Bokrecension: Convictions av Marcus J. Borg

I somras fyllde jag 60. I present fick jag bland annat boken Convictions - How I Learned What Matters Most av Marcus J. Borg. Jag läste den direkt med stort intresse. Nu är det dags att presentera en recension. 

Marcus Borg levde 1942-2015. Han var professor vid Oregon State University och en av de ledande teologerna i USA under 1900-talet. Den här boken skrev han i samband med sin 70-årsdag och den är något av hans andliga testamente. I den sammanfattar han sitt liv och delar med sig av vad han kommit fram till. Han skriver om minnen, omvändelser och övertygelser. 

• Minnen: framför allt från barndomen, men också från några senare perioder. 
• Omvändelser: stora förändringar i livet och i synen på den kristna tron. 
• Övertygelser: vad han har kommit fram till genom livet och vad som är hans slutgiltiga övertygelser.

Den var både intressant och nyttigt att läsa den här boken, Det är bra att läsa sådant som ger motstånd och utmanar det egna tänkandet. Det här är en sådan bok. Marcus Borg och jag tänker nämligen väldigt olika och han går emot mycket av det jag tror på och tycker är viktigt. 

I det första kapitlet målar Borg upp en konflikt mellan konservativ kristendom på ena sidan och progressiv kristendom på den andra. Det är en intressant och klargörande utgångspunkt. I den svenska kontexten är inte alltid alternativen så tydliga som i den här boken. Vi är försiktiga med att säga att andra har fel och söker ofta konsensus. Ibland är det positivt, men ofta är det förvirrande. Borg målar upp alternativen så tydligt att man förstår att man måste ta ställning. Det finns olika sorters kristendom som inte går att förena. Det han kallar för konservativ respektive progressiv kristendom är varandras raka motsatser och han är väldigt tydlig med var han själv hör hemma. Marcus Borg står för en progressiv kristendom. 

Själv hamnar jag i kategorin konservativ, även om jag inte gillar benämningen, utan hellre kallar mig evangelikal, om jag nu måste använda en etikett. Jag känner inte heller igen mig i Borgs förenklade beskrivning av vad konservativa kristna tror och tänker. Han skriver utifrån en amerikansk kontext och där är kristna som är teologiskt konservativa ofta även politiskt konservativa, men så är inte fallet i Europa eller i Sverige. Jag är teologiskt konservativ, men inte politiskt konservativ. Därför står jag långt från Borg i det han skriver om Bibeln och kristen tro, men närmare honom i de avslutande kapitlen där han mer kommer in på etik och politik utifrån ett bibliskt perspektiv.

Det finns mycket i boken som skulle vara intressant att kommentera och jag väljer ut något av de viktigaste. 

I bokens inledning går Borg till angrepp på kristna som betonar vikten av att tro på vissa lärosatser.

Han menar att tro inte handlar om att hålla vissa trossatser för sanna, utan bara om relation (belove och inte believe). Problemet är inte så mycket vad Borg bejakar (relationen) utan vad han förnekar (läran). Jag menar att kristen tro handlar både om relation (förtröstan) och om försanthållande av trossatser (t.ex. den apostoliska trosbekännelsen). Tron har enligt min mening två sidor, men Borg ser bara den ena. 

Kapitel tre handlar om gudsbilden. Borg hävdar att Gud inte är en personlig Gud utanför universum, han är inte skapare och domare (supernatural theism), utan en Gud som omfattar och omsluter allting (panenteism). Även här är problemet inte vad Borg bejakar, utan vad han förnekar. Jag menar att Bibelns Gud både är en personlig Gud, skapare och domare och samtidigt omsluter allting, så att det är i honom vi lever, rör oss och är till. Det är både och, inte antingen eller. Jag menar att Borg gör ett misstag när han lyfter fram bibeltexter om det senare men ignorerar texter om det förra.

