torsdag 20 april 2017

Vapenfri tjänst i Kållered

För 40 år sedan var jag 18 år. Det var allmän värnplikt i Sverige och på den tiden blev alla unga män inkallade att göra lumpen. Det fanns i stort sett inga undantag. Alla skulle ta sin plats i det militära försvaret. Det gick att söka vapenfri tjänst, men för att få det var man tvungen att bevisa att man hade en allvarlig personlig övertygelse och skulle få djup samvetsnöd ifall man dödade någon. Den här veckan är det exakt 40 år sedan jag skickade in min ansökan. Så här såg den ut (namn och personnummer är överstruket eftersom bilden ligger på hemsidan vägra döda):



Det var inte så enkelt att få ansökan godkänd. Jag blev kallad till en intervju med en psykolog som skulle bedöma min övertygelse och min samvetsnöd. Intervjun tog två timmar och frågorna var många och svåra. Frågorna handlade om min barndom, mina föräldrar, min tro, mina intressen, mitt engagemang, min personlighet och till slut kom också frågorna om hur jag skulle agera i olika situationer. Skulle jag bruka våld för att försvara mig själv, för att stoppa en terrorist, för att sätta stopp för Hitler eller för att krossa apartheid i Sydafrika? Hur såg jag på att försvara landet mot invasion?

Jag har faktiskt sparat hela utredningen om min ansökan. Den innehåller psykologens åttasidiga referat av intervjun och hans bedömning av min person och min övertygelse på två hela sidor. Häromdagen läste jag igenom hela utredningen. Det är väldigt intressant (och lite pinsamt) att läsa hur jag svarade på frågorna. I stort sett tycker jag att jag klarade det bra och att jag hade bra och förhållandevis genomtänkta svar på frågorna. Psykologen gjorde i alla fall bedömningen att jag uppfyllde lagens krav på allvarlig övertygelse och djup samvetsnöd och min ansökan beviljades av vapenfrinämnden.

Anledningen att jag plockade fram den gamla utredningen var att jag läste om forskningsprojektet Vägra döda - historien om de vapenfria männen, som efterlyste bilder, filmer och annat material från dem som gjorde vapenfri tjänst någon gång mellan 1966 och 1992. Jag läste igenom min utredning och skickade in den och nu ligger alltså min ansökan på forskningsprojektets hemsida. Det känns kul att kunna ge ett litet bidrag till berättelsen.

Jag är stolt över att tillhöra de vapenfria männen. Som lärjunge till Jesus var det omöjligt för mig att bära vapen för att försvara mitt land. Det gjorde inte Jesus trots att hans land var ockuperat av fiender och det kunde jag inte heller göra. Jesu undervisning i bergspredikan var avgörande för mig och det märks i intervjun. På den punkten har jag inte ändrat mig.

Jag fick göra min vapenfria tjänst (VTP) på Brattåsskolan i Kållered, läsåret 78/79 direkt efter att jag slutat gymnasiet. Vi var ett gäng VTP:are som var fritidsledare på olika skolor i Mölndals kommun och bodde tillsammans i en barack vid Frölunda kyrka, inte så långt från Frölunda torg. De flesta var kristna och det blev något av en kristet kollektiv. Det var en härlig tid och jag har många sköna minnen både från baracken och från skolan. Idag går mina tankar till de vapenfria männen i baracken vid Frölunda kyrka. Det vore kul att träffa er igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar