Mitt möte med France-Mission och visionen om multiplicering

Igår fyllde jag 63 år och det mesta av mitt jordiska liv ligger utan tvekan bakom mig. Två år innan jag föddes bildades den franska missionsorganisationen France-Mission. Jag har precis läst en inspirerande bok som berättar historien om France-Mission från 1957 till 2017. France-Mission - de la semence à la multiplication depuis 1957... är den fullständiga titeln, vilket betyder France-Mission - från sådd till multiplikation sen 1957. 

För några år sedan skrev jag om min första resa till Frankrike och mitt möte med en av France-Missions församlingsplanterare. Det ledde så småningom fram till en djupare kontakt och flera år av samarbete. Under en period hade vi en svensk stödgrupp för France-Mission, som i liten skala bidrog till arbetet och underhöll en svensk missionärsfamilj. Den svenska stödgruppen är faktiskt omnämnd i boken tillsammans med mig, P-O Ängegärd och Torbjörn Sandell (sid 249-250). 

Läsningen väckte många minnen och jag insåg hur mycket av mitt tänkande kring församlingsplantering som har sina rötter i France-Mission. Det var i Frankrike jag första gången kom i kontakt med församlingsplantering och det var från France-Mission vi hämtade många lärdomar och exempel när vi planterade församling på Råslätt i början av 1980-talet. Jag blev också påmind om att det var i France-Mission som jag första gången stötte på visionen om att bygga församlingar som multiplicerar sig. 

Efter Knutbydebatten: Ordet och Anden

I mitt förra inlägg gjorde jag några reflektioner om den pingstkarismatiska miljön och skrev om hur vi jobbade på Mariannelunds folkhögskola för att skapa en sund andlig miljö där det fanns utrymme för att praktisera Andens gåvor. I den här texten fortsätter jag på samma tema. 

"Ni tar fel, för ni förstår varken Skriften eller Guds makt" (Matt 22:29)

Så inleder Jesus sitt svar när några saddukeer försöker sätta dit honom med en knepig fråga om uppståndelsen från de döda. För mig har detta Jesusord blivit något av ett motto, som jag har levt med under många år. Det vill jag berätta om här. 

På vårterminen 2000 startade vi på Mariannelunds folkhögskola den nya kursen BibelTjänst. Jag var med och utformade kursen och fick själv ta ansvaret för ett ämne som vi kallade för Ordet och Anden. Ovan nämnda bibelord var min nyckelvers för ämnet. Jag tänkte så här: Saddukeerna förstod varken Skriften eller Guds makt, och därför tog de fel och kom vilse. Då borde ju motsatsen gälla. Om man vill komma rätt behöver man både förstå Skriften och Guds makt. 

Om man ska överföra detta till vår situation är Skriften naturligtvis Bibeln, både Gamla och Nya testamentet. Guds makt syftar på Guds kraft, som ju också är Andens kraft. Eller uttryckt på ett annat sätt: Det handlar om Ordet och Anden. Om man vill komma rätt som kristen, som församling och som rörelse måste man lära känna och förstå både Ordet och Anden. Saddukeerna missade på båda punkterna och därför kom de riktigt snett. Men man kan också komma snett på grund av ensidighet. En del rörelser betonar bara Andens verk och försummar Ordet och det leder till vissa typer av problem. Andra rörelser betonar bara Ordet och läran och försummar Andens verk och det leder till andra typer av problem. Om vi vill bygga en sund församling eller rörelse behöver vi både Ordet och Anden. Det var därför jag villa ha det här ämnet i BibelTjänst. 

Vad gjorde vi då i ämnet Ordet och Anden? 

Efter Knutbydebatten: Några reflektioner om den pingstkarismatiska miljön

Den här texten tillägnas alla kursdeltagare som gått BibelVäxa eller BibelTjänst på Marre under min ledning. Det skulle vara intressant om några av er vill kommentera texten. Ni får en utmaning i avslutningen. 

Huvudbyggnaden på Mariannelunds folkhögskola

I början på sommaren sändes Uppdrag gransknings mycket intressanta dokumentärserie om Knutby. Därefter startade en intressant debatt om orsakerna till händelserna i Knutby och vilka lärdomar kristenheten i allmänhet och pingströrelsen i synnerhet kunde dra av dem. Lars Gunther har gett en bra översikt över debatten och kommenterat den på sin blogg: Knutby fascinerar och förfärar men debatten förvirrar. 

