Arvet från anabaptismen - En fredens gemenskap i en konfliktfylld tid

Det här är en föreläsning som jag höll vid ett seminarium under den ekumeniska veckan i Stockholm i augusti 2025. Texten är bearbetad för att fungera som ett blogginlägg. Föreläsningen handlar om anabaptismens historiska bakgrund på 1500-talet och vad arvet från anabaptismen kan ha för betydelse för kyrkan i Sverige idag. 

Anabaptismens historiska bakgrund

Vad är viktigt att känna till om den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet? Jag ska ge er några händelser och några namn.

Det här handlar om Reformationen på 1500-talet – De flesta känner till Luther, Zwingli och Kalvin, som förgrundsgestalter i reformationens två huvudgrenar, den lutherska och den reformerta. Vi har idag lutherska och reformerta kyrkor. I boken Theology of the Reformers av Timothy George presenteras dessa tre, men också en fjärde viktig reformator, anabaptisten Menno Simons. Att Menno Simons får vara med tillsammans med de andra tre är ett erkännande av anabaptismen som en gren av reformationen.

Anabaptismen räknas ofta som reformationens tredje huvudgren eftersom den också gav upphov till en bestående församlingsrörelse med en genomtänkt kyrkosyn (en frikyrklig linje som alltså har tydliga rötter i 1500-talet och går tillbaka ännu längre till waldensare och hussiter). Den största kyrkan med direkta rötter i anabaptismen är Mennoniterna (namnet efter Menno Simons), men även andra frikyrkor som baptister och pingstvänner har indirekta rötter till anabaptismen och i grunden samma kyrkosyn.

Det var många olika faktorer som bidrog till reformationen. En viktig händelse var när Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg den 31 oktober 1517. Det var från den händelsen som vi firade reformationens 500-årsjubileum 2017.  Luthers tankar spreds snabbt och snart började radikala idéer frodas på många håll. Personer som Andreas Karlstadt och Thomas Müntzer ville gå längre än Luther i förändringen av kyrka och samhälle. Det är i den här miljön som nya tankar växer fram. Anabaptismen föddes ur det som brukar kallas den radikala reformationen.

Karlstadt och Müntzer var radikala, men de praktiserade aldrig vuxendop. Istället var det i en liten grupp i Zürich som det avgörande steget togs. Det var där som ett femtontal personer gick från ord till handling och lät döpa sig. Det var den 21 januari 1525. I år är det 500 år sedan, och det är därför anabaptismen firar 500 år i år.

Vi känner till namnen på flera av dem som var med den lördagskvällen: De mest kända är Conrad Grebel, Felix Mantz och George Blaurock. Grebel och Mantz skulle det året båda fylla 27 år. Blaurock skulle fylla 34. De var alla unga män, som på bara några få år hade formulerat en helt ny vision av vad det är att vara församling. Själva ansåg de att det var en mycket gammal vision eftersom de hämtade den direkt från Nya testamentet.

Vi vet en hel del om hur de tänkte. Fyra månader tidigare hade de nämligen skrivit ett brev till Thomas Müntzer där de la fram gruppens vision av en fri församling enligt Nya testamentets mönster. Sex namn står som avsändare: bland annat Conrad Grebel och Felix Mantz. Detta brev finns bevarat och översatt till svenska i Karl Kilsmos bok Den tredje reformationen från 1967. Det finns även på engelska i The Sources of Swiss Anabaptism.

Det är fascinerande att se hur mycket av det som senare kom att bli kännetecknande för den anabaptistiska traditionen fanns formulerat redan här, nedtecknat av en liten grupp unga studenter och pastorer . Här är de viktigaste punkterna.

·       Allt ska grundas på Bibelns ord

·       En kristen tro måste visa sig i kärlek och goda gärningar

·       Dopet är endast för troende, barndop är uteslutet

·       Nattvarden är en enkel gemenskapsmåltid med vanligt bröd

·       Matt 18:15-20 (Kristi regel) är avgörande för församlingens liv (ömsesidig förmaning och vägledning). Helt central text i förståelsen av vad det är att vara församling.

