Några tankar om medlemskapsfrågan

Samtalet om medlemskap fortsätter i Dagen och på bloggarna. Sarons församlingsledning förklarar hur de tänker om medlemskap och lärjungarskap. Det var välkommet och klargörande. Ett gäng pastorer har skrivit ett debattinlägg som kritiserar Sarons vägval. Även Pingströrelsen tar upp frågan. Mängder av bloggare tar upp frågan, och bl.a Joachim Elsander, Jonas Lundström, Stefan Beimark och Anton Fagerstedt har intressanta synpunkter. Även Jaktlund tar upp frågan. Det är många viktiga frågor att ta ställning till och jag är inte alls färdig med svaren, men tycker ändå att det är dags att sammanfatta mina tankar i några punkter.

1. Det är bra att frågan om medlemskap i församlingen diskuteras. Det har jag väntat på i 25 år. Det har länge varit tydligt att det inte fungerar på ett bra sätt inom svenska frikyrkor och att något behöver göras. En situation med en stor andel medlemmar som inte lever med i gemenskapen är naturligvis ohållbar i längden. Jag har i olika sammanhang tagit upp frågan och diskuterat olika modeller under de senaste 20 åren.

2. Frågan blir speciellt viktig eftersom den också berör frågorna om församlingens juridiska organisation, ledarstrukturer och hur man fattar beslut i församlingen. Den klassiska föreningsmodellen där medlemskap i församlingen är detsamma som medlemskap i föreningen (som är församlingens juridiska struktur) är inte självklar. Varje försök att ändra medlemskapet påverkar organisationsformerna.

3. Det finns många olika lösningar. Om man ser sig om i Sverige och världen förstår man att det finns många olika sätt att formulera medlemskap och skapa församlingsstrukturer. Många lösningar fungerar bra, andra gör det inte, men de flesta har både fördelar och nackdelar. Att slåss för en enda modell som den enda rätta eller absolut bästa är obefogat och onödigt (och troligen naivt). Idag ser jag flera intressanta alternativ.

4. Det är bra att församlingar i Sverige testar nya modeller för medlemskap och nya organisationsformer. Nyplanterade församlingar skapar nya modeller. Gamla församlingar förändrar, skapar nytt eller återuppväcker den ursprungliga visionen. Det är bra att vi söker nya vägar och det behövs generositet och ett öppet samtal där vi kan lära oss av varandra och pröva vad som är bibliskt och funktionellt. Vi måste våga ta risker och tillåta att man misslyckas och gör misstag. Bibeln ger inte en tydlig organisationsmodell för församlingen och därför är vi fria att söka Andens ledning inom den bibliska ramen.

5. Det viktigaste är inte organsiationsformen utan innehållet, livet. Vinläglarna är viktiga, men vinet är viktigast! Det som verkligen betyder något är en sund och tydlig biblisk undervisning med Jesus i centrum; Andens liv, kraft, frukt och gåvor i en kärleksfull gemenskap; ett folk som gör gott mot alla människor och förändrar världen genom att förkunna evangeliet om Guds rike i ord och handling.

6. Vi behöver ge utrymme för processer. De flesta människor står idag mycket långt från kristen tro. Därför är det ofta en lång process att röra sig mot Kristus och bli en lärjunge. Vi behöver öppna och välkomnande strukturer som hjälper människor på vägen till Kristus. Vi behöver gemenskaper där man får vara med och känner sig välkommen fast man inte är framme eller övertygad. Kallelsen till tro och omvändelse bör vara tydlig, samtidigt som vi har en medvetenhet om att det ofta är en lång process innan man omvänt sig.

7. Vi behöver också ha en tydlig undervisning om lärjungaskap och kristen livsstil som omfattar alla livets aspekter. Församlingen är en gemenskap av lärjungar och då måste lärjungaskapets krav vara tydliga. Det betyder också att vi behöver gå till rätta med det som Nya testamentet går till rätta med; girighet, avguderi, förtal, maktfullkomlighet, våld, vredesutbrott, elakhet, otukt, äktenskapsbrott, utövad homosexualitet, dryckenskap m.m. (se tex Mark 7:21-23, 1 Kor 5:11, 6:9-10, Gal 5:19-21). John van Dinther, Fredrik Wenell och Håkan Arenius bloggar om detta på ett intressant sätt. Men det här skapar också problem.

8. Det blir nämligen stora problem om vi definierar lärjungaskap och kristen livsstil bara utifrån Bibelns syndakataloger. De är visserligen nödvändiga (till skillnad från frikyrkans kulturellt betingade syndakataloger) och vi ska inte acceptera att man praktiserar sådana saker i församlingen utan att bli tillrättavisad. Men vi måste definiera lärjungaskap och kristen livsstil utifrån vad man ska göra som kristen, och inte utifrån vad man inte får göra. Det behövs en positiv och livsbejakande definition av lärjungaskapets innebörd. Vad det innebär tänker jag återkomma till i ett senare inlägg.