Personligen har jag haft en paus i bloggandet under sommaren, men nu är det dags att dela några personliga minnen och reflektioner. En av de texter som berört mig mest under sommaren var en artikel i Sändaren med rubriken: Det hade kunnat vara vår pingstförsamling. I den berättar 17 personer om sin uppväxt i pingstförsamlingar på 1990-talet. Det är ett skakande vittnesbörd och det fick mig att tänka tillbaka på mitt liv och särskilt på min tid som bibellärare på en av pingströrelsens folkhögskolor. Den här texten handlar alltså inte om Knutby eller om Knutbydebatten, utan är några glimtar från min egen erfarenhet av den pingstkarismatiska miljön. Det började för 45 år sedan.  

Som nykristen tonåring drogs jag in i den karismatiska rörelsen i mitten av 70-talet. Jag blev uppfylld av den helige Ande, talade i tungor, profeterade och bad för sjuka. Den pingstkarismatiska miljön blev tidigt min andliga hemvist och det är jag tacksam för. Samtidigt blev jag tidigt medveten om att denna miljö också hade sina faror och problem. Redan som tonåring stötte jag på auktoritära och manipulativa ledare, överandlighet, manipulativa profetiska budskap, osund undervisning, överdrivna löften om helande och ekonomisk framgång, bibelord ryckta ur sitt sammanhang och sammanfogade på det mest fantasifulla sätt. Som ung kristen var det inte lätt att orientera sig, särskilt som sunt och osunt kunde blandas i samma sammanhang. Jag var på sommarkonferens på Jutatorpet några gånger i mitten av 70-talet. Jutatorpet var Jesusfolkets gård i hjärtat av Småland. Det var en viktig plats för mig och än idag kan jag säga att jag fick med mig flera bra saker därifrån. Samtidigt kan jag konstatera att en del av det jag hörde och såg där var riktigt osunt. 

Jag har alltid varit en läsare och en tänkare, och är lite skeptisk till min natur. Därför blev jag tidigt medveten om farorna i den karismatiska miljön och har ofta varit avvaktande och prövande när det har kommit nyheter. Jag var t.ex. mycket skeptisk när Ulf Ekman startade Livets Ord i början på 80-talet. Jag hörde honom ett par gånger och läste en del litteratur som kom från det sammanhanget och kände  att det var något som inte stämde. Vi startade församlingen på Råslätt samma år som Livets Ord startade i Uppsala, men det fanns ingen koppling mellan oss. Tvärtom markerade vi en tydlig distans till Livets Ord och trosförkunnelsen. Vi var en församling som praktiserade Andens gåvor, men vi hade en helt annan teologi. Jag kan också konstatera att vi tappade en del av vår frimodighet i det karismatiska på grund av den debatt som följde i spåren av Livets Ords etablering. Men då kom John Wimber till Sverige.  

Berättelser ur mitt liv - psykisk ohälsa

Imorgon fyller jag 60 år och därför håller jag på att dela berättelser ur mitt liv. Jag har tidigare skrivit om apologetik på gymnasiet, en sommar i Frankrike, att vara pappa till sex barn, att läsa Francis Schaeffer och att leva i gemenskap. Idag vill jag berätta något om en annan faktor i livet, nämligen psykisk ohälsa. 

På olika sätt har mitt liv berörts av psykisk ohälsa sen jag var i trettioårsåldern. Det har ibland varit ganska tungt, men framför allt har det lärt mig väldigt mycket. Livet är inte enkelt och det är ofta prövningarna som får oss att växa och lära oss nya saker. Mötet med psykisk ohälsa gjorde att jag  brottades mycket med förhållandet mellan kristen tro och psykologi och jag omvärderade en hel del av mina tidigare uppfattningar. Detta ledde till att jag mer förstod värdet av psykologi och psykoterapi och att även kristna kunde få god hjälp av sådan behandling. Innan dess trodde jag att det mesta kunde lösas med förbön, inre helande och själavård.

När jag brottas med något går jag alltid till Bibeln och söker svar. Jag tror ju att Bibeln är Guds ord och att Gud har talat där. Bibeln är det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv, och jag skulle inte kunna acceptera en psykologisk teori eller psykoterapeutisk behandling som går emot den bibliska människosynen. Därför var det viktigt för mig att gå till botten med frågorna och söka hållbara svar. Under ett par år läste, studerade, samtalade och grubblade jag över det här och jag landade till slut i ett nytt förhållningssätt. Det resulterade bland annat i en predikoserie som jag höll 1990, när jag var 31 år. Det är förstås längesedan, men jag tycker fortfarande att denna undervisning håller, även om jag förstås har lärt mig mycket mer i ämnet sen dess. Predikoserien tar upp tre ämnen som ligger nära frågan om psykisk ohälsa, nämligen känslor, vrede och förlåtelse. Jag har kommit tillbaka till dessa teman i många sammanhang genom åren och också publicerat dessa predikningar som inlägg här på Barnabasbloggen. Psykisk ohälsa har aldrig varit något huvudtema för mig, men det har länge funnits där i bakgrunden och jag har en del att säga om det när jag får chansen.

