Framtiden har börjat

Det är påskdagen 2010 och vi firar att Jesus har uppstått. Påskens händelser är centrala i evangeliet. I 1 Kor 15:1-5 sammanfattar Paulus evangeliets budskap:

"Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse - den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv."

Graven är tom, Jesus har uppstått och visat sig för lärjungarna. I fyrtio dagar visade han sig för lärjungarna och samtalade med dem. Han visade dem sina genomstungna händer och åt med dem. Han hade en ny och annorlunda kropp, en förhärligad kropp som inte kan dö. Jesu uppståndelse är det första steget i alltings återupprättelse. Det slutliga beviset på att döden är besegrad. Hela 1 Kor 15 är härlig läsning om detta. Jag citerar ett avsnitt till (15:20-28):

"Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt."

Gud upprättar skapelsen steg för steg: Jesu uppståndelse är det första steget. Det andra steget är när Jesus kommer tillbaka och alla som tillhör honom uppstår. Det väntar vi fortfarande på. Det tredje steget är själva slutet då alla fiender besegrats och Gud härskar överallt. Den här texten säger inte så mycket om detaljerna men målar den stora bilden. Vi har redan sett steg ett och därför kan vi vara säkra på att steg två kommer. Framtiden har redan börjat. Vi vet att Herren har segrat. Det finns ett hopp. Därför kan vi frimodigt satsa allt på att arbeta för honom. Paulus avslutar detta fantastiska och långa kapitel så här:

"Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus. Stå därför fasta och orubbliga, mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda vara förspilld" (1 Kor 15:57-58).

Jesu kroppsliga uppståndelse är den avgörande händelsen. På den hänger hela den kristna tron!

Ett fredsinitiativ i Israel-Palestinakonflikten

Kan det bli en rättvis och bestående fred i Israel-Palestinakonflikten? En internationell kristen konferens arrangerades i Betlehem i mars 2010 för att bearbeta den frågan. Många intressanta föreläsningar hölls av evangelikala ledare och teologer. Föreläsningarna kan man ladda ner här. Jag vill särskilt rekommendera Alex Awads föreläsning: Palestinian Christianity in the Shadow of Christian Zionism. Awad är pastor i East Jerusalem Baptist Church och studierektor på Bethlehem Bible College, som arrangerade konferensen. Hans röst behöver höras även i Sverige. I konferensen antogs också ett dokument som uppmanar evangelikala kristna i hela världen att verka för en rättvis och bestående fred i det heliga landet. Fredsinitiativet har också en facebookgrupp som man kan gå med i. Texten publiceras här:

The Bethlehem Evangelical Affirmation
17 March 2010

We affirm the foundational truth that God loves everyone (John 3:16).

We affirm that as followers of Jesus Christ we are called to do justice and love mercy (Micah 6:8), to be ministers of reconciliation (2 Corinthians 5:11-21), and to be peacemakers (Matthew 5:9).

We affirm that the Holy Spirit empowers followers of Jesus to speak and live humbly and prophetically (Acts 1:8).

We recognize that this is the time to resolve the Israeli-Palestinian conflict.

Therefore, we are convinced that the Holy Spirit is leading us at such a time as this to unite as Christians throughout the world in order to pray and work for a just peace in Israel and Palestine.

To this end, we commit to reconnect with the local Palestinian church and to listen and learn from all those who follow Jesus in the Holy Land and to share their stories with our own faith communities.

We further commit to work together to advocate changes in public policy and so achieve a just and lasting resolution of the conflict. Our vision and our hope is that Israelis and Palestinians will live in justice and peace in the land of the Holy One.

Drafting Committee
Paul Alexander	Christine M. Anderson
Brother Andrew	Alex Awad
Bishara Awad	Mubarak Awad
Sami Awad	Gary Burge
Tony Campolo	Steven Haas
Lynne Hybels	Manfred Kohl
Jonathan Kuttab	Paul Johnson
Salim Munayer	Stephen Sizer
Porter Speakman, Jr.

You can also add your name to the Bethlehem Evangelical Affirmation

The Bethlehem Evangelical Affirmation arose from the international conference Christ at the Checkpoint sponsored by Bethlehem Bible College

Sju Jesusord på korset

Idag är det långfredag. Ett ganska tråkigt namn på en minnesvärd dag. På engelska heter den här dagen Good Friday och det låter ju lite bättre. Hur som helst är det den dagen vi särskilt minns att Jesus Kristus led och dog på ett kors, på en kulle utanför Jerusalem i april ca år 30.

Det är intressant att läsa de fyra evangeliernas berättelser om Jesu korsfästelse. De kompletterar varandra och tillsammans ger de en klar bild av vad som hände. Idag vill jag speciellt se på de ord Jesus talade när han hängde på korset. Han sa sju olika saker. Lukas berättar om tre, Johannes om tre andra, Matteus och Markus om ett.

Markus informerar oss om att Jesus korsfästes vid niotiden på förmiddagen (Mark 15:25). Under de första timmarna gör Jesus tre uttalanden som gäller människor omkring honom. Han ber för dem som korsfäster honom. Han samtalar med rövaren som hänger på korset bredvid, och talar med Maria och Johannes. Mellan klockan tolv och tre lägrar sig ett kompakt mörker över hela jorden och det är tyst. Klockan tre på eftermiddagen ropar Jesus först ut sitt lidande i två uttalanden och sen sin seger. Därefter ger han upp andan. Vi ska nu se närmare på Jesu ord på korset och vad de kan lära oss.

Fader, förlåt dem (Luk 23:34)

Först ber Jesus för dem som korsfäster honom: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” När han hänger på korset är Jesus verkligen den självutgivande kärleken personifierad. Trots sitt lidande och sina smärtor orkar han tänka på dem som korsfäster honom och han ber för dem. Han uppfyller själv sitt bud från Matt 5:44: ”Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.”

När man inte längre kan göra något annat kan man i alla fall be. Jesus bad och han blev bönhörd. På pingstdagen kom tusentals människor till tro på Jesus, blev döpta och fick syndernas förlåtelse. Det var säkert många av dem som varit med och skrikit ”korsfäst honom”. Den romerske officeren förstod att Jesus var Guds Son (Mark 15:39), och många av soldaterna kom säkert till tro senare. På korset la Jesus grunden för bönesvaret, när Han dog för allas synder. Han bar synderna även för dem som korsfäste honom.

Löftet till rövaren (Luk 23:43)

Två rövare korsfästes samtidigt som Jesus, en på varje sida. Till att börja med hånade de honom båda två, men en av dem förstod snart att Jesus inte var en vanlig man och där på korset började han tro på Jesus. Hans ord till den andre rövaren visar djupet i hans insikt (23:40-41). Han ser sin egen skuld, han förstår att Jesus är skuldfri, att Jesus är Gud och att Han är kung i ett rike som ska komma och rövaren ber en mycket ödmjuk bön: ”Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike.” Jesu svar är fantastiskt: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.”

Dessa ord visar att frälsningen är av nåd! Den är ingenting man förtjänar utan en gåva till den som tror. ”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre.” skriver Paulus (Rom 6:23). Jesu ord visar också på frälsningens möjlighet - det är inte för sent, du kan ropa till Herren nu. ”Var och en som åkallar Herrens namn, skall bli räddad”, säger Skriften (Apg 2:21). Det gällde för rövaren på korset. Han kunde inte bli döpt eller gå med i en församling, men han kunde be en enkel bön. Det gjorde han och Jesus sa: ”Idag ska du vara med mig i paradiset”.

Ett ord till Maria och Johannes (Joh 19:26-27)

Jesus såg sin mor Maria och sin lärjunge Johannes stå vid korset. Johannes var en av Jesu närmaste vänner, dessutom var de kusiner. Maria var syster till Johannes mor Salome. På korset orkar Jesus tänka på sin familj. Maria var änka och som äldste sonen var Jesus ansvarig för hennes försörjning och nu överlämnade han ansvaret till Johannes. "När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: 'Kvinna där är din son.' Sedan sade han till lärjungen: 'Där är din mor.' Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen" (19:26-27).

