Ett stort hus med många kärl – en balanserad syn på synd i församlingen

De flesta håller nog med om att den som kallar sig kristen och är med i en kristen gemenskap inte kan leva hur som helst eller tro på vad som helst. Det måste finnas vissa kriterier för att få vara medlem i en församling. Den stora frågan är dock hur dessa kriterier ska formuleras och den frågan väcker många följdfrågor: 

• Ska det vara en hög tröskel eller en låg tröskel för att bli medlem i församlingen?
• Hur gör man ifall medlemmar inte lever i överensstämmelse med församlingens tro och värderingar? Ska de få vara med ändå, eller ska de vara tvungna att lämna gemenskapen?
• Alla är syndare, men betyder det att vi ska acceptera hur mycket synd som helst i församlingen?
• Församlingen är kallad att vara helig och ren, men betyder det att vi inte ska tolerera någon synd hos medlemmarna i församlingen?

Det här är frågor som kristna har brottats med i tvåtusen år och det har inte varit lätt för kristna rörelser och församlingar att hålla balansen. Ibland har det blivit alldeles för hårt och man har uteslutit människor ur församlingen för minsta lilla felsteg. Ibland har det blivit alldeles för mjukt och människor har fått vara med i församlingen oavsett hur de lever eller vad de tror på. Det verkar som att vi pendlar från det ena diket till det andra och har svårt att hålla oss på vägen. I den här texten vill jag undersöka om Bibeln kan ge oss någon vägledning i den här frågan. Finns det en biblisk modell som hjälper oss att hålla balansen, så att vi varken blir för smala eller för breda? Finns det en biblisk grund för att tolerera ett visst mått av synd i församlingen, utan att acceptera allt? Jag menar att det gör det.

Augustinus felaktiga bibeltolkning

Innan jag presenterar den bibliska grunden vill jag dock peka på ett bibelargument som inte håller måttet. Det kommer från kyrkofadern Augustinus (354-430), som redan på 400-talet debatterade frågan om syndens och syndarens plats i kyrkan. Under hans tid blev kristendomen statsreligion i det romerska imperiet och Augustinus försvarade idén om att kyrkan skulle omfatta hela folket. På andra sidan i debatten stod donatisterna, som menade att kyrkan skulle bestå endast av dem som verkligen levde som kristna och därför förespråkade högre krav för medlemskap. För att försvara idén om att alla skulle få vara medlemmar i kyrkan tog Augustinus till en kreativ omtolkning av en av Jesus liknelser, nämligen den om åkern och ogräset i Matt 13:24-30.

Liknelsen handlar om att det kommer en fiende och sår ogräs i åkern. Ogräset växer upp tillsammans med den goda säden och såningsmannen säger att man inte ska rensa bort ogräset direkt, utan låta det vara kvar tills skördetiden kommer. Augustinus säger att åkern är kyrkan och att man därför ska låta ”den ondes barn” (ogräset) vara kvar i kyrkan och inte rensa bort dem. Problemet med Augustinus tolkning är att Jesus själv ger en annan tolkning av liknelsen bara några rader senare i samma kapitel.

”Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. Fienden som sådde det är djävulen. Skörden är tidens slut, och skördemännen är änglar” (Matt 13:37-39).

”Åkern är världen”, säger Jesus och liknelsen handlar om att Gud låter både onda och goda vara kvar i världen fram till tidens slut. Åkern är alltså inte kyrkan och enligt min mening borde ingen seriös bibeltolkare driva den tesen, eftersom Jesus själv förklarar liknelsen och säger att åkern är världen. Ändå har Augustinus tolkning om åkern som kyrkan blivit standardtolkningen hos många som förespråkar folkkyrkotanken (både bland lutheraner och bland katoliker). Ibland hör man till och med frikyrkopastorer använda Augustinus tolkning som argument för att inte gå tillrätta med uppenbara synder i församlingen. Liknelsen om åkern och ogräset är ingen bra grund för att acceptera ett visst mått av synd i församlingen, så låt oss lämna den här feltolkningen en gång för alla. Låt oss istället gå till Paulus, som ger oss en mycket bättre grund för hur vi ska finna den rätta balansen i den här frågan. Nu vill jag visa på den.

Paulus håller balansen

Paulus berör frågan om synd i församlingen i flera av sina brev. Jag vill peka på två olika sammanhang som jag tycker är viktiga för frågan: Första Korinthierbrevet och pastoralbreven.

