Helt riktigt, jag håller inte med, och faktum är att jag inte känner till en enda modern exeget som tror att förutvetandet ska förstås som att Gud har vetat vilka som ska tro och sedan utvalt dem. Dels för att det inte är en bra förståelse av ordet förutveta, dels för att det gör hela utväljelsen om intet och placerar initiativet hos människan, tvärtemot det bibliska vittnesbördet. Jag ska kommentera detta lite mer i morgon.

      Radera
    3. Förutvetande - proginosko - och Rom 8:29.

      Det är ju helt riktigt att proginosko kan ha den enkla betydelsen ”att veta på förhand”, men frågan är om det den betydelsen Paulus syftar på i denna text? Vissa har hävdat det i kyrkohistorien, men mig veterligen är det en ovanlig syn bland exegeter i dag. Ords betydelse måste alltid avgöras av sammanhanget, hur en författare använder det, inte enbart den lexikala betydelsen. En annan, och troligare betydelse, av proginosko är ”förutkänt”, vilket ju också är SFBs översättning. Som du vet använder bibeln, både i GT och NT, verbet ”veta” i en djupare och mer emotionell mening än ett kliniskt vetande. Ordet för "att veta", hebreiskans yada', brukar därför kofta översättas med ”att känna” just för att signalera denna emotionella och intima betydelse av ordet. Här är några möjliga lexikala omfånget av Yada’ (du kan kolla in lexikon på nätet):

      To know, learn to know; to perceive; to perceive and see, find out and discern; to discriminate, distinguish; to know by experience

      ”Adam kände sin hustru” är ett exempel på hur detta vetande kan användas. Det är ju en eufemism för deras sexuella förening och uttrycker alltså intimitet, närhet och kärlek snarare än ”vetande” i en kognitiv mening. Ett annat exempel är Amos 3:2 som i SFB lyder: "Endast er har jag känt som mitt folk
      av alla jordens släkter, därför skall jag också straffa er för alla era missgärningar”. I versen innan sägs det att Gud har fört upp folket från Egypten, alltså utvalt och befriat folket för att de ska tillhöra honom. Yada här har ju inte betydelsen ”veta” utan snarare att Gud särskilt månar om detta folk, att han har utvalt det folket till sig. Därför översätts denna vers ibland såhär (NIV) "You only have I chosen of all the families of the earth; therefore I will punish you for all your sins”. Många liknande sammanhang kan nämnas, vilket visar att verbet ”att veta” inte alltid, sällan till och med, har innebörden att man vet om något kognitivt.

      Samma sak gäller för proginosko. ”Vetandet” på förhand som åsyftas är inte att Gud sitter i sin himmel och känner till saker och ting, utan att kan är intimt involverad, att han på ett känslomässigt plan har involverat sig i sitt folk, innan de ens existerar! ”Förutkänt” är därför helt korrekt översättning här, och det är ju den betydelse som de allra flesta moderna exegeter föredrar. Arminius idé om att Guds utväljelse är baserad på att han vet vilka som ska bestämma sig för att tro på Kristus fungerar därför inte utifrån detta sammanhang. För det första sägs inget om någon aktivitet, som tro, som Gud skulle ha registrerat och handlat utifrån i detta sammanhang. Det är folket, ”dem”, som är förutkända av Gud. Innebörden är att Gud i sin nåd och kärlek har utvalt alla dessa, han har älskat dem, i en utväljande mening, innan de ens existerat. Och baserat på detta förutkännande och hans ”beslut” kallar han alla dessa till tro och frälsning i Kristus.

      Mer finns att säga men jag vill försöka undvika att bli för långrandig, vilket jag verkligen har en tendens till. Men kan du se att denna användning av proginosko är en mer naturlig tolkning som är i harmoni med hela sammanhanget? I vers 32 kallas dessutom samma grupp människor för ”Guds utvalda”, inte de som har utvalt sig själva och som Gud har bekräftat i efterhand.

      Radera
    4. Jonas M
      Jag är inte arminian eftersom jag ej är reformert, utan har en luthersk grundsyn i dessa frågor.

      Radera
    5. Ok. Men om det visar sig att den syn på förutvetande som omnämns i de lutherska bekännelseskrifterna inte håller vatten gentemot bra exegetik Vad göra då? Jag försökte ju, mycket summariskt, lägga fram en bättre tolkning av hur Paulus använder ordet proginosko i Rom 8:29. Kan det trumfas av Konkordia? För om man menar att utväljelsen är baserad på Guds förutseende av människans tro har man ju exakt samma syn som Arminius. Men oavsett postioneringar och kyrkotraditioner, vad är den mest sannolika innebörden i begreppet proginosko i Rom 8:29? Det är väl det vi diskuterar, inte vilka bekännelseskrifter vi håller oss till?

      Det finns mycket mer att säga om proginosko, som ytterligare stärker vad jag har presentert ovan. Inte minst 1 Pet 1:18-20:

      "Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull"

      Ordet som används för "utsedd" i vers 20 är just proginosko. Men har av SFB översatts, helt korrekt, som "utsedd". Andra översättningar väljer "chosen". Ingen tror väl att Gud bara "kände till i förhand" att Kristus skulle bli offret för våra synder? Innebörden är att han blev utsedd, eller vald, att bli offret för våra synder. Precis på samma sätt i Rom 8:29, Gud har "förutkänt", eller "utvalt" ett folk av evighet, dessa kallas till tro genom evangeliet, rättfärdigförklaras och kommer att bli rättfärdiga. Det är den "gyllene kedjan" som presenteras i Rom 8:28ff. Frälsningen är således viss, vi kan vila i den, Gud är suverän, han tar hand om oss. Eller med Heidelbergbekännelsens underbara ord:

      ”What is your only comfort in life and in death?

      That I am not my own, but belong- body and soul, in life and in death - to my faithful Savior, Jesus Christ. He has fully paid for all my sins with his precious blood, and has set me free from the tyranny of the devil. He also watches over me in such a way that not a hair can fall from my head without the will of my Father in heaven; in fact, all things must work together for my salvation. Because I belong to him, Christ, by his Holy Spirit, assures me of eternal life and makes me wholeheartedly willing and ready from now on to live for him."

      Radera
    6. Jonas Q
      ovanstående var svar till Jonas Melin inte till dig.

      Oj vad du gick igång då så här på fredagskvällen...!

      Hade börjat skriva något om att det du skriver var förenligt med luthersk uppfattning men upptäckte att jag var för trött för att samla tankarna så jag får återkomma.
      Jag har dock inte hävdat att utkorelsen är baserad

      Radera
    7. på Guds kännande till vilka som kommer till tro och f f a inte att man kan utvälja sig själv som du skrev i ett tidigare inlägg. Det frangår ju tydligt i min kommentar nedan. Nej
      utkorelsen är av nåd och föregår det andra som följer.

      Radera
    8. Christian, när jag använder begreppen arminian och kalvinist handlar det bara om åt vilket håll man lutar i frågorna om utväljelse och förutbestämmelse, inte om att man håller med Arminius eller Kalvin i alla frågor eller i vilken kyrkofamilj man hör hemma. Jag använder begreppen, så som jag har definierat dem i det här inlägget: http://barnabasbloggen.blogspot.se/2009/09/utkorelsen-och-den-fria-viljan-hur.html

      Det jag menade var att du verkade tolka Rom 8:29 som en arminian, men jag är lite osäker på det. Du verkar dra år båda hållen.

      Radera
    9. Jonas Melin

      Håller med om att det kan uppfattas inkonsekvent. Jag är präglad av Godet och Rosenius och vad de skriver om Rom 8:29. Jag förnekar inte att utkorelsen enbart baseras på Guds nådesbeslut: "att han har utvalt oss förrän världens grund vad lagd och att han i sin kärlek genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn". Det gör f ö inte Rosenius heller.

