Ett annat sätt att se på förlåtelse

Det här är tredje delen i en serie om känslor, vrede och förlåtelse. De andra delarna finns här:
Del 1, Bibeln och våra känslor
Del 2, Att hantera sin vrede

Vad är förlåtelse? Ska man verkligen förlåta villkorslöst? Har vi missförstått vad förlåtelse är och hur den fungerar? Följande text är inspirerad av David Augsburgers bok Caring Enough to Forgive - Caring Enough Not to Forgive (Herald Press 1981).

Många gånger har vi hört hur viktigt det är att förlåta. Jesus säger det, Paulus säger det och vi har hört det sägas av oräkneliga förkunnare. Vi har säkert fått höra att vi ska förlåta ovillkorligt och obegränsat. I det här studiet vill jag visa att den traditionella synen på förlåtelse behöver nyanseras och i viss mån korrigeras av en mer biblisk förståelse av förlåtelsen och dess plats i våra liv.

Jag har läst en del om inre helande och själavård och en av anledningarna till att jag tar upp detta ämne är att jag gång på gång stött på följande tanke: ”Om du ska få uppleva inre helande måste du först och främst ovillkorligt förlåta alla som sårat dig i livet.” Det låter bibliskt och först reagerade jag inte så mycket på det, men jag har kommit fram till att det inte stämmer med Bibeln och inte heller med verkligheten. Visst finns förlåtelsen med i helandeprocessen, men jag har två viktiga invändningar. För det första är förlåtelsen inte det första steget på vägen till inre helande, och för det andra framställer inte Bibeln förlåtelsen som ovillkorlig på det sätt som ofta görs gällande. Det är detta jag ska försöka visa.

Guds förlåtelse

I Ef 4:32 och Kol 3.13 skriver Paulus att vi ska förlåta såsom Gud har förlåtit oss.

"Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta" (Kol 3:13).

Guds förlåtelse är mönstret för hur vi ska förlåta. Vi ska därför börja med att se lite närmare på Guds förlåtelse. Hur förlåter Gud? Bibeln gör väldigt klart att Gud älskar alla människor (Joh 3.16) och han älskar ovillkorligt. Men Gud förlåter inte alla människor. Han förlåter dem som ångrar sig, omvänder sig och bekänner sina synder (Apg 2.38, 1 Joh 1:8-10). När Gud väl förlåter gör han det fullständigt och oreserverat (Jes 38:17, 43:25, Jer 31:34, Mika 7.19, Ps 103:12).

Guds kärlek är ovillkorlig. Guds förlåtelse är villkorlig! När Gud förlåter leder det till upprättad relation, helad gemenskap, försoning. Förlåtelsens mål är upprättad gemenskap!

Det finns alltså tre punkter att komma ihåg angående Guds förlåtelse:

1. Ovillkorlig kärlek är grunden. Gud älskar oss, värderar oss och vill vårt bästa.

2. Förlåtelsen är kärlekens fullbordan, den är ett steg längre. Förlåtelsen involverar båda parter (den givande och den mottagande) och den är villkorlig.

3. Försoning är förlåtelsens resultat. I Bibeln hör förlåtelse och försoning samman. När förlåtelse sker blir resultatet en helad och upprättad gemenskap.

Sådan är alltså Guds förlåtelse och den är mönstret för hur vi ska förlåta. Det är Guds förlåtelse som bör definiera vad vi menar med begreppet förlåtelse! Men innan vi går in på vad detta innebär för vårt sätt att förlåta, ska vi se lite på sex felaktiga sätt att hantera relationskonflikter.

Negativ konflikthantering

1. Skuldbeläggande. ”Det är ditt fel.” Man utpekar en syndabock och skyller ifrån sig. Istället för att skylla på den andre bör vi säga så här: ”Det finns smärta mellan oss, du har sårat mig genom ditt sätt att handla och jag har kanske sårat dig.”

2. Undvikande. Man vill inte tala om problemet eller konflikten. Man undviker den person det gäller, eller undviker att ta upp känsliga ämnen.

3. Förnekande. Man låtsas som om det inte finns någon konflikt. Problem? Vad då för problem?

4. Magisk ritual. Man säger förlåt och tror att problemet är ur världen. Men man talar inte ut och finner varandra igen. Det blir ingen försoning, relationen blir inte upprättad utan förblir skadad. Förlåtelsen är bara en formel och den går alldeles för fort!

5. Omplacering. Man berättar om frustrationen, konflikten för någon annan, istället för att tala ut med den det gäller. Det kan också innebära att man flyttar konflikten till ett annat område eller till en annan person.

6. Gottgörelse, utan att man talar ut. Man försöker göra något för den person man sårat, ge en gåva eller på något annat sätt gottgöra det man brutit, istället för att tala ut och försonas. Detta leder inte heller till att relationen helas, utan såren och misstänksamheten finns kvar.

Den sanna förlåtelsens väg

Med utgångspunkt från Guds förlåtelse ska vi nu se på ett positivt sätt att hantera konfliktfyllda relationer. Utifrån Guds förlåtelse kan vi säga att förlåtelsens väg har två steg. Det första steget är kärlek, det andra är förlåtelse. För att göra processen mer tydlig ska vi dela upp den i sex steg. De första tre stegen kan gå under rubriken villkorslös kärlek, och de sista tre kan vi kalla för villkorlig förlåtelse.

