Israels plats i Guds plan - en reflektion

I mitt förra inlägg lovade jag att jag skulle skriva om min syn på Israel. Jag menade att jag intar en mellanposition mitt emellan två ytterligheter (t.ex här och här). Det här är ett mycket svårt ämne, jag är inte alls någon expert och det är med viss tveksamhet jag skriver. Jag dristar mig ändå att kortfattat redogöra för hur jag ser på Israels plats i Guds plan. 

Innan jag sätter igång vill jag ge ett litet omnämnande till två kristna ledare som troligen påverkat min syn på Israel ganska mycket. Båda är nu hemma hos Herren och jag mötte dem när jag var en mycket ung man. Den förste är Erik Nilsson. Han var pastor i Jönköpings baptistförsamling, var den som döpte mig i januari 1976 och var min pastor under några år. Erik Nilsson hade en stor kunskap i ämnet och skrev den lilla boken Israel - inte som andra folk (Westerbergs förlag, 1975, 51 sidor). Om du kan få tag i ett ex av den är den värd att läsas. 

Den andre är den danske bibelläraren Poul Madsen, som har haft ett stort inflytande på mitt liv och min tjänst. Han hade själv varit med och hjälpt danska judar att fly till Sverige under den nazistiska ockupationen och berättade gärna om den dramatiska räddningen av 7000 danska judar i oktober 1943. Både Erik och Poul var övertygade om att Gud är inblandad i att judarna återvänt till Palestina och att det är uppfyllelsen av bibliska profetior. 

I Romarbrevet bearbetar Paulus frågan om Israels plats i Guds plan. Det något komplicerade förhållandet sammanfattas på ett utmärkt sätt i Rom 11:28-29: "Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse." De verserna får bli utgångspunkten för min lilla reflektion, som går ut på att även om judarna förkastat Jesus som Messias och därigenom blivit Guds fiender, är de fortfarande hans älskade och med i hans plan för framtiden. Min syn kan sammanfattas under tre rubriker. 

1. De som tror på Jesus är Guds folk

Guds folk är de judar och hedningar som är födda på nytt och följer Jesus som Herre och Messias. Romarbrevet visar att man måste göra en skillnad mellan det andliga Israel, som består av alla dem som tror på Jesus, vare sig de är judar eller hedningar, och det fysiska Israel, som är det judiska folket. Paulus skriver: 

"Om nu en oomskuren följer lagens bud, skall inte han få räknas som omskuren? Då kommer han som till kroppen är oomskuren men fullgör lagen att döma dig som överträder lagen fast du har skriftens bokstav och omskärelsen. Ty jude är man inte till det yttre, och omskärelsen är inte det som syns utanpå kroppen. Jude är man i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven. Han får sitt beröm av Gud och inte av människor" (Rom 2:26-29). 

Abraham är fader till detta trons folk: "Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, så att dessa kunde räknas som rättfärdiga. Han skulle också bli far till de omskurna, för dem som inte bara är omskurna utan också följer trons väg, den som vår fader Abraham vandrade redan innan han blev omskuren" (Rom 4:11b-12). 

Även bilden av olivträdet i Rom 11:17-24 visar att det bara finns ett enda gudsfolk. De judar som inte tror skärs bort från olivträdet och de hedningar som tror blir inympade. En annan bild som talar för samma sak är muren i det nya Jerusalem (Upp 21:9-14). Det nya Jerusalem symboliserar "lammets hustru", Guds folk i historien, den frälsta skaran. På stadsmurens portar står namnen på Israels tolv stammar och på de tolv grundstenarna står namnen på Jesus tolv apostlar. Detta visar klart att det är kontinuitet mellan Guds folk i det gamla och nya testamentet. Det är ett och samma folk genom tron på Gud. 

Man måste också förstå att Jesus är vägen till frälsning för både judar och hedningar. När Jesus säger att han är den enda vägen till Gud (Joh 14:6) och när Petrus säger att det inte finns något annat namn som kan ge frälsning än namnet Jesus (Apg 4:12) är det till judar de talar. Evangeliet om Jesus Kristus är först och främst för judarna, men också för hedningarna (Rom 1:16).

