fredag 18 april 2014

Menno Simons och Skriften allena

Reformationen på 1500-talet hade flera slagord. De två mest kända är "Sola scriptura" och "sola fide". På svenska betyder det "Skriften allena" och "tron allena". Begreppet Skriften allena är idag omdebatterat och  ifrågasatt och många missförstår vad det handlar om. Uttrycket Skriften allena handlar om auktoritetsfrågan. Det handlar om vad som är den högsta auktoriteten när det gäller kristen tro och livsstil.

Lausannedeklarationen har en bra formulering: 

Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.

Det finns två ”enda” i det här avsnittet. Bibeln är Guds enda skrivna ord och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv. Båda är viktiga, men i reformationens ”Skriften allena” är det främst det andra som är i fokus. För Luther handlade det om ifall det var kyrkomöten och påven eller Skriften som hade den högsta auktoriteten och hans slutsats var att det var Skriften. Därav kom uttrycket "Skriften allena". Bibeln är det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv. 

Här vill jag reflektera lite om vad Skriften allena betyder för oss i praktiken idag och jag vill göra det med utgångspunkt i en annan av 1500-talets framstående kristna ledare, nämligen Menno Simons (1496-1561). Menno Simons är förmodligen den mest kände av anabaptismens tidiga ledare. Han var inte anabaptismens grundare, eftersom han inte anslöt sig till rörelsen förrän mer än tio år efter starten 1525, men han var förmodligen dess mest inflytelserika ledare. Att han inte blev avrättad utan lyckades klara sig undan förföljarna och fick dö en naturlig död vid 65 års ålder bidrog naturligtvis till att hans inflytande blev stort. 
Jag har skrivit lite kortfakta om Mennos livsgärning här.

I min bokhylla har jag flera böcker om och av Menno. Särskilt glad är jag över Complete Writings of Menno Simons. En rejäl volym på knappt 1100 sidor med alla Mennos böcker och skrifter i engelsk översättning.
En annan intressant bok är Theology of the Reformers av Timothy George. Den handlar om fyra av reformationens stora tänkare; Martin Luther, Ulrich Zwingli, John Calvin och Menno Simons. Att Menno platsar med Luther, Zwingli och Calvin är ett bevis för hans betydelse och ett erkännande av anabaptismen som en viktig gren i 1500-talets reformation. Redan på 1500-talet började anabaptisterna i Holland kallas för mennoniter och idag bär de flesta kyrkor med historiska rötter i anabaptismen det namnet.

Jag har läst ganska mycket av Mennos skrifter. Det som präglar hans författarskap är en mycket stark biblicism. Han vill att endast Guds ord ska råda över kristen tro, kristet liv och församlingens liv. Bibelhänvisningarna överflödar. Han är en god representant för vad ”Skriften allena” betyder i praktiken och han utkämpar en strid på fyra fronter i sitt ledarskap och i sitt författarskap. Jag tror att vi har samma fyra fronter idag. Vi kan kalla dem för profetismen, spiritualismen, rationalismen och traditionalismen.


Profetismen.
I utkanten av kristna rörelser uppstår ibland extrema grupper som utvecklas i en osund riktning, med tragiska händelser som resultat. Så fick t.ex. den svenska pingströrelsen sitt Knutby och anabaptismen fick sitt Münster. Händelserna i Knutby och Münster är förstås väldigt olika, men de har det gemensamt att de har svärtat ner de rörelser de har sprungit fram ur. För Menno Simons fick händelserna i Münster en helt livsavgörande betydelse. Jag har skrivit om händelserna i Münster och hur det påverkade Menno här
Ett av de stora problemen i Münster var att ledarna hade profetior och uppenbarelser, som inte stämde överens med Bibeln, och styrde folket genom dessa uppenbarelser. Menno hävdade att Guds ord måste stå över uppenbarelser och profetior. Vi vet att profetior och uppenbarelser spelade en stor roll även i Knutby. Även andra mindre extrema rörelser kommer vilse när profetior och uppenbarelser får en alltför stor roll. Den här fronten finns idag, framför allt i starkt karismatiska kretsar. 
Spiritualismen
Spiritualismen ligger nära profetismen. Men här handlar det inte så mycket om uppenbarelser, utan om det inre ljuset, den inre rösten. Spiritualisten betonar att Gud talar i våra hjärtan och ställer känslan över Skriften. David Joris hade utgått från Anabaptisternas läger, men lämnade det. För honom var inte Skriftens ord, utan det inre ljuset den högsta auktoriteten. Det som känns rätt är rätt. För många av hans efterföljare ledde det till ett liv i lössläppthet och omoral. Menno hävdade uthålligt att Bibelns skrivna ord måste stå över våra känslor och intryck. Anden kan aldrig leda oss att gå emot Guds ord. Den här fronten tror jag är mycket aktuell idag. Inte minst i moraliska frågor har vår tids människor en tendens att gå mer på känslor är på Guds ord. Om det känns rätt så är det säkert rätt, oavsett vad Bibeln säger. 