Det fjärde kapitlet handlar om frälsningen. Borg hävdar att frälsningen handlar om detta livet och inte om vad som händer efter döden och evigt liv. Återigen är problemet inte vad han bejakar, utan vad han förnekar. Jag menar att frälsningen handlar om både förvandling i detta livet och uppståndelse och evigt liv efter döden. Att ta bort evighetsperspektivet från frälsningen är verkligen att välja bort en stor del av bibelmaterialet. När man kommit så här långt i boken blir det alltmer tydligt vad som är den avgörande skillnaden mellan evangelikal kristendom och progressiv kristendom i Borgs tappning. Det handlar om bibelsynen och det är den frågan Borg tar upp i de två följande kapitlen. 

I kapitel fem och sex går författaren till hårt angrepp mot en evangelikal bibelsyn, såsom den definieras i t.ex. Lausannedeklarationen och Kapstadsöverenskommelsen. Han driver tre teser och utvecklar dem förhållandevis detaljerat. 1. Bibeln innehåller många fel, orimligheter och motsägelser. 2. Jesus är Bibelns norm. Det är Jesus som är kriteriet för vad i Bibeln som är fel. 3. Allt i Bibeln ska tolkas metaforiskt och inte bokstavligt. 

När Borg diskuterar bibelsyn tycker jag att boken når sin bottennivå. Författaren gör inte rättvisa åt sin meningsmotståndare utan tar fram riktigt dåliga och överdrivna exempel. Han borde åtminstone veta hur en seriös evangelikal bibeltolkare hanterar de frågor han tar upp. Nu gör han bara en karikatyr av evangelikal bibelsyn och då är det lätt att förlöjliga den och ta fram absurda exempel. Som ledande teolog borde verkligen ha bättre koll på nyanserna i en konservativ bibelsyn. 

Jag håller med Borg om att Jesus är tolkningsnyckeln för Bibeln. Hela Bibeln måste läsas utifrån Jesus Kristus, hans person, hans undervisning, hans tjänst och hand död och uppståndelse. Men Borg driver den här tesen mycket längre än så. För honom är det inte Bibelns Jesus som är normen, utan den Jesus som han själv har konstruerat. Han förkastar t.ex. Uppenbarelseboken eftersom den talar om Guds dom över de ogudaktiga och att Gud skulle vara domare stämmer inte med den Jesus som Marcus Borg tror på. 

Borg menar vidare att allt i Bibeln ska tolkas metaforiskt och att det inte spelar någon roll om händelserna Bibeln berättar om har ägt rum eller inte. Jag menar att hela resonemanget är vilseledande. Visst finns det liknelser och metaforer i Bibeln och de ska givetvis tolkas som sådana, men att tillämpa detta på alla historiska händelser är helt fel och främmande för både judisk och kristen tradition. Och när Borg till och med tillämpar denna princip om metaforisk tolkning på viktiga historiska händelser i berättelsen om Jesus, som jungfrufödelsen och Jesus kroppsliga uppståndelse lämnar han enligt min mening det som är helt centralt i den kristna tron. Jag anser att den apostoliska trosbekännelsen är trons minimum och om man förnekar de grundfakta i evangeliet som finns i den (som faktiska händelser), så ställer man sig utanför den kristna tron i egentlig mening. Jag menar att det har stor betydelse hur Maria blev gravid när hon skulle föda Jesus och om graven var tom eller inte. För Marcus Borg spelar det ingen roll alls. 

Jag är mer överens med Marcus Borg när han i de fyra sista kapitlen skriver om att tron får politiska konsekvenser och att Gud är intresserad av frågor om fattigdom, rättvisa, fred och icke-våld. Här lyfter han fram flera bibliska teman som verkligen slår an en ton hos mig som är inspirerad av anabaptismen. Det är positivt att det är något vi är någorlunda överens om, men det hjälper inte så mycket. Vi står ändå väldigt långt från varandra i centrala trosfrågor. Det är stor skillnad på hans progressiva kristendom och den kristendom jag står för. Jag tror att både lära och liv är viktigt och därför är jag kritisk till Borgs övertygelser. 

Även om jag inte alls håller med Marcus Borg tackar jag honom för en utmanande och stimulerande läsning. 

Jag har tidigare skrivit ett par bloggtexter om det här valet mellan olika typer av kristendom.

En ny kristendom

Trons minimum

Hur tänker du om detta?