2. Gud har inte förkastat det judiska folket

Men det betyder inte att kyrkan helt har ersatt Israel i Guds plan. Det judiska folket, det fysiska Israel har fortfarande en roll att spela. Att så är fallet tycker jag blir helt klart i Romarbrevets elfte kapitel. När Paulus ställer frågan: "Kanske Gud har förskjutit sitt folk?" (Rom 11:1) är det tydligt att han talar om det judiska folket. Och han svarar nej på frågan dels för att en rest av judar liksom han själv tror på Jesus och dels för att han förväntar sig att hela Israel ska bli räddat i framtiden. 

Paulus skriver: "Om deras fall gav världen rikedom och deras nederlag gav världen rikedom, vad skall då inte deras fulla styrka ge?" (Rom 11:12) och  "Ty om detta att de försköts gav världen försoning, vad skall då deras upptagande ge, om inte liv för de döda?" (Rom 11:15). Detta tycker jag visar att han förväntar sig en omfattande omvändelse av det judiska folket i samband med historiens avslutning. Och när han sen fortsätter så här: "En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet." (Rom 11:25b-26a) kan jag inte förstå det på något annat sätt än att det är detta han talar om, även om jag vet att det finns andra tolkningar. 

Jag tror att judarnas återvändande till landet i vår tid är en del av det profetiska skeendet och en förberedelse för deras slutliga erkännande av Jesus som Messias. Det står visserligen ingenting i Nya testamentet om att judarna ska återvända till landet, även om det antyds av Jesus i Luk 21:24 när han säger om det judiska folket: "De skall falla för svärdsegg och föras bort som fångar till hednafolken, och Jerusalem skall trampas ner av hedningar tills hedningarnas tid är förbi." 

Men även om Nya testamentet inte talar om judarnas återvändande så finns det omtalat i profetior i det Gamla testamentet. Och åtminstone en del av dessa profetior tror jag handlar om det som sker i vår tid, inte minst Sakarjas tolfte kapitel, som jag tror beskriver judarna i Jerusalem under tiden strax före Jesus återkomst och hur de omvänder sig till Herren. Så min övertygelse är att judarnas återvändande till Palestina under 1900-talet har med profetiorna att göra. 

3. Vi bör arbeta för en rättvis fred i det heliga landet

Men detta betyder inte att man som kristen måste stödja allt som staten Israel gör. Som kristen bör man istället arbeta för fred och rättvisa för alla folk som lever i det heliga landet (det vi kallar Israel och Palestina). Man måste ställa höga moraliska krav på staten Israel (vilket även Mose lag gör) och bör inte försvara staten Israel ifall den handlar omoraliskt. Vi bör helt enkelt bygga relationer både till judar och araber och arbeta för en fred som omfattar alla och är rättvis. 

Vi måste också komma ihåg att många palestinier är våra bröder och systrar i Kristus och ge dem vårt helhjärtade stöd. Evangeliskt kristna palestinier kan man få kontakt med via Bethlehem Bible College eller Pentecostals and Charismatics for Peace and Justice. Samtidigt som man engagerar sig för palestiniernas situation bör man förstå att det finns mycket hat mot Israel och mycket propaganda som bottnar i ett hat mot Gud och hans löften. Judarna har följts av hat genom hela historien, helt enkelt därför att de påminner om att det finns en Gud som styr historien mot ett mål. Det är lätt att man hamnar på ena eller andra sidan i konflikten. En del kristna står helt på Israels sida och andra ställer sig helt på palestiniernas sida i konflikten. Det är lätt att bli ensidig. Jag tror att man bör se båda sidorna och verka för en hållbar fred. "Blessed are the peacemakers", sa Jesus i Matt 5:9. Det gäller även i det heliga landet. Det är i alla fall vad jag tror. 

Detta var en kortfattad reflektion om hur jag ser på den här frågan. Nu glömde jag säkert något viktigt, men ungefär så tänker jag. Korrigera mig gärna om du tycker att jag har fel. Jag är tacksam för synpunkter och goda argument. För mig är den viktigaste frågan: Vad säger Skriften?

Uppdatering den 11/8: Debattartiklar med anknytning till  ämnet av Sune Fahlgren och Göran Lennartsson.

Uppdatering 1/2 2013: Dagenartiklar om hur synen på Israel förändras: 1, 2, 3.