Rationalismen
Den tredje fronten var rationalismen. För Menno handlade den striden främst om läran om att Gud är treenig.
En av Mennos medarbetare (Adam Pastor) hade börjat undervisa att Jesus Kristus inte är Gud och att Gud därmed inte är treenig. Treenighetsläran kritiserades för att vara ologisk och irrationell. Menno skrev en liten bok för att motverka Adam Pastors inflytande. Boken kom 1550 och hade titeln: "En allvarlig bekännelse av den treenige, evige och sanne Guden, Fader, Son och helig Ande". Denna lilla skrift är en enkel och skarp utläggning av den bibliska sanningen att Gud är Fader, Son och Ande. Menno försöker inte vara filosofisk och djup, hänvisar inte heller till kyrkomöten och kyrkofäder, utan försöker argumentera enkelt och klart direkt från Bibeln. Och han gör det bra. Guds ord står över förnuftet. Rationalismen är mycket stark i vår tid. Många ser förnuftet som den högsta auktoriteten och har därför svårt att tro på mirakel, som att Jesus föddes av en jungfru, botade sjuka, gick på vattnet eller uppstod från döden. Rationalismen kan inte heller acceptera Bibeln som Guds sanna ord. Jag har skrivit mer om Menno och Adam Pastor här

Traditionalismen
Traditionalismen jämställer kyrkans tradition med Skriften, vilket i praktiken gör att traditionen får avgöra i hur stor utsträckning Guds ord ska få gälla. Detta var förstås en kamp som Menno utkämpat personligt under sin tid som katolsk präst. Han skriver att han aldrig öppnade Bibeln under sin prästutbildning. Han vågade inte läsa den. Men när han tvivlade på transubstantiationsläran började han till slut läsa Bibeln. Sen kom hans tvivel på barndopet och han fortsatte att läsa. Han kom fram till övertygelsen att Guds ord måste vara över traditionen och det ledde honom från katolska kyrkan till att bli en baptistisk frikyrkopionjär. På den här fronten var han också kritisk mot Luther och de protestantiska kyrkorna som han tyckte gav alldeles för stort utrymme till traditionen och inte gav Bibeln auktoritet när det gällde församlings liv. Frågan om Bibeln och traditionen är just nu den mest aktuella frågan i och med Ulf Ekmans konvertering till den katolska kyrkan. Det är många som attraheras av de historiska kyrkornas traditioner och det är där kritiken mot "Skriften allena" hörs mest just nu. Menno hävdade med bestämdhet att Skriften måste stå över traditionen. 

Jag tror att vi behöver traditioner. Jag tror att Gud kan tala genom uppenbarelser och profetiska budskap även idag. Jag tror att den helige Ande bor i våra hjärtan och kan tala till oss och leda genom våra känslor och tankar. Jag tror att vi ska använda vårt förnuft när vi studerar, fattar beslut, försöker förklara och förstå. Men jag tror också att det är viktigt att Bibeln är den högsta auktoriteten. Skriften är det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv. Skriften står över traditionen (även våra frikyrkliga traditioner), över vårt förnuft, över våra känslor och över profetior och uppenbarelser. Vi måste hela tiden pröva oss själva mot Skriften och ställa oss under den. Det kan vara svårt, men det måste göras. Därför tror jag att "Skriften allena" gäller även idag!

Mikael Karlendal har skrivit mycket bra om Bibeln och traditionen i Världen idag och på sin blogg. I Dagen har även Anders Piltz (här och här), Kjell Waern och Christan Kastö (Bibeln går före traditionen) debatterat Bibeln och traditionen. 

14 kommentarer:

  1. Tommy Dahlman19 april 2014 10:14

    Hej Jonas!

    Du förmedlar intressanta tankar och nyttig kunskap. Att du även länkar till flera artiklar som belyser helheten gör dig extra trovärdig. Jag tror att vi är ganska överens men vill dock förtydliga en sak.

