Arvet från anabaptismen - En fredens gemenskap i en konfliktfylld tid

Det här är en föreläsning som jag höll vid ett seminarium under den ekumeniska veckan i Stockholm i augusti 2025. Texten är bearbetad för att fungera som ett blogginlägg. Föreläsningen handlar om anabaptismens historiska bakgrund på 1500-talet och vad arvet från anabaptismen kan ha för betydelse för kyrkan i Sverige idag. 

Anabaptismens historiska bakgrund

Vad är viktigt att känna till om den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet? Jag ska ge er några händelser och några namn.

Det här handlar om Reformationen på 1500-talet – De flesta känner till Luther, Zwingli och Kalvin, som förgrundsgestalter i reformationens två huvudgrenar, den lutherska och den reformerta. Vi har idag lutherska och reformerta kyrkor. I boken Theology of the Reformers av Timothy George presenteras dessa tre, men också en fjärde viktig reformator, anabaptisten Menno Simons. Att Menno Simons får vara med tillsammans med de andra tre är ett erkännande av anabaptismen som en gren av reformationen.

Anabaptismen räknas ofta som reformationens tredje huvudgren eftersom den också gav upphov till en bestående församlingsrörelse med en genomtänkt kyrkosyn (en frikyrklig linje som alltså har tydliga rötter i 1500-talet och går tillbaka ännu längre till waldensare och hussiter). Den största kyrkan med direkta rötter i anabaptismen är Mennoniterna (namnet efter Menno Simons), men även andra frikyrkor som baptister och pingstvänner har indirekta rötter till anabaptismen och i grunden samma kyrkosyn.

Det var många olika faktorer som bidrog till reformationen. En viktig händelse var när Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg den 31 oktober 1517. Det var från den händelsen som vi firade reformationens 500-årsjubileum 2017.  Luthers tankar spreds snabbt och snart började radikala idéer frodas på många håll. Personer som Andreas Karlstadt och Thomas Müntzer ville gå längre än Luther i förändringen av kyrka och samhälle. Det är i den här miljön som nya tankar växer fram. Anabaptismen föddes ur det som brukar kallas den radikala reformationen.

Karlstadt och Müntzer var radikala, men de praktiserade aldrig vuxendop. Istället var det i en liten grupp i Zürich som det avgörande steget togs. Det var där som ett femtontal personer gick från ord till handling och lät döpa sig. Det var den 21 januari 1525. I år är det 500 år sedan, och det är därför anabaptismen firar 500 år i år.

Vi känner till namnen på flera av dem som var med den lördagskvällen: De mest kända är Conrad Grebel, Felix Mantz och George Blaurock. Grebel och Mantz skulle det året båda fylla 27 år. Blaurock skulle fylla 34. De var alla unga män, som på bara några få år hade formulerat en helt ny vision av vad det är att vara församling. Själva ansåg de att det var en mycket gammal vision eftersom de hämtade den direkt från Nya testamentet.

Vi vet en hel del om hur de tänkte. Fyra månader tidigare hade de nämligen skrivit ett brev till Thomas Müntzer där de la fram gruppens vision av en fri församling enligt Nya testamentets mönster. Sex namn står som avsändare: bland annat Conrad Grebel och Felix Mantz. Detta brev finns bevarat och översatt till svenska i Karl Kilsmos bok Den tredje reformationen från 1967. Det finns även på engelska i The Sources of Swiss Anabaptism.

Det är fascinerande att se hur mycket av det som senare kom att bli kännetecknande för den anabaptistiska traditionen fanns formulerat redan här, nedtecknat av en liten grupp unga studenter och pastorer . Här är de viktigaste punkterna.