Mitt liv från 0 till 50, del 1

Idag fyller jag 50 år. Det känns stort. Under hela våren har jag reflekterat över mitt liv och hur det har varit. Det finns mycket jag är tacksam för och det finns en del som varit svårt. Utan tvekan har jag levt mer än halva mitt liv på jorden. Hur ska jag göra det bästa av den tid som är kvar? Det är också något jag funderar på. Idag tänker jag berätta lite om mig min livshistoria för bloggens läsare. Jag hoppas att du hänger på.

Barndom med bollsport (0-15)

Jag föddes i Uppsala där båda mina föräldrar läste teologi. Efter Pappas prästvigning flyttade vi till Borås, sen till Skara, för att till slut hamna i Jönköping när jag var åtta år. Jag hade haft ganska tuffa år i Skara så flytten till Jönköping var ett rejält lyft. Där fick jag många vänner, trivdes bra och satsade så småningom helhjärtat på sporterna fotboll, handboll, basket och badminton. Det var träning eller match nästan varje dag från jag var elva fram till jag fyllde femton.

Vändpunkten

Vid allhelgonahelgen 1974 följde jag med Pappa till kyrkan för att lyssna på en missionär. Jag kommer inte ihåg något av vad han sa, men han sålde böcker. När jag stod och tittade på böckerna kom Pappa och sa att han kunde betala om det var något jag vill ha. En sån chans missar jag inte, så jag valde två små böcker som jag tog med hem. Den ena boken hette ”Tänk på din framtid” och den förvandlade mitt liv. Jag läste den samma dag. Den hade ett mycket utmanande budskap och tre saker blev tydliga för mig.

För det första gick det upp för mig att jag levde hela mitt liv med mig själv i centrum och att Gud hade ett mycket litet utrymme någonstans i utkanten. För det andra förstod jag klarare än tidigare att Jesus hade dött för min skull och för att föra tillbaka mig till Gud. För det tredje insåg jag att man inte kan vara halvhjärtad som kristen. Det handlar om att satsa allt och låta Jesus få styra livet, hela livet. Det är han som ska vara i centrum, inte jag. Den dagen blev jag kristen på riktigt. Jesus kom in i mitt liv och allt blev förändrat. Sen den dagen för 35 år sedan har jag vandrat med Gud och försökt att följa Jesus.

En ny livsinriktning (15-20)

De fem följande åren var väldigt avgörande för hur mitt liv har blivit. För det första fick jag nya intressen: Jag började läsa Bibeln jättemycket. Jag ville lära mig mer om Gud och det kristna livet och läste massor med kristna böcker. Nästan all fritid gick till kristna skolföreningen, bönegruppen, ungdomsarbete i kyrkan, kristna konferenser och annat liknande. Jag ägnade mig knappast åt något annat. Skolan gick bra men var inte första prioritet. Intresset för sport avtog och avslutades succesivt när tiden inte räckte till. De här åren levde jag också med ett väldigt kort tidsperspektiv. Vi var rätt säkra på att jorden skulle gå under och Jesus komma tillbaka inom bara några år, så det kändes inte så viktigt att satsa på utbildning. Det var viktigare att sprida budskapet.

För det andra fick jag nya vänner i de kristna sammanhangen. Vänner som kom närmare än några vänner jag haft tidigare. De viktigaste var de som var med i den bönegrupp vi hade under hela gymnasietiden. Det var Jag, Olle, Peter, Anki, Annica och Kerstin som var kärnan i gruppen. Gemenskapen i den gruppen under de åren betydde oerhört mycket för mig när det gällde att öppna mig, visa känslor, släppa människor nära och bli helad från den inbundenhet som så ofta varit ett hinder för mig tidigare. Kerstin och jag hade varit med i samma gäng i drygt två när vi under en konferens i Örebro på påsken 1977 bestämde oss för att bli ett par.

Under bara några få år mötte jag alla de rörelser som kom att forma mitt liv. Den karismatiska rörelsen med öppenheten för Andens verk och gåvor, Jesusrörelsen med sin enkelhet, avslappnade stil och hängivna evangelisation, kommunitetsrörelsen med betoning på att leva i gemenskap och dela livet i vardagen, missionsrörelsen och OM (Operation Mission) med fokus på de onådda folken och medvetenheten om att unga människor kan förändra världen, den evangelikala rörelsen med tron på Bibeln som Guds ord och apologetiken genom framför allt Francis Schaeffer, som visade att tron är intellektuellt hållbar. Dessutom fick mötet med baptismen mig att lämna Svenska kyrkan, låta döpa mig och tro på den fria församlingen. Och så någon gång när jag snart skulle fylla 20 mötte jag anabaptismen för första gången och fann ett sammanhang där mycket av det jag hade med mig kunde integreras.

När jag fyllde 20 var mina grundläggande värderingar och övertygelser på plats och jag var redo för den stora utmaningen: att bygga en kristen gemenskap på Råslätt. När jag idag fyller 50 lever jag fortfarande i den gemenskap jag startade som 20-åring och jag bärs av samma övertygelser som jag hade då. Vad som hänt under de senaste 30 åren återkommer jag till om ett par dagar. Fortsättning följer!