    När personer som öppet vill ”problematisera” retoriken (som du själv kallar för ”slagord”) har det ingenting med att vi har missförstått vad dessa ”solar” betyder i det historiska perspektivet. Det innebär heller inte att vi vill upphäva allt vad reformationen stod för. Tyvärr går en del, i sin iver, lite för långt just när man kritiserar dessa som vill tänka lite högt.

    Om du skulle vara lite självkritisk till dessa formuleringar, vad tycker du i så fall rent pedagogiskt är den svaga punkten? Eftersom vi alla vill hävda ”skriften allena” samtidigt som vi inom protestantismen har många olika tolkningar av densamma, du själv förespråkar ju anabaptismen som är en konsekvens av just detta, bör vi ödmjukt kunna pröva uttrycksätten. Eller?


    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Tommy! Tack för din kommentar. Jag syftar inte alls på dig och ditt inlägg när jag skriver att många missförstår vad som menas med "Skriften allena". Jag har inget problem med att man tänker högt och problematiserar reformationens slagord. Jag tycker faktiskt att du hade en del bra poänger i din text om de fem solarna.

      Det här inlägget är en sammanfattning av en föreläsning jag hade förra veckan på en fortbildning för Alliansmissionens pastorer. Anledningen till att jag tar upp ämnet är just att uttrycket Skriften allena måste förklaras och definieras om man vill använda det. Jag tycker att Lausannedeklarationens definition är utmärkt, jag anser att Menno Simons är ett föredöme i hur man tillämpar Skriften allena i praktiken och jag tycker att det är viktigt att man ser alla de fyra fronterna där kampen utkämpas (både för Menno och för oss). Därför skrev jag det här inlägget.

      Du har rätt i att jag är en förespråkare för anabaptismen, men glöm inte att jag också är evangelikal och pentekostal (jag har varit bibellärare i pingströrelsen i tjugo år). Jag anser att det finns stora likheter mellan anabaptismen och pentekostalismen, särskilt i synen på Anden och Bibeln. Om pingstväckelsen idag står nära någon rörelse på 1500-talet så är det varken den katolska, den lutherska eller den reformerta, utan den anabaptistiska. Så tänker jag.

      Radera
    2. Tommy Dahlman20 april 2014 07:02

      God morgon Jonas. Det är påskdagsmorgon igen!

      Jag har uppfattat dig precis såsom du förtydligar. Som du vet hyser jag respekt för dig och känner till vad du ha betytt, inte minst för våra folkhögskolor.

      Jag är dock som lekman glad för att du kan erkänna att det finns en och annan poäng i det jag försöker tänka högt om. Det har varit ganska fattigt på det området i den offentliga debatten. Däremot har jag fått många privata bekräftelser från duktiga akademiska teologer. Det sporrar.

      Din näst sista mening är intressant :-)

      Radera
  2. Jonas,

    Mycket bra och informativ artikel av dig. Jag har också löst Timothy Georges bok och håller med om att den är väldigt bra. Och helt klart är anabaptismen en del av det reformatoriska om än långt mer radikal än den lutherska och den reformerta strömmen, och detta på både gott och ont som jag ser det. Jag har några reflektioner som kanske kan vara intressanta för ett fortsatt samtal om relationen mellan Skriften, traditionen och kyrkan. Det rör två saker, traditionen och biblicismen.

    Från den breda reformationsströmmen, den lutherska och den reformerta (hädanefter BR), så hade man aldrig ambitionen att bryta med kyrkan och starta en ny. Man såg sig som katolska i ordets rätta bemärkelse och menade att det var RKK som hade avvikit från den katolska kristna tron på centrala punkter. Sola Scriptura blev en helt central princip eftersom, som du mycket riktigt påpekar påpekar, handlar om auktoritetsfrågan. Dock var det inte auktoritetsfrågan som sådan som stod i centrum för BR, vilket jag tror är viktigt att påpeka.

    I centrum stod det rena evangeliet som RF menade hade förvrängts och fördunklats av den medeltida kyrkan. RF hävdade att hjärtat i evangeliet var att Gud accepterade fördömda syndare och förklarade dem rättfärdiga endast på grund av nåd och att denna frälsning mottogs genom tro, utan gärningar, dvs Sola Fide. Detta evangelium hade fördunklats av felaktig lära som fått fäste inom kyrkan. Därför var det viktigt att fastställa vad som var auktoritativt ytterst sett, Skriften eller kyrkans läroämbete eftersom läroämbetet bevisligen hade sanktionerat falsk lära.

