Att be till vår himmelske far

I juni 2018 skrev Eleonore Gustafsson en mycket intressant krönika i Dagen om att be till treenigheten. Hon skriver bland annat:

"Många frikyrkliga gudstjänster följer alltså inte det nytestamentliga mönstret att be till fadern, genom sonen och i den helige Ande. Man får som sagt be hur man vill. Gud hör alla böner. Men om man vill lära känna den treenige Guden bör man lära sig att be efter denna modell. Gud är en gemenskap av tre personer och genom vår förening med sonen har vi blivit inkluderade i deras gemenskap. Förenade med sonen och uppfyllda av hans Ande kan vi tillitsfullt ropa ”Abba fader”. Det är denna relation man går miste om i fall man bara ber till Jesus eller Gud."

I februari hörde jag henne tala om samma sak på en fortbildningsdag för pastorer. Redan artikeln gjorde mig medveten om problemet, men i februari trillade polletten ner ordentligt. Sen dess hör jag det hela tiden. Överallt i de olika sammanhang där jag rör mig ber man till Jesus och bara till Jesus. Det är nästan aldrig som jag hör någon be till Gud som far, trots att det är så som Jesus har lärt oss att be. Är detta ett problem? Ja, det är det! Och nu har jag blivit pinsamt medveten om det och det stör mig hela tiden.

Jag har själv försökt att ändra mitt sätt att be och be till Fadern, speciellt när jag leder bön offentligt i bönesamlingar och gudstjänster, men det är inte lätt. Det sitter på något sätt i ryggmärgen att be till Jesus och jag måste koncentrera mig för att rikta min bön till vår himmelske far. Med övning tror jag att det till slut ska bli en vana. Det ser jag fram emot. Jag vill ju be efter det nytestamentliga mönstret. Jag tackar Eleonore för att hon har påmint mig om detta!

Hur ber du?

Den kristne och lagen, del 3: Jag har Kristi lag

I min förra text om den kristne och lagen lovade jag att jag skulle skriva ett inlägg om Kristi lag. Nu är det dags att göra det.

Begreppet Kristi lag finns bara på två ställen i Nya testamentet. Det dyker upp dels i Galaterbrevet där Paulus diskuterar den kristnes relation till lagen, och dels i det första brevet till Korinth när han tar sig själv som exempel på hur man kan anpassa sig till mottagaren när man evangeliserar för att vinna så många som möjligt. Så här lyder texterna.

"Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag" (Gal 6:2).

"Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag" (1 Kor 9:19-21).

I 1 Kor 9 säger Paulus tre viktiga saker om sin egen relation till lagen, och alla tre är viktiga för att förstå hur vi bäst ska tala om den kristne och lagen.

• Paulus skriver att han "inte står under lagen". Han menar att han inte står under Mose lag, alltså den judiska lagen. Han verkar till exempel ha ett avslappnat förhållningssätt både  till lagarna om ren och oren mat och till sabbatsbudet. De är inte längre så viktiga för honom. 
• Paulus skriver vidare han "inte är utan Guds lag". Även om han inte är under Mose lag, så finns Guds lag i hans liv. Han är inte utan lag. Det finns moralisk stadga i hans liv. Guds lag är grundad i Guds karaktär och fanns redan före Moses. Guds lag uppenbaras på olika sätt i olika tider och den kan även märkas i människans samvete. Mose lag är en uppenbarelse av Guds lag, men för Paulus som är troende på Jesus som Messias har situationen förändrats. 
• Paulus skriver: "jag har ju Kristi lag" (SFB98 översätter "lever i Kristi lag"). För Paulus är Guds lag uppenbarad genom Jesus Kristus. Nu är det Kristi lag som gäller för honom. Jag håller med om det som Markus Holmbom skrev i Dagen: Den kristne lever inte längre under Mose lag, utan i Kristi lag, och jag tror att det var så Paulus tänkte. 

Paulus ger dock ingen tydlig förklaring av vad som menas med Kristi lag och därför finns det olika uppfattningar i frågan. Här är några olika förslag som jag har noterat i min läsning och i mina diskussioner på nätet.

