Därför behövs Svenska Alliansmissionen

I samband med Svenska Alliansmissionens årskonferens i maj kom boken För en tid som denna: Svenska Alliansmissionen - självförståelse, teologi och ledarskap. Det är en antologi med sexton författare och jag är en av bokens tre redaktörer. De andra är Lina Skoghäll och Jakob Svensson, som båda är pastorer i SAM och dessutom jobbar på ALT (Akademi för ledarskap och teologi). Förra veckan hade vi tre en debattartikel i Dagen om varför SAM behövs som en egen rörelse och att SAM har ett viktigt bidrag till svensk kristenhet. 

I Dagen fick artikeln rubriken Enhet möjlig trots olika syn i sekundära frågor. Idag publicerar jag även hela texten här på Barnabasbloggen. 

Varför är Svenska Alliansmissionen (SAM) fortfarande ett eget samfund? Andra svenska frikyrkorörelser har gått samman och bildat nya samfund som EFK och Equmeniakyrkan, men SAM har valt att fortsätta som en egen rörelse. Detta beror bland annat på den geografiska koncentrationen till Jönköpings län och den tydliga teologiska identiteten som finns i samfundet. SAM vill finnas kvar som en egen rörelse, vilket vi anser bör vara SAM:s linje även i framtiden. Vi är nämligen övertygade om att SAM har ett viktigt bidrag till kristenheten i Sverige och det berör bland annat den nu omdebatterade frågan om samtalsklimatet i de kristna leden.

SAM:s historia börjar med den väckelse som utbröt i Jönköping på 1830-talet efter att staden drabbats av både koleraepidemi och storbrand. År 1853 bildades Jönköping Traktatsällskap med syftet att sprida evangeliet om Jesus Kristus i Jönköping och de kringliggande bygderna. Det är från detta år som SAM räknar sin ålder och firar sina jubileer.

SAM har sitt centrum i Jönköping och majoriteten av samfundets församlingar finns i Jönköpings län. Här är samfundet stort och välkänt men i övriga Sverige mindre känt. Vad är det då som gör att SAM har en unik roll att spela som egen rörelse i den svenska kristenheten? Vi tror att det handlar om att vara brobyggare och att visa på hur man kan gestalta kristen enhet på Bibelns och bekännelsens grund.

SAM har en blandning av både lutherskt och baptistiskt i sin identitet. Vi började som en väckelserörelse inom Svenska kyrkan och stod mycket nära EFS. Med tiden kom det in mer frikyrkligt och baptistiskt inflytande i rörelsen, men man strävade efter att ha goda relationer till både Svenska kyrkan och frikyrkorna. Den här linjen förstärktes av missionsmannen Fredrik Fransson som hade ett betydande inflytande på SAM:s utveckling. Han lanserade den så kallade alliansprincipen, vilken innebär att man prioriterar missionsuppdraget och missionerar tillsammans i allians, även om man har olika syn i sekundära frågor. SAM är en allians för mission och därför heter samfundet som det gör. SAM är djupt präglat av det motto som lanserades av Zinzendorf på 1700-talet: ”Enhet i det centrala, frihet i det som inte är centralt, kärlek i allt.”

Det här betyder inte att SAM är en flummig eller otydlig rörelse, snarare tvärtom. SAM har ett mycket starkt DNA med tre tydliga kännetecken: Evangeliet om Jesus Kristus och hans försoningsdöd på korset, tron på hela Bibeln som Guds ord och sann och tillförlitlig i allt den påstår samt missionsuppdraget att i ord och handling förmedla evangeliet till alla folk. SAM står stadigt på Lausannedeklarationens grund.

SAM:s bidrag till svensk kristenhet är enligt vår mening just detta att visa hur man upprätthåller principen om enhet i det centrala och frihet i det perifera. Vi är enade när det gäller centrala frågor som evangeliet och bibelsynen, men har frihet när det gäller dopet, eskatologin och församlingsstrukturen. Den här kulturen har funnits genom hela vår historia och den förstärktes av två profiler som tjänstgjorde under den senare delen av 1900-talet på SAM:s pastorsutbildning i Kortebo; Stig Wikström och Paul Wern. När det gällde synen på dopet och Jesus återkomst var de varandras motsatser, men när det gällde bibelsyn och synen på evangeliet och frälsningen var de överens och de respekterade varandra och arbetade tillsammans. De var ett konkret exempel på alliansprincipen och deras föredöme formade många av de pastorer som utbildades under deras tid. Detta är en kultur som präglar SAM än idag och det har gett förutsättningar för ett gott samtalsklimat i rörelsen.

På senare tid har samtalsklimatet i svensk kristenhet aktualiserats. Ofta förs samtalen kring viktiga frågor på ett sätt som leder till ett hårt tonläge och personangrepp. Vi menar att sådant inte hör hemma bland Jesus lärjungar. SAM:s starka tradition av enhet i det centrala gör att vi kan leva med olikheter i sekundära frågor. Vi har även en kultur av att föra våra viktiga debatter internt och inte offentligt. Inte för att vi har något att dölja utan för att vi värnar gemenskapen och har omsorg om varandra. Därför ser vi inte heller så mycket av hårda tongångar och splittring inom SAM. Detta, menar vi, är ett av SAM:s bidrag till svensk kristenhet.  

SAM vill se en enad kristenhet som tar evangeliets budskap på allvar och förkunnar Jesus som enda vägen till Gud. En kristenhet där kallelsen till tjänst inte avgörs av kön eller etnicitet utan av Guds kallelse, Andens kraft och hjärtats längtan. En kristenhet som välkomnar mångfald som ett tecken på Guds rike och som värnar en skapelse i nöd

För över hundra år sedan tackade vi nej till att gå med i EFS eller Svenska Missionsförbundet. På senare tid har vi avstått från att gå samman med andra samfund. SAM har en tradition av att arbeta för kristen enhet samtidigt som man vill bevara sin egen frihet. Vi tror att det är den rätta vägen även i framtiden för SAM och därför bör SAM finnas kvar som en egen rörelse.

 Jonas Melin, Jakob Svensson, Lina Skoghäll

Pastorer i SAM och redaktörer för boken För en tid som denna: Svenska Alliansmissionen – självförståelse, teologi och ledarskap