    Det var här Sola Scriptura kom in, eftersom Skriften lärde att Guds frälsning var av nåd och mottogs genom tron allena. Således tjänade Sola Scriptura för Luther och Calvin Sola Fide, den var ingen fristående princip som upphöjde bibeln som en isolerad storhet. Detta nära samband mellan de två principerna är tydlig när man beaktar att de kallas reformationens formalprincip (Sola Scriptura) och materialprincip (Sola Fide).

    Mot bakgrund av detta vill jag ställa fram två kluster av frågor. Kanske inte frågor som du behöver svara på men som det vore intressant att föra ett samtal kring för oss som upprätthåller Sola Scriptura som en central princip. När det gäller traditionen så är frågan var du tycker att man hamnar om man inte bejakar traditionen när den är god och bra? Är det inte viktigt att göra det för att bevara kontinuiteten med kyrkan genom alla tider? Och är det inte också viktigt för den kristna enhetens skull? Om vi alla bejakar traditionen när den är bra betyder inte det att vi kommer närmare varandra och är inte det bra? Kan vi strunta i fäderna utan att både gå miste om något omistligt och skada kyrkans enhet? När anabaptismen så radikalt bryter med äldre tradition, ser du inte stora problem med det i dessa hänseenden?

    Det andra frågeklustret rör biblicismen. Ser du problemet med att bibeln som sådan blir huvudsaken, och att frågan om huruvida något är ”bibliskt” blir normerande, snarare än frågan om det är evangelium? Missförstå mig inte här, jag tror att bibeln är ofelbar i allt vad den påstår, men jag menar att det är mycket viktigt att förstå att det finns ett tydligt centrum i bibeln, evangelium, och att det är det som ska stå i centrum, inte bibelundervisning i allmänhet. När anabaptismen rör sig mot det biblicistiska, snarare än evangelium, ser du inte stora problem med det?

    /Jonas

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jonasq, för dina kommentarer och frågor. Jag tänker inte skriva något längre svar, utan bara ge några korta kommentarer.

      Jag har ingen invändning mot att bejaka tradition som är god och bra och i överensstämmelse med Skriften. Jag är inte mot tradition, utan bara noga med att Skriften är över traditionen. Många nutida anabaptister är inte heller lika avvisande mot andra traditioner som 1500-talets pionjärer kunde vara.

      När det gäller bibeltolkning inser jag absolut problemet du beskriver. Men jag tror inte att anabaptisterna hade större problem med detta än de andra grenarna i reformationen. Anabaptismen hade ett mycket tydligt centrum i att Skriften skulle tolkas och förstås genom Jesus och de kritiserade Luther och andra reformatorer för att läsa Bibeln alldeles för platt och inte ta hänsyn till skillnaden mellan GT och NT. Båda dessa kluster av frågor (särskilt det andra) behandlas i Stuart Murrays utmärkta bok Biblical Interpretation in the Anabaptist Tradition. Jag har publicerat en rejäl sammanfattning av boken här: http://barnabasbloggen.blogspot.se/2009/05/biblical-interpretation-in-anabaptist.html

      Jag återkommer gärna till dessa frågor i ett senare samtal.

      Radera
    2. Mja, håller inte riktigt med detta ditt uttalande:
      "Från den breda reformationsströmmen, den lutherska och den reformerta (hädanefter BR), så hade man aldrig ambitionen att bryta med kyrkan och starta en ny. Man såg sig som katolska i ordets rätta.."

      Luther var sådan endast till en början, men efter banbullan blev han en rå
      förolämpare och antagonist till allt vad Katolskt hette. Det är bara att läsa hans skrifter. Tyvärr drogs andra schyssta typer in i avogheten och kallades svärmare och vederdöpare. Dock var han nödvändig i sin tid.

      PS Måste det vara så krångligt att kommentera och bevisa att man inte är en robot? Det är ju ingen kassaskåpskod.

      Radera
    3. Torbjörn,

      Visst kan man urskilja en hel del irritation hos Luther efter banbullan, och visst uttryckte han sig ofta mycket hätskt mot alla som han uppfattade stod emot det sanna evangeliet. Men faktum kvarstår att Luther ville kyrkans reformation och inte starta en nya kyrka. Ett uttryck för detta är alla de olika möten som han, ofta via medarbetare som Melanchton, deltog i med företrädare för kyrkan. Där försökte man komma överens och Luther tog dessa möten på största allvar. På samma sätt med Calvin, han deltog i möten med kyrkan för att hitta fram till en gemensam hållning. Anabaptisterna hade en mer långtgående negativ hållning gentemot kyrkan och ville forma en alternativ kyrka.