Läs mina texter om du är intresserad:

Bibeln och våra känslor

Att hantera sin vrede

Ett annat sätt att se på förlåtelse

Berättelser ur mitt liv - att leva i gemenskap

Nu är det bara två dagar kvar till min 60-årsdag. Bearbetningen fortsätter och här kommer ytterligare en berättelse ur mitt liv. Idag vill jag berätta om en vision som har präglat mitt liv, kanske mer än något annat. Visionen av att leva i en gemenskap som den första församlingen i Jerusalem (se Apg 2:41-47, 4:32-35).

När jag var tonåring fångades jag av drömmen om att leva i gemenskap. Jag läste om kristna kollektiv, storfamiljer och kommuniteter runtom i världen och i Sverige. På 1970-talet fanns det mycket mer sådant än vad det finns nu. Jag slukade böcker som t.ex. Gemenskap i en söndrad värld (1976) av Dave och Neta Jackson (Living Together in a World Falling Apart). Den boken om fem kristna kommuniteter i USA satte djupa spår i mitt liv. Jag ville på något sätt leva i gemenskap, i en kristen kommunitet där man delade livet i vardagen.

Mitt första gemenskapsexperiment var när jag gick sista året på gymnasiet. Vi hade en bönegrupp och fem av oss bestämde sig för att tillsammans flytta till lägenheter på Torpa i Jönköping och dela livet mer intensivt. Jag delade en etta med Olle och vi hade gemensam ekonomi hela året. Anki, Annica och Kerstin bodde alldeles i närheten. Vi åt middag tillsammans flera dagar i veckan och hade regelbundna samlingar med bön och bibelläsning. Det var en bra första erfarenhet av att dela livet både andligt och praktiskt och det varade i ett år. När jag och Olle tog studenten skingrades gemenskapen.

Min andra erfarenhet av att leva i gemenskap kom direkt efter gymnasiet när jag gjorde vapenfri tjänst. Det året bodde jag tillsammans med ett tiotal andra killar i en paviljong (eller snarare barack) i Västra Frölunda. De flesta var kristna och det blev något av ett kristet kollektiv där vi delade livet, samtalade, bad och studerade Bibeln tillsammans. Det var en tid som satte spår i oss som var med.

Efter dessa två ettåriga experiment fyllde jag 20 år och var redo för att satsa ordentligt. Då flyttade jag till bostadsområdet Råslätt utanför Jönköping och var med och startade den gemenskap som jag fortfarande lever i fyrtio år senare. Hur kunde det bli så?

 

Råslätt består av 30 färgglada höghus och 5 500 invånare från hela världen. 

Berättelser ur mitt liv - Att läsa Francis Schaeffer

60-årsdagen närmar sig med stormsteg och jag fortsätter att bearbeta detta genom att skriva berättelser ur mitt liv. Här kommer den fjärde delen.

En av de personer som har påverkat mig allra mest är förmodligen Francis Schaeffer. Jag träffade honom aldrig, men jag läste många av hans böcker när jag var ung (16-22 ungefär) och jag kan inte bortse ifrån att de satte djupa spår. Här tänker jag dela med mig lite av vad jag lärde mig genom att läsa Francis Schaeffer.

Francis Schaeffer var amerikan och  levde från 1912 till 1984. Han brukar räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika kristna tänkare och jämförs ibland med C.S Lewis och Billy Graham. Han var en reformert teolog och pastor, som kom till Europa som missionär efter andra världskriget. I Schweiz byggde han och hans fru Edith upp en kristen kommunitet vid namn L'Abri (skydd). Det blev en plats dit tusentals människor kom för att studera och diskutera den kristna trons sanningsanspråk. Idag finns det l'abri-gemenskaper på många platser i världen. Från början av 1980-talet till 2013 fanns det även ett nordiskt  L'Abri i Mölle i Skåne. Själv besökte jag aldrig L'Abri i Schweiz, men jag påverkades av det som hände där.

Häromdagen letade jag igenom mitt bibliotek för att hitta alla böcker av Schaeffer som jag läst. Det blev en rejäl hög (se bilden nedan), även om det var någon titel jag inte hittade:

Berättelser ur mitt liv - att vara pappa till sex barn

Den 4 juni 1980 blev jag pappa. Idag är det 39 år sedan. Tolv år senare hade jag och Kerstin fått sex barn tillsammans. Det var en stor förändring i livet att få barn och det var väldigt nyttigt för mig. Mina barn har hjälpt mig att ha båda fötterna på jorden. Jag tror att jag hade lite svårt för det innan de kom in i bilden. Den här texten tillägnar jag dem: Johanna, Jakob, Joakim, Jennie, Josef och Joel.

Den bästa definitionen av kristen andlighet har jag funnit i Larry Richards bok A Practical Theology of Spirituality. Han skriver att biblisk andlighet är att leva ett sant mänskligt liv i djup gemenskap med Gud. Jag brukar uttrycka det som att man ska ha hjärtat i himlen och båda fötterna på jorden.

Det gäller att ha balans mellan dessa båda pooler. En del tänker bara på det jordiska och tappar bort himlen och evighetsperspektivet. Andra tappar markkontakten och svävar iväg i olika typer av överandlighet. Innan jag blev pappa hade jag nog en viss tendens till det senare. Som 20-åring var jag väldigt ointresserad av den här världen och helt fokuserad på att tjäna Gud och sprida hans ord. Jag hade väldigt höga ideal. Inga pengar fick användas till något onödigt och varje minut skulle förvaltas på bästa sätt.

Jag hade verkligen hjärtat på rätt ställe, men jag hade inte riktigt fötterna på jorden. Jag tror inte att det hade fungerat så bra i längden. Livet behöver balans för att fungera och framför allt behöver det vara sant mänskligt. Mina barn kom in i mitt liv och det förändrade allt. Jag tackar Gud för var och en av dem. Helt plötsligt var jag tvungen att fokusera på mer jordnära saker och mer jordnära behov. Helt plötsligt kunde jag inte vara så effektiv längre och det var väldigt nyttigt. Jag tror att jag blev en bättre människa och en mer balanserad kristen ledare tack vare mina barn. Det gick inte på en gång, men vi fick ju många barn, så jag kunde verkligen inte smita undan och missa poängen.

Tack vare dem fick jag också tillbaka några av mina gamla intressen för sånt som händer här på jorden (t.ex. idrott och musik) och det har berikat mitt liv. Idag har jag båda fötterna på jorden, och jag hoppas att jag fortfarande har hjärtat i himlen. Jag lever ett sant mänskligt liv i djup gemenskap med Gud.

Var har du ditt hjärta? Var har du dina fötter?

Vår familj sommaren 1999

Jag har en viss erfarenhet av barnuppfostran, eller föräldrastil som det visst heter nuförtiden, och jag har skrivit två blogginlägg om det. Läs gärna dem om du är intresserad.  

Föräldraskap med kärlek och gränser

Bibeln talar till föräldrar

Berättelser ur mitt liv - en sommar i Frankrike med OM

Idag fortsätter jag min serie med berättelser ur mitt liv.

När jag var 18 år mötte jag missionsorganisationen OM. (Då visste jag inte att OM också var inblandad i min omvändelse tre år tidigare). OM:s Sverigeledare Hans Ström medverkade på en nyårskonferens i min hemförsamling och under den konferensen öppnades mina ögon för de andliga behoven i världen. Jag brukar kalla det för min andra omvändelse, därför att det ändrade inriktningen på mitt liv radikalt. Tidigare hade jag mest tänkt på att evangelisera i Sverige, nu upptäckte jag plötsligt den stora missionsutmaningen i världen och att det fanns många onådda folk och folkgrupper. Särskilt fick jag nöd för muslimvärlden och jag fick Turkiet på mitt hjärta. Jag köpte OM:s världskarta och satte upp den på väggen i mitt rum och började be för världen.

OM visade också på att det fanns ett stort behov av mission i Europa. Jag köpte en bok med titeln France - a mission field och den skakade om mig rejält. Jag förstod att det fanns länder i Europa där det var mycket större andliga behov än i Sverige. Frankrike var det andra landet som jag fick på mitt hjärta under den sista terminen på gymnasiet, våren 1978. Och nöden för Frankrike blev faktiskt starkare än nöden för Turkiet.

Jag har älskat Frankrike och allt franskt sen jag var liten. Jag tror att jag har fått det med modersmjölken eftersom min mamma talar franska och alltid talat varmt om Frankrike. När jag skulle välja språk till högstadiet var det aldrig någon tvekan. Det har alltid varit självklart att jag ska lära mig franska och jag läste franska i sammanlagt sex år i skolan. När jag slutade gymnasiet var jag redo att åka till landet i mitt hjärta för att dela evangeliet med fransmännen.

