fredag 10 augusti 2018

Typ 1-diabetiker lever kortare

Idag fick jag höra en tråkig nyhet vid frukosten. Du kanske också har hört den under dagen. Morgonekot på P1 berättade att en undersökning visar att den som har diabetes, typ 1, i genomsnitt lever betydligt kortare än den övriga befolkningen. Undersökningen är gjord av Göteborgs universitet och enligt en av forskarna är slutsatsen i korthet följande: "Flickor som får typ 1-diabetes innan tio års ålder förlorar nästan 18 levnadsår och pojkar som utvecklar typ 1-diabetes innan tio års ålder förlorar lite över 14 levnadsår" (här kan du läsa en artikel om undersökningen). Det är alltså värst för dem som fått diabetes tidigt under sitt liv.

Jag är i och för sig inte så förvånad. Det är ju helt logiskt att den som är sjuk lever kortare än den som är frisk och diabetes är en mycket allvarlig  sjukdom. Jag har typ 1-diabetes, men jag fick det ganska sent, när jag var 37 år gammal, och nu har jag levt med sjukdomen i drygt 22 år. Jag hoppas på att få leva många år till och gör mitt bästa för att sköta min diabetes på bästa sätt. Som diabetiker kan man nämligen själv påverka sin hälsa och sin livslängd (om man inte dör av något annat, förstås).

När man får typ 1-diabetes, så upphör kroppen att producera insulin. Insulin är ett livsnödvändigt hormon, som produceras i bukspottskörteln och tar hand om det socker som bildas i blodet när man äter och omvandlar det till energi. Om man inte har något insulin får man högt blodsocker, vilket skadar kroppen på många olika sätt. Utan insulin överlever man inte länge. En typ 1-diabetiker måste själv se till att det kommer insulin till blodet och man gör det med hjälp av sprutor eller med en pump.

Hos en frisk person producerar kroppen automatiskt lagom mycket insulin för att ta hand om det man äter. Som diabetiker måste jag själv uppskatta hur mycket insulin jag behöver för varje måltid. Det är en ständig balansgång. Om jag tar för lite insulin får jag högt blodsocker och det är inte bra i längden, utan sliter på kroppen och kan leda till allvarliga biverkningar. Om jag tar för mycket insulin kan jag få lågt blodsocker, vilket kan leda till att jag får en insulinkänning. Då kan man bli förvirrad och snurrig och i värsta fall hamnar man i insulinkoma. Det är ett livshotande tillstånd av medvetslöshet. När blodsockret är för lågt måste man snabbt få i sig socker. För att undvika känningar måste jag alltid ha druvsocker till hands. Jag har alltid druvsockerpaket i fickan och i ryggsäcken.

Jag måste alltid tänka på att jag har diabetes. Jag måste alltid hålla koll på blodsockret. Är det högt eller lågt? Det är en ständig balansgång och det är det som är det jobbigaste med den här sjukdomen. Man får aldrig glömma att den finns där.

Jag tar i regel mellan fem och åtta insulinsprutor per dag. Dessutom måste jag hålla kolla på hur blodsockret ligger. I viss utsträckning kan jag känna om det är högt eller lågt, men jag behöver kolla också. Sen ett par år tillbaka har jag en sensor på armen (se bilden) som jag kan skanna av och följa min blodsockerkurva kontinuerligt. Tidigare tog jag flera blodprov per dag istället. Forskningen om diabetes tar hela tiden fram nya och bättre hjälpmedel och sensorn är en enorm förbättring, som har gjort livet med diabetes mycket enklare. De som får diabetes nuförtiden har alltså mycket bättre förutsättningar än dem som fått det längre tillbaka i tiden. 




Att sköta sin diabetes handlar alltså mycket om att ta insulin och hålla koll på blodsockret. Det är många olika saker som påverkar blodsockret, som t.ex. stress och fysisk aktivitet. Den viktigaste faktorn är dock vad man äter. Många diabetiker äter ungefär som andra och det gjorde jag också de femton första åren. När jag åt något sött tog jag extra insulin och det funkade ofta rätt bra. Men sedan läste jag boken Dr Bernstein's Diabetes Solution och den ändrade mitt sätt att se på sjukdomen. Richard Bernstein är en amerikansk diabetesläkare som själv har typ 1-diabetes och han har utvecklat en metod som består av noggrann blodsockerkontroll och ganska strikt lågkolhydratkost. Genom att jag äter mindre kolhydrater, behöver jag ta mindre insulin och då blir blodsockret automatiskt mycket stabilare. Bernstein kallar det för "the law of small numbers". För mig har det blivit en revolution. Jag har sänkt insulinbehovet med ca 30 % och har lägre och stabilare blodsocker. Faktum är att mitt långtidsblodsocker (HbA1c, ett blodprov som visar vad man har i genomsnitt) numera ligger nästan som hos en frisk person. Det gör att jag hoppas på att åldras utan besvärliga biverkningar av min diabetes. Jag vet att typ 1-diabetes kan förkorta livet, men jag tänker göra mitt bästa för att den inte ska förkorta mitt.

Sen är det ju så att vi alla ska dö en gång och ingen av oss vet hur länge vi kommer att leva. Idag har jag blivit påmind om min dödlighet och att jag lever med en kronisk sjukdom. Och även om jag gärna vill leva många år till på den här jorden och tjäna Gud och göra skillnad (och få se barnbarnen växa upp), så är jag inte rädd för att dö. Jag litar på det som Jesus har sagt: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?" (Joh 11:25-26).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar