Håkan berättar om livet i Råslätts församlingsgemenskap

Idag vill jag presentera Håkan Karlsson för Barnabasbloggens läsare. Håkan har varit med i Råslätts församlingsgemenskap sen början av 80-talet. Här delar han sina tankar och erfarenheter av att leva i gemenskap.

Jag och min fru Margareta gifte oss 1980 och har bott på Råslätt sedan dess. Vi var med från starten av Råslätts församlingsgemenskap tillsammans med bl.a Jonas och Kerstin Melin. Jonas har ju på sin blogg beskrivit en del av vår gemensamma strävan att forma en församlingsgemenskap i Jesu anda och jag vill berätta något av mina erfarenheter från Råslätt.

Att söka leva i en nära gemenskap var viktigt för mig när vi flyttade till Råslätt. Jag hade då i flera år levt i storfamilj och i ett team och ville fortsätta att leva i ett sammanhang som betonade ett liv tillsammans i vardagen. Jag är glad för att det fanns en rörelse på 70-talet och början av 80-talet som betonade ett sådant liv. Det var en hel del kristna gemenskaper i Sverige som försökte hitta former för ett gemensamt liv. Många fick impulser från andra länder där det fanns många exempel på kommunitetsliv.

Under några veckor i mitten av 1980-talet besökte jag och min fru den anabaptistiska kommuniteten Bruderhof i England, där ca 300 personer levde i egendomsgemenskap. Vi lärde oss mycket under de veckorna och blev utmanade att förena oss med dem. För dem var ett gemenskapsliv där man delade allt det självklara livet i Jesu efterföljelse. Vi var några som under en tid brottades med att dela allt, men förverkligade inte den visionen. Jag tror inte att ett liv där man praktiserar egendomsgemenskap och ger livstidslöften till en kommunitet är den enda vägen, men jag utmanas av en sådan gemenskap där man är beredd att ta konsekvenserna av att följa Jesus på alla livets område.

En hel del av de gemenskaper som fanns på 70-talet och 80-talet upphörde efter ett antal år. Det finns säkert många olika anledningar till det, men det tänker jag inte gå in på här. Men jag är glad för att jag fortfarande lever i samma område och i samma gemenskap, där också några vänner finns kvar sedan nästan 30 år tillbaka. Våra livssituationer har förändrats med jobb och familj, och vi har förändrats, men vi vill fortfarande hålla fast vid betydelsen av att stå varandra nära i vår efterföljelse av Jesus.

Att leva nära varandra är en stor utmaning och det är många gånger genom åren som det livet har utsatts för prövningar. Jag hade många drömmar om den ideala församlingen när jag var yngre. Nu är jag 56 år och den drömmen har krossats för länge sedan. Jag tror inte längre på den ideala gemenskapen, men jag älskar den församlingsgemenskap jag är en del av, trots alla svagheter och brister som jag ser finns. Men det är en fantastisk gåva att få vara en del av Guds församling, och tillhöra en gemenskap av vänner.

Här följer några korta reflexioner av vårt gemensamma liv. Det finns mycket att skriva men jag lyfter fram tio punkter.

1. Allt handlar först och sist om Guds godhet och nåd mot oss. Att leva i gemenskap med Honom som älskar oss är något som vi alltid kan förundras över. När jag vet att han ser i nåd till mig och älskar mig för den jag är, då blir det betydligt lättare att leva med andra som är lika bristfälliga som jag själv. Den största tillgången i en församling är inte personer med mycket pengar eller de som är rikt begåvade, utan det är personer som i djupet av sitt hjärta och i sin erfarenhet vet att de är älskade av Gud.

2. Vi bestämmer inte själva vilka syskon vi får. Ingen kristen gemenskap kan formas efter personkemin. De människor som Gud sänder i vår väg, får vi ta emot som våra syskon. En del är lättare att leva i gemenskap med, andra är en utmaning för vår kärlek och vårt tålamod. Att lära sig älska de svårälskade är inte alltid en lätt väg, men viktigt att öva sig i. Kanske det är därför de där besvärliga människorna finns i gemenskapen, för att få mig att inse min egen oförmåga att älska och be om mer av Guds kärlek?

3. Mitt ansvar i en gemenskap är att ställa frågan till mig själv: Vad kan jag ge och tillföra denna gemenskapen? När fokus mer handlar om vad jag kan få ut av gemenskapen, då blir jag lätt någon som dränerar kraft ur den. Då är det lätt att jag ställer mig bredvid och lite på avstånd betraktar det som händer och lätt bedömer vad jag tycker är bra och inte bra, vad som passar mig och vad som inte passar mig. Det är lätt att det smyger in en kritisk attityd i mitt tänkande. Hur blir en gemenskap om den attityden tar överhanden?