På 70-talet hade OM månadslånga sommarkampanjer i många länder i Europa. Hundratals ungdomar från hela Europa (och världen) samlades för en veckas konferens för att sedan delas upp i olika team och åka ut på evangelisation i olika länder. Jag kände Guds kallelse att åka till Frankrike två månader (juni och juli) och tog ledigt sista veckan på gymnasiet, skippade studentfirandet och gav mig ut i mission. Det blev två fantastiska (och utmanande) månader som gav erfarenheter och lärdomar som jag har burit med mig hela mitt liv.

Det började med att svenskarna som skulle åka ut i juni samlades på OM:s Sverigekontor i Smålandsstenar. Alla fick lämna in de pengar man hade med sig. Det var inte tillåtet att ha privata pengar när man var med OM, utan i teamen delade man allt och skulle lära sig att leva i tro på att Gud förser. Att åka ut med OM, var lite grann som när Jesus sände ut sina lärjungar utan pengar (se Mark 6:8-9). Man fick inte heller ha med sig kamera. Vi var ju inte ute för att turista utan för att tjäna Gud och det var viktigt att alla i teamen var på samma nivå och att ingen hade mer än någon annan. Det var radikalt och det var nyttigt. Jag hade inga invändningar mot OM:s policy utan satsade helhjärtat. Och i efterhand kan jag se att det var just de här omständigheterna som bidrog till att göra sommaren så lärorik. Jag förstår hur Jesus tänkte när han sände ut lärjungarna utan pengar och mat.

Från Sverige bilade vi först till OM:s bas i Belgien och sen vidare ner till Le Havre i norra Frankrike. Juni månads förberedelsekonferens var ombord på OM:s nyligen införskaffade fartyg  Doulos, som var på väg ut på sin första resa i missionens tjänst. Det var inspirerande att tillbringa en vecka ombord på Doulos. OM:s missionsfartyg är något alldeles speciellt och jag har många vänner som har seglat med något av dem på världshaven. Nuförtiden är det Logos Hope det handlar om.

 Doulos i Argentina i maj 1979

Berättelser ur mitt liv - Tro på fast grund

Om en dryg månad fyller jag 60 år. Det känns lite konstigt att bli så gammal. Det mesta av mitt liv ligger bakom mig och under den här våren har jag sett tillbaka och reflekterat över hur det blev. Framöver tänker jag skriva av mig lite grann och dela med mig av berättelser ur mitt liv. Främst är det för min egen skull, men kanske kan det också vara intressant för andra att läsa. 

Jag blev personligt kristen när jag var tonåring. Jag läste mycket och blev tidigt intresserad av apologetik, alltså att försvara och förklara den kristna tron med logiska argument. Sista året på gymnasiet skulle man göra ett specialarbete av något slag (det kunde vara i princip vad som helst) och jag valde att skriva en uppsats som argumenterade för den kristna tron. Uppsatsen hade den ambitiösa titeln Tro på fast grund - en presentation av biblisk kristendom; dess anspråk och dess grund. Idag plockade jag fram den och läste den igen och det gjorde mig faktiskt glad. Tänk att jag kunde skriva något så läsvärt redan som 18-åring. Uppsatsen är på 18 maskinskrivna A4-sidor. (På den tiden skrev man först allt för hand med papper och penna och när allt var klart skrev man ner det på en skrivmaskin, det var hårt jobb.) Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kämpade med stencileringsapparaten i Pingstkyrkan i Huskvarna för att få fram en bunt prydliga häften. Jag minns inte hur många jag tryckte, men jag delade ut till alla mina klasskamrater och andra intresserade. Jag har fortfarande kvar några exemplar. De slänger jag inte i första taget. Av någon anledning var mycket i mitt liv på 1970-talet orangefärgat, och så även detta häfte. 

Uppsatsen tar upp tre olika områden. Den första delen argumenterar för att det finns goda skäl att tro att det finns en Gud. Jag diskuterar främst med ateismen (jag hade många ateister i klassen) och min argumentation bygger främst på Francis Schaeffers apologetik och lite grann på C.S. Lewis. Francis Schaeffer var både apologet och teolog och han var nog en av de författare som påverkade mig mest under min ungdom. Hans författarskap får jag återkomma till i ett senare inlägg (den texten finns nu här: Berättelser ur mitt liv - Att läsa Francis Schaeffer).