Första Korinthierbrevet

När man läser Paulus första brev till församlingen i Korinth förstår man att det var en församling med stora problem. Församlingen var splittrad i olika grupper (1:11-13), Det fanns avund och strider i församlingen (3:3-4), De hade rättstvister med varandra och gick till och med till domstol (6:1,6), en del verkade ta lätt på sexuell omoral (6:12-20), det var oordning vid församlingens gudstjänster och samlingar (kap 11-14) och en del i församlingen trodde inte på uppståndelsen (kap 15). Det verkar ha varit väldigt mycket problem och väldigt mycket synd i den här församlingen. Paulus försöker rätta till problemen, men han förespråkar ingen massutrensning av de medlemmar som ställer till problem. Han verkar snarare ha en ganska stor tolerans för att det finns problem i församlingen. Det finns dock en bortre gräns. I det femte kapitlet tar han upp ett allvarligt fall med sexuell omoral, som han menar att de måste ta itu med och där ger han också en liten lista med allvarliga synder som han menar att man inte kan acceptera i församlingen (5:11-13). Den bild jag får här är att Paulus har stor tolerans för synd och svaghet i församlingen, men att det finns gränser och att det i allvarliga fall kan gå så långt att det leder till uteslutning ifall personen ifråga inte vill bättra sig. Den här bilden bekräftas i pastoralbreven.

Pastoralbreven

Pastoralbreven (två brev till Timotheos och ett till Titus) är de sista breven Paulus skrev. De kallas pastoralbrev eftersom de är skrivna till ledare och inte till hela församlingar. Breven är skrivna för att hjälpa Timotheos och Titus att reda upp situationen i de församlingar där de befinner sig, och därför finns det mycket att hämta  både om ledarskap och om församlingsliv i de här breven.

Jag menar att det i pastoralbreven finns ett par nycklar, som kan hjälpa oss att svara på den aktuella frågan om synd i församlingen. Det är texter som man kanske vanligtvis inte tänker på när man diskuterar det här ämnet, men jag menar att de ger oss en god grund för att tolerera ett visst mått av synd i församlingen och skyddar oss från att bli alltför hårda i vår församlingsdisciplin.

Den första nyckeln är de listor med kvalifikationer för ledare som finns i 1 Tim 3:1-13 och Tit 1:5-9. Listorna visar att Paulus ställer höga krav på dem som ska vara ledare i församlingarna, men de här listorna avslöjar också något annat. De visar att alla medlemmarna i församlingen inte levde upp till dessa krav. Det fanns de som hade problem med olika saker och svagheter i sin karaktär (sånt som nämns är girighet, trassliga relationer, missbruk, dåligt humör, snålhet, vara stridslysten, ha osund lära m.m.). De kunde inte bli ledare, men de kunde tydligen vara med i gemenskapen i alla fall. Att det var högre krav på ledare än på medlemmar, visar (underförstått) att det fanns en viss tolerans för synd och brist i församlingarna.

Den andra nyckeln är det som Paulus skriver i 2 Tim 2:20-21 om det stora huset, där det finns många olika kärl, en del fina och dyrbara och en del mindre fina.

”Men i ett stort hus finns det inte bara kärl av guld och silver utan också av trä och lera, några till hedrande ändamål och andra till mindre hedrande. Den som nu renar sig från dessa blir ett kärl för hedrande ändamål, helgat, användbart för sin herre och redo för varje god gärning.”

Det stora huset handlar om församlingen. I församlingen finns det kärl (medlemmar) med olika karaktär och mognad. Paulus bild är drastisk och provocerande, men faktiskt ganska realistisk. Det inser var och en som varit med i en församling. Paulus uppmanar oss att vara kärl för fint bruk, men accepterar samtidigt att det finns kärl för mindre fint bruk, alltså ett visst mått av brist, svaghet och synd i församlingen.

För mig ger dessa två nycklar en stabil biblisk grund för att hitta en sund balans i församlingslivet och omsorgen om medlemmarna i församlingen. Bilden av församlingen som ett stort hus med många olika kärl av olika kvalitet, visar att vi kan ha tolerans för brist, svaghet och synd i församlingen. Högre krav för ledarskap än för medlemskap ger en frihet för människor att vara medlemmar även om de inte har kommit så långt på vägen och har mycket att jobba med. Men det betyder som sagt inte att medlemskap i en kristen församling kan vara helt utan krav. Vilka de kraven bör vara får jag kanske återkomma till i ett annat sammanhang.

Hur tänker du om detta?