Jesus tog Guds bud på allvar in i det sista. ”Visa aktning för din far och din mor”, är ett bud som har sin tillämpning också när man blivit vuxen. Även om den andliga familjen, Guds familj, går före den biologiska, så befriar det oss inte från ansvar för våra anhöriga. Paulus skriver: ”Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott” (1 Tim 5:8). Jesus tog sitt ansvar för sin mor och såg till att hon blev försörjd.

Ett rop i mörker (Mark 15:34, Matt 26:46)

Vid middagstid kommer ett mörker över jorden, Ett mörker som också lägger sig över Jesus och Hans inre. Han bär all världens synd i sin egen kropp. Efter tre timmar i mörkret ropar Jesus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

På korset var Jesus ensam, fruktansvärt ensam. Han fick ensam bära världens synd. I dessa ord ger Jesus uttryck för den djupaste smärta, övergivenhet och ångest. Han kan förstå våra mörkaste känslor, för han har själv upplevt dem. Jesu ord är hämtade från Ps 22:2. En psalm som beskriver korsfästelsen ca 1000 år i förväg.

Jesus förtvivlade utrop visar oss syndens avskyvärdhet. Jesus blev gjord till synd och Gud måste bildligt talat vända bort sitt ansikte. Detta Jesusord visar också hur långt han var villig att gå i sin kärlek till oss. På korset blir Kristi kärlek tydlig. ”Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken” (1 Joh 3:16).

Jag är törstig (Joh 19:28)

I Ps 69:22 står det: ”De gav mig galla att äta , och ättika att dricka, i min törst”. Jesus visste att profetiorna om honom måste uppfyllas och för att även detta skriftord skulle uppfyllas sa han: ”Jag är törstig”. Detta visar hur Jesus in i det sista ville underordna sig Guds skrivna ord och forma sitt liv efter det som står skrivet. Kanske ville han också dricka något för att klara strupen och samla kraft för de avslutande orden.

”Det är fullbordat” (19:30)

Nu är det inte längre förtvivlan och mörker i rösten, utan seger. Detta är ett segerrop: ”Det är fullbordat”. Uppdraget är fullbordat, frälsningen är vunnen, världens synd är sonad, lidandet är avslutat, profetiorna är uppfyllda och djävulen är avväpnad. Det är säkert en stor lättnad i hans röst.

Jesus har gjort allt som behöver göras. Vi kan inte lägga till någonting, bara ta emot och tro på det han har fullbordat.

Det sista ordet (Luk 23:46)

Alla evangelisterna beskriver dödsögonblicket. Ingen av dem använder de vanliga orden för att beskriva att någon dör. Deras ord visar att Jesu död var något ovanligt. Matt 27:50: ”Jesus ropade med hög röst och gav upp andan”. Mark 15:37: ”Med ett högt rop slutade Jesus att andas”. Joh 19:30: "Han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande”. Lukas är den ende som återger orden som Jesus sa i dödsögonblicket: Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande”. När han sagt detta slutade han att andas (Luk 23:46).

Jesus dog inte av fysisk utmattning. Han hade kraft kvar. Han höll huvudet upprätt och böjde det frivilligt. Han kunde ropa med hög röst. Jesus gav sitt liv av fri vilja, ingen kunde ta det ifrån honom. Soldaterna blev förvånade över att Jesus redan var död. En korsfäst man kunde leva i flera dagar när han hängde på korset. Jesus gav själv upp andan när uppdraget var fullbordat. Jesu sista ord visar att han dog som en segrare - gemenskapen med Fadern var återupprättad. Han dog i Faderns händer!

Om du vill veta mer om varför Jesus dog kan du läsa mitt tidigare inlägg Meningen med Jesu död.

Dagen skriver om påsken här, här, här och här. Här finns en artikel om det teologiska språket. Kan man ta Jesusorden på allvar?