      Radera
  10. Har inga problem med den lutherska läran om utkorelse till tro. Jesus säger ju : Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er. Jag menar dock att proginosko i R8:29 inte explicit handlar om föritbestämmelse utan om förutvetande. Som Godet påpekar har t x även Luther den tolkningen.

    SvaraRadera
  11. Jonas Q (23:30)

    Kommenterar det du skriver nedan:
    §1 ”Ok. Men om det visar sig att den syn på förutvetande som omnämns i de lutherska bekännelseskrifterna inte håller vatten gentemot bra exegetik..”.

    Trodde du hade bättre koll på de lutherska bek.skrifterna. Så här står det t ex i XI:e artikeln i Konkordieformelns andra del (SD XI), se http://www.logosmappen.net/bekskrifter/kf/kf_sd_VIII-XII.html#XI:

    4 Många förväxlar Guds eviga förutvetande med Guds eviga utkorelse. Man måste »noga ge akt på skillnaden mellan Guds eviga förutvetande och hans barns utkorelse till den eviga saligheten»

    87 Genom denna förklaring av läran om Guds utvalda barns eviga och saliggörande utkorelse gives åt Gud helt och fullständigt den honom tillkommande äran, att han av idel barmhärtighet i Kristus utan alla våra förtjänster eller goda gärningar gör oss saliga "enligt sin viljas beslut", såsom det heter i Ef. 1: "Efter sin viljas behag har han förutbestämt oss till barnaskap hos sig genom Jesus Kristus, sin nåd och härlighet till pris, varmed han har benådat oss i den älskade."

    88 Därför är det falskt och oriktigt att lära, att icke blott Guds barmhärtighet och Kristi allraheligaste förtjänst, utan även något hos oss vore grunden till Guds utkorelse, för vars skull Gud utkorat oss till evigt liv


    Din beskrivning av luthersk tro, ”att utkorelsen skulle vara baserad på Guds förutseende av människans tro” visar sig alltså inte stämma alls.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Min beskrivning av luthersk tro"? Nu drar vi lite höga växlar kanske. Det var synen på "förutvetande" som åsyftades. Och där tycker jag nog att den bekännelselutherska positionen liknar den arminianska. Men i sann luthersk anda upprätthåller man en paradox, vilket gör att man ändå inte hamnar i arminianernas läger.

      Radera
    2. Jonas Q

      Nej, det tycker jag inte alls att jag gör. Läser du mina kommentarer? Jag visade ju att den (arminianska) synen på förutvetande som du tillskriver luthersk lära inte återfinns i bek.skrifterna. Jag visade ju med citat från KF SD XI att denna uppfattning förkastas i bek.skrifterna samt även av två nutida lutherska lärare.

      Ditt svar ”där tycker jag nog att den bekännelselutherska positionen liknar den arminianska” tyder ju på att du inte har någon riktigt koll. Kan du visa något ställe i bek.skrifterna där utkorelsen sägs vara baserad på förutvetande (om vilka som kommer till tro) s a s? Läs KF SD XI så ser du att det inte stämer.

      Som sagt har du läst vad Borgström och Becker skriver nedan om det paradoxala i att samtidigt upprätthålla utkorelsen och den universella nåden? Antar att även du kan få vissa problem här. Du skrev ju tidigare att du förkastade dubbla predestinationen som förklaring till ”varför vissa och inte andra” men som jag förstod det omfattade du den universella nåden, d v s att nådeserbjudandet gäller alla. Men så kanske inte var fallet? Du skriver ju ”i sann luthersk anda upprätthåller man en paradox, vilket gör att man ändå inte hamnar i arminianernas läger”, vilket jag uppfattar som kritik av denna den lutherska positionen.

      Hur var det nu du skrev på förra tråden om Kalvinism i Sverige? ”Vi predikar ingenting som inte Luther skulle kunnat predika”. Menar du då att Luther förnekade den universella nåden eller att han predikade dubbel predestination? Men i så fall har alltså t o m lutherska bek.skrifterna missuppfattat Luther eftersom de lär den universella nåden men förnekar dubbel predestination.

      På mig låter det alltså som att du står betydligt närmare kalvinistisk lära än luthersk men du kanske kunde förklara din postion närmare här.

      Radera
    3. Christian,

      Vi kanske pratar förbi varandra lite nu. Jag ville alltså enbart kommentera ordet "förutvetande". Det finns en glidning mot det arminianska i Konkordia när det gäller detta begrepp genom att det betonas att man måste göra en strikt bodelning mellan "förutveta" och "utvälja". Det är väl just därför som en uttalad arminian som Mellin tycker att han känner sig hemma med vissa av dina formuleringar här. När man översätter proginosko med "förutkänna", som jag har argumenterat för, så blir saken en annan. Förutkännandet, eller förutälskandet, är ju intimt förbundet med utväljelsen och kan inte skiljas från det. Texten säger ju att det är dem som han har "förutkänt som han har förutbestämt..." Det var det jag syftade på, inget annat. Däremot håller jag med dig om att Konkordias hela och fulla resonemang visar på en mycket mer komplex och rik bild där man vill göra allt för att inte skapa en problematisk schism mellan Guds universella frälsningsvilja och utväljelsen. Och det är en viktig markering.

      Jag vet inte om jag vill ägna mer tid åt att klargöra min position mer än jag har gjort. Jag har nog klargjort den mer än de flesta andra tycker jag. Jag vidhåller alltså att jag sällar mig mer till det lutherska än det reformerta, men det finns många viktiga insikter också hos de reformerta. Det som för mig är särskilt angeläget, och där jag tycker att de lutherska bekännelsetexterna är bättre, är att evangeliet där alltid finns i förgrunden och att hela frågan om utväljelse, predestination etc, blir till tröst och glädje för dem som har kommit till tro på Kristus och inte görs till en stor och problematisk härva av spekulationer om Guds fördolda plan. Tyvärr har den reformerta betoningen ibland kantrat över till det genom att man har tappat perspektiven och sammanblandat bakgrund med förgrund. I sin iver att försvara Guds fria nåd har Guds kärlek och barmhärtighet i Jesus Kristus inte alltid framställts sår rent och klart som det bör.

      Jag tycker att det var fina texter av Borgström som du klippt in nedan. Dock tycker jag att man gör det lite för enkelt för sig när man 1. likställer det reformerta med Calvin och hans lära om dubbel predestination och 2. menar att de reformerta hemfaller åt logik och inte vill låta mysteriet stå kvar. Den reformerta traditionen är för stor för att dena tolkning ska kunna betraktas som vederhäftig. Inte minst måste man inse att det finns två stora strömmar, den skotska - förknippad med Westminster - och den holländska - förknippad med Heidelberg. Calvin och hans dubbla predestination är alltså bara en, om än stor, tolkning inom det reformerta, många håller fast vid enkel predestinaiton. För egen del är jag långt mer attraherad av Heidelberg än Westminster. Men hela den reformerta traditionen är rik och full av skatter. Dock har jag alltid varit mest dragen till det lutherska med syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelse och nyskapelse genom Kristus allena i centrum.

      Till sist får vi konstatera att detta är stora och svåra frågor och att det är av största vikt att vi behandlar dem rätt. Som Melin har påpekat ovan kan spekulationer om predestinationen leda till ångest och förtvivlan hos kristna som fastnar i dessa frågor och inte ser Kristi kors klart och tydligt. Där har vi alla ett ansvar mot varandra att hela tiden peka på Guds nåd i Kristus, där har Gud uppenbarat sig själv och sin vilja och inbjudit alla att "fritt och för intet" komma och ta emot frälsning och evigt liv.

      Detta får vara mina slutord i denna diskussion.


      Radera
    4. OK tack för ett givande meningsutbyte.

      Radera
  12. Jonas Q (23:30)

    V g proginsko är jag beredd att ompröva min tolkning av ordet i R 8:29. I förväg känt eller känt (som sina) som SFB tillägger är trots allt tänkbart och passar i kontexten. V g översättningen av proginosko i 2 P 1:20 finns det dock andra ställen, där denna inte funkar lika bra, så att enbart hänvisa dit räcker inte.

    Apg 26:5 De känner mig sedan lång tid… Behöver inte nödvändigtvis betyda att de var personligt bekanta med Paulus utan kanske rimligare här att tänka sig att de endast kände till honom, eftersom han talar om ”alla judar”.

    2 Pet 3:17 Därför, mina älskade, då ni redan vet detta… Här är väl betydelsen förutvetande eller i förväg känt till som tydligast av de 5 förekomsterna av proginosko i NT.

    V g Rom 11:2 Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt (som sitt)… så översätter SFB här på samma sätt som i Rom 8:29.

    Vi har alltså en 50/50-fördelning av hur proginosko används på andra ställen så vi kan m a o inte dra någon entydig slutsats av det när vi ska tolka ordet i Rom 8:29. Men som sagt SFBs översättning passar nog ganska bra ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som sagt, ordet kan betyda "veta i förväg" rätt och slätt. Vilket det också ibland gör. Det är kontexten som avgör ett ords betydelse, inte den lexikala betydelsen. Och i Rom 8:29, där hela tyngdpunkten ligger på Guds initiativ och plan, så är "förutkänt" den mest naturliga innebörden. Det betyder att den arminianska synen att Gud utvalt de som han vet kommer att sätta tro till Kristus är felaktig. Den synen innebär att man sätter det mänskliga initiativet före det gudomliga och på så sätt gör Gud till en passiv åskådare av människans "fria val". Utväljelsen är villkorslös och har endast sin upprinnelse i Guds nådesvilja. Det är den mest naturliga tolkningen av såväl Ef 1:4ff som Rom 8:29ff.

      För att hävda den arminianistiska linjen måste man importera saker till texterna som inte finns där. Som att Gud har utvalt de som liksom har utvalt sig själva genom att utöva tro, eller att han har utvalt Kristus och genom att i tro ansluta sig till honom så får man del av hans utväljelse. Men vad texterna säger är att det är folket, som består av individer, som i Kristus är förutkänt och utvalt och som genom evangeliet kallas till tro, rättfärdiggörs och skall - med visshet! - förhärligas.

      Radera
  13. Jonas Q

    Läran om utkorelsen är dock paradoxal för det mänskliga förnuftet, som Lars Borgström skriver i sin artikel, http://www.fullbordat.nu/?id=27

    ”Den första paradoxen är att Guds eviga utkorelse endast gäller Hans barn, men att Han samtidigt vill att alla människor skall bli frälsta. Om orsaken till att en människa blir salig är Guds eviga beslut att frälsa henne, och Gud verkligen vill att alla människor skall bli frälsta, då borde ju slutsatsen bli att alla människor skulle vara utvalda och bli frälsta – inte minst med tanke på att Gud dessutom är allsmäktig. Ändå vet vi att så inte är fallet. Trots att den partikulära utkorelsen inte går ihop med Guds allmänna nådevilja, håller vi båda dessa läror för sanna, eftersom Bibeln lär så i klara och otvetydiga ord. …..

    En annan paradox vi inte kan förklara – annat än genom att hänvisa till den outgrundliga utkorelsen – är varför just vissa blir omvända och saliga, medan andra förblir oomvända och går förlorade. De förra har inte varit bättre än de andra och Gud har inte sökt de senare mindre allvarligt än de förra. Att de förra blir saliga beror enbart på Guds nåd och barmhärtighet, att de senare går förlorade beror enbart på deras egen synd och ondska. Detta kan vi omöjligt få ihop i en logisk ekvation. Vi kan inte peka på något positivt hos dem som blir frälsta. Deras frälsning är ju helt ett verk av Guds nåd. Varför räcker då inte nåden till alla? Jo visst, den räcker för alla. Men varför blir inte alla frälsta? Svaret blir då åter igen: de har inte velat. Vi löper alltså i en cirkel, och där är vi fast.
    Konkordieformeln stannar här och försöker inte komma med någon rationellt tillfredsställande förklaring:
    Ty dem, som bli straffade och mottaga sina "synders lön", sker ingen orätt. Men i de andra, åt vilka Gud giver och hos vilka han bevarar sitt ord, varigenom de upplysas, omvändas, behållas och bevaras, förhärligar Gud sin rena nåd och oförtjänta barmhärtighet…… (forts.)

