I juni 2018 skrev Eleonore Gustafsson en mycket intressant krönika i Dagen om att be till treenigheten. Hon skriver bland annat:
"Många frikyrkliga gudstjänster följer alltså inte det nytestamentliga mönstret att be till fadern, genom sonen och i den helige Ande. Man får som sagt be hur man vill. Gud hör alla böner. Men om man vill lära känna den treenige Guden bör man lära sig att be efter denna modell. Gud är en gemenskap av tre personer och genom vår förening med sonen har vi blivit inkluderade i deras gemenskap. Förenade med sonen och uppfyllda av hans Ande kan vi tillitsfullt ropa ”Abba fader”. Det är denna relation man går miste om i fall man bara ber till Jesus eller Gud."
I februari hörde jag henne tala om samma sak på en fortbildningsdag för pastorer. Redan artikeln gjorde mig medveten om problemet, men i februari trillade polletten ner ordentligt. Sen dess hör jag det hela tiden. Överallt i de olika sammanhang där jag rör mig ber man till Jesus och bara till Jesus. Det är nästan aldrig som jag hör någon be till Gud som far, trots att det är så som Jesus har lärt oss att be. Är detta ett problem? Ja, det är det! Och nu har jag blivit pinsamt medveten om det och det stör mig hela tiden.
Jag har själv försökt att ändra mitt sätt att be och be till Fadern, speciellt när jag leder bön offentligt i bönesamlingar och gudstjänster, men det är inte lätt. Det sitter på något sätt i ryggmärgen att be till Jesus och jag måste koncentrera mig för att rikta min bön till vår himmelske far. Med övning tror jag att det till slut ska bli en vana. Det ser jag fram emot. Jag vill ju be efter det nytestamentliga mönstret. Jag tackar Eleonore för att hon har påmint mig om detta!
Hur ber du?
Jag brukar be till Gud (Fadern) i Jesu namn med Anden i mig!
SvaraRaderaJag hörde en vän kommentera detta för några år sedan vilket har gjort mig uppmärksam på hur folk ber och jag reagerar ofta på annorlunda formuleringar som t ex ”tack Jesus att vi får vara dina barn”(!). Många ber också (direkt) till den helige Ande vilket jag har svårt med. Jag tror dock att Gud hör (och bejakar) även de böner som rör ihop begreppen en aning. Jag tror att Gud ser till hjärtat i första hand och inte våra felfria formuleringar. Men visst är det viktigt att vår input kommer från Nya testamentet, och Jesus själv ber alltid till Fadern vilket han uppmanar oss till också. Så jag anser att det bör vara vårt ideal och vår undervisning.
Vad intressant artikel! Jag har själv tänkt på just det mycket! Och jag tycker också det känns som något problem men svårt att sätta fingret på vad. Det skulle vara gott att höra en genomtänkt prövad genomgång i det.
SvaraRaderaSpontant tänker jag att det känns för oss som att det alltid behövs mer mod, mer frimodighet, ett renare samvete och hjärta för att be till fadern som är vår förmyndare och uppfostrare än till Jesus som vi tänker mer i rollen som "kompis" eller frälsare. Eller?
Läste 1 Petrus och fastnade vid 1:17 häromveckan. Det ligger ju något i det.
Kan problemet vara såhär; Sonen är satt till jorden för att medla mellan Gud och människa, alltså för att bygga ihop Guds och människans nära förbindelse igen. Men om vi bara talar med medlaren, vad är då hans roll? Han ska ju återställa relationen mellan oss, inte vara en ständig mellanhand. Flyttar vi (som försvarsmekanism för vårt ego) förmedvetet faderns helighet och renhet ett steg längre bort genom att bara våga närma oss medlaren/översteprästen/syndabocken istället för att helt och hållet lita på att offret öppnat vägen till fadern.
Att be "Pappa" är något jag gör med extra vördnad, en väldigt nära relationsvördnad. Och det är omöjligt för mig att kalla fadern för "pappa" utan att 1. vara helt ren i samvetet, och 2. med hela min kropp och själ omfamna vad Jesus gjort på korset för mig, alltså acceptera Nåden. Utan det vågar jag helt enkelt inte säga Pappa.
Jesus är inte föremål för min tillbedjan på samma sätt, utan till honom vänder jag mitt dagliga vanliga samtal. "Fint väder det är idag" osv. Han är min storebror och skall vara min herre, men det är någon annan sak för mig än att vara min Gud, föremål för min tillbedjan. Han är ju också människa. Jesus var ju på jorden noggrann med att skilja sig från fadern. "Varför kallar ni mig god? Ingen är god utom fadern!" säger han väl. Och; "Dagen och stunden vet ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, bara fadern.". Medlaren är ju inte huvudpersonen; medlarens uppgift är ju viktig just därför att parternas relation är viktig.
Detta blev kanske mycket upprepningar... En sista sak: På sistone, bl.a. genom att läsa Rosenius (texter från tiden då den sanna Nåden och dess konsekvenser var helt uppenbarade för oss) har jag upptäckt den galna tyngden i att be och närma mig fadern "i Jesu namn", i Jesu kläder. Och å andra sidan börjat förstå den otroliga fattigdomen, ömkligheten, i att be utan riktig övertygelse i vad Jesu offer betydde/förändrade.
Om vi älskar Gud, vill vi väl komma så nära honom som möjligt. Jesus är visst en del av gudomen, men å andra sidan, han ber själv till fadern. Om vi vill vara helt nära fadern är det ju ingen idé att bara be till Jesus, medlaren, utan gå direkt; söka faderns ansikte i frimodighet!
Hej Aron. Tack för din respons och dina tankar. jag vill kommentera två saker.
RaderaFör det första tror jag att det är viktigt att förstå att vi bara kan komma inför Gud genom Jesus och tack vare hans blod (se Heb 10:19-23). Det är hans blod som renar oss och ger oss ett rent samvete.
För det andra så tror jag att det är viktigt att förstå att Jesus är Gud fullt ut, och att han också tillbeds i Nya testamentet. Tänk på det som står i Joh 5:22-23, "Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom." Eller i Uppenbarelseboken 5:11-14, "Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar som stod runt tronen och varelserna och de äldste; deras antal var myriaders myriader, tusen och åter tusen, och de sade med hög röst:
Lammet som blev slaktat är värdigt
att ta emot makten
och få rikedom och vishet och styrka
och ära och härlighet och lovsång.
Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga:
Den som sitter på tronen,
honom och Lammet tillhör lovsången
och äran och härligheten och väldet
i evigheters evighet.
Och de fyra varelserna sade: ”Amen.” Och de äldste föll ner och tillbad."
När Jesus säger till den unge mannen att ingen är god utom Gud, så är det inte för att förneka att han själv är Gud eller god, utan för att konfrontera den unge mannen med att han har en felaktig uppfattning om godhet.
Hej!
SvaraRaderaJag har funderat på detta inlägg ett tag och kommit underfund med att jag nog ofta ber till Gud eller Herre o att jag tänker mig att det skulle innefatta hela treenigheten. Till Fadern ber jag bara när jag ber Vår Fader, vilket periodvis i o för sig varit rätt ofta, men det känns ovant annars. Allra oftast ber jag nog till Jesus, åtminstone i vardagens olika situationer, ofta med nån variant av Jesusbönen.
Men nu funderar jag på om jag på nåt sätt kan börja praktisera det mönster som du och Eleonore skriver om.
Tack för en intressant blogg!