4. Det är viktigt att lära sig att Gud är den som först och sist kan ge mig det jag behöver. Gemenskapen kan bli ett redskap för Guds kärlek, men den kan aldrig ta Guds plats. Ibland kan vi ställa orimliga förväntningar på gemenskapen, att den ska svara upp mot mina behov och min längtan, men förr eller senare blir vi besvikna på varandra. Vi kan inte leva upp till varandras förväntningar. Vi behöver gång på gång hämta vår styrka och tröst hos Gud själv. Han kan mätta oss och ju mer vi lär oss att inse det, ju mer har vi att tillföra vår gemenskap. Den kommer alltid att innehålla brister och synder, hur god gemenskapen än är.

5. Det är viktigt att vara tillgänglig. Om jag tvekar att be någon om en tjänst kan det bero på att den personen sällan visar en attityd och en vilja att vara tillgänglig. Det handlar om att vilja vara till för den andre och det finns många tillfällen i en gemenskap att ha ett lyssnande öra och räcka en hjälpande hand.

6. Det är också viktigt att kunna vara ensam, speciellt om man vill betona ett gemensamt liv. Om jag inte klarar av att vara med mig själv, utan alltid behöver andra runt omkring mig, då kan jag till slut mer bli en börda istället för en tillgång i en gemenskap. Det är också viktigt att tillåta sig att få vara ensam och få vara ifred. Det finns kortare och längre perioder då vi har behov av att sätta gränser för vår tillgänglighet, för att hämta kraft. För egen del har jag stort behov av att varje år avsätta några dagar på en retreat då jag får söka tystnaden och ge särskild tid för att lyssna till Guds tilltal.

7. Varje onsdagskväll har vi under alla år träffats i olika husförsamlingar, som består av ca 10 personer, barn och vuxna. Vi äter tillsammans, delar med oss av vad som hänt under veckan och gläds och gråter med varandra. De flesta samlingarna har ett fokus kring en bibeltext där vi tillsammans har ett livsnära samtal om vad bibeln har för budskap till oss idag. Vi ber för varandra och tillber tillsammans. Jag tror på dessa enkla samlingar som återkommer vecka efter vecka. När vi kommer tillsammans för att lyssna till Gud och lyssna till varandra, då formas vi till Jesu likhet. Och bara detta att komma tillsammans, hur trötta vi än kan vara, ger oss ny kraft. Att på egen hand vårda sin själ är en svår utmaning för de flesta, därför är det en nådefull struktur att regelbundet komma tillsammans för att uppmuntra och utrusta varandra. Att göra det vi kan för att prioritera dessa samlingar är viktigt.

8. Vi vill vara en mångkulturell församling. Vi bor i ett område med ca 50 nationaliteter och det utvecklas lätt så att olika etniska grupper samlas för sig. Vår församling består av människor från ett 15-tal olika nationaliteter. Vi ser det som en tillgång och en rikedom. Med våra olikheter kan vi berika gemenskapen och det är också ett vittnesbörd utåt att vi finns i samma gemenskap.

Men det är inte alltid enkelt med en blandad gemenskap. Vi har olika synsätt på många saker och vi kommer från olika traditioner. Ibland förstår vi inte varandra och vi handlar på ett sätt som skapar konflikter och vi gör varandra illa. Det är alltid svårt i en gemenskap när konflikter leder till splittring och sår och att en del lämnar gemenskapen. Men det är också en nåd när en gemenskap kan upprättas och vänskap kan återuppstå.

9. Vi vill också vara en månggenerationell församling. Många initiativ till att leva i storfamilj och kollektivt boende tas av ungdomar. Det är naturligt, men det blir alltid en stor utmaning för ett gemensamt liv när barn föds och växer upp. Det är inte alltid en självklarhet att våra egna barn vill följa samma väg. Det är viktigt att ge stor plats för barnen både i familjerna och i vårt gemensamma liv och att inte alltid delas upp efter åldersgrupper. Det är en utmaning att få barn och unga att känna tillhörighet i gemenskapen. De behöver både bli sedda, uppskattade och få ansvar allteftersom de vill bli involverade.

10. Jag tror att kollektivt boende har svårt att överleva om det inte har en tydlig mission, ett uppdrag. Vi delar livet i Jesu efterföljelse, men vi finns till för människorna på Råslätt, där vi bor och där vi tror Gud vill ha oss. Vi vill på olika sätt tjäna de människor vi möter och vi hoppas att vi kan göra skillnad. Varje möte med en annan människa kan göra skillnad för den människans dag. Det finns många utmaningar på vårt område bland barn, äldre, ensamma, funktionshindrade, arbetslösa och flyktingar. Vi vill efter bästa förmåga möta de behov som finns, men vi har också ett tydligt uppdrag att vinna människor för Guds rike. Som gemenskap har vi många olika gåvor och personligheter och vi vill använda dem för att leda människor till tro på Jesus Kristus.

Jag är glad och uppmuntrad när jag läser och hör berättas om kristna som vill leva nära varandra, för att på ett starkare sätt uttrycka sin efterföljelse till Jesus Kristus. Låt oss be och hoppas att det på många nya platser i vårt land får växa upp gemenskaper som uttrycker ett befriat och glädjefullt liv som lockar andra till ett liv i Jesu efterföljelse.

Hälsningar från Håkan Karlsson

Råslätts församlingsgemenskap på läger i maj 2008