Den kristne och lagen, del 2: Svar till Stefan Larsson

Förra veckan skrev jag en text om den kristne och lagen med anledning av Stefan Larssons debattartikel i Dagen. Det har blivit en intressant diskussion i frågan både här på Barnabasbloggen och på Facebook, där det nu är över 100 kommentarer på inlägget. Det är helt klart att det här är ett mycket stort och komplicerat ämne och jag har blivit kritiserad från två olika sidor. En del tycker att jag ger för mycket utrymme till Mose lag och andra att jag ger den alldeles för lite. Under veckan har jag läst på en del och bland annat läst ett par kapitel i boken Five Views on Law and Gospel, där fem olika författare presenterar sin syn och får svar av de övriga (Jag gillar sådana debattböcker, eftersom de ger en bra översikt över olika synsätt). Jag märker att min syn stämmer bra överens med den som Douglas Moo företräder, men att jag också är influerad av Walter Kaiser, som jag läst mycket av i min ungdom. Moos kapitel i boken finns som PDF och kan laddas ner här: The law of Christ as the fulfillment of the law of Moses. Jag rekommenderar det till den som vill fördjupa sig i ämnet.

Efter en veckas diskuterande och läsande kan jag konstatera att jag står för det jag har skrivit och att det håller ganska bra, även om det är en del saker som jag behöver studera närmare och formulera bättre.  Därför Kommer jag att skriva ett par texter till i ämnet. Idag svarar jag på en del av Stefan Larssons kritik och i en kommande text tänker jag ta upp frågor och synpunkter jag fått från andra.

Dop och medlemskap

Hur ska man se på relationen mellan dopet och medlemskapet i en församling? Det är en fråga som diskuteras i flera frikyrkoförsamlingar just nu. Den är särskilt aktuell i församlingar som har en baptistisk dopsyn, men överväger att öppna medlemskapet även för dem som är döpta som barn. Den är också aktuell när församlingar med olika dopsyn går samman lokalt. Det finns flera olika modeller för dop och medlemskap och här tänker jag nu presentera och kommentera de fyra huvudalternativ som jag observerar från min horisont. Men innan jag gör det vill jag betona att den här frågan är viktig även för församlingar som inte är organiserade som föreningar. Även en församling som har ett informellt medlemskap behöver ta ställning till frågan om hur dopet relaterar till församlingstillhörighet. Jag ser alltså fyra grundmodeller för detta idag.

1. Traditionell baptistisk syn
I den traditionella baptistiska synen är dop som troende ett absolut krav för medlemskap. Så var det i den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet, så var det när baptismen bröt fram i Sverige på 1800-talet och så har det även varit i den svenska pingströrelsen. Den som inte blir döpt som troende kan inte bli medlem. Styrkan i den här synen är förstås att den är konsekvent och tydlig. Den kompromissar inte med sin övertygelse om vad dopet är för något. Det som gjort att den här synen har ifrågasatts och i många fall övergivits är att det upplevts som en svaghet att man nekar människor att bli medlemmar bara på grund av att de har en annan dopsyn, trots att de är aktiva i församlingen och lever som lärjungar till Jesus. Den här svagheten har med tiden blivit alltmer besvärande och många församlingar har bytt modell.

Den kristne och lagen

Hur den kristna människan ska förhålla sig till Mose lag i Gamla testamentet är en viktig fråga. Nu har den aktualiserats igen genom en debattartikel i Dagen där Stefan Larsson skriver om att lagens tid inte är förbi. Han slår ett slag för att Gamla testamentet är viktigt och att Mose lag fortfarande har betydelse och så långt kan jag hålla med honom, men jag tycker att det är väldigt otydligt vart han vill komma. Menar han att en kristen är skyldig att hålla hela Mose lag, eller bara vissa delar av den? Det skulle jag gärna vilja veta. Hursomhelst har artikeln gett mig inspiration och motivation att skriva en text om hur jag bruka undervisa om den kristne och lagen.

Precis som Larsson brukar jag ta min utgångspunkt i det Jesus säger i Matt 5:17. "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla." Nyckelordet här är uppfylla. Hur uppfyller Jesus lagen?

Lagen finns nedtecknad i Moseböckerna. Det är många bud och lagar i många olika texter. Dessa bud är av olika karaktär och man kan dela in dem i fyra olika kategorier.