    SvaraRadera
  14. Det finns två logiska, för förnuftet tillfredsställande sätt att lösa detta problem. Det ena sättet är synergismens, bl.a. utmärkande för den romersk-katolska kyrkan, och det andra sättet är tillgripandet av den dubbla predestinationsläran, som omfattas av den reformerta kyrkan. Den romersk-katolska kyrkan lär, helt riktigt, att Guds nåd riktas lika åt alla människor. Men frågan ”varför vissa men inte andra?” får hos katolikerna och andra synergister sin obibliska lösning genom att man hävdar att en skillnad föreligger hos människorna. Vissa är bättre eller åtminstone mindre dåliga, inte fullt så motståndskraftiga mot nåden, som de som går förlorade.
    Den reformerta kyrkan lär, helt riktigt, att alla människor är genomfördärvade och helt och hållet oförmögna att på något sätt bidra eller samverka till sin frälsning. Men frågan ”varför vissa men inte andra?” får hos de reformerta sin obibliska lösning genom att man hävdar att en skillnad föreligger hos Guds nåd gentemot människorna. De utkorade är föremål för en särskild oemotståndlig nåd som för dem till omvändelse, medan de fördömda endast nås av en allmän nåd som inte är tillräckligt stark för att omvända dem….”

    SvaraRadera
  15. Jonas Q
    Även Becker är inne på detta när han skriver om utkorelsen http://www.logosmappen.net/uppbyggelse/bocker/gd/66_utkorelsen.html
    Bekännelsetrogen luthersk teologi lär en begränsad utkorelse. Men sida vid sida med läran om en begränsad utkorelse står läran om den universella nåden fast utan någon förändring.

    ”Det blinda förnuftet förklarar visserligen dessa två sanningar vara motsägelsefulla; men vi ber vårt förnuft att tiga.” Sålunda motsätter sig lutherdomen varje lära om en dubbel utkorelse, och den förnekar uttryckligen att en människa skulle gå förlorad på grund av att hon inte är utvald.

    På samma sätt som i läran om omvändelsen söker teologer som håller fast vid den universella nåden också här efter en lösning på problemet i en skillnad hos människor. Men denna väg står inte öppen för lutherdomen. Det finns ingen orsak till utkorelsen hos människan.

    Vi förkastar som en obiblisk villfarelse läran att inte endast Guds nåd och Kristi förtjänst är orsakerna till nådavalet, utan att Gud därutöver har funnit eller ansett att det finns någonting gott i oss som påverkade Honom att utkora oss, något som på olika sätt har beskrivits som ”goda gärningar”, ”rätt uppförande”, ”rätt beslutsamhet”, ”att avhålla sig från medvetet motstånd”, osv. Skriften känner inte heller till någon utkorelse ”genom förutsedd tro”, ”på grund av tron”, som om tron hos den utvalde skulle komma före utkorelsen; utan enligt Skriften hör tron som den utvalde äger i tiden till de andliga välsignelser som Gud har förlänat dem genom sin eviga utkorelse. (forts.)

    SvaraRadera
  16. Men om det inte finns någonting annat inblandat här utom Guds fria nåd och om alla människor har likadan skuld, finns det inte något förnuftigt svar på frågan varför några blir frälsta och andra går förlorade. Calvins lära om utkorelsen är visserligen ett decretum horribile, men den är mänskligt sett förnuftig. Synergismen och arminianismen och semipelagianismen förstör visserligen frälsningen genom nåd allena, men också de är mänskligt sett förnuftiga. Theodore Graebner skriver:

    Man har inte längre något irrationellt element i denna lära om de som går förlorade står under ett påbud som av evighet överlämnat dem till fördärv; och man har också eliminerat den oförnuftiga faktorn om man antar att några människor uppför sig med större villighet när de kallas av nåden.

