När jag var tonåring fångades jag av drömmen om att leva i gemenskap. Jag läste om kristna kollektiv, storfamiljer och kommuniteter runtom i världen och i Sverige. På 1970-talet fanns det mycket mer sådant än vad det finns nu. Jag slukade böcker som t.ex. Gemenskap i en söndrad värld (1976) av Dave och Neta Jackson (Living Together in a World Falling Apart). Den boken om fem kristna kommuniteter i USA satte djupa spår i mitt liv. Jag ville på något sätt leva i gemenskap, i en kristen kommunitet där man delade livet i vardagen.
Mitt första gemenskapsexperiment var när jag gick sista året på gymnasiet. Vi hade en bönegrupp och fem av oss bestämde sig för att tillsammans flytta till lägenheter på Torpa i Jönköping och dela livet mer intensivt. Jag delade en etta med Olle och vi hade gemensam ekonomi hela året. Anki, Annica och Kerstin bodde alldeles i närheten. Vi åt middag tillsammans flera dagar i veckan och hade regelbundna samlingar med bön och bibelläsning. Det var en bra första erfarenhet av att dela livet både andligt och praktiskt och det varade i ett år. När jag och Olle tog studenten skingrades gemenskapen.
Min andra erfarenhet av att leva i gemenskap kom direkt efter gymnasiet när jag gjorde vapenfri tjänst. Det året bodde jag tillsammans med ett tiotal andra killar i en paviljong (eller snarare barack) i Västra Frölunda. De flesta var kristna och det blev något av ett kristet kollektiv där vi delade livet, samtalade, bad och studerade Bibeln tillsammans. Det var en tid som satte spår i oss som var med.
Efter dessa två ettåriga experiment fyllde jag 20 år och var redo för att satsa ordentligt. Då flyttade jag till bostadsområdet Råslätt utanför Jönköping och var med och startade den gemenskap som jag fortfarande lever i fyrtio år senare. Hur kunde det bli så?
Råslätt består av 30 färgglada höghus och 5 500 invånare från hela världen.
Kerstin och jag gifte oss den 24 juni 1979. Om några dagar har vi fyrtioårig bröllopsdag. Ett par månader senare flyttade vi in i en trea på Råslätt. Tillsammans med några vänner (vi var sex personer det första året) hade vi en vision om att starta en kristen gemenskap där vi bodde nära varandra, delade livet både praktiskt och andligt, och på olika sätt delade evangeliet med våra grannar. Vi var inspirerade av liknande gemenskaper som redan fanns i Kroksbäck i Malmö, Krokslätt i Mölndal och Upplands Bro utanför Stockholm. Vår gemenskap startade under 70-talets sista månader, när gemenskapsvågen redan hade börjat dippa och flera av de gemenskaper som bildats under 70-talet var på väg att upplösas. 
Kerstins ryggtavla framför huset där församlingen driver en kristen
förskola i några sammanslagna lägenheter i bottenplanet
Gemenskapen växte under de första åren och efter ett tag var vi drygt tjugo personer. Gemenskapslivet var intensivt vardag som helg. I vår trappuppgång hade vi ett tag fem lägenheter som tillhörde gemenskapen och vi sprang ut och in hos varandra och delade det mesta. Under de första åren kallade vi oss rätt och slätt för Råslättsgemenskapen och vi skapade en stark kultur av lärjungaskap och gemenskap, men hade ingen tydlig struktur. Efter ett par år blev det uppenbart att vi måste bestämma vad vi skulle vara. Skulle vi fortsätta vara en informell gemenskap utan fast struktur? Skulle vi bilda en kommunitet? Eller skulle vi kanske grunda en församling? Åsikterna var många och olika.
Efter en lång process av bön, samtal och sökande efter Herrens ledning bestämde vi oss för att vi skulle grunda en församling och i september 1983 bildades Råslätts församlingsgemenskap. Vi valde det namnet för att vi ville markera att vi var en församling som betonade att leva i gemenskap. Vi släppte inte gemenskapskulturen bara för att vi blev en församling, snarare förstärkte vi den. Under mitten av 80-talet hade vi kontakt med Darvell Bruderhof i England och några från oss besökte deras kommunitet där man lever i egendomsgemenskap. Jag minns att vi samtalade en hel del om vi skulle leva i egendomsgemenskap eller inte. Vi landade i att vi inte skulle göra det. Istället fortsatte vi att betona vardagsgemenskap, praktiskt delande, enkelhet och generositet. Vi var helt enkelt en lokal församling med starka dag av kommunitet. När Hans Johansson besökte oss och hade en bibelhelg på Råslätt någon gång i början av 90-talet kallade han oss för den sista resten av 70-talet. Jag tror att det låg något i det. (Om du vill läsa mer om församlingens första tjugo år kan du få en PDF på 20 sidor med titeln Berättelsen om Råslätts församlingsgemenskap 1983-2003. Hör av dig till mig i så fall.)
För min och Kerstins del var det intensivaste gemenskapslivet från 1979 fram till ungefär 1993. Under den perioden föddes också våra sex barn och när barnen började närma sig tonåren fick vi koncentrera oss mer på att få den egna stora familjen att fungera. Dessutom var vi båda ganska trötta och slitna vi det laget. Vi har faktiskt aldrig kommit tillbaka in i det där intensiva gemenskapslivet igen. Av olika skäl har det inte riktigt fungerat och det är viktig att förstå att livet har olika årstider. Vi är i alla fall kvar i samma gemenskap och är med i en husförsamling som träffas varje vecka.
Råslätts församlingsgemenskap finns alltså fortfarande kvar. Idag är det en församling med runt hundrafemtio personer i alla åldrar. Nuförtiden bor vi mer utspritt, och gemenskapskulturen är inte lika stark som förr. Men en stor del av församlingen bor fortfarande i höghusområdet Råslätt eller dess omedelbara närhet och där finns en hel del av gemenskapslivet kvar. Vi vill fortfarande vara en gemenskap där Guds kärlek är synlig, tydlig och praktisk och där människor kan få lära känna Jesus Kristus. Jag är tacksam för att ha fått leva i en sådan gemenskap i fyrtio år. Jag hoppas att jag får göra det många år till.
Jag håller tacktal till Håkan Karlsson, som går i pension efter
37 år som pastor i Råslätts församlingsgemenskap
I söndags avtackade vi Håkan Karlsson, som varit pastor i församlingen ända sen vi bestämde oss för att grunda en församling för 37 år sedan. Håkan och jag jobbade tillsammans som pastorer i församlingen i över tio år och vi delar samma kärlek till församlingen och samma vision av att leva i gemenskap, och Håkan har praktiserat det konsekvent och uthålligt i nästan 40 år. För tio år sedan skrev han en text om att lev i gemenskap utifrån sin då 30-åriga erfarenhet. Det är en av de bästa texter jag läst i ämnet. Den kan du läsa här:
Håkan berättar om livet i Råslätts församlingsgemenskap.
Andra texter jag skrivit om att leva i gemenskap:
Några tankar om att leva i kommunitet
Kommuniteter och drömmen om gemenskap
Boktips om kristna kommuniteter
Leva i gemenskap - tio praktiska tips
En handbok för kristna kommuniteter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar