Efter Knutbydebatten: Några reflektioner om den pingstkarismatiska miljön

Den här texten tillägnas alla kursdeltagare som gått BibelVäxa eller BibelTjänst på Marre under min ledning. Det skulle vara intressant om några av er vill kommentera texten. Ni får en utmaning i avslutningen. 

Huvudbyggnaden på Mariannelunds folkhögskola

I början på sommaren sändes Uppdrag gransknings mycket intressanta dokumentärserie om Knutby. Därefter startade en intressant debatt om orsakerna till händelserna i Knutby och vilka lärdomar kristenheten i allmänhet och pingströrelsen i synnerhet kunde dra av dem. Lars Gunther har gett en bra översikt över debatten och kommenterat den på sin blogg: Knutby fascinerar och förfärar men debatten förvirrar. 

Personligen har jag haft en paus i bloggandet under sommaren, men nu är det dags att dela några personliga minnen och reflektioner. En av de texter som berört mig mest under sommaren var en artikel i Sändaren med rubriken: Det hade kunnat vara vår pingstförsamling. I den berättar 17 personer om sin uppväxt i pingstförsamlingar på 1990-talet. Det är ett skakande vittnesbörd och det fick mig att tänka tillbaka på mitt liv och särskilt på min tid som bibellärare på en av pingströrelsens folkhögskolor. Den här texten handlar alltså inte om Knutby eller om Knutbydebatten, utan är några glimtar från min egen erfarenhet av den pingstkarismatiska miljön. Det började för 45 år sedan.  

Som nykristen tonåring drogs jag in i den karismatiska rörelsen i mitten av 70-talet. Jag blev uppfylld av den helige Ande, talade i tungor, profeterade och bad för sjuka. Den pingstkarismatiska miljön blev tidigt min andliga hemvist och det är jag tacksam för. Samtidigt blev jag tidigt medveten om att denna miljö också hade sina faror och problem. Redan som tonåring stötte jag på auktoritära och manipulativa ledare, överandlighet, manipulativa profetiska budskap, osund undervisning, överdrivna löften om helande och ekonomisk framgång, bibelord ryckta ur sitt sammanhang och sammanfogade på det mest fantasifulla sätt. Som ung kristen var det inte lätt att orientera sig, särskilt som sunt och osunt kunde blandas i samma sammanhang. Jag var på sommarkonferens på Jutatorpet några gånger i mitten av 70-talet. Jutatorpet var Jesusfolkets gård i hjärtat av Småland. Det var en viktig plats för mig och än idag kan jag säga att jag fick med mig flera bra saker därifrån. Samtidigt kan jag konstatera att en del av det jag hörde och såg där var riktigt osunt. 

Jag har alltid varit en läsare och en tänkare, och är lite skeptisk till min natur. Därför blev jag tidigt medveten om farorna i den karismatiska miljön och har ofta varit avvaktande och prövande när det har kommit nyheter. Jag var t.ex. mycket skeptisk när Ulf Ekman startade Livets Ord i början på 80-talet. Jag hörde honom ett par gånger och läste en del litteratur som kom från det sammanhanget och kände  att det var något som inte stämde. Vi startade församlingen på Råslätt samma år som Livets Ord startade i Uppsala, men det fanns ingen koppling mellan oss. Tvärtom markerade vi en tydlig distans till Livets Ord och trosförkunnelsen. Vi var en församling som praktiserade Andens gåvor, men vi hade en helt annan teologi. Jag kan också konstatera att vi tappade en del av vår frimodighet i det karismatiska på grund av den debatt som följde i spåren av Livets Ords etablering. Men då kom John Wimber till Sverige.  

Idag kan det vara svårt att förstå hur läget var i svensk kristenhet i mitten av 80-talet. Konflikterna runt Livets Ord och trosförkunnelsen var många och debatten var hård. Många församlingar splittrades och många människor blev sårade. Många hårda ord yttrades på båda sidor. Det var inte bara jag som tappade frimodigheten. Allt karismatiskt blev misstänkliggjort och många blev försiktiga med att tala i tungor, profetera och be för sjuka. En av de saker som vände den här negativa utvecklingen var att John Wimber kom till Sverige några gånger i slutet av 80-talet. Mest viktig var nog den stora ledarkonferensen i Lisebergshallen i Göteborg 1988 med runt 2 200 deltagare och Wimber som huvudtalare. Wimber visade hur sund teologi kunde kombineras med en frimodigt praktiserande av Andens gåvor. Jag var själv med på konferensen, mötte Gud där och fick tillbaka min frimodighet när det gäller Andens gåvor. Den konferensen tror jag var helt avgörande för hur mitt liv och min tjänst utvecklades. Hans Sundberg har skrivit om John Wimber och konferensen i Göteborg i en artikelserie i Världen idag. 

1994 började jag jobba som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola, som är en av Pingströrelsens skolor. Även på 90-talet var det många olika strömningar som påverkade den pingstkarismatiska delen av kristenheten och det var ofta svårt att urskilja vad som var sunt och vad som var osunt. Till skolan kom kursdeltagare från många olika sammanhang och med skilda erfarenheter. En del hade goda erfarenheter från sunda och varma karismatiska miljöer, andra hade blivit brända i osunda karismatiska sammanhang, åter andra kom från sammanhang där Andens gåvor inte alls var i funktion. Jag känner verkligen igen vittnesbörden från pingstungdomarna i den ovan nämnda artikeln i Sändaren. Jag har hört sådana berättelser tidigare. 

När man ser mycket missbruk av Andens gåvor är det lätt att dra sig tillbaka och sluta använda dem. Den frestelsen var stor i slutet av 90-talet, men som skola bestämde vi oss för att inte falla för den. Lösningen på missbruk är nämligen inte icke-bruk, utan det rätta bruket. Vår vision var att upprätthålla en varm pingstkarismatisk miljö med sund undervisning och frimodigt praktiserande av Andens gåvor. Vi ville kliva fram och ta täten. I det allmänna bruset är det lätt att de som är mest radikala och mest extrema hörs mest. Det är svårare för de mer nyanserade och nedtonade att höras lika tydligt, men vi gjorde ett försök. 

Det var förstås flera av lärarna på skolan som undervisade om och praktiserade Andens olika gåvor, men det var jag som fick huvudansvaret för att formulera vår teologi och praktik om den karismatiska dimensionen. Jag gjorde det framför allt i kursen BibelTjänst där jag hade ett block med rubriken Karismatisk tjänst. Där gick jag igenom teologi och praktik om kontroversiella saker som tungotal, profetia, helande, befrielse från onda andar, andlig strid m.m. Vi gav utrymme för både teologisk reflektion och praktik. En del av min undervisning i dessa frågor kan du finna här på Barnabasbloggen (se nedan). 

Min förhoppning är att tiden på Mariannelunds folkhögskola för många blev en god grund för att pröva vad som är sund teologi och praktik om Andens gåvor. Kanske har det hjälpt någon att genomskåda manipulation och felaktig undervisning och skyddat någon från att dras in i osunda sammanhang. Jag hoppas i alla fall det. Det skulle vara intressant om några av mina kursdeltagare från BibelVäxa eller BibelTjänst ville träda fram och skriva något om hur den andliga miljön på Marre och undervisningen om Andens gåvor eventuellt har påverkat deras liv. 

Läs fler av mina texter om den karismatiska dimensionen: 

Andedopet - vad är det?

Det är pingst - Låt oss uppfyllas av Anden

En sund karismatik

Att tala med tungor

Profetians gåva i praktiken

Sjukdom och helande

En andlig strid

Bokpresentation: Den helige Andes århundrade

Manifestationer och reaktioner