1. Villkorslös kärlek

a) Värdera den som sårat dig igen. Se honom som värdefull, även om han gjort fel mot dig.

b) Älska den andre, se honom som lika dyrbar som jag själv, trots den smärta jag känner.

c) Upphäva krav som jag har på det förflutna. Inse att det är omöjligt att förändra det som skett, acceptera verkligheten som den är, acceptera det som skett.

I dagligt tal är det ofta detta tredje steg (c) som vi definierar som förlåtelse och om vi vill kan vi kalla det för villkorslös förlåtelse, allmän förlåtelse eller ensidig förlåtelse. Men risken är att vi då nöjer oss med detta och avbryter förlåtelsens väg här och aldrig låter processen fullbordas och relationen helas. Därför anser jag det riktigare att kalla steg a, b, och c för villkorslös kärlek och låta ordet förlåtelse stå för det som det gör i Nya Testamentet med Guds förlåtelse som förebild.
Steg a, b och c är grunden för förlåtelsen, inte den verkliga förlåtelsen. Förlåtelsen går inte på några sekunder, utan den kan vara en tidskrävande process. Nu kommer vi fram till själva förlåtelsen:

2. Villkorlig förlåtelse

d) Tala ut om den vrede, besvikelse, smärta du upplevt, samtala om det brustna förtroendet, samtala om ånger, omvändelse och hur ert förtroende för varandra ska kunna återupprättas. ”Förhandla” om att kunna lita på varandra igen.

e) Öppna framtiden utan krav och garantier! Våga lita på den andre igen. Våga ta risken att återigen bli besviken och sårad. Det är här den verkliga förlåtelsen sker!

f) Helad relation blir resultatet. Man når fram till en återupprättad närhet, kärlek, värme, och får en helad gemenskap. Gemenskapen är återigen så djup som den en gång var, men nu ännu starkare eftersom man klarat krisen tillsammans.

Verklig förlåtelse är villkorlig

I Luk 17:3-4 säger Jesus mycket tydligt att vi ska förlåta vår broder om han ångrar sig och omvänder sig. Vi kan inte försonas helt och fullt om det inte finns en ömsesidighet, om inte båda parter är involverade, om det inte finns ånger hos den som har brutit och det är tydligt att när Jesus här talar om förlåtelse innebär det också försoning.

I många situationer finns det ingen möjlighet att tala ut, ingen villighet eller öppenhet till försoning hos den andre. Då bör vi för egen del gå igenom steg a, b och c på förlåtelsens väg, så att jag inte bär på bitterhet eller hat mot den som har syndat mot mig. Förlåtelse och försoning är inte möjlig, men jag kan själv göra mig villig till förlåtelse och försoning och ha ett förlåtande sinnelag. De tre första stegen handlar enbart om min egen inställning och kräver inte den andres medverkan. När den andre inte är villig till försoning får jag helt enkelt acceptera att leva med relationen på den nivå som är möjlig. Gud klandrar inte mig för att full förlåtelse inte är möjlig.

Förlåtelse och inre helande

Nu till frågan vi började med om förlåtelsen och inre helande. Jag anser att det är farligt, rent av skadligt att säga till en person med djupa sår från sin barndom (eller t.ex. ett trasigt äktenskap) att det första hon måste göra för att uppleva helande är att förlåta alla som skadat och sårat henne. Det leder oundvikligen till en overklig förlåtelse, en falsk förlåtelse, vad Paul Tournier kallar för en för tidig förlåtelse. Man förtränger alla negativa känslor och lägger locket på, en kristen ska ju förlåta och inte vara bitter. Det som påstås vara första steget på vägen till helande blir för denna människa istället orsaken till ännu djupare trasighet.

Först måste istället smärtan fram. Jag måste inse att människor verkligen sårat mig; min pappa har misshandlat mig, min mamma har inte älskat mig, min man har svikit mig och det gör fruktansvärt ont. Detta uppfattar jag som det första steget på vägen till helande - att jag får kontakt med de verkliga känslorna och vet vad som verkligen har hänt. Sedan kan jag förhoppningsvis med Guds hjälp komma fram till en situation där jag på nytt kan värdera och älska den som sårat mig och upphäva alla krav på det förflutna, men det kan ta tid, och det måste få ta tid! Till slut blir jag villig att förlåta på riktigt, men verklig förlåtelse kan inte ske och bör inte ske om det inte finns ånger, omvändelse och ömsesidighet. Förlåtelse i den allmänna betydelsen av villkorslös kärlek har enligt min mening en plats i helandeprocessen, men är inte det första steget. Genom att använda ordet förlåtelse om den villkorslösa kärleken lägger vi lätt en större börda än nödvändigt på den som söker helande.

Vi måste akta oss för förenklade modeller för inre helande. De som behöver helande blir lätt mer skadade av dem och de som inte behöver helande tror ofta att de har alla svar.