Tankar om medlemskap

Nya och gamla församlingar funderar på hur man ska formulera medlemskap. Vad betyder det att vara medlem i Guds församling? Den gamla medlemsmatrikeln fungerar inte så bra och vi behöver utveckla nya modeller. Idag berättar Dagen om ett par intressanta exempel. En artikel handlar om Mikaelskyrkan i Uppsala som har höga krav för medlemskap. Att bli medlem ska vara ett tydligt och genomtänkt beslut och man måste gå en introduktionskurs innan man får bli medlem. En liknande modell finns i församlingen New Life i Stockholm. John van Dinther skriver om det idag på sin blogg här. John förespråkar en låg tröskel för besökare och deltagare, men en hög tröskel för medlemskap och presenterar det på ett bra sätt. Jag sympatiserar starkt med detta sätt att tänka och det är ungefär så det fungerar även i Råslätts församlingsgemenskap. Medlemskap hör ihop med en överlåtelse till ett liv i gemenskap och lärjungaskap.

I en annan artikel utmanar Lars-Åke W Persson till att tänka nytt med uppmaningen "Viktigt att alla ställs inför frågan om vad det betyder att vara medlem". Han har många praktiska förslag till gamla församlingar och föreslår bland annat att man ska ha en årlig förnyelse av sitt medlemskap i församlingen, så att man inte har passiva medlemmar som bara står kvar i matrikeln år efter år. Dagen skriver:

"Han har där lanserat ett formulär som församlingarna kan använda för att låta sina medlemmar tänka igenom sitt förhållande till tron och församlingen. Han föreslår att påskdagen, när kristna över hela världen bekräftar sin tro och förnyar sina doplöften skulle kunna vara ett lämpligt tillfälle för en bekräftelse också av sin relation till församlingen. I formuläret finns ett antal löften där den som vill kan bekänna sin tro, bejaka dopet, bekräfta att man ännu ett år vill tillhöra församlingen och så vidare."

Det är en intressant tanke. När församlingen har funnits några år behövs det en modell för förnyelse. Annars är det lätt att medlemskapet efter hand tunnas ut och förlorar sin betydelse.

Dagens tredje artikel om församlingen berättar om Citykyrkan i Linköping, som står i en spännande förändringsprocess. Kul med församlingar som vågar förändras. Förändring behövs om vi ska lyckas med vårt uppdrag att göra lärjungar!

Vad tänker du om att vara medlem i en församling? Hur tycker du att det ska fungera?

Anabaptism som profil - en definition

The Anabaptist Network i Storbritannien består av människor från många olika samfund. Där finns pingstvänner, baptister, anglikaner, metodister, katoliker, reformerta, lutheraner, mennoniter, husförsamlingsfolk och många andra. Det som förenar är intresset för anabaptismen och övertygelsen att den har något viktigt att säga oss idag.

Nätverket har ingen trosbekännelse, men har formulerat sju övertygelser som beskriver det anabaptistiska arvet och relaterar det till vår tid. Dessa övertygelser kallas för Core Convictions. De tar inte upp alla områden, men bygger på den allmänna kristna tron och vill peka på några viktiga punkter där anabaptismen har något att bidra med.

När det nu växer fram ett liknande nätverk i Skandinavien anknyter vi till det brittiska nätverket och använder deras Core Convictions som en språngbräda och en definition på vad som är det anabaptistiska arvet i vår tid. Här publiceras punkterna för den som är intresserad.

Anabaptist Network Core Convictions

1. Jesus is our example, teacher, friend, redeemer and Lord. He is the source of our life, the central reference point for our faith and lifestyle, for our understanding of church and our engagement with society. We are committed to following Jesus as well as worshipping him.

2. Jesus is the focal point of God’s revelation. We are committed to a Jesus-centred approach to the Bible, and to the community of faith as the primary context in which we read the Bible and discern and apply its implications for discipleship.

3. Western culture is slowly emerging from the Christendom era when church and state jointly presided over a society in which almost all were assumed to be Christian. Whatever its positive contributions on values and institutions, Christendom seriously distorted the gospel, marginalised Jesus and has left the churches ill-equipped for mission in a post-Christendom culture. As we reflect on this, we are committed to learning from the experience and perspectives of movements such as Anabaptism that rejected standard Christendom assumptions and pursued alternative ways of thinking and behaving.

4. The frequent association of the church with status, wealth and force is inappropriate for followers of Jesus and damages our witness. We are committed to vulnerability and to exploring ways of being good news to the poor, powerless and persecuted, aware that such discipleship may attract opposition, resulting in suffering and sometimes ultimately martyrdom.

5. Churches are called to be committed communities of discipleship and mission, places of friendship, mutual accountability and multi-voiced worship. As we eat together, sharing bread and wine, we sustain hope as we seek God’s kingdom together. We are committed to nurturing and developing such churches, in which young and old are valued, leadership is consultative, roles are related to gifts rather than gender and baptism is for believers.

6. Spirituality and economics are inter-connected. In an individualist and consumerist culture and in a world where economic injustice is rife, we are committed to finding ways of living simply, sharing generously, caring for creation and working for justice.

7. Peace is at the heart of the gospel. As followers of Jesus in a divided and violent world, we are committed to finding non-violent alternatives and to learning how to make peace between individuals, within and among churches, in society and between nations.

Vi hade en träff med nätverket igår. Vi blev inspirerade och utmanade av dessa övertygelser. Framför allt känner vi att det inte bara får bli prat, utan vi längtar efter att det mer och mer ska bli verklighet i våra liv och i våra församlingar. Livet i Kristus handlar om en levande tro, som får sitt uttryck i kärlek (Gal 5:6). Vi tror att anabaptismen kan hjälpa oss att följa Jesus, göra lärjungar och bygga församlingar i vår tid. Vad tror du om det?

Kontakta mig om du vill veta mer om Nätverket Anabaptist i Skandinavien.

Svar på tal om onda andar

Wilgot Fritzon uppmärksammar Ellel Ministries i en debattartikel i Dagen. Han skriver:

"Den 9 mars kunde vi i Dagen läsa om Ellel Ministries, en brittisk själavårdsrörelse, som nu accelererar satsningen på Sverige. Kurser har hållits på Kåfalla herrgård utanför Lindesberg sedan 2004. Flera har vittnat om befrielse. Andra har haft stora frågetecken. Själv upplever jag ett behov av mer själavård i våra församlingar i Sverige. Därför tog jag mig tid att grundligt läsa två huvudböcker av Peter Horrobin, grundaren av Ellel Ministries - 'Healing through deliverance', volymerna I och II tillsammans 640 sidor"

Därefter sammanfattar Fritzon Horrobins undervisning om onda andar i några intressanta punkter. (Läs artikeln här) Det är en skrämmande läsning som väcker många frågetecken hos mig. Om detta är den undervisning om onda andar som presenteras i Ellel Ministries finns det stor anledning till oro och kritisk granskning. Wilgot Fritzon efterlyser ett samtal i dessa frågor. Mitt bidrag i det samtalet blir att tipsa om två intressanta artiklar.

Många inom den karismatiska rörelsen undervisar att kristna kan vara besatta av onda andar (ha onda andar eller vara demoniserade som man ofta uttrycker det). Till Sverige kom den undervisningen på 70-talet framför allt genom Derek Prince och Don Basham. Andra har följt i deras spår. Peter Horrobin tycks vara av samma uppfattning.

Den amerikanska pingströrelsen Assemblies of God har mycket tydligt och på biblisk grund tagit avstånd från denna undervisning. Det gjordes genom ett Position Paper där samfundet förklarar och motiverar sin officella ståndpunkt. Det är ett mycket läsvärt och välgrundat dokument och har titeln: Can Born-Again Believers Be Demon Possesed? Jag rekommenderar det varmt!

Den andra artikeln jag vill tipsa om är publicerad i Asian Journal of Pentecostal Studies Nr 1, 2000. Den är skriven av Steven S. Carter och har titeln Demon Possession and the Christian. Även den rekommenderas varmt till alla som vill studera dessa frågor närmare. Den går mycket grundligt igenom de båda sidornas argument utifrån de bibliska texterna. Det är nyttigt att läsa argument från olika sidor för att själv kunna bilda sig en uppfattning.