·       Villolärare ska inte avrättas utan uteslutas

·       Tron ska inte försvaras med svärd, kristna ska inte delta i krig och dödande

·       Förföljelser är att vänta.

 

Det första dopet

Vad var det då som ledde fram till det första dopet den 21 januari 1525?

I Zürich var Ulrich Zwingli den ledande prästen och han hade börjat sitt evangeliska program för att reformera kyrkan i staden. Conrad Grebel och Felix Mantz anslöt sig till kretsen runt Zwingli, vilken bestod av lokala pastorer och unga akademiker. De studerade Bibeln på grundspråken och annan klassisk litteratur. För Conrad ledde detta fram till en personlig omvändelse och kursändring i livet.

Zwingli genomförde förändringarna i kyrkan gradvis och långsamt i samarbete med stadens styrelse. En del av hans lärjungar tyckte att det gick för långsamt och att det var fel att myndigheterna skulle bestämma över kyrkan. De började samlas separat för att studera Bibeln, be och samtala om hur man skulle gå vidare. Dessa tre var med i gruppen och de skickade som sagt brev till Müntzer med sina tankar (de skickade brev även till Luther och Karlstadt, men de breven finns inte bevarade).

Under hösten 1524 blev dopfrågan central i konflikten med Zwingli och myndigheterna i Zürich. Flera familjer vägrade döpa sina nyfödda. Den 17 januari 1525 hölls en offentlig debatt om dopet. Grebel och hans grupp talade mot barndopet och för dop av troende. Dagen efter beordrades alla familjer att döpa sina barn inom en vecka. De som vägrade skulle utvisas från Zürich. Ett par dagar senare fattade myndigheterna ännu ett beslut. Man förbjöd Grebel och hans vänner att samlas och de förbjöds att tala om dopet.

På kvällen den 21 januari samlades de ändå, cirka femton personer. Med stor bävan och under bön beslutade de sig för att ta det avgörande steget. George Blaurock bad Conrad Grebel att döpa honom. Efter att ha blivit döpt, döpte George själv de övriga på deras bekännelse om tro på Jesus Kristus. Där föddes den anabaptistiska rörelsen och den spred sig som en underjordisk husförsamlingsrörelse trots stort motstånd och svåra förföljelser.

Karl Kilsmo skriver så här om denna händelse:

"Detta var den nutida frikyrkans födelsestund. Och det finns icke en enda frikyrka i hela världen, som icke vuxit ut från det träd som planterades i Zürich den 21 januari 1525. Grenarnas form är icke alltid lika. Men den frukt de bär är densamma: ett liv i Jesu Kristi efterföljd."

(Karl Kilsmo, Den tredje reformationen – den nutida frikyrkans uppkomst 1525-1556, Gummessons förlag 1967, sid 99)

Conrad och Felix var 26 år när detta hände, och de tog båda ledande roller i den nya rörelsen, undervisade, reste omkring, döpte, fängslades. Två år senare var båda döda. Conrad dog av sjukdom i augusti 1526. Felix avrättades (dränktes) i Zürich den 5 januari 1527. Den första protestanten som blev avrättad av protestantiska myndigheter. George Blaurock brändes på bål 1529.

 

En anabaptistisk tradition växer fram

Namnet anabaptist gavs dem av deras motståndare. Anabaptist betyder omdöpare och omdop var belagt med dödsstraff enligt en gammal lag och genom att anklaga dem för omdop kunde man använda denna lag. Cirka 4000 anabaptister, män och kvinnor, avrättades i Europa under 1500-talet. Själva kallade de sig inte för anabaptister, men det namnet klistrade sig fast och blev så småningom accepterat. Därför talar vi och mennoniterna själva även idag om den anabaptistiska rörelsen.

I början var anabaptismen en mycket spretig rörelse, och den spreds snabbt i centrala Europa, trots svåra
förföljelser och många avrättningar. Man brukar tala om tre ursprungliga huvudgrenar, med lite olika karaktär: 1. den schweiziska som började i Zürich, 2. den sydtyska grenen (även i Österrike) 3. och den holländska grenen (Holland, norra Tyskland). 2017 gav vi ut boken Aldrig mer tillbaka gå. Den kom ut 50 år efter Kilsmos bok och vi hoppas att den ska bli ett nytt standardverk om anabaptismen på svenska. I den presenterar jag de olika grenarna närmare. Majoriteten av anabaptisterna var fredliga församlingsbyggare, andra var extrema revolutionärer (katastrofen i den tyska staden Münster 1534).

Med tiden blev rörelsen mer stabil. Extrema och osunda grupper minskade och sunda ledare som till exempel Menno Simons fick större inflytande. Menno klarade sig undan arrestering och avrättning och dog en naturlig död 1561, 65 år gammal. I slutet av 1500-talet fanns det en stabil tradition i linje med den ursprungliga visionen. Namnet mennonit började användas av de flesta som en gemensam beteckning. Det är den traditionen som vi idag kallar för arvet från anabaptismen. Men vad kan arvet från anabaptismen betyda idag?

Anabaptismen idag - Mennoniterna

Temat för den här ekumeniska veckan är Tid för Guds fred. Fred och icke-våld har inte varit kyrkans bästa gren genom historien. Men det finns undantag. Man brukar tala om tre historiska fredskyrkor som alltid stått för icke-våld och fredliga lösningar på konflikter. De tre fredskyrkorna är Vännernas samfund (kväkarna), Church of the Brethren och Mennoniterna. Både Church of the Brethren och Mennoniterna har sina rötter i anabaptismen. Idag fokuserar jag på Mennoniterna, eftersom den är den största och mest betydande anabaptistiska grenen.

MennoniteWorld Conference samlar majoriteten av mennonitrelaterade kyrkor och samfund runtom i världen. MWC har 1,5 miljoner döpta medlemmar, 111 nationella kyrkor i 61 länder. På sin hemsida har man statistik över alla relaterade rörelser och uppger att det finns drygt 2 miljoner medlemmar i 86 länder. Flest finns i Afrika (45 %) och Nordamerika (29 %), många i Asien och Stilla havet (13 %) och Latinamerika (10 %), betydligt färre i Europa (3 %). Vad jag vet finns det inga mennonitförsamlingar i Sverige, men det finns enstaka personer som är mennoniter.

Var står Mennoniterna idag? Vad är arvet från anabaptismen och vad kan det betyda för oss?

Vi börjar med Harold Benders legendariska föreläsning The Anabaptist Vision från 1943. Han var professor i kyrkhistoria vid Goshen College och talade vid American Society of Church History. The Anabaptist vision publicerades 1944, har tryckts i många upplagor och är tillgänglig på webben. Väl värd att läsas. Bender sammanfattar anabaptismen i tre huvudpunkter:

• Att vara kristen är att följa Jesus - lärjungaskap
• Att vara församling är att leva i gemenskap
• Kristen etik grundas på kärlek och icke-våld

De här tre punkterna har blivit något av kärnan i anabaptismen/mennoniternas kristendomstolkning. De återkommer i många olika sammanhang.

De tre punkterna utvecklas av mennonitpastorn Palmer Becker i boken Anabaptist Essentials från 2017.
Den kom ut på svenska i år med titeln Anabaptistiskaövertygelser - tio kännetecken på en 500-årig kristen tradition.

Utifrån Benders tre punkter är boken indelad i tre delar:

• Jesus är centrum för vår tro - lärjungaskap
• Gemenskap är centrum för våra liv - församling
• Försoning är centrum för vårt arbete - fred 

Varje del har tre kapitel. Idag fokuserar vi på fred och därför ska vi se närmare på del tre.