    Han avslutar sin diskussion om relationen mellan läran om en begränsad utkorelse och läran om en universell nåd med dessa ord:

    Att säga att båda satserna i vardera av dessa uttalanden är sanna är som att säga att båda motsatserna i två motsägande omdömen är sanna. Därigenom säger man också att en grundläggande tankelag här blir överträdd och att frågan är irrationell och oförnuftig. Men fastän sådana enorma antaganden är inblandade när man både håller fast vid läran om nådavalet och läran om människans fulla ansvar, ska vi inte bli avskräckta av att det är nödvändigt att göra ett sådant erkännande. När vi gör det, erkänner vi helt enkelt en begränsning av det mänskliga förnuftet som vi har kommit fram till genom det allra strängaste logiska förfaringssätt och som är en klar lära i den inspirerade Skriften.

    SvaraRadera
  17. Jag förstår inte problemet med att vara utvald!? Det ena uteskuter ju inte det andra. Står ju även klart och tydligt på många ställen i Bibeln, men det gör ju inte att jag, personligen, tror mig vara förmer än ofrälsta, tvärtom, Gud vill att alla ska bli frälsta. Det står i Rom. 8:29-39 ~ Dem som Han har förutbestämt, dem kallar Han också...Paulus gör skillnad på kallelse och att vara förutbestämd.

    I vers 33~ Vem vill anklaga Guds utvalda...

    På ett annat ställe i GT,står det : "Jag vet vilka Jag har utvalt".

    På ännu ett annat ställe står det att; "Många är kallade, men få är utvalda..."

    Hur kan det vara så då? Gud vill absolut frälsa alla, det var ju därför Jesus dog på Korset, men även de som en gång tagit emot frälsningen vill tyvärr inte! Vad är det då som dom inte vill? Betala priset på ett helöverlåtet liv, förföljelse och allt vad det innebär, de trivs för bra att sitta kvar i kyrkbänkarna och lyssna på en färdig predikan, dricka kaffe och sedan gå hem och titta på teve. Gud kan inte välja en sådan person. Han prövar hjärtan och utväljer därefter. David blev speciellt utvald! Ingen av hans bröder hade ett sådant hjärta som han, därför dög ingen av dom i Guds ögon. Allt är inte "Kalvinism" som har med utkorelse att göra, det tror jag är ett dike pga okunskap i Kristi kropp och har så varit sedan Calvin dog på 1500-talet, en liten förvirring. Vill man se tydlig kalvinism kan man studera Jehovas Vittnen. Där ser man klart och tydligt spår av Kalvinsmen. JV har bara vissa, nämligen 144000 är utvalda, ( Uppenbarelseb.) och bara några få i deras församlingar är bland dessa "utvalda" och det är också bara dom som får ta nattvarden, resten av församlingen får lukta på vinet!

    Men det utesluter ju inte att Gud utväljer! Lärjungarna blev utvalda, dom kom ju inte till bara av en "slump". "Gud utväljer det som ingenting är", står det på ett annat ställe, för Hans är äran, och därför kan inte Gud frälsa vem Han vill, för alla vill inte bli frälst. "Tron är inte var mans" står det på ett annat ställe ni får leta upp själva. De som lever i lyx och flärd och har lite behov av andras hjälp och än mindre Gud blir det svårare för Gud att frälsa. Det står i Guds,Ord, men det är inte omöjligt, för ingenting är omöjligt för Gud men det blir svårt! Och ja, det finns det många rika, och framgångsrika i Kristi Kropp som inte är så beroende av andra, men hur dom förvaltar sina gåvor är upp till dem. Gud utser. Inte för att någon är speciell utan kanske mer för att Han först ser till hjärtat men också för att Han är barmhärtig och går även efter dom som inte vill, Han går till alla, vissa tar emot på en gång medan vissa tar det ett helt liv för innan dom ödmjukar sig. Men Gud utväljer!

    SvaraRadera