Det är bara nåd!

Det är bara nåd! Det kristna livet är nåd från början till slut. Vi blir räddade av nåd, vi får leva i nåden och det är genom nåden vi kan både följa Jesus och tjäna Gud (Ef 2:8-9, Rom 5:1-2, Tit 2:11-14, 1 Kor 15:10). Petrus uppmanar oss att växa i nåden (2 Petr 3:18) och när jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att nåden blir större och viktigare för varje år.

Jesus förvandlade mitt liv i november 1974 (det har jag skrivit om här). Det kom plötsligt och oväntat och det var bara nåd. Men när man börjar leva som kristen är det lätt att man börjar lita till sina egna gärningar. Så var det även för mig. Men jag minns några viktiga händelser som hjälpte mig att växa i nåden och förtrösta endast på Guds nåd. När jag var 19 år lyssnade jag mycket till den danske bibelläraren Poul Madsen. Han kunde förklara Guds nåd så att det brann i hjärtat. När jag var 20 läste jag Stengrunden av Bo Giertz. Det är få böcker som målar Guds nåd så tydligt som den romanen. Det var alltså en lärare från Open Brethren med kalvinistisk teologi och en luthersk biskop, som hjälpte mig att förstå nåden.

Många år senare gick jag in i väggen och trodde att jag var slut som kristen ledare. (läs om det här). Det var nåden som förde mig tillbaka. Då var jag 35 och kom till slutet av mig själv och nåden blev ännu större. Det var en annan bok som hjälpte mig då: Nåd - om kärlek utan förbehåll av Charles Swindoll. Den var precis vad jag behövde. Jag vet att jag aldrig kan förtrösta på något annat än Guds nåd genom Jesus Kristus.

Menno Simons (anabaptistisk ledare i Holland och Tyskland) skrev om detta i en liten skrift från 1552. Han anklagades av sina motståndare för att förtrösta på sina egna gärningar och gav svar på tal. Jag instämmer i Mennos ord. Han skriver:

"Tro inte, kära läsare, att vi anser oss vara fullkomliga eller utan synder, inte alls. Jag bekänner att mina böner ofta är blandade med synd och att min rättfärdighet är blandad med orättfärdighet... Om Gud skulle döma oss efter våra förtjänster och inte efter sin stora godhet och barmhärtighet, då bekänner jag med den helige David att ingen människa kan bestå inför Hans dom (Ps 143:2). Därför är det helt otänkbart för oss att trösta oss med något annat än Guds nåd genom Kristus Jesus. För det är Han och endast Han och ingen annan som fullkomligt har uppfyllt den rättfärdighet som Gud kräver. Genom Guds nåd är vi också medvetna om att alla heliga från historiens början har sörjt över sin syndiga natur, vilket vi också kan se i Moses, Davids, Jobs, Jesajas, Paulus, Jakobs och Johannes skrifter.

För Kristi skull är vi i nåden; för hans skull blir våra böner hörda, och för hans skull blir våra fel och misslyckanden förlåtna. För det är han som står mellan sin Fader och sina ofullkomliga barn med sin fullkomliga rättfärdighet och med sitt oskyldiga blod och sin död. Och han ber för alla dem som tror på honom och som genom tron på Guds ord vänder sig från det onda och följer det goda och liksom Paulus innerligt önskar att nå den fullkomlighet som finns i Kristus (Fil 3:12).

Notera, min käre läsare, att vi inte tror eller undervisar att vi blir frälsta genom våra egna förtjänster eller gärningar, som våra motståndare påstår utan sanning. Vi blir frälsta endast av nåd genom Kristus Jesus, som jag sagt tidigare."

Översatt från Confession of the Distressed Christians (Complete Writings of Menno Simons, sid 506). Alla Menno Simons böcker finns i en äldre engelsk översättning här.