Försoning är i centrum för vårt arbete – I bokens tredje del presenteras en vision för församlingen som en försoningens och fredens gemenskap. Vad betyder detta i en lokal församling. Författaren Palmer Becker pekar på tre områden:

·      1. Fred med Gud genom delande av evangeliet om Jesus Kristus, evangelisation, personlig omvändelse och tro, dop på bekännelse,

·       2. Fred med varandra genom ömsesidig förmaning och kärleksfull konflikthantering. Detta är en tradition som vårdat gemenskapen och hur man bygger relationer. 

·      3. Fred mellan folken genom fredsarbete och icke-våldsligt engagemang för fred, försoning och konfliktlösning. Nutida mennoniter är engagerade för icke-våld och fred!

Anabaptismens bidrag till svensk kristenhet i vår tid

Rubriken för det här seminariet är Arvet från anabaptismen – en fredens gemenskap i en konfliktfylld tid. Hur är vi en fredens gemenskap i en konfliktfylld tid? Jag vill avsluta föreläsningen med några konkreta punkter där jag tror att arvet från anabaptismen kan ge ett viktigt bidrag till kyrkan i vår tid.

·       Helhetssyn. Anabaptistisk teologi erbjuder en helhetssyn där andlig och socialt inte spelas ut mot varandra. Evangeliet är fred med Gud, fred i familjen, församlingen och i världen. Grunden för fredsarbetet är evangeliet om Jesus Kristus och församlingens liv som en fredens gemenskap. Det personliga, gemensamma och samhälleliga hålls samman. Det tycker jag är hoppfullt och en inspirerande utmaning för kyrkan i vår tid.

·       Gemenskapsbyggande. Vi lever i en extremt individualistisk kultur. Idealet är att var och en ska styra sitt eget liv och klara sig själv. Ensamheten och rotlösheten är utbredd. Vi har svårt med nära, trofasta och överlåtna relationer. Behovet av gemenskap är enormt, men förmågan till nära gemenskap och djupa relationer är låg, även i kyrkan. Hos mennoniterna finns en tradition av att leva i gemenskap och undervisa om gemenskap. I min egen erfarenhet som församlingsledare och församlingsbyggare har jag hämtat enormt mycket från just mennoniterna när det gäller detta.

·       Konflikthantering. Konflikter uppstår i alla sammanhang där det finns människor, även i kyrkan. Konflikter är oundvikliga och även i en fredens gemenskap kommer konflikter att uppstå. Skillnaden är att i en fredens gemenskap kan man hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. Jag har jobbat en del med konflikthantering i kristna sammanhang och jag kan utan tvekan säga att den bästa litteraturen om detta har jag hittat hos mennoniterna. Ofta spelar Jesus undervisning i Matt 18:15-20 en stor roll. Vi kan rentav kalla den texten för Jesusmodellen för konflikthantering.  

·       Icke-våld och aktivt fredsarbete. Att vara en fredens gemenskap handlar också om att arbeta för fred i samhället runtomkring och mellan folk och nationer. Den anabaptistiska traditionen har varit tydlig i sitt ställningstagande för icke-våld. En lärjunge till Jesus kan inte vara soldat och delta i krig och dödande. Arvet från anabaptismen kan hjälpa oss som kyrkor att bearbeta den här frågan i en tid av upprustning och utbyggt försvar och värnplikt. Mennoniter i vår tid har varit mycket engagerade i fredsarbete. Icke-våld handlar inte bara om att dra sig undan, utan det handlar om att övervinna det onda med det goda. Som de brittiska och skandinaviska anabaptistiska nätverken säger i en av sina sju kärnvärderingar: “Fred hör till evangeliets kärna. Som efterföljare till Jesus i en splittrad och våldsam värld är vi inriktade på att finna ickevåldsalternativ och på att lära oss skapa fred mellan människor, mellan och inom församlingar, i samhället och mellan nationer”.

Detta tänker jag är arvet från anabaptismen - åtminstone en del av det. Vad tänker du?