• Moraliska lagar, som t.ex. Du ska inte dräpa (2 Mos 20:13), du ska inte begå äktenskapsbrott (2 Mos 20:14), du ska inte gå med förtal bland ditt folk (3 Mos 19:17), du ska älska din nästa som dig själv (3 Mos 19:19).
• Offerlagar som handlar om olika slags offer (se t.ex 3 Mos kap 1-7). 
• Renhetslagar, som t.ex handlar om ren och oren mat och annat som är rent eller orent (se t.ex. 3 Mos kap 11-15).  
• Civillagar som reglerar hur juridiska processer ska skötas och vilka straff som ska utdömas för olika brott (se t.ex 3 Mos 20 och 5 Mos 19). 

Det är intressant att notera att olika kategorier  av bud kan stå om vartannat i samma text. 3 Mos 19 är ett intressant exempel på detta. 

Hur uppfyller då Jesus lagen? 

Är Svenska kyrkan en frikyrka?

Det verkar som att det finns ett missförstånd när det gäller vad begreppet frikyrka står för. Det händer till exempel ganska ofta att jag hör påståendet att Svenska kyrkan numera är en frikyrka. Senast förra veckan läste jag detta i en artikel i tidningen Världen idag. Det man hänvisar till är att Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 och inte längre är en statskyrka, men det är faktiskt ett missförstånd att detta skulle göra Svenska kyrkan till en frikyrka. Svenska kyrkan kallar inte heller sig själv för en frikyrka, så det borde inte någon annan göra heller.

Vad är då en frikyrka? Historiskt sett har frikyrkorna definierats utifrån två grundprinciper, två friheter. Den första är att medlemskapet är frivilligt och grundat på personlig tro och bekännelse. Den andra är att kyrkan är fri från staten. Motsatsen till frikyrka är folkkyrka utifrån den första principen och statskyrka utifrån den andra. Svenska kyrkan är inte längre en statskyrka, men den är fortfarande en folkkyrka och därför inte en frikyrka.



Låt mig repetera:

• Frikyrka: frivilligt medlemskap. som är grundat på personlig tro och bekännelse. Medlemskap är alltså endast för dem som är troende. På engelska kallas frikyrkotraditionen ofta för the believers' church tradition.
• Folkkyrka: omfattar ett helt folk, eller större delen av ett folk och medlemskapet är öppet för alla, oavsett om man har en personlig tro eller inte. Idag är medlemskapet i Svenska kyrkan frivilligt, men så har det inte alltid varit. Svenska kyrkan kallar sig för en öppen folkkyrka och omfattar än så länge majoriteten av det svenska folket. I en folkkyrka blir det stora flertalet medlemmar genom barndopet och de förblir medlemmar även om de inte har en personlig tro i vuxen ålder. 

Anabaptisterna och politiken, två boktips

Förra veckan skrev jag om kyrkan och politiken och nämnde då att anabaptismen brukar hamna inom det som kallas separationsmodellen och betonar församlingen som en alternativ gemenskap och motkultur. Idag vill jag tipsa om två intressanta böcker som jag nyligen har läst. Båda handlar om anabaptisterna på 1500-talet och fokuserar på hur de förhöll sig till det omgivande samhället och politiken och då särskilt våldsanvändning (svärdet). När anabaptisterna diskuterade svärdet handlade det både om våld i allmänhet, om deltagande i krig och om hur man skulle förhålla sig till överheten, som bar svärdet.

Anabaptists and the Sword av James Stayer kom ut första gången 1972 och var en banbrytande bok i den historiska forskningen om anabaptismen. Fram till dess hade forskningen dominerats av dem som tolkade anabaptismen utifrån Harold Benders The Anabaptist Vision. Detta innebar att man fokuserade på de pacifistiska anabaptisterna och inte tog så mycket hänsyn till andra grupper (denna skola kallas monogenesis). Stayer och hans meningsfränder lyfte fram att anabaptismen i början var en mycket spretig rörelse, att den inte bara hade ett ursprung utan uppstod på flera olika ställen och att det fanns flera grupper som inte var pacifister utan förespråkade våldsanvändning (denna skola kallas polygenesis). Boken Anabaptists and the Sword var helt avgörande för att polygenesis-teorin slog igenom och det har varit mycket intressant att läsa den. Jag lärde mig mycket nytt.