      Radera
    4. Torbjörn, anledningen till att det är krångligt att kommentera är att jag tidigare haft problem med skräpkommentarer och därför har valt att ha den extra kontrollen. Jag hoppas att du står ut med besväret.

      Radera
  3. Jonas,

    Tack för ditt svar. Ja, det finns säkert anledning att återkomma till några av de här frågeställningarna. Jag förstår också att nutida anabaptister har en annan syn på tradition än 1500-talets. Men att bevara kontinuiteten med kyrkan genom tiderna, när det är möjligt, har väl inte varit en huvudangelägenhet för anabaptisterna. Ser fram emot ett samtala om detta vid något tillfälle.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det beror förstås på hur man definierar begreppet "kyrkan genom tiderna". Anabaptisterna har varit mycket måna om att bevara berättelsen om den fria församlingen genom tiderna. Redan 1660 publicerade Thieleman J, van Braght i Holland den enastående volymen Martyrs Mirror. Den är på 1100 tättskrivna sidor A4-format. Det mesta handlar om 1500-talet, men på 300 sidor behandlas tiden från år 30 till 1500. Författaren tar upp ett århundrade i taget och dokumenterar den förföljda kyrkan och dess martyrer. Hela texten finns numera på nätet för den som är intresserad: http://homecomers.org/mirror/

      Detta ämne var jag för övrigt själv inne på i min debattartikel i Dagen den 28 mars om frikyrkans historiska förankring (även publicerad här på Barnabasbloggen den 30 mars).

      Radera
  4. Hej Jonas, tack för ett intressant inlägg.

    Även om jag bejakar en "skriften allena hållning", så har jag några frågor: En utmaning är ju förstås att skriften själv inte förespråkar "skriften allena". Paulus uppmanar t.ex. de troende att hålla sig till det han predikat. Den viktigaste frågan är dock den kring auktoritet: Om vi förespråkar skriften allena, vems tolkning är det då som gäller? Min egen, teologernas, den lokala församlingens? Detta ser jag som den stora utmaningen. Hur tänker du där?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Andreas och tack för kommentaren. Skriften allena betyder inte att det endast är skriften som vi läser och använder. Vi kan använda traditioner, predikningar och andra böcker, men det är Skriften som är det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv. Både Jesus och Paulus använde Skriften som högsta auktoritet och norm i sina diskussioner, så nog finns själva principen i Bibeln.

      Frågan om tolkning är förstås viktig. Det är vår gemensamma uppgift att tolka Bibeln och förstå vad den säger. Det sker i församlingens gemenskap och där får både du och jag, teologerna och traditionen vara med i samtalet. Det avgörande är att vi tillsammans ställer oss under Bibelns auktoritet och är villiga att bli korrigerade av den och att vi inser att både du och jag, teologerna och traditionen kan ha fel, men att Bibeln inte har det. Den är det enda ofelbara rättesnöret. Så tänker jag, hur tänker du?

      Radera
    2. Hej Jonas,

      Jo, jag håller med dig i det du säger. Som kristna är Bibeln vår främsta auktoritet. Det är väl mest att begreppet "skriften allena" rymmer så många bottnar och aspekter och jag bollar gärna dessa. För t.ex. vems tolkning som ska vara auktoritativ är en klurig fråga, där jag håller med dig om att det är församlingens gemenskap som är den auktoritativa instansen så att säga. Sen tycker jag att man i frikyrkan, generellt sätt, nedvärderar traditionen, vilket gör att vi lätt går miste om skatter i denna. Och risken är (jag säger inte att du hamnar i det diket) att man kan hamna i en märklig situation där allt ska vara "bibliskt" i bemärkelsen: Finns det ett bibliskt sätt att undervisa, finns det ett bibliskt sätt att allt möjligt på. Och så blir det lätt mer eller mindre konstlade bibelhänvisningar, för visst måste allt vi gör ha stöd i skriften. Som sagt, det är inte det du säger, jag bara funderar vidare kring "skriften allena".

      Allt gott

      Radera
  5. Tomas Kindahl5 maj 2014 15:58

    Tack Jonas!

    Jag har skummat men ej ännu förstått, men det kommer så småningom när jag lusläst några gånger. Jag sätter värde på att du tar dig an att jämföra olika strömningar, så tack än en gång.

    SvaraRadera