Uppdatering: Wilgot Fritzon skrev en andra artikel i ämnet den 14 april. Per-Gustaf Eriksson skrev den 9 juni: Fler frågor kring Ellel Ministries.

Det är bara nåd!

Det är bara nåd! Det kristna livet är nåd från början till slut. Vi blir räddade av nåd, vi får leva i nåden och det är genom nåden vi kan både följa Jesus och tjäna Gud (Ef 2:8-9, Rom 5:1-2, Tit 2:11-14, 1 Kor 15:10). Petrus uppmanar oss att växa i nåden (2 Petr 3:18) och när jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att nåden blir större och viktigare för varje år.

Jesus förvandlade mitt liv i november 1974 (det har jag skrivit om här). Det kom plötsligt och oväntat och det var bara nåd. Men när man börjar leva som kristen är det lätt att man börjar lita till sina egna gärningar. Så var det även för mig. Men jag minns några viktiga händelser som hjälpte mig att växa i nåden och förtrösta endast på Guds nåd. När jag var 19 år lyssnade jag mycket till den danske bibelläraren Poul Madsen. Han kunde förklara Guds nåd så att det brann i hjärtat. När jag var 20 läste jag Stengrunden av Bo Giertz. Det är få böcker som målar Guds nåd så tydligt som den romanen. Det var alltså en lärare från Open Brethren med kalvinistisk teologi och en luthersk biskop, som hjälpte mig att förstå nåden.

Många år senare gick jag in i väggen och trodde att jag var slut som kristen ledare. (läs om det här). Det var nåden som förde mig tillbaka. Då var jag 35 och kom till slutet av mig själv och nåden blev ännu större. Det var en annan bok som hjälpte mig då: Nåd - om kärlek utan förbehåll av Charles Swindoll. Den var precis vad jag behövde. Jag vet att jag aldrig kan förtrösta på något annat än Guds nåd genom Jesus Kristus.

Menno Simons (anabaptistisk ledare i Holland och Tyskland) skrev om detta i en liten skrift från 1552. Han anklagades av sina motståndare för att förtrösta på sina egna gärningar och gav svar på tal. Jag instämmer i Mennos ord. Han skriver:

"Tro inte, kära läsare, att vi anser oss vara fullkomliga eller utan synder, inte alls. Jag bekänner att mina böner ofta är blandade med synd och att min rättfärdighet är blandad med orättfärdighet... Om Gud skulle döma oss efter våra förtjänster och inte efter sin stora godhet och barmhärtighet, då bekänner jag med den helige David att ingen människa kan bestå inför Hans dom (Ps 143:2). Därför är det helt otänkbart för oss att trösta oss med något annat än Guds nåd genom Kristus Jesus. För det är Han och endast Han och ingen annan som fullkomligt har uppfyllt den rättfärdighet som Gud kräver. Genom Guds nåd är vi också medvetna om att alla heliga från historiens början har sörjt över sin syndiga natur, vilket vi också kan se i Moses, Davids, Jobs, Jesajas, Paulus, Jakobs och Johannes skrifter.

För Kristi skull är vi i nåden; för hans skull blir våra böner hörda, och för hans skull blir våra fel och misslyckanden förlåtna. För det är han som står mellan sin Fader och sina ofullkomliga barn med sin fullkomliga rättfärdighet och med sitt oskyldiga blod och sin död. Och han ber för alla dem som tror på honom och som genom tron på Guds ord vänder sig från det onda och följer det goda och liksom Paulus innerligt önskar att nå den fullkomlighet som finns i Kristus (Fil 3:12).

Notera, min käre läsare, att vi inte tror eller undervisar att vi blir frälsta genom våra egna förtjänster eller gärningar, som våra motståndare påstår utan sanning. Vi blir frälsta endast av nåd genom Kristus Jesus, som jag sagt tidigare."

Översatt från Confession of the Distressed Christians (Complete Writings of Menno Simons, sid 506). Alla Menno Simons böcker finns i en äldre engelsk översättning här.